rdos skrev:

Kristofer skrev:OHFA kanske föreningen då får anta som namn. Ett senare problem. Viktigare är väl att föreningens agenda sätts på ett sätt som tillvaratar medlemmarnas och målgruppens intressen?

NLD kommer oxå att frikopplas ifrån ASD och bli en egen diagnos. ASD kommer inte längre att delas upp i de som är utvecklingsstörda, de som är normalbegåvade och de som är högfungerande. Detta är såklart logiskt helt korrekt när utvecklingsstörda och högfungerande har samma drag och enda skillnaden ligger i intelligens och kompensationsförmåga. Dessutom så fungerar ju konventionella intelligenstest inget vidare på ASD-gruppen.

Alien skrev:Jag hörde samma sak på ett Attentionmöte förra året. Och tänkte förstås på OA:s namn. Dessutom har jag nu vant mig vid att tänka på mig själv som aspergare/aspie. Vad blir jag i framtiden - en astie?

rdos skrev:Aspie kommer inte att försvinna för att diagnosen AS försvinner. Däremot så kommer Aspie att kopplas bort ifrån psykiatriska diagnoser och mer ses som en extrem personlighetsvariant. Ett scenario som jag givetvis stödjer.

rdos skrev:... Snarare tror jag det är regel att AS diagnos är en stor nackdel på arbetsmarknaden. Är man inte redan utanför arbetsmarknaden, så är risken stor att man hamnar utanför om man talar högt om en AS-diagnos.

rdos skrev:Även om diagnosen kan användas för att förklara för sig själv varför man är annorlunda, så fungerar den inte på arbetsmarknaden, lika lite som i umgänget med NTs.

rdos skrev:Även om delar av de högfungerande inte längre kan få diagnos, så finns inget som hindrar att de fortsätter att bilda föreningar/forum för personlighetstypen som kan vara till stor hjälp att förstå sig själva och träffa andra.

rdos skrev:Jag tror inte det är unikt. Snarare tror jag det är regel att AS diagnos är en stor nackdel på arbetsmarknaden. Är man inte redan utanför arbetsmarknaden, så är risken stor att man hamnar utanför om man talar högt om en AS-diagnos. Även om diagnosen kan användas för att förklara för sig själv varför man är annorlunda, så fungerar den inte på arbetsmarknaden, lika lite som i umgänget med NTs.

Mördarsnigel skrev:Om högfungerande aspar slutar diagnosticeras så kommer livet för framtida sådana att bli skit.

Oavsett om vi har några problem med vardagen som vuxna eller inte så har väl de flesta av oss vuxit upp med en stark känsla av utanförskap som, för psykets välmående, kräver en förklaring.

För att inte tala om prestationssvårigheterna, som ingen skulle respektera utan papper som bevisar skillnad mellan en själv och massan.

"Det är väl bara att skärpa dig och sätta igång"

Zombie skrev:I den värld du skisserar vore sådana som jag hänvisade till att ta livet av sig.

The first breakout group recommended the following revisions in the diagnostic criteria:

1) examine the age of onset requirements for Childhood Disintegrative Disorder and Autistic Disorder;

2) add more descriptive text to describe how to apply the criteria to different developmental levels and ages (i.e., adult and young child examples);

3) revise criteria for imaginative play (it is too restrictive in terms of the age that it is appropriate for);

4) revise the criterion for peer relationships given that it is too broad (most psychiatric disorders affect peer relationships);

5) revise communication criteria (item 2a, delay in or total lack of spoken language).


The group also suggested the following be considered:

1) explore the possibility of taking IQ into account in the diagnostic criteria either by making distinctions between children above/below IQ 50 and/or by adding text and examples;

2) clarifying the role and importance of current versus historical symptoms (e.g., if the individual had a symptom earlier such as echolalia but not currently, does it still count?);

3) operationalizing the criteria for PDD-NOS in order to standardize the meaning of the diagnosis (currently, PDD-NOS is a “wastebasket” category which includes individuals with widely disparate symptom patterns): options include counting items contributing to diagnosis and/or identifying particular subgroups;

4) adding a requirement for impairment (which also would need to be operationalized); 5) adding a broader autism phenotype with qualitative, personality language, or behavioral features.

The second breakout group made the following recommendations. With respect to evidence supportive of the DSM-IV approach, DSM-V should continue to include aspects of the three domains (i.e., impairment in social interaction, impairment in communication; and restricted or repetitive interests or activities) although the group did not agree it should necessarily be a triad. DSM-V should also continue to require early onset before age 3; and to keep the behavioral syndromal approach.

Changes in DSM-V recommended by the group include:

1) eliminating the exclusion for Rett’s disorder and Childhood Disintegrative Disorders and instead adding a specifier to indicate that it is “associated with diagnosed general medical condition;

2) eliminating Rett’s Disorder from ASD;

3) eliminating CDD as distinct category and instead modifying the age at onset in Autistic Disorder to be: “onset by age 3 (or by age 6 years in cases where there is a normal period of development followed by clinically significant regression in acquired skills)” and adding a specifier to indicate “with late onset and regression” so that such cases can be identified;

4) regression needs to be better characterized (e.g., description of patterns in the text);

5) given that children with profound ID could meet criteria for Autistic Disorder as a result of nonspecific cognitive disabilities; add a clause to criteria advising that developmental level should be taken into account when making the diagnosis;

6) make diagnostic criteria more developmentally appropriate by adding examples of how each criterion is manifest across the life span, especially for infants, toddlers, and adults;

7) eliminate Asperger’s Disorder from this section;

8 ) change the name of the diagnostic grouping from PDD to ASD;

9) put symptoms inside a dimensionality framework that integrates with other disorders;

10) consider adding cognitive style as an autism symptom;

11) add optional specifiers to the NOS category (which would be named ASDNOS in DSM-V) (e.g., subthreshold symptom count, atypical age at onset, subthreshold triad distribution);

12) separate symptom assessment from disability by adding a criterion that establishes caseness based on exceeding a cut-point on functioning scale (to be determined);

13) emphasize use of “partial” and “full remission” to indicate symptom improvement; and

14) eliminate exclusion of ADHD from ASD (i.e., allow comorbid diagnosis of ADHD and ASD).


Finally, the group recommended that data sets be combined for meta-analysis in order to:

1) examine longitudinal changes over time;

2) determine developmentally appropriate examples;

3) look at presentations in adolescents and adults;

4) examine effects of changing criteria on prevalence;

5) determine effects of combining social impairment and communication domains;

6) examine the applicability of symptoms with respect to gender;

7) gather sensitivity and specificity data for individual items for possible weighting of items or re-ordering;

8 ) examine patterns of comorbidity in population-based samples;

9) evaluate symptom presentation to identify clinically meaningful subtypes of ASD; and

10) design methodologies to explore the relationship between excluded disorders (e.g., ADHD) and ASD in order to determine whether treatment response is different in comorbid cases and whether excluded symptoms are best understood as associated features of ASD (in which case the hierarchy should be retained) versus an independent disorder (in which case the hierarchy should be eliminated). Finally, the group recommended adding dimensions that should be rated after making diagnosis of AD or ASDNOS to further identify functioning and impairment.

The third breakout group made the following recommendations:

1) delete Asperger’s disorder;

2) delete CDD; and

3) create an ASD with two types: Type I would be for prototypical cases characterized by problems in social interaction, social communication, and repetitive behaviors or preoccupations, and Type II is for atypical cases.


Data needed to inform such a decision include:

1) the number of criteria to be met for Type I and Type II (at least one in each category);

2) core symptomatology over various ages and developmental stages;

3) clarification of the requirements for diagnosis in females and diverse cultural groups;

4) a definition of impairment at different ages and developmental stages; and

5) consideration of effects of IQ and of comorbid diagnoses.


Other specific suggestions include:

1) determining whether obsessive-compulsive symptoms occurring in ASD are part of the ASD or warrant a separate diagnosis of OCD;

2) removing the ADHD exclusion;

3) adding better examples for criterion items across the lifespan;

4) adopting a better definition for regression;

5) determining whether ASD remits and what a residual state might look like; and

6) consider genetics as a modifier versus continuing to code it on Axis III.

Inger skrev:Istället för att sitta här och diskutera rdos' kanske inte helt tillförlitliga tolkningar, vore inte bättre att läsa texten själv och se vad det faktiskt står?

Mördarsnigel skrev:/.../

"Det är väl bara att skärpa dig och sätta igång"

Mördarsnigel skrev:Om högfungerande aspar slutar diagnosticeras så kommer livet för framtida sådana att bli skit.

Mördarsnigel skrev:Oavsett om vi har några problem med vardagen som vuxna eller inte så har väl de flesta av oss vuxit upp med en stark känsla av utanförskap som, för psykets välmående, kräver en förklaring.

Mördarsnigel skrev:För att inte tala om prestationssvårigheterna, som ingen skulle respektera utan papper som bevisar skillnad mellan en själv och massan.

Zombie skrev:Självfallet kan det se olika ut för olika personer. Men att å ena sidan stadfästa den blindhet de utanförstående fackmännen redan har för vad en "högfungerande" aspergare kan lägga krafter h*n egentligen inte har på att kompensera, för att i stället betrakta den personen som "normal", och å andra sidan sammanföra andra av oss med förståndshandikappade och frånta oss riktiga jobb och barn i ännu högre grad än vad som redan håller på att etableras - det löser inte problemet med dem som avviker från mönstret heller.

Zombie skrev:Bra att du uppmärksammade det här, rdos - tack!
Men jag ser inte hur jag ska kunna diskutera med dig om det här heller. I den värld du skisserar vore sådana som jag hänvisade till att ta livet av sig.

rdos skrev:De som trots allt faller utanför, och varken kan jobba eller klara sig själva, kommer även fortsättningsvis att få ASD-diagnoser. Dock så ska även för dessa personlighetssynen på ASD vara vägledande för olika insatser för gruppen.

Kvasir skrev:Dvs. diagnos ska bara ställas när det gagnar patienten. Men det är ju samma inställning som psykiatrin har.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Dvs. diagnos ska bara ställas när det gagnar patienten. Men det är ju samma inställning som psykiatrin har.

Inte riktigt. Det är idag i hög grad samhället som driver på den ökande diagnosticeringen av AS. Det är en slags positiv feedback-loop som ökar exponentiellt tills hela systemet havererar.

Enkelt uttryckt:
Ökande diagnoser -> gruppen minskar i samhället -> problemet syns mindre -> de som är kvar får det svårare -> ökande diagnoser -> ....

Kvasir skrev:Visst, samhället kräver ofta diagnoser för att personer ska få en miljö som de fungerar i, men det är ju ett problem med samhället, inte med psykiatrin.

Kvasir skrev:Så länge personen fungerar utan anpassning eller annat stöd så finns dock ingen egentlig anledning att ställa diagnosen, utöver att det ger hjälp till självkännedom och liknande. Sistnämnda skulle förstås inte behövas en formell diagnos till utan där skulle man kunna nöja sig med att upplysa om att patienten har en viss personlighetstyp och vad det innebär. Å andra sidan, har man redan hamnat i vården så behöver man förmodligen någon hjälp, och då måste det till en diagnos för att kunna ge rätt hjälp, om så bara stödjande psykologsamtal.

Kvasir skrev:Problemet som jag ser det är snarare att försöka fånga upp de som (fortfarande) fungerar så bra att de aldrig får eller ännu inte behövt få diagnos. Där skulle man förstås inte självklart börja diagnosticera, utan där kanske det i många fall skulle räcka att hjälpa personerna till mera självkännedom för att försöka förhindra utbrändhet, depressioner etc. Tänk om någon hade kunnat hjälpa mig med det för 25-30 år sedan. Så mycket lättare livet troligen hade blivit. Men vem ska göra det? Psykiatrin brukar inte syssla med uppsökande verksamhet.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Visst, samhället kräver ofta diagnoser för att personer ska få en miljö som de fungerar i, men det är ju ett problem med samhället, inte med psykiatrin.

Inte riktigt. Psykiatrin fungerar inte som en avdelbar enhet. Psykiatrin fungerar i samhället. Speciellt så blir ju psykiatrin inblandad i den "positiva feedback-loopen" genom möjligheten att placera folk utanför samhället med motivation att de är dysfunktionella och / eller sjuka. Detta blir till en enkel individuell lösning som dock när den tillämpas i stor skala leder till själva feedback-loopen. Samhället gillar ju snabba & enkla lösningar.

rdos skrev:

Kvasir skrev:Så länge personen fungerar utan anpassning eller annat stöd så finns dock ingen egentlig anledning att ställa diagnosen, utöver att det ger hjälp till självkännedom och liknande. Sistnämnda skulle förstås inte behövas en formell diagnos till utan där skulle man kunna nöja sig med att upplysa om att patienten har en viss personlighetstyp och vad det innebär. Å andra sidan, har man redan hamnat i vården så behöver man förmodligen någon hjälp, och då måste det till en diagnos för att kunna ge rätt hjälp, om så bara stödjande psykologsamtal.

Förvisso. Dock finns det ju redan andra diagnoser som är tillämpliga (depression, utbrändhet, PTSD och liknande) som inte lägger skulden på patienten utan på den omgivning patienten befinner sig i.

Kvasir skrev:Psykiatrin måste ju anpassa sig efter samhället. En arbetsgivare accepterar i allmänhet inte en anställd med benbrott. Då måste sjukvården ställa diagnos så personen kan bli sjukskriven eller få hjälp med rehabilitering eller vad som kan behövas.

Kvasir skrev: På samma sätt är det med psykiatrin. Om någon får problem som gör att denna inte fungerar i samhället, t.ex. inte kan arbeta, så accepterar inte arbetsgivaren att betala lön ändå, och då måste sjukvården, i detta fall psykiatrin, ställa någon diagnos så personen inte blir lämnad vind för våg utan vare sig hjälp eller inkomst.

Kvasir skrev:Så länge samhället inte förändras måste någon lindra konsekvenserna av det. Du försöker anklaga psykiatrin för att politiska och sociala fenomen, något som den inte har någon makt över.

Kvasir skrev:Din syn låter lite som att säga att man inte ska klassifiera folk som svältande och ge dem mat, för i en ideal värld skulle de inte behöva svälta. Problemet med det synsättet är att de svältande hinner dö innan vi får den ideala världen, om vi någonsin får den.

Kvasir skrev:Det låter helt bakvänt för mig. Hur skoj tror du det är att gå i tio års tid med diffusa depressions- och utbrändhetsdiagnoser utan att bli nämnvärt friskare då? Det höll på att ta knäcken på mig fullständigt att harva runt i vården så länge utan att de hittade någon mera konkret anledning. AS-diagnosen var räddningen som äntligen förklarade utbrändheten och depressionerna. AS blev för mig en rimlig och "legal" anledning att ha mått och fungerat som jag har gjort hela mitt liv, och gör att det inte alls känns lika mycket "fel på mig" som det gjorde när jag bara diffust inte orkade med tillvaron utan hamnade i depressioner och utbrändhet. Depression och utbrändhet upplevs oftast väldigt mycket som att det är fel på en själv. Hade jag inte fått AS-diagnosen jag förmodligen bara mått sämre och sämre och så småningom gått ner i depressioner och självmordstankar igen för att jag hade gått med denna ständiga undran vad det är för fel på mig.

rdos skrev:Visst, om AS vore en sjukdom som var behandlingsbar så hade du naturligtvis haft en poäng. Nu är det istället så att AS i grunden är en udda personlighetstyp med styrkor och svagheter som saknar rehabiliteringsmöjlighet. Därför så hamnar personen i realiteten utanför arbetsmarknaden utan rehabilitering. Diagnosen har så att säga ingen annan roll än en sista möjlighet för en person att överleva.

rdos skrev:Det är helt bakvänt. Samhället ska naturligtvis inte acceptera att olika personlighetstyper saknar möjlighet till försörjning. Samhället måste helt enkelt anpassa sig till hur människor är, inte hur de borde vara.

rdos skrev:De har makt. Deras syn på människan har stor makt över samhället.

rdos skrev:Det är ju så dagens system fungerar. Istället för att ge dessa personer möjlighet till egen försörjning så tvingas de leva på almosor ifrån samhället. Precis samma sak som i u-länder. I det fallet är man tämligen överens om att när man ger svältande mat istället för möjlighet att klara sig själva så förvärrar man bara problemet och skapar ännu fler svältande i nästa generation. Tills systemet kollapsar och de som svälter, svälter ihjäl istället. Ser du likheten i feedback-looparna?

rdos skrev:Det blir inte bakvänt om det finns en medvetenhet om npf i samhället. Då skulle du förstått att du passat in på detta långt tidigare, och kunnat anpassa dig på ett bättre sätt.

Kvasir skrev:Och den möjligheten att överleva vill du ta ifrån dem som behöver den. Är inte det en ganska skrämmande syn på alla aspergare som inte har klarat sig lika bra som du i livet?

Kvasir skrev:Må så vara, men den är ganska marginell jämfört med t.ex. näringslivet, som ytterst bestämmer vilka som accepteras på arbestmarknaden och inte.

Kvasir skrev:Dessutom, var skulle denna kunskap om npf, och i synnerhet AS-personlighet, ha kommit ifrån om inte psykiatrin och psykologin hade intresserat sig för den? Var hade vi stått utan Hans Asperger och Lorna Wing, till exempel? Då hade vi kanske ännu idag inte haft någon förklaring på de problem jag och många andra har.

rdos skrev: Även om diagnosen kan användas för att förklara för sig själv varför man är annorlunda, så fungerar den inte på arbetsmarknaden, lika lite som i umgänget med NTs.