En liten fundering så här på eftermiddagen...
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt

Jag skall försöka förklara vad jag menar...

Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.

Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...

Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...

På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.

Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.

Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?

För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?

Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?

/P

Graaltog skrev:
För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?

/P

Jag kan bara tala för mig själv. Större behov av att ha rätt, rätt över andra, NEJ. Större behov av att klura och känna mig fram till vad som är rätt för mig eller Det Rätta i olika situationer, JA.

Svårare att tänka mig att jag har fel, NEJ, inte i gemen, fast det kan låta så, för att jag låter så bestämd.

Att jag ofta låter bestämd är nog oftast beroende på att jag tänkt som fan kring mina argument (som pendlar), känslor, praxis, andras åsikter osv innan jag avger en åsikt. Jag brukar sällan behöva gå tillbaks och ångra saker, på det viset.

Min stora tös har stora problem med ovanstående. Hon är å andra sidan tonåring och en del av problemen kommer från ungdomen och den bristande erfarenheten och inte hennes aspighet bara.

Min lilla tös har sisådär svårt med det där och hon är fullblodsaspie också. Kanske mer svårt än andra barn, men inte uttalat svårt. Hon är dessutom klokare än många andra barn, så många gånger HAR hon rätt, som jag ser det. (Dvs det finns fog för hennes känsla.)

Jag har länge haft en vilja att saker ska vara korrekta.
När jag var yngre hade jag också en rädsla för att göra fel och höll mig hårt vid det jag tidigare trott vara rätt och försvann hellre ifrån ämnet eller platsen än att erkänna at jag haft fel.

Ibland kan den känslan göra sig påmind ifall någon försöker "köra över" någon (inte nödvändigtvis mig).
Med lite andrum brukar det gå bra ändå.

Brukar sällan välja en sida när två bråkar.

Jag hatar att ha fel, jag brukar aldrig ha fel. Det är inte i min natur att säga det som är fel, men jag har lärt mig att jag inte alltid har eller kommer ha rätt. Låt oss kalla det visdom.

Däremot kan jag ibland säga saker som ger mig en respons likt: "Nej men så kan du väl inte säga!". Då börjar jag småskratta lite och säger: "Men det är ju sant!". Inte alltid så populärt för oss som fastnat i en oändlig upprepning av denna dåliga vana, eller vad man nu skall kalla det.

Vi kan vara ganska stenhårda på att det är vår version som gäller.

Håller med dig nano!

Graaltog skrev:En liten fundering så här på eftermiddagen...
Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt

Jag skall försöka förklara vad jag menar...

Speciellt när jag var yngre så var ordet, tanken och ”sanningen” det viktigaste i mitt liv. Jag hade tänkt så mycket att jag ”visste” desto mer. Jag hade en åsikt om allt och ingenting. I de olika sammanhang jag befann mig i ville jag alltid ha ett ord (helst en hel drös) med i diskussionen som just då framfördes.

Och jag ansåg att det jag sade och visste var den där sanningen med enbart stora bokstäver. Blev det en diskussion (som det ofta blev) över det jag sagt. Hittade jag hela tiden nya infallsvinklar, för att alla andra skulle falla in i tanken att min sanning var den som gällde. Ville de fortfarande inte inställa sig i ledet använde jag en ny taktik. Ifrågasätta varje del av det de sa och kontra med en ny vinkling av mina egna påståenden. Mina var ju så mycket ”läckrare” och ”pudrade” med ett rosa skimmer. Det måste ju vara sanningen...

Jag kunde ibland bli lite väl aggressiv i min framtoning. Knappast något jag är speciellt stolt över, men man lär så länge man lever. Det hade dock varit enklare om någon talat om det för mig än att jag varit tvungen att ta reda på det själv. Nu börjar jag visst dra iväg åt fel håll, sorry...

På senare år är sanningen fortfarande viktig men inte så viktig att jag ”slåss” med näbbar och klor för att få ha rätt.

Jag har även märkt att en del som är (mig inberäknad) eller tror sig vara aspergare är ”överdrivet” klara över hur saker och ting förhåller sig. I en del diskussioner jag haft så har jag upplevt att andras tankar har varit ”heliga” och inget jag sagt för att försöka belysa en annan del av konversationens dilemma varit av vikt.

Jag vet att det var lite väl övergripande som jag skrivit men frågan är om det finns fler som vet med sig att de kan har svårt för att släppa på ”sanningen”. Den som de själva ser. Att låta andra få ha rätt och att försöka se från en annan synvinkel? Jodå jag vet (jag är en av dem) att vi analyserar och tänker oerhört mycket mer än gemene man/kvinna/barn och andra ”flummande aliens”. Men det behöver ju inte innebära att vi alltid har rätt för det?

För att sammanfatta det hela i en fråga: Har aspergare större behov än andra att ha rätt och svårare att kunna tänka sig att de kan ha fel?

Är det någon som tror sig förstå vad jag svamlar om?

/P

Jag tror jag förstår vad du menar. Jag känner igen mig själv... Envishet skulle jag kalla det, tillsammans med att jag lägger stor vikt vid att "rätt ska vara rätt". "Se från andras synvinkel" och sådant ser jag fortfarande som trams. Visst kan och bör man göra det för att förstå andras beteenden, men det gör fortfarande inte fel till rätt. Att jag kan tänka "om jag inte visste bättre skulle jag också tänka så" förbättrar ju inte direkt situationen. Vad man lär sig med tiden är ju att det kan låta en "välja sina fighter" på ett effektivare sätt, även om just detta att välja sina fighter är emot mina principer...

Nåja, jag tror vi förstår varandra. Eller? (och ja, jag tror att detta fenomen du beskriver är vanligare i samband med AS)

Tycker det stämmer att man inte väljer sina fighter.
Men jag tycker att "fighter" är fel ord, det ordet förknippar jag med slagsmål men jag vet att inte alla gör det.

Ångrade mig.

Först så vill jag: Tacka för alla era svar!

Det här med forum är aningens nytt för mig. Så jag försöker lära mig hur det hela fungerar. Att interagera med människor över en skriven plattform utan att se hur de reagerar på mina uttalanden. Att inte ens höra hur deras tonlägen förändras. Brr, men det verkar fungera juhh

oscar skrev:Jag tror jag förstår vad du menar. Jag känner igen mig själv... Envishet skulle jag kalla det, tillsammans med att jag lägger stor vikt vid att "rätt ska vara rätt". "Se från andras synvinkel" och sådant ser jag fortfarande som trams. Visst kan och bör man göra det för att förstå andras beteenden, men det gör fortfarande inte fel till rätt. Att jag kan tänka "om jag inte visste bättre skulle jag också tänka så" förbättrar ju inte direkt situationen. Vad man lär sig med tiden är ju att det kan låta en "välja sina fighter" på ett effektivare sätt, även om just detta att välja sina fighter är emot mina principer...

Nåja, jag tror vi förstår varandra. Eller? (och ja, jag tror att detta fenomen du beskriver är vanligare i samband med AS)

Vi verkar stå på samma klippa, titta i samma vattenpöl eller någon annan liknelse som skulle visa på samförstånd.

Att försöka se från andras synvinkel ser jag väll inte riktigt som ”trams”, men att rätt är rätt och aldrig fel står mig varmt om hjärtat.

/P

Graaltog skrev:Det här med forum är aningens nytt för mig. Så jag försöker lära mig hur det hela fungerar. Att interagera med människor över en skriven plattform utan att se hur de reagerar på mina uttalanden. Att inte ens höra hur deras tonlägen förändras. Brr, men det verkar fungera juhh

Det hjälper om du tänker dig att du befinner dig i en vuxen värld nu. Ibland kan det låta som att någon säger till dig på så sätt en förälder gör, ibland kommer du bli ignorerad likt på ett sätt man blev ignorerad av andra barn när man gick i skolan. Ibland kommer du känna dig som en del av den varmaste platsen på jorden, ibland kommer det kännas som att du ligger på 900 meters djup i mitten av havet. Men för det mesta befinner du dig i en vuxen värld.

earlydayminer skrev:Det hjälper om du tänker dig att du befinner dig i en vuxen värld nu. Ibland kan det låta som att någon säger till dig på så sätt en förälder gör, ibland kommer du bli ignorerad likt på ett sätt man blev ignorerad av andra barn när man gick i skolan. Ibland kommer du känna dig som en del av den varmaste platsen på jorden, ibland kommer det kännas som att du ligger på 900 meters djup i mitten av havet. Men för det mesta befinner du dig i en vuxen värld.

Åhh nej, jag som aldrig vill bli "vuxen"...

Tack för en intressant liknelse

/P

Graaltog skrev:Att försöka se från andras synvinkel ser jag väll inte riktigt som ”trams” men att rätt är rätt och aldrig fel står mig varmt om hjärtat.

/P

Fast det finns sällan ETT Rätt, och det är där jag brukar hamna, i ett dividerande kring vem som har MEST rätt, eller vem som ska få vinna, för att den behöver det mest just då. Det brukar alltid gå att förstå nånting av den andres argument, om man ser det från deras perspektiv så gott man kan, vilket jag brukar försöka, så gott jag kan.

Och så ett tips... du som är ny. Om du vill ha svar på frågor är det nog bättre att inte öppna ett inlägg med nåt som kan tas som ett ifrågasättande. I alla fall inte av andra, som man inte känner.

Utgå gärna inte ifrån att andra aspisar är som de aspisar du känner eller som dig själv. Det är roligare och trevligare att försöka vara lite mer förutsättningslös och öppen, tycker iaf jag, särskilt när det gäller känsligare saker som t ex det här med att vara svart-vit i moraliska frågor.

alfapetsmamma skrev:

Graaltog skrev:Att försöka se från andras synvinkel ser jag väll inte riktigt som ”trams”, men att rätt är rätt och aldrig fel står mig varmt om hjärtat.

/P

Fast det finns sällan ETT Rätt, och det är där jag brukar hamna, i ett dividerande kring vem som har MEST rätt, eller vem som ska få vinna, för att den behöver det mest just då. Det brukar alltid gå att förstå nånting av den andres argument, om man ser det från deras perspektiv så gott man kan, vilket jag brukar försöka, så gott jag kan.

Och så ett tips... du som är ny. Om du vill ha svar på frågor är det nog bättre att inte öppna ett inlägg med nåt som kan tas som ett ifrågasättande. I alla fall inte av andra, som man inte känner.

Utgå gärna inte ifrån att andra aspisar är som de aspisar du känner eller som dig själv. Det är roligare och trevligare att försöka vara lite mer förutsättningslös och öppen, tycker iaf jag, särskilt när det gäller känsligare saker som t ex det här med att vara svart-vit i moraliska frågor.

Jag håller helt och hållet med att det i många situtationer finns fler än 1 "rätt" svar. Jag tycker inte att jag påstått något annat. Mitt uttalande att rätt är rätt och aldrig fel kan ju tolkas på flera sätt? Det var lite med glimten i ögat som jag skrev denna kommentar.

Om jag förnärmat någon när jag fläker ut mig själv och spetsar till en frågeställning något så ber jag så mycket om ursäkt.

/P

Graaltog skrev:Jag håller helt och hållet med att det i många situtationer finns fler än 1 "rätt" svar. Jag tycker inte att jag påstått något annat. Mitt uttalande att rätt är rätt och aldrig fel kan ju tolkas på flera sätt? Det var lite med glimten i ögat som jag skrev denna kommentar.

Om jag förnärmat någon när jag fläker ut mig själv och spetsar till en frågeställning något så ber jag så mycket om ursäkt.

/P

Det är följande bit av ursprungsinlägget som jag skrev så där om (att det kanske inte var det bästa att börja ett inlägg med, och särskilt som alldeles färsk här inne...):

"Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt."

Förövigt var det och andra inlägg du gjort intressanta och tankeväckande, kanske jag ska säga också, så jag inte bara låter som Häxan Surtant...

alfapetsmamma skrev:Fast det finns sällan ETT Rätt...

Om det tycks finnas mer än ett rätt har man inte analyserat frågeställningen tillräckligt. Frågan är med andra ord meningslös (se till exempel [WikiSve]Lagen_om_det_uteslutna_tredje[/WikiSve])

alfapetsmamma skrev:Det är följande bit av ursprungsinlägget som jag skrev så där om (att det kanske inte var det bästa att börja ett inlägg med, och särskilt som alldeles färsk här inne...):

"Har aspergare svårt för att avsäga sig sanningen?
Stack det i ögonen nu?
Lite avsiktligt var det allt."

Förövigt var det och andra inlägg du gjort intressanta och tankeväckande, kanske jag ska säga också, så jag inte bara låter som Häxan Surtant...

Tack för klargörandet. Speciellt sista kommentaren värmde.

Vet med mig själv att jag ibland spetsar till saker mer än jag borde bara för att folk skall haja till lite. En rest från min alltför frustrerande ungdom.

Och jag tackar för att du säger till när du inte uppskattar en sådan sak. Det lär du få göra fler gånger, hoppas jag, om jag kommer att trivas här vill säga...

/P

Graaltog

Jag håller med alfapetsmamma om att du skriver tänkvärt.
Välkommen hit!

Det kan nog tyckas ha med (vissa typer av?) AS att göra att se i svartvitt och att "alltid vilja ha rätt". Men tänk om det (snarare? också?) kan vara ett resultat av vissa grundläggande personlighetsdrag i kombination med AS? Och kanske livserfarenheter pålagrade (utanförskap och annat)?

Hur som helst är det väl också ett vanligt resultat av ungdomlig omognad, begränsade vyer, bitterhet och liknande hos om inte vem som helst, så bra många.

Zombie skrev:
Hur som helst är det väl också ett vanligt resultat av ungdomlig omognad, begränsade vyer, bitterhet och liknande hos om inte vem som helst, så bra många.

Precis, tjurskallig inbiten småbitter Jag vet minsann bäst-attityd är inte ovanlig hos alla möjliga som haft det för tufft och inte förmått/kunnat komma förbi det på ett konstruktivt sätt. Oavsett om de är alternativkablade eller ej.

Åh, är det därför jag är som jag är ibland.

Jag anser helt fanatiskt att jag sitter inne med sanningen om en rad företeelser, och oftast är denna sanning religiöst grundad. Om jag skulle komma på mig själv med att tumma på min religion skulle jag bli mycket förtvivlad.

Sedan finns det ett par teorier som jag har/har haft som jag tror kanske/förmodligen är felaktiga, och dessa teorier har vållat mig stort lidande.

aliasFrollo, det skulle vara intressant att få veta lite om hur det hela ter sig för dig, några sådana grunder, dina resonemang.
Skulle du på min förfrågan kunna tänka dig att starta en lämplig tråd i någon form som speglar något av det hela?

Jag kan teoretiskt ljuga, men det förstör min egen goda bild av mig själv. Således försöker jag snacka runt, insinuera så folk *oops*kommer missförstå, eller utesluta någon liten viktig detalj eller...

Jag kan ljuga så jag tror mig själv.
Det har gjort att jag gjort följdfel.

Fast jag har inte gillat det, jag har trott att jag var tvungen för o inte hamna i fängelse typ.
Och jag var bara sisådär 4 år då jag lärde mig det hela.
Fast jag kom på efteråt att jag ljugit.

Jag har alltid rätt så behöver inte ljuga.

Det är nog ganska vanligt att aspergare håller hårt på sina övertygelser oavsett vilka motbevis som läggs fram. Flexibel är väl knappast ordet att använda för att beskriva medel-aspen.

Och när vi ändå är inne på ämnet:
Om människor i allmännhet så måste jag bara meddela hur otroligt störande det är att kommunicera eller ens vistas nära de som ser sina åsikter som en hederssak, så att de tar personligt anstöt om man inte håller med dem. Till den grad att de även tar illa upp om man avviker i uppenbart rena smakfrågor som tex musik.