Socialt begåvad trots AS?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav earlydayminer » 2009-02-05 14:04:43

DIProgan: Hahahaha. Touché! :)
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Inläggav alfapetsmamma » 2009-02-05 14:08:44

Mördarsnigel skrev:Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.


Intressant. Skrev ett svar men tråden känns inte inspirerande att fläka ut sig i, så sudda sudda.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Mördarsnigel » 2009-02-05 14:11:42

Att behärska det sociala spelet genom att behandla det som ett hantverk är också att ha problem med socialt samspel. Det är definitivt brist på ömsesidighet i sådan form av umgänge.
Den stereotypa tolkningen som många använder sig av är just en tolkning. Vårat beteende är inte i konflikt med kriterierna.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav Mördarsnigel » 2009-02-05 14:13:50

alfapetsmamma skrev:
Mördarsnigel skrev:Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.


Intressant. Skrev ett svar men tråden känns inte inspirerande att fläka ut sig i, så sudda sudda.



Förstår nog vad du menar. Ibland är besväret att formulera sig helt enkelt inte värt besväret. Så brukar jag filosofera iaf.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav Zombie » 2009-02-05 14:16:48

Ja, det är ju så det ska vara på det här forumet. Lekstuga för hårdingar, som driver bort de intressanta inläggen.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 2 gånger.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Mördarsnigel » 2009-02-05 14:19:00

D:
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Mördarsnigel
 
Inlägg: 928
Anslöt: 2007-11-30
Ort: Alnarp

Inläggav alfapetsmamma » 2009-02-05 14:20:29

Mördarsnigel skrev:
alfapetsmamma skrev:
Mördarsnigel skrev:Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.


Intressant. Skrev ett svar men tråden känns inte inspirerande att fläka ut sig i, så sudda sudda.


Förstår nog vad du menar. Ibland är besväret att formulera sig helt enkelt inte värt besväret. Så brukar jag filosofera iaf.


Det var mest att jag inte vill vara för personlig i en tråd där det kastas en del dynga och utdelas örfilar för tillfället. Jag är lite kräsmagad eller "mimosasensitiv" just nu.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Graaltog » 2009-02-05 17:22:39

Dpb, hej och hej till er andra också :)

I vilken ände skall jag börja? Det finns så mycket att säga i detta ämne och att försöka förmedla. Så jag gör ett litet tappert och kanske något snubblande försök. Att få fram några tankar som i bästa fall för något gott med sig i slutändan. Jag utgår självklart från mig själv...

Att passa in är aldrig lätt. Speciellt inte om man har asperger och kommer in i tonåren med allt vad det innebär. Jag kände mig mobbad och utanför. Passade aldrig riktigt in. Letade febrilt över vad som var fel och försökte hitta grundbulten till hur allt fungerade. Jag tänkte: Bara jag gör si eller så, så blir allt bra. Då kommer jag att bli en i gruppen, ett med världen. Kanske till och med populär...

Jag blev inte uppmärksammad för den jag var eller vad jag gjorde. Nja det var väll inte riktigt sant. Det jag gjorde fel, uppmärksammades ”mer än gärna”. Och alla vet ju hur det ligger till med det. Vi behöver mer beröm än bannor för att överleva i en värld där "alla" verkar leta fel...

Jag hade ett bekräftelsebehov som växte sig allt starkare och större för vad dag som gick. Det blev till ett monster som åt mig inifrån och fick mig att tänka allt mer på vad jag gjorde, vem jag var, vad jag var. Vilka fel som jag hade utfört och hur jag kunde rätta till dem. Sanningen var något jag sökte ”patent” på helt enkelt.

Jag var även tvungen att bli bra på något. Att visa omvärlden att jag faktiskt dög och var någon. Jag ville och behövde bli sedd. Inte som en självklar figur som bara finns till i periferin. Utan för en individ som andra lyssnade på och som fick ingå i ett sammanhang.

Det finns olika former av självuppfyllande profetior. Den jag valde utan att tänka eller förstå det förrän senare, var att bli perfektionisternas perfektionist. Om jag gör allt bättre än alla andra. Om jag analyserar allt till dödagar och hittar felen. Ja ,då kan jag ju rätta till dem och alla blir glada och nöjda. Allt som jag gjorde, skulle jag göra bättre än alla andra. Då kanske jag blev och var någon.

Och med tiden blev jag ”duktigare” på att rätta till saker...

Den som blir utanför, mobbad och på andra sätt utsatt för övergrepp blir ofta överkänslig för känslor och hur de fungerar. Att tänka är en utsatts gissel och att försöka förstå den stora frågan VARFÖR!

Sanningen hade jag som sagt sökt "patent" på. Jag var ju den som såg och förstod sammanhangen. Ja oftast gjorde jag det, men de gånger jag inte gjorde det...
Så analyserade jag en stund till och fick till slut fram en ny Sanning och då var jag ju genast allvetaren igen. Jag blev med tiden allt duktigare på att SE hur allt var och hur det fungerade. För att överleva så accepterade jag inte heller för mig själv att jag kunde ha fel. Jag upptäckte dem ju och rättade till dem och då var det ju inte fel, eller?

En tid lyssnade folk faktiskt till vad jag hade att säga :)

Det fungerade ett tag men till slut blev jag utbränd. Jag gav men fick inget tillbaka. Folk tog mig fortfarande för något givet och ingen backade upp mig. Jag verkade vara en klippa som ingen kunde rubba. Och ja, det var jag till viss del, för jag måste, för att överleva. Sanningen, tanken och förståelsen var det enda jag hade och det enda som ingen kunde beröva mig. Ensam är aldrig stark men jag blev tvungen till att försöka.

Nu för tiden för att överleva försöker jag att minimera analyserandet av mig själv och de situationer jag hamnar i men det är lättare sagt än gjort. Hjärnan lever sitt eget liv och terroriserar mig med riktiga fel och påhittade.

För att få till ett halvdant slut, så en liten sammanfattning:

Jag säger inte att du eller någon annan är som jag men lite ”visdom” på vägen är:
- Ha inte för höga tankar om dig själv eller ställ för stora krav på dig själv, då kommer du till slut att bli bränd. - Analysera inte för mycket, då har du också en stor chans att gå in i den berömda väggen.
- En del människor säger inte hela sanningen till dig utan kanske bara det, de tror att du vill höra.
- Ha någon du kan avlasta dina idéer och tankar på. Någon som du riktigt litar på.
- Ensam är aldrig starkast.
- Tankar har en förmåga att leva sitt eget liv. Det är inte alltid de är Sanningen bara för att jag upplever dem som det.

Brukar säga att jag är deltids dyslektiker med flera andra deltidssysselsättningar på min repertoar. Så jag ber om överseende med eventuella stavfel och meningsuppbyggnadsfel.

/ P
Senast redigerad av Graaltog 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Graaltog
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2008-07-01
Ort: En ö norr om Göteborg

Inläggav DIProgan » 2009-02-05 17:48:00

Mördarsnigel skrev:
alfapetsmamma skrev:
Mördarsnigel skrev:Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.


Intressant. Skrev ett svar men tråden känns inte inspirerande att fläka ut sig i, så sudda sudda.


Förstår nog vad du menar. Ibland är besväret att formulera sig helt enkelt inte värt besväret. Så brukar jag filosofera iaf.


Japp jag med all the time.
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4559
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav DIProgan » 2009-02-05 17:54:20

Graaltog skrev:Sanningen, tanken och förståelsen var det enda jag hade och det enda som ingen kunde beröva mig. Ensam är aldrig stark men jag blev tvungen till att försöka.

Nu för tiden för att överleva försöker jag att minimera analyserandet av mig själv och de situationer jag hamnar i men det är lättare sagt än gjort. Hjärnan lever sitt eget liv och terroriserar mig med riktiga fel och påhittade.


Det låter väldigt likt mig.
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4559
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav Inger » 2009-02-05 18:08:33

Hej och välkommen Graaltog. Det där var fint beskrivet.

Om det sen är applicerbart på trådskaparen kan väl bara h*n själv avgöra.

Jag är också perfektionist. Inte för att bli nåt i andras ögon, utan för att jag är perfektionist. Om jag gör något som andra tycker är bra så tycker jag själv fortfarande att det kunde göras ännu bättre. Försöker lära mig att låta det vara bra nog, men vill gärna ha möjlighet att ändra och polera i efterhand.

Känner också igen det där med att vilja hjälpa så att man blir utbränd. Numera försöker jag ransonera den delen, men räcker gärna en hand där jag kan, om det är inom gränserna för min ork.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Graaltog » 2009-02-06 13:20:59

DIProgan skrev:
Graaltog skrev:Sanningen, tanken och förståelsen var det enda jag hade och det enda som ingen kunde beröva mig. Ensam är aldrig stark men jag blev tvungen till att försöka.

Nu för tiden för att överleva försöker jag att minimera analyserandet av mig själv och de situationer jag hamnar i men det är lättare sagt än gjort. Hjärnan lever sitt eget liv och terroriserar mig med riktiga fel och påhittade.


Det låter väldigt likt mig.


Tack för ditt svar :)
Jag får "väll" beklaga sorgen ;) (ironi)
Det är som sagt inget kul med en hjärna som gör allt och lite till för att rumstrera runt i ens tankar och leker sadistiska lekar med minnet som förebild...

/ P
Senast redigerad av Graaltog 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Graaltog
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2008-07-01
Ort: En ö norr om Göteborg

Inläggav Graaltog » 2009-02-06 13:23:32

Inger skrev:Hej och välkommen Graaltog. Det där var fint beskrivet.

Om det sen är applicerbart på trådskaparen kan väl bara h*n själv avgöra.

Jag är också perfektionist. Inte för att bli nåt i andras ögon, utan för att jag är perfektionist. Om jag gör något som andra tycker är bra så tycker jag själv fortfarande att det kunde göras ännu bättre. Försöker lära mig att låta det vara bra nog, men vill gärna ha möjlighet att ändra och polera i efterhand.

Känner också igen det där med att vilja hjälpa så att man blir utbränd. Numera försöker jag ransonera den delen, men räcker gärna en hand där jag kan, om det är inom gränserna för min ork.


Tack för välkomnandet :)
Känner igen mig i varje ord, stavelse och kanske en punkt lite här och där. Jag har med åren lyckats bli "bättre" på att inte försöka vara och bli bäst...

Men ränderna går nog aldrig ut helt och hållet :)

/ P
Senast redigerad av Graaltog 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Graaltog
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2008-07-01
Ort: En ö norr om Göteborg

Inläggav hektiske hektor » 2009-02-07 1:15:41

KrigarSjäl skrev:För NTs utan vidare kunskap om NPF framstår vi ibland som puckon och ibland som genier, beroende på att vi tänker annorlunda. Jag vet inte vilket som är värst. Båda innebär de en mytologiserad bild av en personlighet.
Själv har jag helt slutat lyssna på komplimanger. Istället ser jag till vad jag kan åstadkomma, det är en mer rättvis mätare.


Det där känns igen. Jag ansåg mig vara rejält underskattad i fotboll en gång i tiden då jag höll på med det och numera får jag oförtjänt mycket beröm för mitt musicerande. Visserligen har detta ingen koppling till AS kontra NT, men irriterande är det i alla fall. I båda avseenden.

Komplimanger börjar bli riktigt tungt att "tackla". Vet egentligten inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sådant. Kanske gör man klokt i att en gång för alla konstatera inför sin omgivning att man är "immun" mot allt vad beröm och smicker heter. Jag är själv selektiv i mitt utdelande av rosor till människor, vänner och bekanta som främlingar.

Känns ibland som att ett överdrivet frekvent bruk av positivt (el. negativt) laddade ord, såsom beröm av olika slag riskerar att utarma språket på lång sikt och därmed inte göra personen som skulle rosas den rättvisa man avsåg. Kanske väl dramatiskt att påstå, men konstigt nog finns det inget fattigare sätt att beskriva en stark upplevelse på än att dränka den i en massa superlativ. Tänk en förälder som aldrig yppat meningen "jag älskar dig" till sitt barn och liggandes på dödsbädden formar just de orden. Det borde då rimligen inte vara kattskit.
Sedan behöver de ju inte ha agerat känslokallt bara för att de snålat med just de orden, deras övriga beteende gentemot barnet lyser antagligen igenom ändå.

Men å andra sidan har jag knappast tagit skada av att höra de orden så ofta som jag gjort. Nej, det är nog ingen modell att rekommendera vid närmare eftertanke. Men som tankeställare?

Har för mig att Horace sade något i stil med att Framgång är lika motbjudande som bakslag. Den stör den förunderliga jämvikt som beror på glömskan av (det/n egna) jaget/personen. Kanske lite ot. dock.
Senast redigerad av hektiske hektor 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
hektiske hektor
 
Inlägg: 232
Anslöt: 2008-12-06

Inläggav Inger » 2009-02-07 5:12:15

hektiske hektor skrev:Känns ibland som att ett överdrivet frekvent bruk av positivt (el. negativt) laddade ord, såsom beröm av olika slag riskerar att utarma språket på lång sikt och därmed inte göra personen som skulle rosas den rättvisa man avsåg. Kanske väl dramatiskt att påstå, men konstigt nog finns det inget fattigare sätt att beskriva en stark upplevelse på än att dränka den i en massa superlativ.

Tycker absolut det ligger något i det. Själv blir jag mest bara mållös när jag upplevt något jag blev starkt gripen av.

Tänk en förälder som aldrig yppat meningen "jag älskar dig" till sitt barn och liggandes på dödsbädden formar just de orden. Det borde då rimligen inte vara kattskit.
Sedan behöver de ju inte ha agerat känslokallt bara för att de snålat med just de orden, deras övriga beteende gentemot barnet lyser antagligen igenom ändå.

Men å andra sidan har jag knappast tagit skada av att höra de orden så ofta som jag gjort. Nej, det är nog ingen modell att rekommendera vid närmare eftertanke. Men som tankeställare?

Jo, även om det var ett lite drastiskt exempel så finns det ju många exempel, särskilt från USA, där den yngre generationen så överösts med lovord sen de var små att de förväntar sig att t ex arbetsgivare ska vara tacksamma för att de ö h t behagar dyka upp på jobbet, och är beroende av daglig uppmuntran för att inte tappa motivationen (källa: 60 minutes).

Har för mig att Horace sade något i stil med att Framgång är lika motbjudande som bakslag. Den stör den förunderliga jämvikt som beror på glömskan av (det/n egna) jaget/personen. Kanske lite ot. dock.

Horace? Du menar Quintus Horatius Flaccus? (Nu får jag tyvärr roliga associationer till en scen i Life of Brian...) Ja, det kan göra en mer självmedveten, vilket inte alltid är av godo, då vissa saker helst vill ske helt spontant bara.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Dpb » 2009-02-09 12:19:35

Graaltog skrev:Dpb, hej och hej till er andra också :)

I vilken ände skall jag börja? Det finns så mycket att säga i detta ämne och att försöka förmedla. Så jag gör ett litet tappert och kanske något snubblande försök. Att få fram några tankar som i bästa fall för något gott med sig i slutändan. Jag utgår självklart från mig själv...

Att passa in är aldrig lätt. Speciellt inte om man har asperger och kommer in i tonåren med allt vad det innebär. Jag kände mig mobbad och utanför. Passade aldrig riktigt in. Letade febrilt över vad som var fel och försökte hitta grundbulten till hur allt fungerade. Jag tänkte: Bara jag gör si eller så, så blir allt bra. Då kommer jag att bli en i gruppen, ett med världen. Kanske till och med populär...

Jag blev inte uppmärksammad för den jag var eller vad jag gjorde. Nja det var väll inte riktigt sant. Det jag gjorde fel, uppmärksammades ”mer än gärna”. Och alla vet ju hur det ligger till med det. Vi behöver mer beröm än bannor för att överleva i en värld där "alla" verkar leta fel...

Jag hade ett bekräftelsebehov som växte sig allt starkare och större för vad dag som gick. Det blev till ett monster som åt mig inifrån och fick mig att tänka allt mer på vad jag gjorde, vem jag var, vad jag var. Vilka fel som jag hade utfört och hur jag kunde rätta till dem. Sanningen var något jag sökte ”patent” på helt enkelt.

Jag var även tvungen att bli bra på något. Att visa omvärlden att jag faktiskt dög och var någon. Jag ville och behövde bli sedd. Inte som en självklar figur som bara finns till i periferin. Utan för en individ som andra lyssnade på och som fick ingå i ett sammanhang.

Det finns olika former av självuppfyllande profetior. Den jag valde utan att tänka eller förstå det förrän senare, var att bli perfektionisternas perfektionist. Om jag gör allt bättre än alla andra. Om jag analyserar allt till dödagar och hittar felen. Ja ,då kan jag ju rätta till dem och alla blir glada och nöjda. Allt som jag gjorde, skulle jag göra bättre än alla andra. Då kanske jag blev och var någon.

Och med tiden blev jag ”duktigare” på att rätta till saker...

Den som blir utanför, mobbad och på andra sätt utsatt för övergrepp blir ofta överkänslig för känslor och hur de fungerar. Att tänka är en utsatts gissel och att försöka förstå den stora frågan VARFÖR!

Sanningen hade jag som sagt sökt "patent" på. Jag var ju den som såg och förstod sammanhangen. Ja oftast gjorde jag det, men de gånger jag inte gjorde det...
Så analyserade jag en stund till och fick till slut fram en ny Sanning och då var jag ju genast allvetaren igen. Jag blev med tiden allt duktigare på att SE hur allt var och hur det fungerade. För att överleva så accepterade jag inte heller för mig själv att jag kunde ha fel. Jag upptäckte dem ju och rättade till dem och då var det ju inte fel, eller?

En tid lyssnade folk faktiskt till vad jag hade att säga :)

Det fungerade ett tag men till slut blev jag utbränd. Jag gav men fick inget tillbaka. Folk tog mig fortfarande för något givet och ingen backade upp mig. Jag verkade vara en klippa som ingen kunde rubba. Och ja, det var jag till viss del, för jag måste, för att överleva. Sanningen, tanken och förståelsen var det enda jag hade och det enda som ingen kunde beröva mig. Ensam är aldrig stark men jag blev tvungen till att försöka.

Nu för tiden för att överleva försöker jag att minimera analyserandet av mig själv och de situationer jag hamnar i men det är lättare sagt än gjort. Hjärnan lever sitt eget liv och terroriserar mig med riktiga fel och påhittade.

För att få till ett halvdant slut, så en liten sammanfattning:

Jag säger inte att du eller någon annan är som jag men lite ”visdom” på vägen är:
- Ha inte för höga tankar om dig själv eller ställ för stora krav på dig själv, då kommer du till slut att bli bränd. - Analysera inte för mycket, då har du också en stor chans att gå in i den berömda väggen.
- En del människor säger inte hela sanningen till dig utan kanske bara det, de tror att du vill höra.
- Ha någon du kan avlasta dina idéer och tankar på. Någon som du riktigt litar på.
- Ensam är aldrig starkast.
- Tankar har en förmåga att leva sitt eget liv. Det är inte alltid de är Sanningen bara för att jag upplever dem som det.

Brukar säga att jag är deltids dyslektiker med flera andra deltidssysselsättningar på min repertoar. Så jag ber om överseende med eventuella stavfel och meningsuppbyggnadsfel.

/ P



Oj.. Är mållös, tack det där var något som tog hårt att läsa. För det där är så jävla jag så det finns inget. Det där beskrev mig så på pricken.

Tack för alla trevliga svar och allt som skrivits i tråden. Det var nog bra att göra som jag gjorde i alla fall, för det skapade känslor vilket gjorde att folk intresserade sig för vad jag skrev och orkade faktiskt posta något som man engagerat sig i.

/ D
Senast redigerad av Dpb 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Dpb
Ny medlem
 
Inlägg: 12
Anslöt: 2009-02-03

Inläggav Graaltog » 2009-02-09 13:30:14

Dpb skrev:Oj.. Är mållös, tack det där var något som tog hårt att läsa. För det där är så jävla jag så det finns inget. Det där beskrev mig så på pricken.

Tack för alla trevliga svar och allt som skrivits i tråden. Det var nog bra att göra som jag gjorde i alla fall, för det skapade känslor vilket gjorde att folk intresserade sig för vad jag skrev och orkade faktiskt posta något som man engagerat sig i.

/ D


Jo, jag hade mina funderingar...

Jag kan inte lova att jag kan hjälpa dig. Men om du skulle behöva någon att "tala" med så skall jag göra ett tappert försöka att "lyssna".

Men det får vi i så fall ta över ett PM.

/ P
Senast redigerad av Graaltog 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Graaltog
Ny medlem
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2008-07-01
Ort: En ö norr om Göteborg

Inläggav alfapetsmamma » 2009-02-09 14:45:11

Dpb skrev:Oj.. Är mållös, tack det där var något som tog hårt att läsa. För det där är så jävla jag så det finns inget. Det där beskrev mig så på pricken.
/ D


Strongt av dig att tillstå det, och säga det här också!! Big up!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav hektiske hektor » 2009-02-09 17:25:37

Inger skrev:
hektiske hektor skrev:Känns ibland som att ett överdrivet frekvent bruk av positivt (el. negativt) laddade ord, såsom beröm av olika slag riskerar att utarma språket på lång sikt och därmed inte göra personen som skulle rosas den rättvisa man avsåg. Kanske väl dramatiskt att påstå, men konstigt nog finns det inget fattigare sätt att beskriva en stark upplevelse på än att dränka den i en massa superlativ.

Tycker absolut det ligger något i det. Själv blir jag mest bara mållös när jag upplevt något jag blev starkt gripen av.

Tänk en förälder som aldrig yppat meningen "jag älskar dig" till sitt barn och liggandes på dödsbädden formar just de orden. Det borde då rimligen inte vara kattskit.
Sedan behöver de ju inte ha agerat känslokallt bara för att de snålat med just de orden, deras övriga beteende gentemot barnet lyser antagligen igenom ändå.

Men å andra sidan har jag knappast tagit skada av att höra de orden så ofta som jag gjort. Nej, det är nog ingen modell att rekommendera vid närmare eftertanke. Men som tankeställare?

Jo, även om det var ett lite drastiskt exempel så finns det ju många exempel, särskilt från USA, där den yngre generationen så överösts med lovord sen de var små att de förväntar sig att t ex arbetsgivare ska vara tacksamma för att de ö h t behagar dyka upp på jobbet, och är beroende av daglig uppmuntran för att inte tappa motivationen (källa: 60 minutes).

Har för mig att Horace sade något i stil med att Framgång är lika motbjudande som bakslag. Den stör den förunderliga jämvikt som beror på glömskan av (det/n egna) jaget/personen. Kanske lite ot. dock.

Horace? Du menar Quintus Horatius Flaccus? (Nu får jag tyvärr roliga associationer till en scen i Life of Brian...) Ja, det kan göra en mer självmedveten, vilket inte alltid är av godo, då vissa saker helst vill ske helt spontant bara.


Jo, ibland är det svårt att ens finna några ord.

Det där med bortskämda anställda låter bara för tragiskt. Tyvärr förekommer ju sådant inte uteslutande på arbetet.

Nej, jag tänkte på den f.d. sv. akademie-ledamoten Horace Engdahl. Otydligt av mig, då det finns fler med det namnet. Jag tänkte visst inte så långt.
Senast redigerad av hektiske hektor 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
hektiske hektor
 
Inlägg: 232
Anslöt: 2008-12-06

Inläggav Inger » 2009-02-09 18:57:59

Jasså den Horace. Visste inte att han var så vis.

Är han f.d.? (Har inte orkat hänga med i kultursvängen på ett tag.) Sitter man inte där tills man dör?
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Aspkvinna » 2009-02-09 19:11:04

Inger skrev:Jasså den Horace. Visste inte att han var så vis.

Är han f.d.? (Har inte orkat hänga med i kultursvängen på ett tag.) Sitter man inte där tills man dör?


Han har sagt upp sig och ska gulla med sin fru i tyskland där hon arbetar för tillfället....
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Inläggav Inger » 2009-02-09 19:31:16

Jahapp. Hoppas han får trevligt med frun då. Vem fick stolen istället?
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav hektiske hektor » 2009-02-09 19:38:55

Inger skrev:Jasså den Horace. Visste inte att han var så vis.

Är han f.d.? (Har inte orkat hänga med i kultursvängen på ett tag.) Sitter man inte där tills man dör?


Nja. Har för mig att det brukar vara 20 alternativt 25-års-"mandat" som gäller.
Senast redigerad av hektiske hektor 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
hektiske hektor
 
Inlägg: 232
Anslöt: 2008-12-06

Inläggav Aspkvinna » 2009-02-09 19:44:02

Inger skrev:Jahapp. Hoppas han får trevligt med frun då. Vem fick stolen istället?


Herr Englund har jag för mig.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 17:49:23, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna
 
Inlägg: 3512
Anslöt: 2008-04-24
Ort: Stockholm

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in