Även om jag tror mig förstå din inflikning, missbutterfly, så tycker jag fortfarande det känns lite skumt

Jonas3 skrev:Om man är "extremt empatisk", "kan prata extremt väl" ... inte har några problem med att förstå ironi o.s.v. ... Vari ligger då As-diagnosen? (relaterar till Dpb's inlägg ovan.)

Ehhh... menar du att det är motsägelsefullt eller så? Jag är inte dryg nu, mer nyfiken. Utveckla gärna!

Jonas3 skrev:Om man är "extremt empatisk", "kan prata extremt väl" ... inte har några problem med att förstå ironi o.s.v. ... Vari ligger då As-diagnosen? (relaterar till Dpb's inlägg ovan.)

Bortsett från att ordet extremt ihop med en massa superlativ om sig själv för mig låter mer som grandiosa tendenser och bekräftelsebehov än ett sunt självförtroende, så ser jag inget motsatsförhållande mellan att vara empatisk, prata väl, inte ha några problem med ironi och ha AS-diagnos.

Jag ser mig själv som empatisk, välartikulerad och har inga svårigheter bekymmer att förstå ironi (däremot är jag ganska lättstött emellanåt, och att folk kallar påhopp för ironi uppskattas inte, inte heller att man säger Har du ingen humor om man inte gillar att bli driven med). Och jag har AS-diagnos, som känns helt rätt ställd.

"Ehhh... menar du att det är motsägelsefullt eller så? Jag är inte dryg nu, mer nyfiken. Utveckla gärna!"

Ja, därför att "svårigheter till social samspel" (enligt DSM) för mig känns samma sak som problem i förmågan till empati.

Empatistörning och dylika begrepp har fått en väldigt negativ klang, p.g.a. att folk associerar detta med att man är illasinnad, vilket så klart troligen inte ens speciellt ofta är fallet.

Jag tror att empati är ett brett begrepp som innefattar många saker. Man kan enligt mig vara bra på vissa områden inom empati men sämre på andra.

Personligen så tror jag att asperger-personer ofta är bra på "moralisk empati", d.v.s. att man gärna analyserar problem för att försöka ta reda på vad som är rätt och fel i en situation. (bl.a. p.g.a. att man måste göra detta för att vara säker på att man gör "rätt"). Rätta mig gärna om jag har fel.

Hur som helst... om man inte har några som helsta problem med socialt samspel så känns det konstigt (för mig) hur man kan ha diagnosen.

Jonas3 skrev:"är psykolog åt en hel hög med människor som behöver stöd av olika anledningar"

Vad menas med detta? Är du anställd psykolog? Tar du betalt? Vet i så fall de du är psykolog åt om att du saknar utbildning?

Haha, menar självklart inte att jag tar betalt eller är en riktig psykolog. Jag stöttar ett gäng människor som behöver stöd.

De behöver någon som säger det de behöver höra inte vill höra.

Sen finns det väldigt många former av empati enligt mig själv.

Jonas3 skrev:"Jag förstår inte varför någon anses vara självupptagen bara för att de berättar vad de är bra på."

Det blir man inte, men det kan ju hända att det leder till problem om man inte är så bra som man vill påstå. Och om man verkligen är säker på att man är så bra som man vill påstå, behöver man få någon bekräftelse då?

"Jag är extremt social begåvad"

"Är jag unik?"

-I så fall, ja tydligen.

Jag frågade bara, för jag har fått väldigt mycket fakta och vissa säger att det är unikt andra gör det inte. Därför jag frågade människor som har diagnosen och inte är läkare.

missbutterfly skrev:Jag vill inflika en till liten synpunkt i diskussionen, om det går för sig.

Många NT tänker inte lika mycket som en med AS. Förmodligen p g a att det inte krävs av dem, i samma utsträckning, som för oss.
Av den anledningen är det svårare för dem att dra slutsatser när det gäller problemlösning (alla typer).

Mina vänner frågar ofta mig till råds när de har problem, och då svarar jag utifrån vad jag själv har för erfarenheter och/ eller vad jag själv hade gjort om jag vore i samma situation.
Jag har lärt mig att detta (att "fråga vänner till råds") är en social utfyllnad som NT håller på med. Lite som ett "socialt klister".
Ofta vill de inte ens ha råd, utan bara prata.
Det är inte heller alls säkert att det fungerar för en NT att ens förstå logiken i "våra" sätt att lösa problem.
Men visst; ibland blir de väldigt tacksamma över att få "en annan vinkel" att se problemen ur (som de ofta har beskrivit det).
Men jag skulle inte sätta mig själv på några höga hästar för det.
Tvärtom får det mig att tänka på olikheterna oss emellan.

Dessutom måste man ju ha med i beräkningen att många använder komplimanger för "egen vinning", inget annat.
Saker som "Du är ett verbalt geni" kan t ex en psykolog använda till en patient med AS, för att uppmuntra denne att tala mer.
Det är elementär grundpsykologi..
Man måste räkna in dessa aspekter i det hela.

Jag saknar väldigt många känslor, skuld, sorg och sympati är några saker jag saknar. Detta är känslor jag inte kan, men jag har studerat människor så länge att jag lärt mig när jag ska "visa" dem.

Jonas3 skrev:Om man är "extremt empatisk", "kan prata extremt väl" ... inte har några problem med att förstå ironi o.s.v. ... Vari ligger då As-diagnosen? (relaterar till Dpb's inlägg ovan.)

Jag saknar väldigt många känslor, som jag sa tidigare och jag saknar även mättnads känslor. Jag har riktigt hög smärt tröskel och jag märker inte av kyla på samma sätt.

Är över känslig mot värme och jag kan inte läsa människors ansikten.
Håller aldrig ögonkontakt och när saker som är planerade inte blir av eller förändras så kan hela min vecka eller några veckor vara förstörda.

Jag har specialintressen som jag prioriterar långt över allt annat och lika så får jag inte utöva de så skiter sig min vardag totalt.

alfapetsmamma skrev:

Jonas3 skrev:Om man är "extremt empatisk", "kan prata extremt väl" ... inte har några problem med att förstå ironi o.s.v. ... Vari ligger då As-diagnosen? (relaterar till Dpb's inlägg ovan.)

Bortsett från att ordet extremt ihop med en massa superlativ om sig själv för mig låter mer som grandiosa tendenser och bekräftelsebehov än ett sunt självförtroende, så ser jag inget motsatsförhållande mellan att vara empatisk, prata väl, inte ha några problem med ironi och ha AS-diagnos.

Jag ser mig själv som empatisk, välartikulerad och har inga svårigheter bekymmer att förstå ironi (däremot är jag ganska lättstött emellanåt, och att folk kallar påhopp för ironi uppskattas inte, inte heller att man säger Har du ingen humor om man inte gillar att bli driven med). Och jag har AS-diagnos, som känns helt rätt ställd.

alfapetsmamma skrev:har inga svårigheter bekymmer att förstå ironi (däremot är jag ganska lättstött emellanåt, och att folk kallar påhopp för ironi uppskattas inte, inte heller att man säger Har du ingen humor om man inte gillar att bli driven med)

Helt rätt! Påhopp maskerade som skämt är det värsta, på dem bara!

Jonas3 skrev:"Ehhh... menar du att det är motsägelsefullt eller så? Jag är inte dryg nu, mer nyfiken. Utveckla gärna!"

Ja, därför att "svårigheter till social samspel" (enligt DSM) för mig känns samma sak som problem i förmågan till empati.

Empatistörning och dylika begrepp har fått en väldigt negativ klang, p.g.a. att folk associerar detta med att man är illasinnad, vilket så klart troligen inte ens speciellt ofta är fallet.

Jag tror att empati är ett brett begrepp som innefattar många saker. Man kan enligt mig vara bra på vissa områden inom empati men sämre på andra.

Personligen så tror jag att asperger-personer ofta är bra på "moralisk empati", d.v.s. att man gärna analyserar problem för att försöka ta reda på vad som är rätt och fel i en situation. (bl.a. p.g.a. att man måste göra detta för att vara säker på att man gör "rätt"). Rätta mig gärna om jag har fel.

Hur som helst... om man inte har några som helsta problem med socialt samspel så känns det konstigt (för mig) hur man kan ha diagnosen.

Det är bra att reda ut vad man talar om och hålla isär begreppen (förutom att vara klar över definitioner, t ex empati är nåt som folk lägger in en massa olika betydelser i).

Problem med socialt samspel ur ett NT-perspektiv är en sak, empatibrist en annan. Du talade om problem med empatin, inte svårigheter med socialt samspel överlag.

Begreppsförvirring. Inte bra. Särskilt inte för petiga aspisar!

Skriver en bättre uppdatering av mitt inlägg, ville bara förklara mitt inlägg hoppas det lyser upp lite nu.

Finns det några flera här som är socialt begåvade?

Jag bestrider absolut inte min diagnos på något sätt, men jag är ganska unik känns det som. Jag är extremt empatisk, jag kan prata extremt väl, blivit omtalad som "verbalt geni" och annat.

(Det här är inte mina ord, men det är precis det jag fått höra själv. När flera människor utrycker sig så och utbildade psykologer håller med så anser jag mig vara berättigad att utrycka mig på det sättet.)

Mina intressen är psykologi, bowling och nu även Asperger. Jag älskar verkligen att argumentera och skapa teorier inom psykologi, samt att jag är väldigt lätt att få kontakt med, är psykolog åt en hel hög med människor som behöver stöd av olika anledningar (moralkakor som att jag inte ska hålla på med det undanbedes för jag vet vad jag gör och har gått igenom väldigt mycket själv jag lär endast ut vad jag själv har testat eller studerat inget annat).


(Det jag ville få fram här är att jag varit mobbad/utstött/hatad/misshandlad/mordhotad genom hela mitt liv. Därför jag har fått mycket erfarenhet av hur man hanterar många saker och kan ofta ge väldigt bra råd för att underlätta i sånna situationer.)

Jag själv är bara 19 år och ska studera vidare till psykolog eller lärare inom psykologi. Att ta examen som psykolog skulle vara underbart just för att folk inte ska bestrida det jag säger på samma sätt som många gör idag. Trots att både min psykolog och min lärare i psykologi aldrig säger i mot de teorier och hypoteser jag presenterar.


(Behövs nog ingen förklaring)

Idag har jag kommit till den nivån att jag knappt behöver någon tid alls för att kunna säga vad människan drar på i bagaget, vilket är ganska underbart för det bidrar till större förtroende när jag utövar mina psykoanalytiska saker bland vänner. För många frågar mig, vad tror du/vad ser du att jag gör och varför?

(Idag har jag arbetat ut en taktik och ett mönster för att se vad människor bär på, jag har mentala dagböcker på alla människor och analyserar, noterar och strukurerar precis allt som människan gör. Därför har jag många mallar och kan kolla hur olika människor beteer sig.

Detta är ofta en generalisering men många faller in i normen och det är inte ofta man behöver skapa helt nya mallar utan man finslipar en färdig mall som passar på människan.
Är någon intresserad mera hur det fungerar kan jag självklart utvecka det också.)

Jag har inte AS enligt dina kriterier, Jonas3, och har inte haft sedan möjligen min tidigare barndom. Ändå behövde jag diagnosen för att äntligen kunna börja förstå mig själv.
Det finns tillräckligt med fler kriterier.

Och jag var också orakel och klok gubbe ett tag som ung. Men jag förstår om proffs har kallat dig "unik", Dpb. Den sorgliga sanningen är väl den att de inte kan sitt jobb ordentligt. Inaktuella och/eller summariska kunskaper plus omedvetenhet om vikten av att fortbilda sig, har träffat för stor andel svåra fall och fått en skev bild av folk-med-AS, normalt halvkörda i roten eller något.

Lurigt, lurigt, lurigt.

Saknar du känslorna?

earlydayminer skrev:Lurigt, lurigt, lurigt.

Saknar du känslorna?

Ja jag saknar känslor.


Ps, jag kanske ska nämna mina andra diagnoser, ADHD, DCD och dyslexi.

Som ni ser och kanske förstår när jag säger att jag lär mig saker, jag TRÄNAR som ett as för att bli bra. Jag har lärt mig att stava så bra/dåligt jag gör idag.

Men jag drog inte med de för jag ansåg de är inte nödvändigt när jag vill prata om asperger.

För NTs utan vidare kunskap om NPF framstår vi ibland som puckon och ibland som genier, beroende på att vi tänker annorlunda. Jag vet inte vilket som är värst. Båda innebär de en mytologiserad bild av en personlighet.
Själv har jag helt slutat lyssna på komplimanger. Istället ser jag till vad jag kan åstadkomma, det är en mer rättvis mätare.

"Jag har inte AS enligt dina kriterier, Jonas3, och har inte haft sedan möjligen min tidigare barndom. Ändå behövde jag diagnosen för att äntligen kunna börja förstå mig själv.
Det finns tillräckligt med fler kriterier. "

Om frågan tillåts mig, vilka kriterier har du AS enligt?

Jag har inte några egentliga problem med att vara social, men det fullständigt dränerar mig på energi att vara det.

I fredags så var jag på ett möte med psykiatrin här i Göteborg. Det var ett ganska stort möte med över 100 deltagare. Jag var där som brukarmedverkande. Under två pass så skulle vi ha diskussioner i grupper med något som kallas för Café-modellen. Det innebar att vi diskuterade i en grupp med 8-10 personer, efter 20 minuter så byter alla platser och du hamnar då i en ny grupp. Totalt innehöll varje pass 4 grupper, det var två sådana pass under dagen och totalt åtta grupper med människor som jag inte kände som jag skulle diskutera med.
Varje gång jag kom i en ny grupp så skulle jag försöka se på deras namnbrickor vilka de var, vad de hette, arbetade som och vilken avdelning/sjukhus, förutom att jag också försökte avgöra "vem" personen är genom dennes yttre synliga attribut.

Detta för att försöka bilda mig en uppfattning om vad de utifrån detta skulle kunna tänka sig ha för åsikter i olika frågor under diskussionen, vem jag pratar med påverkar i stor grad hur jag beter mig i representativa sammanhang.
Detta gav en massa olika intryck, jag klarade av passen (det går väl inte riktigt att misslyckas heller), men något som de andra tyckte var lättsamt och underhållande var för mig fruktansvärt jobbigt.

Jag låg hela kvällen utmattad med ett migränliknande tillstånd, fullkomligt tömd på energi.

Jag känner igen mig i beskrivningen. Det jobbiga är inte diskussionsämnena, utan att tolka alla signaler och hantera mellansnacket.

I sådana situationer du beskriver brukar jag bli så pass engagerad av ämnet, av mitt behov av att verkligen _säga_ något istället för att slänga mig med plattityder som jag tycker alla andra gör, att jag får energi av det.
När jag var yngre, i tonåren, tyckte jag sånt var skitläskigt, idag ser jag det som en slags intellektuell sparring, lite verbal motion.

ragnevi skrev:Jag har inte några egentliga problem med att vara social, men det fullständigt dränerar mig på energi att vara det.

I fredags så var jag på ett möte med psykiatrin här i Göteborg. Det var ett ganska stort möte med över 100 deltagare. Jag var där som brukarmedverkande. Under två pass så skulle vi ha diskussioner i grupper med något som kallas för Café-modellen. Det innebar att vi diskuterade i en grupp med 8-10 personer, efter 20 minuter så byter alla platser och du hamnar då i en ny grupp. Totalt innehöll varje pass 4 grupper, det var två sådana pass under dagen och totalt åtta grupper med människor som jag inte kände som jag skulle diskutera med.
Varje gång jag kom i en ny grupp så skulle jag försöka se på deras namnbrickor vilka de var, vad de hette, arbetade som och vilken avdelning/sjukhus, förutom att jag också försökte avgöra "vem" personen är genom dennes yttre synliga attribut.

Detta för att försöka bilda mig en uppfattning om vad de utifrån detta skulle kunna tänka sig ha för åsikter i olika frågor under diskussionen, vem jag pratar med påverkar i stor grad hur jag beter mig i representativa sammanhang.
Detta gav en massa olika intryck, jag klarade av passen (det går väl inte riktigt att misslyckas heller), men något som de andra tyckte var lättsamt och underhållande var för mig fruktansvärt jobbigt.

Jag låg hela kvällen utmattad med ett migränliknande tillstånd, fullkomligt tömd på energi.

Vilken bra beskrivning, och vilken igenkänning!!

DIProgan skrev:De flesta här såg ålder och såg att han sa att han var bra på något komplicerat och sedan var det snabbt på med jante-handskarna. Tror ni Daniel Tammet var ens 15 innan han var bättre än alla här på matte?

Den här infallsvinkeln stöter man på titt som tätt, liksom den motsatta. Någon anklagas för att vara pretentiös el. dyl. och försvarar sig med att klaga på jantelagen. Men var finns mellantinget, gråzonen? Sanningen ligger många gånger där.

Inte sällan rör det sig om just jantelag, avundsjuka och ankdamm. Men bara för att man kritiserar ngt./ngn. kan man inte reflexmässigt åberopa jantelagskomplexet. Ibland är kritiken verkligen befogad för att (i positiv bemärkelse) få ner någon på jorden (igen). Någon som lever i en sagovärld tillsammans med sin självbild. Det behöver inte alltd vara mörka krafter såsom missunnsamhet eller illvilja som ligger bakom.

I det här fallet verkar reaktionerna snarare handla om att få grepp om Dpb. De kanske helt enkelt inte finner honom trovärdig i sitt förhållnningssätt till sig själv och sin omvärld.

Nej, balans och framför allt trovärdighet är ordet denna gång, inte jantelag. Tycker jag då alltså.

Jag har själv svårt att ta vissa, pga. sin maxade självbild, (i mina ögon)icke-trovärdiga människor på allvar.

ragnevi skrev:Jag har inte några egentliga problem med att vara social, men det fullständigt dränerar mig på energi att vara det.

I fredags så var jag på ett möte med psykiatrin här i Göteborg. Det var ett ganska stort möte med över 100 deltagare. Jag var där som brukarmedverkande. Under två pass så skulle vi ha diskussioner i grupper med något som kallas för Café-modellen. Det innebar att vi diskuterade i en grupp med 8-10 personer, efter 20 minuter så byter alla platser och du hamnar då i en ny grupp. Totalt innehöll varje pass 4 grupper, det var två sådana pass under dagen och totalt åtta grupper med människor som jag inte kände som jag skulle diskutera med.
Varje gång jag kom i en ny grupp så skulle jag försöka se på deras namnbrickor vilka de var, vad de hette, arbetade som och vilken avdelning/sjukhus, förutom att jag också försökte avgöra "vem" personen är genom dennes yttre synliga attribut.

Detta för att försöka bilda mig en uppfattning om vad de utifrån detta skulle kunna tänka sig ha för åsikter i olika frågor under diskussionen, vem jag pratar med påverkar i stor grad hur jag beter mig i representativa sammanhang.
Detta gav en massa olika intryck, jag klarade av passen (det går väl inte riktigt att misslyckas heller), men något som de andra tyckte var lättsamt och underhållande var för mig fruktansvärt jobbigt.

Jag låg hela kvällen utmattad med ett migränliknande tillstånd, fullkomligt tömd på energi.

Detta är mig, också jag älskar allt socialt men det dödar mig på energifronten.

hektiske hektor skrev:

DIProgan skrev:De flesta här såg ålder och såg att han sa att han var bra på något komplicerat och sedan var det snabbt på med jante-handskarna. Tror ni Daniel Tammet var ens 15 innan han var bättre än alla här på matte?

Den här infallsvinkeln stöter man på titt som tätt, liksom den motsatta. Någon anklagas för att vara pretentiös el. dyl. och försvarar sig med att klaga på jantelagen. Men var finns mellantinget, gråzonen? Sanningen ligger många gånger där.

Inte sällan rör det sig om just jantelag, avundsjuka och ankdamm. Men bara för att man kritiserar ngt./ngn. kan man inte reflexmässigt åberopa jantelagskomplexet. Ibland är kritiken verkligen befogad för att (i positiv bemärkelse) få ner någon på jorden (igen). Någon som lever i en sagovärld tillsammans med sin självbild. Det behöver inte alltd vara mörka krafter såsom missunnsamhet eller illvilja som ligger bakom.

I det här fallet verkar reaktionerna snarare handla om att få grepp om Dpb. De kanske helt enkelt inte finner honom trovärdig i sitt förhållnningssätt till sig själv och sin omvärld.

Nej, balans och framför allt trovärdighet är ordet denna gång, inte jantelag. Tycker jag då alltså.

Jag har själv svårt att ta vissa, pga. sin maxade självbild, (i mina ögon)icke-trovärdiga människor på allvar.

Shit, du skrev det jag tänkte men aldrig skrev.

Jag anser att jag är unik. Jag besitter en unik kombination av förmågor och intressen som man annars sällan hittar i en och samma person.

Att vara normal och medioker vore dödsdomen.

Hoppas att jag stör någon.

---------------

Dpb:
Det finns en hel del aspergare som behärskar det sociala spelet på det sättet. Ofta är det ingen som ens ser att vi är grundläggande annorlunda, förutom vi själva. Klassisk tolkning av diagnoskriterierna stämmer inte på oss.
Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.

Ja ni får väl hålla på och misstänka folk bäst fan ni vill om ni blir glada av det.

Haha lol.
[img]http://www.nakasakalaw.com/NoWhining.jpg[/img]

Jonas3 skrev:"Jag har inte AS enligt dina kriterier, Jonas3, och har inte haft sedan möjligen min tidigare barndom. Ändå behövde jag diagnosen för att äntligen kunna börja förstå mig själv.
Det finns tillräckligt med fler kriterier. "

Om frågan tillåts mig, vilka kriterier har du AS enligt?

Beklagar, jag orkar inte rota fram DSM-IV el. dyl. och bocka av. Det här har också stötts och blötts så mycket på forumet att det borde finnas en klistrad tråd att hänvisa till.

Men dels kan du jämföra själv hur många kriterier som finns och hur många som måste uppfyllas;
dels får du hålla i minnet att kriterier ofta släpar efter forskningsfronten, och att den praktiska verkligheten för den delen också kan råka hamna före forskningsfronten utan att diagnostikerna har misskött sig (som det att mycket hos oss, som t.ex. känslor och det där förbannade _"empati"_ är fråga om dålig reglering, balans eller samordning - för mycket eller för litet - inte nedsättning);
dels:

Mördarsnigel skrev:Dpb:
Det finns en hel del aspergare som behärskar det sociala spelet på det sättet. Ofta är det ingen som ens ser att vi är grundläggande annorlunda, förutom vi själva. Klassisk tolkning av diagnoskriterierna stämmer inte på oss.
Genom hård träning har vi all form av umgänge arkiverad i huvudet och vi har med tiden lärt oss rätt applikation av den kunskapen. I grundskolan var det kanske svårt, men mot slutet av tonårn är vi rätt slipade. Vi flyter fram igenom alla sociala situationer med total kunskap om vad som förväntas av oss.

^^