Lydnad? Jag lyder av princip inte regler jag inte förstår och finner vettiga. Däremot om någon förklarar så att jag fattar poängen så kan jag ev överväga att försöka anpassa mig lite.

Jag hade faktiskt ingen aning om att det var för att värden kunde känna sig värdelös (haha, nu blev det en ordvits också) så det var ju bra att i alla fall få en förklaring till såna obegripliga och för mig ologiska reaktioner. Klart man inte vill göra nån ledsen i onödan om deras självkänsla nu hänger på nåt så löjligt.

Men det är nog bäst att du inte bjuder mig i alla fall för dryga typer gör mig oerhört mycket mindre motiverad att anpassa mig.

Zombie skrev:Ursäkta om jag är oetiketterad nu, men i all välmening: jag gissar att du tar saker litet för bokstavligt, Proffe Slimp.
Och jag tycker mig se att du regelmässigt underskattar vad andra människor begriper.

Hellre börja vara rigid och gå mot flexibilitet än tvärtom.

Vad gäller underskattning så är det uppenbart här att folk överskattar den ädla vilden.

Proffe Slimp skrev:Vad gäller underskattning så är det uppenbart här att folk överskattar den ädla vilden.

Nej. Det är uppenbart för dig. För mig är det inte alls uppenbart, och för att få det att bli det måste jag gå tillbaka mycket långt i mitt liv och sedan ändå göra våld på vad jag nästintill vet om åtskilliga personer här. Försöker du sätta dig in i andras synsätt någon gång?

**********************************************************

För min del råkade jag känna till det där om skymf och värdelös värd. Det är inget personligt, det är en sån där konvention. Fast om man inte ifrågasätter eller växer ifrån den (och särskilt om man som diverse överklass befinner sig i kronisk försvarsposition mot diverse populas) så kan det ju bli en personlig egofråga för det.

Proffe Slimp skrev:Och om jag har försttått dig rätt så väljer du hellre att stanna hemma än att lägga upp en matstrategi som gör att du kan vara mätt *och* nätverka. Vem är det nu som är opraktisk?

Jag har hälsoproblem som gör att jag måste äta lite och ofta. (Inget jag har lust att gå in närmare på här och jag betackar mig för goda råd.) Har även andra allergier som gör att jag blir begränsad och inte kan gå vart som helst, men sånt är livet. Eftersom jag ändå trivs bäst hemma eller hos mina närmaste så är det inte något problem.

Inger skrev:Lydnad? Jag lyder av princip inte regler jag inte förstår och finner vettiga. Däremot om någon förklarar så att jag fattar poängen så kan jag ev överväga att försöka anpassa mig lite.

Så om du ser en avspärrning med polis, brandkår och ambulans och man tecknar åt dig att vända om så gör du inte det om du inte får en exakt förklaring till varför det är så?

Och hur gör du om du skall lära dig något nytt? Försöker du att applicera dina kunskaper från hur man sköter en kassettbandspelare på hur man programmerar en DVD med hårddisk? Gör du det så kommer du garanterat att få ett helvete.

Skall du lära dig ett nytt språk och vill förstå allting så kommer det att gå mördande långsamt. Tvärtom så är det så att lydnad kommer före förståelse. Ett extremfall torde vara latin och gammelgrekiska. Där finns det ingen naturmetod.

Visst, man kan föra eviga debatter om hur olika verbformer uppstod. Men skall du lära dig hur man beställer en kopp kaffe på portugisiska så gör du det så oerhört mycket enklare för dig om du helt enkelt gillar läget i "portugisien".

Inger skrev:Jag hade faktiskt ingen aning om att det var för att värden kunde känna sig värdelös (haha, nu blev det en ordvits också) så det var ju bra att i alla fall få en förklaring till såna obegripliga och för mig ologiska reaktioner. Klart man inte vill göra nån ledsen i onödan om deras självkänsla nu hänger på nåt så löjligt.

Alltså: Du blev inte inbjuden till liknande tillställningar igen och kunde inte räkna ut vad du gjorde för fel?

Inger skrev:Men det är nog bäst att du inte bjuder mig i alla fall för dryga typer gör mig oerhört mycket mindre motiverad att anpassa mig.

Trotssyndrom. Så moget.

Proffe Slimp skrev:Vad gäller underskattning så är det uppenbart här att folk överskattar den ädla vilden.

Jasså? De flesta tyckte inte att personen som tråden egentligen handlar om borde gå och nalla av doktorandernas mat.

Om det är jag som är "den ädla vilden" för att jag har reservproviant i handväskan för att inte svimma så är det nog du som förlorat sinnet för proportioner. Visst har etikettsregler sin plats för att göra samvaro smidigare, men när de blir en begränsning och ett självändamål har det gått för långt. Men du trivs säkert bättre i din sköna nya värld där det är ordning och reda och alla vet sin plats.

Får väl bara konstatera att vi är olika. (Ingen nyhet iofs.)

Proffe Slimp skrev:

Inger skrev:Lydnad? Jag lyder av princip inte regler jag inte förstår och finner vettiga. Däremot om någon förklarar så att jag fattar poängen så kan jag ev överväga att försöka anpassa mig lite.

Så om du ser en avspärrning med polis, brandkår och ambulans och man tecknar åt dig att vända om så gör du inte det om du inte får en exakt förklaring till varför det är så?

Och hur gör du om du skall lära dig något nytt? Försöker du att applicera dina kunskaper från hur man sköter en kassettbandspelare på hur man programmerar en DVD med hårddisk? Gör du det så kommer du garanterat att få ett helvete.

Skall du lära dig ett nytt språk och vill förstå allting så kommer det att gå mördande långsamt. Tvärtom så är det så att lydnad kommer före förståelse. Ett extremfall torde vara latin och gammelgrekiska. Där finns det ingen naturmetod.

Visst, man kan föra eviga debatter om hur olika verbformer uppstod. Men skall du lära dig hur man beställer en kopp kaffe på portugisiska så gör du det så oerhört mycket enklare för dig om du helt enkelt gillar läget i "portugisien".

Jaja, bla bla bla... Förutsägbart som ett brev på posten. Jag visste redan när jag skrev det att du skulle bokstavstolka just den meningen. *gäsp*

Inger skrev:Jag hade faktiskt ingen aning om att det var för att värden kunde känna sig värdelös (haha, nu blev det en ordvits också) så det var ju bra att i alla fall få en förklaring till såna obegripliga och för mig ologiska reaktioner. Klart man inte vill göra nån ledsen i onödan om deras självkänsla nu hänger på nåt så löjligt.

Alltså: Du blev inte inbjuden till liknande tillställningar igen och kunde inte räkna ut vad du gjorde för fel?

Joodå, det var nåt med mackan, så mycket fattade jag. Men inte att det var för att det fick värdinnan att känna sig dålig, så det var ju bra att få veta. (F ö tycker jag hon var dålig som inte bjöd på nåt mer substantiellt).

Inger skrev:Men det är nog bäst att du inte bjuder mig i alla fall för dryga typer gör mig oerhört mycket mindre motiverad att anpassa mig.

Trotssyndrom. Så moget.

Empatilöshet, översittarfasoner och dömande är förstås bättre. Får väl öva mig på det. Men nu har jag tyvärr inte tid längre, snart kommer doktorn.

Håller med om att denne Niklas verkar totalt ointresserad av att anpassa sig utan bara kräver att andra/arbetsgivaren ska anpassa sig till honom. Misstänker att det skulle vara kört för alla med AS på det stället hädanefter pga de dåliga erfarenheter man haft av Niklas.

Själv anser jag mig också diskriminerad av min arbetsgivare. Men jag försökte verkligen anpassa mig. Problemet var att de inte ville ha någon som inte var lika bra som andra. Funktionshindrade göre sig icke besvär!

Betr maten så förstår jag fuller väl att värdinnan tog illa upp. Tar man med sig egen mat utan förklaring så ger man budskapet:
"Din mat duger inte/är otillräcklig"

Sen blir det ju svårt om man tror att man kommer att få mat och därför kommer hungrig och så blir det bara "tilltugg".

Vet man om att det beror på allergi/överkänslighet/diabetes whatever är det ju en annan sak.

Och är jag inte själv värdinna så reagerar jag inte alls, aspigt självcentrerad som jag är.

Men att man inte tar för sig av maten långt före alla andra gäster och i synnerhet inte före hedersgästerna (som mottagningen är till för) tycker jag är en självklar etikettsregel. Vill man inte följa några etikettsregler bör man undvika alla officiella och formella tillställningar. Niklas verkar vara ett svårt fall.

För att börja försöka bena ut hur man kan bli en "Nicklas" (och i förlängningen avbli en):

Jag tycker mig ibland ha sett ett mönster hos vissa funktionshindrade att de är genuint vilsna i fråga om dels vad folk normalt begär av varandra; dels vad de har rätt att begära som funktionshindrade.

En del av dem kan då i sina försök att dölja det råka ta i för mycket. Särskilt lätt hänt kanske det kan vara, dels förstås om man aldrig har fostrats till en vuxen person (utan med förmyndarattityd, som klen till förståndet osv.); men dels också av anspänning och klumpighet ifall man först måste bita huvudet av skam för att alls våga begära något.

Jag har nog ett litet mellanting när det gäller gluten. Oftast så kan man ju informera värdarna om att man inte tål gluten, om de inte redan vet om det. Går man då på något evenemang där man inte i förväg vet om det finns glutenfri mat eller inte, så tar man med en egen limpa men låter den vara kvar i bilen. Visar det sig sedan att det inte finns möjlighet att få glutenfritt alternativ, så går man helt enkelt och hämtar sin egen mat. Praktiskt, och knappast något som skulle uppfattas som ettikettbrott.

Angående Nicklas, så påminner han om en bortskämd barnunge som haft för mycket samröre med RFA. Frågan är om det inte är någon man känner i föreningen?

rdos skrev:Jag har nog ett litet mellanting när det gäller gluten. Oftast så kan man ju informera värdarna om att man inte tål gluten, om de inte redan vet om det. Går man då på något evenemang där man inte i förväg vet om det finns glutenfri mat eller inte, så tar man med en egen limpa men låter den vara kvar i bilen. Visar det sig sedan att det inte finns möjlighet att få glutenfritt alternativ, så går man helt enkelt och hämtar sin egen mat. Praktiskt, och knappast något som skulle uppfattas som ettikettbrott.

Det låter som en bra lösning.

Angående Nicklas, så påminner han om en bortskämd barnunge som haft för mycket samröre med RFA. Frågan är om det inte är någon man känner i föreningen?

Inger skrev:

KrigarSjäl skrev:Själv tycker jag sådana tillställningar är pest, och försöker undvika dem så gott det går. Om jag ändå är tvingad att närvara ser jag till att iaktta den sk etiketten. Man lassar t.ex inte upp ett berg av mat som om det vore ens sista måltid.

En gång var jag bjuden på en liten tillställning på Öfvre Östermalm med lite teaterfolk, journalister och musikproducenter, men fann till min besvikelse att det inte serverades mycket i matväg. Nån sorts morotsstavar med dip bara. Jag var rejält hungrig och blir helt yr om jag inte får mat, så jag gnagde i mig den ena efter den andra tills värdinnan var tvungen att gå och göra mer.

Ändå blev jag inte mätt så då tog jag fram den reservproviant jag aldrig går ut utan ur handväskan och trodde att det bara var bra att jag hade med mig egna mackor så att det skulle bli några morotsstavar över till övriga gäster. Men värdinnan gjorde stora ögon: Har du med dig egen mat??!! sa hon och såg ut som om jag tagit upp en reptil, dildo eller revolver ur handväskan. "Jaa" sa jag förvånat, "jag har alltid med mig reservmat ifall jag blir hungrig."

Tydligen var det väldigt förolämpande, för jag blev inte bjuden dit fler gånger...

Men den berättelsen var lite söt.

Inger skrev:

Proffe Slimp skrev:Vad gäller underskattning så är det uppenbart här att folk överskattar den ädla vilden.

Jasså? De flesta tyckte inte att personen som tråden egentligen handlar om borde gå och nalla av doktorandernas mat.

Om det är jag som är "den ädla vilden" för att jag har reservproviant i handväskan för att inte svimma så är det nog du som förlorat sinnet för proportioner. Visst har etikettsregler sin plats för att göra samvaro smidigare, men när de blir en begränsning och ett självändamål har det gått för långt. Men du trivs säkert bättre i din sköna nya värld där det är ordning och reda och alla vet sin plats.

Får väl bara konstatera att vi är olika. (Ingen nyhet iofs.)

Driver du med mig? Det är väl ingen konst att peka finger när alla andra talar om det för en. Men när det gäller att tillämpa vissa regler själv så usch och fy för jobbiga regler som håller vår fina natur tillbaka.

Sedan så kan du tänka en smula på att om man inte förstår sig på regler så kan man varken töja på dom eller bryta dom...

Jag måste tillstå att det hade varit långt mer passande av Niklas att äta en medhavd macka än att norpa andras mat....

Men det är sant; om man inte aviserar i förväg att man har matproblem, när man blivit bjuden på tillställning, kan det lätt sluta med att värd/inna/n känner sej förolämpad eller otillräcklig.

Jag måste erkänna att tom jag hade nog tyckt det var lite märkligt om en av mina gäster först käkade upp allt tilltugg jag bjöd på, sen käkade upp omgång två också, för att sedan dra fram en paj ur väskan och be om mikron. Visserligen hade jag nog mest skrattat åt det och antagligen frågat rakt ut vad det var som pågick, men jag hade allt undrat vad det var för en sällsam person, det vill jag nog påstå! :-D

Mina yngre år vimlar av såna saker som Inger beskrev. Det gick överhuvudtaget inte att ha med andra människor att göra utan att kallt räkna med att bli nedslagen i skorna för något etikettsbrott som var fullständigt omöjligt att förutse. Bara att stålsätta mig så gott jag kunde. Övningen i att dölja hur ont det gjorde i sår som aldrig fick börja läka var gratis.
(Det dröjde till nu innan jag kom på att jag kunde skriva och tala om det här.)

Jag hade ingen chans. Mina föräldrar är säkert också bokstavsberikade, fast sådant var det inte tal om då. Då var de bara kufar, och dem lärde man sig inget socialt av.

Konstigt att andra aspergare inte kan föreställa sig något scenario i den riktningen. (Mindre extrema varianter räcker ju gott de med.) Men det är kanske något med empatin?

Proffe Slimp skrev:Driver du med mig? Det är väl ingen konst att peka finger när alla andra talar om det för en. Men när det gäller att tillämpa vissa regler själv så usch och fy för jobbiga regler som håller vår fina natur tillbaka.

Sedan så kan du tänka en smula på att om man inte förstår sig på regler så kan man varken töja på dom eller bryta dom...

Jag har ingen aning om vad det är du försöker säga här och är inte intresserad heller. Jag uppskattar upplysningen om värdinnans potentiellt sårade känslor och ska tänka på det till en annan gång, om det skulle bli aktuellt.

I gengäld vill jag ge dig upplysningen att ditt sätt att tilltala andra från dina höga hästar gör dig synnerligen oattraktiv och osympatisk, och så långt man kan komma från den väluppfostrade gentleman du verkar vilja ge sken av att vara. Att hålla stenhårt på etiketten men bara vara en dryg snobb med översittartendenser är inte precis comme il faut i någon klass.

Zombie skrev:Mina yngre år vimlar av såna saker som Inger beskrev. Det gick överhuvudtaget inte att ha med andra människor att göra utan att kallt räkna med att bli nedslagen i skorna för något etikettsbrott som var fullständigt omöjligt att förutse.

Det är därför jag, om jag märker att någon uppför sej i mitt tycke lite märkligt, gärna frågar vederbörande vad som pågår. Det GÅR ju faktiskt inte att VETA vad en annan människa har för anledningar till sitt uppförande! Och jag tycker det är UPPRÖRANDE att så många tror sej veta saker de inte kan ha en aning om! Denna självgodhet sårar onödigt många och gör inte att man blir en särskilt trevlig person i mina ögon. Alltså: Bäst att FRÅGA innan man "dömer" någon. Oftast finns det otroligt enkla och väldigt rationella svar, som i Ingers fall. Men tillräckligt självgoda människor tror att de själva har alla svar. Usch.

Zombie skrev:Bara att stålsätta mig så gott jag kunde. Övningen i att dölja hur ont det gjorde i sår som aldrig fick börja läka var gratis.
(Det dröjde till nu innan jag kom på att jag kunde skriva och tala om det här.)

Jag hade ingen chans. Mina föräldrar är säkert också bokstavsberikade, fast sådant var det inte tal om då. Då var de bara kufar, och dem lärde man sig inget socialt av.

Bra att du äntligen tar bladet från munnen. Du kan få en cyberkram om du vill ha en! *skickar en cyberkram*

Zombie skrev:Konstigt att andra aspergare inte kan föreställa sig något scenario i den riktningen. (Mindre extrema varianter räcker ju gott de med.) Men det är kanske något med empatin?

Jag förstod inte det här. Har det med Niklas att göra?

weasley skrev:Bra att du äntligen tar bladet från munnen. Du kan få en cyberkram om du vill ha en! *skickar en cyberkram*

*tas emot med stor glädje*

weasley skrev:

Zombie skrev:Konstigt att andra aspergare inte kan föreställa sig något scenario i den riktningen. (Mindre extrema varianter räcker ju gott de med.) Men det är kanske något med empatin?

Jag förstod inte det här. Har det med Niklas att göra?

Mera med hur vi aspergare är mot varandra, som här det Proffe Slimp skrev till Inger - som jag har hört och sett rätt mycket av, inte minst på det här forumet.

Att man inte kan veta att man ens kan föreställa sig varför en annan människa gör som den gör, precis som du skrev:

weasley skrev:

Zombie skrev:Mina yngre år vimlar av såna saker som Inger beskrev. Det gick överhuvudtaget inte att ha med andra människor att göra utan att kallt räkna med att bli nedslagen i skorna för något etikettsbrott som var fullständigt omöjligt att förutse.

Det är därför jag, om jag märker att någon uppför sej i mitt tycke lite märkligt, gärna frågar vederbörande vad som pågår. Det GÅR ju faktiskt inte att VETA vad en annan människa har för anledningar till sitt uppförande! Och jag tycker det är UPPRÖRANDE att så många tror sej veta saker de inte kan ha en aning om! Denna självgodhet sårar onödigt många och gör inte att man blir en särskilt trevlig person i mina ögon. Alltså: Bäst att FRÅGA innan man "dömer" någon. Oftast finns det otroligt enkla och väldigt rationella svar, som i Ingers fall. Men tillräckligt självgoda människor tror att de själva har alla svar. Usch.

- och att just den saken, gentemot andra aspergare (eller vilka som helst egentligen), borde många av oss inte ens behöva gå längre än till hur andra har bemött oss själva för att kunna fatta (med minimal insats av ens kompensatoriska intellekt ifall man inte fattar den intuitivt).

Som grund ser jag det som att har någon ett avvikande beteende på något vis så finns det en orsak. Har denne person mycket avvikande beteende så är det helt klart något som orsakar detta och döma, ja det får andra hålla på med om dom tycker att det är konstruktivt.

Jag försöker se grundorsak och i Niklas fall så har ju många redan påpekat det som är kanske uppenbart att han har inte insikt om sin i grunden egna inställning som en orsakt till konflikt. Om jag i ett seriöst samtal som jag tycker du, Ragnevi, vill få honom att förstå så skulle jag nog försöka dela upp det i sak och i hans känsla och vad som triggar vad.

Det skulle vara tvunget att göras i flera samtal med lite i taget så han hinner landa i det nya tänket för att få honom att en gång för alla känna sin del. En rak fråga är aldrig fel, "känner du att det fungerar? Ok, inte, då har jag ett förslag....."

Och Proffe...... jag undrar hur gammal du är, kan låta lite nedlåtande om du så vill, men har du lärt in att det är som du resonerar eller har du varit ut i livet och testat dina olika teorier för det känns genomgående i olika inlägg som du har en teori, vill tvinga in allt i detta pussel och har svårt att se att andra människor har sin orsak till sina handlingar. Varför är du inte istället nyfiken på varför dom valt som dom gjort i sin handling istället för att dömma och domdera om lydnad t ex?