Bjäbbmonstret skrev:Jag har inte asperger men jag tycker att dina funderingar är förståeliga och att du inte ska behöva känna att dina funderingar är ointressanta för andra. Många har säkert gått igenom samma eller liknande saker som du. Och en del av det du beskriver kanske beror på Asperger det vet jag inte, men en del kan helt säkert också vara sviter efter mobbningen. Det är inte konstigt om man exempelvis blir mer osocial om man har gått igenom sånt. Det blev jag också och det gäller andra f.d. mobbade jag också känner.

Tror inte det är pga mobbningen. Jag blev mobbad för att jag inte var som de andra, det har inte skadat mig så mycket, förutom att jag inte kan lita på folk och är lite paranoid. Om det inte är asperger jag har så tror jag attt jag har en schizoid personlighetsstörning tillsammans med OCD. Jag vet inte men jag har iaf aldrig lagt så stor vikt på mobbningen eftersom jag föredrar att vara ensam.

Att inte kunna lite på folk är inte bra när man ska lära känna nya människor och nya människor kommer du att behöva lära känna så småningom oavsett om du mest föredrar att vara ensam eller inte.

Sen känner jag ju inte dig men det skulle kunna vara så att ditt behov av andra människor kan förändras över tid så det blir större i andra skeden av ditt liv än det är just nu. Kanske när du inte längre har din mamma lika mycket i närheten.

Och egentligen är det väl så att du behöver fler människor att prata med just nu med tanke på din mammas reaktion till den här med diagnosen....

Om det är nödvändigt eller inte att du låter utreda dig, det är det bara du som kan bestämma. I sinom tid.

Jag känner igen mer eller mindre allt du skriver, mycket från mig själv och resten från andra med AS (och OCD eller drag av det). Men sedan vet jag ju inte vad det kan finnas för andra tänkbara förklaringar i (som här) ditt fall. Sådant kan man inte bena ut på nätet.

Jane, känner också igen mig i väldigt mycket.
Tänkte på schizoid. Förr fick många den diagnosen, idag ges ofta AS istället.
/Barracuber

Jag berättade för en kompis att jag kan ha asperger och nu pratar hon med mig som att jag är en förståndshandikappad person, och tycker att det är konstigt att jag som var så smart skulle ha den sjukdomen

Jane skrev:Jag berättade för en kompis att jag kan ha asperger och nu pratar hon med mig som att jag är en förståndshandikappad person, och tycker att det är konstigt att jag som var så smart skulle ha den sjukdomen

Då är hon ju bara okunnig. Berätta hur det ligger till, egentligen.

Jane skrev:Jag berättade för en kompis att jag kan ha asperger och nu pratar hon med mig som att jag är en förståndshandikappad person, och tycker att det är konstigt att jag som var så smart skulle ha den sjukdomen

*suck * för tjugo-nittonde gången, förklara att det är ingen sjukdom utan ett funktionshinder. (Eller, som jag vill kalla det, en personlighetstyp. Fast det är en alldeles för radikal tanke för majoriteten)

Du behöver ge kompisen en crash course - snabbkurs - i AS, för att börja undanröja de värsta missuppfattningna och fördomarna.
Egentligen inte så konstigt att det ser ut så här, det är ett relativt nytt område, komplicerat och dimhöljt. För mig har det tagit 2 år att börja fatta och jag har baeera börjat..

Du skrev inte för mycket, behöver inte be om ursäkt. Jag tycker för övrigt att du uttrycker dig väl i skrift.

Din beskrivning är väldigt lik en typisk beskrivning av en person med Aspergers syndrom, tvångssyndrom och developmental coordination disorder (klumpighet).

Du verkar ha en mycket god insikt i hur du fungerar. Det bådar gott.

Jane skrev:Jag berättade för en kompis att jag kan ha asperger och nu pratar hon med mig som att jag är en förståndshandikappad person, och tycker att det är konstigt att jag som var så smart skulle ha den sjukdomen

Men du är ju samma person som innan? Inser hon inte det?

Det är ingen sjukdom, det är ett annat sätt att funka.

Förövrigt säger jag som docfrasse, det lät som en cocktail på Asperger, tvångssyndrom och DCD...

Och så tänkte jag mycket på Gunilla Gerlands bok En riktig människa, när jag läste. Har du läst den? Om inte, försök att göra det.

Påpeka helt enkelt milt och vänligt men bestämt att Asperger faktiskt är allt annat än något slags förståndshandikapp. Tvärtom är vi ju faktiskt normal- till högbegåvade i alla "förstånds"-bemärkelser. Just att du är "så smart" motsäger med andra ord inte på något vis den saken. Det är just vad personer med Asperger brukar vara...

Känner igen mig i mycket, särskilt i det där med att avsky småprat. Och prat om vardagligheter. Jag tycker som du bättre om att diskutera film, böcker, filosofi, vetenskap, samhällsfrågor etc.

"Mellansociala lägen" brukar jag kalla situationer där man tvingas småprata med främlingar; köer, kassor, affärer, evenemang etc.
Jag hatar det.
Antingen så umgås jag med folk eller så är jag själv.

Jane, du har bekrivit mig rätt bra också och jag hittar inga fel på ditt uttryckssätt, klart, koncist, faktaspäckat.
En typ av text jag gillar.

Har funderat sedan igår o strata en tråd om bakteriefobi, har detta och den blev sämre igår men sedan lite bättre igen.

För kort tid sedan fick min son diagnosen hfa (som kan bli asperger om några år), och efter det har jag börjat tänka lite..
Min son är nämligen väldigt lik mig.

* Jag har alltid känt mig annorlunda, utan att kunna säga exakt varför.
* När jag gick i grundskolan pratade jag nästan enbart med familjen och några utvalda vänner. Jag sa aldrig ett ord till några andra.
* Jag har stora problem med small talk, att veta vad man ska prata om. Dessutom ser jag inte varför man ska fråga "hur är läget" etc när man ändå bara svarar "bra".
* Jag har problem med att förstå ironi, och kan absolut inte läsa av kroppsspråk.
* Jag har lite gester och ansiktsuttrykk.
* Jag kan skratta när man absolut inte ska det. I lördags skulle mannen gå in i en hiss, hissen stängdes och han fick dörren rakt i huvudet. Vad gör jag? Jag skrattar!! Det var ju egentligen läskigt, men såg komiskt ut.
* Jag har svårt för att säga tack, förlåt eller tilltala andra med namn (särskilt det med namn).
* Jag måste alltid tänka länge (ofta i flera timmar) innan jag kommer på ett bra svar om jag känner mig orättvist behandlad.
* Jag har dålig motorik.
* Jag skriver ganska bra, lär mig språk lätt, har klarat av skolan bra.
* Telefonångest. Samt saker jag måste göra väntar och väntar jag med helt till det blir riktigt brådska.
* Jag vet aldrig hur länge, när etc man ska ha ögonkontakt.
* Jag klarar inte av att organisera något. Nu när sonen har fått aspergerdiagnos, så ser jag det allra största hindret som att få i ordning goda rutiner, och fasta rutiner. Det blir svårast av allt.
* Jag har känsla näsa, luktar på allt!
* Jag tycker inte om mycket ljud, lyssnar sällan på musik eller radio när jag är ensam hemma etc.
* Tycker inte om att bli tagen i, bli kramad etc.
* Har så svårt för att fullfölja något. Blir fort trött på både jobb och utbildning..
* Stora problem med att komma in i en grupp, att bli hörd och sett.

Och säkert mer, men detta jag kom på nu.

Också undrar jag om man får komma på utredning i andra län än där man bor om kön är kortare andra ställen? Och hur jag ska göra öht.. Men ska ringa psyk nu och höra med dem..

Jag vill lägga till något.

Jag har alltid varit sär/kräsen med mat. Äter absolut inte vad som helst, och äter ganska ensformigt. Har svårt att känna hunger, känner däremot att jag blir yr och skakig, då behöver jag mat.
Data och forum kan nog absolut ses som mitt specialintresse. Jag är ganska beroende, och kan sitta fem timmar och den kännes som jag har suttit i kanske en timme. Jag är tvungen att kolla datorn hela tiden. Det har flera påpekad att är för mkt.

Jag har nu ringd min husläkare, hoppas han inte motsätter sig att skicka remiss. dock tar det ett års tid innan man får utredning..

Välkommen hit. När du talat med läkaren och du vet att remiss gått iväg så får du vänta på att bli kallad för bedömningssamtal, antar jag. Det är ofta så, men jag vet inte om det MÅSTE vara så. När du väl står i kö och det ser ut att kunna dröja mer än tre månader (det brukar sägas av dem) så kan du ställa dig i kö på Vårdgarantikansliet. Sen är det dit man ringer och tjatar. Hittar man utredare i annat län så ska det gå bra att de kontaktar Vårdgarantikansliet, förutsatt att det är en godkänd utredare (de har listor, som jag inte har koll på). Lycka till!

Ja, just det. Jag själv ringde Vårdslussen och frågade var vårdkön var kortast inom en radie av 20 mil. Falköping sa de. Så jag ringde mitt eget lasarett och bad om översändning av remissen till Falköping, men det gillade de inte, så jag fick förkortad kötid på mitt eget sjukhus.

Om sex veckor fick jag tid hos min husläkare!! Det var länge att vänta, men samtidigt.. Det är ett år att vänta på utredning, så sex veckor från eller till kanske inte betyder så mycket..

Hej och välkommen!

Lyckades ta mig igenom den långa listan nu... Allt det du räknat upp låter som om det skulle kunna vara AS och/eller ADD men säker kan man ju förstås inte vara utan att göra en utredning.

Känner igen mig i många punkter, särskilt de här:

* Jag har alltid känt mig annorlunda, utan att kunna säga exakt varför.
* Jag har stora problem med small talk, att veta vad man ska prata om. Dessutom ser jag inte varför man ska fråga "hur är läget" etc när man ändå bara svarar "bra".
* Jag skriver ganska bra, lär mig språk lätt, har klarat av skolan bra.
* Samt saker jag måste göra väntar och väntar jag med helt till det blir riktigt brådska.
* Jag vet aldrig hur länge, när etc man ska ha ögonkontakt.
* Jag tycker inte om mycket ljud, lyssnar sällan på musik eller radio när jag är ensam hemma etc.
* Tycker inte om att bli tagen i, bli kramad etc.
* Har så svårt för att fullfölja något. Blir fort trött på både jobb och utbildning..
*Jag har alltid varit sär/kräsen med mat. Äter absolut inte vad som helst, och äter ganska ensformigt.

Och det här:

* Jag kan skratta när man absolut inte ska det. I lördags skulle mannen gå in i en hiss, hissen stängdes och han fick dörren rakt i huvudet. Vad gör jag? Jag skrattar!! Det var ju egentligen läskigt, men såg komiskt ut.

Jag kan också skratta när livet bjuder på sån situationskomik, utan att alls mena nåt illa med det. Som när mamma nös med kaffekopp i handen. Men jag tycker det är lika roligt även om det är jag själv som är offret. En gång lossnade ungsluckan och ramlade ner på min fot! Det gjorde sjukt ont men jag tyckte det var så dråpligt att jag höll på att skratta ihjäl mig.

Min undran blir mest hur många trevliga jag mött i mitt liv som skulle kunnat få NPF diagnos.

Känner igen en hel del av det du skriver, bortsett tvångssyndromen, för det har jag inte haft. Jag har aldrig gjort någon utredning eftersom jag inte haft så stora problem att det varit aktuellt att undersöka dem närmare, även fastän jag har haft precis samma problem som du, inklusive mobbingen.

Angående småprat så tycker jag att jag haft hjälp av en ljudbok "Fine art of smalltalk" den är på engelska men förklarar precis hur man ska använda småprat och vad man ska säga, och när. Det underlättar, det är ju verkligen inte något som kommer naturligt annars. Även det där med ögonkontakt och att ringa i telefonen är ju något man kan träna upp.

När jag var i din ålder (som jag tror du är i nu, jag gissar att du går i skolan fortfarande eller är ung vuxen) gillade jag att läsa sådant här, det är inte så vanligt att gilla siffror på det sättet... http://www.mittag-leffler.se/publicatio ... iesel4.pdf ...senare försökte jag faktiskt bli civilingenjör (men valde sedan ett annat yrke) och där, på KTH, kryllade det av personer med udda intressen och bristande social kompetens kan jag säga.

Glömde nämna att min pappa hade OCD, GAD, panikångest mm. Jag har det inte, men det har nog påverkat att bo med honom hela uppväxten (arv och miljö). Det spelar ju också in, vi hade t ex aldrig gäster hemma och jag tog helst inte hem någon kompis heller utan höll mig mest för mig själv i plugget, gick långa promenader på rasterna osv för att slippa träffa andra osv. På så vis fick jag ju ingen eller dålig träning i sociala situationer också.

Glömde också nämna att jag sedan dess gått i olika träningsprogram (Medborgarskolan) hur man presenterar osv. Tvingat mig att ringa 100 samtal till olika företag osv. Men det där med mönster tillhör ett av flera specialintressen som inte är så intensiva, och som jag aldrig fullföljt, t ex intresse för Blissymbolics, det är ju verkligen udda! Eller att lära sig Esperanto eller stenografi, eller snabbräkning eller teknisk analys (för aktieanalys).

Det finns säkert mängder med jobb du kan hitta, men de kommer kanske vara lite mer nischartade dvs inte så många som har just den talangen som krävs för dessa jobb!

Moderator:

Det här är ett led i försöket att samla information till nyanlända forumister. I tråden har vi samlat ihop ett antal personers frågor tillsammans med de svar de har fått. Eftersom det är flera trådar som slagits samman till en enda kan dock svaren bli lite hopblandade, jag ber om överseende med detta.

Är du ny här, läs gärna igenom den här tråden så kanske du kommer känna igen dej i dina funderingar. Är det något mer du grunnar på, fortsätt då gärna skriva i tråden så den fylls på med värdefull information!

Jag har fått diagnosen ADHD och har vid två tillfällen sagt till min läkare att jag tror att jag har Aspergers syndrom. Han säger direkt NEJ. Jag har gjort tester på internet och får väldigt höga poäng. Anledningen till att han inte tror att jag har det är för att jag lyckats bilda familj och har barn. Det andra är att han menar att jag kan kommunicera normalt. Det finns dock många saker som jag har som jag tror är typiskt. Jag har ALDRIG klarat av att umgås med vänner som alla andra.

Jag blir av med alla. JAg orkar inte umgås med flera personer, fester och liknande. Jag beter mig konstigt, får anstränga mig oerhört för att vara som de andra. När jag sedan kommer hem är jag helt slut och trött dagen efter. Jag klarar inte av ett jobb som innebär att jag måste sitta i en matsal med en massa folk. Det är inte social fobi, utan jag orkar inte kämpa för att bete mig liksom.

Jag har många specialintressen coh älskar att sitta hemma själv och få göra mitt. JAg kan ibland inte gå till skolan för jag vill inte bli avbruten. Jag blir utanför i de flesta sammanhangen. Jag har många andra delar som också stämmer in. Kan man ha asperger även om man har barn och familj, och kan titta folk i ögonen när man pratar?

Ni som har asperger, skulle ni som har lust vilja bara skriva kort om hur ni har det?

TACK

Papayan skrev:
Kan man ha asperger även om man har barn och familj, och kan titta folk i ögonen när man pratar?

Självklart

Din läkare är åter ett exempel på "För mycket okunskap om Aspergers syndrom inom sjukvården"...

(Länken går till en pdf-fil, i övrigt läs gärna mer på OA:s hemsida. Och skriv gärna ut och ge läkaren vårt pressmeddelande.)