docfrasse skrev:Om samsjuklighet med ätstörningar: jag är övertygad om att en stor del av dem med AN har AS/autism - även om personer under pågående ätstörning (av det slaget) blir allt mer tvångiga och ritualbundna av sjukdomen.

Är du hanne eller hona?

Restriktiva ätstörningar hos män är mycket ovanliga utanför autismsfären.

Jag remitterade iväg flera yngre män för utredning för AS och flera tjejer med bulimi/hetsätning som jag starkt misstänkte AD/HD hos.

Håller även med om den (oerhört) viktiga distinktionen mellan obehagliga tvång och trygghetsskapande ritualer (love of sameness). Även här är det lite si och så med kunskaperna om detta inom psykiatrin.

invicta skrev:

love of sameness

Åh, jag älskar det uttrycket! Det är något med ordkombinationen. <3

TheBoxSaysNo skrev:
Bror duktig: får jag fråga vilken internetgrupp du var med??? Var det "vi finns"? Jag skrev aldrig där, men läste mycket. (Du behöver såklart inte säga om du inte vill).

invicta skrev:Nu talar jag bara utifrån egna erfarenheter, men det känns som att personer med NPF + ätstörningar inte blir lika... påverkade av dem? I längden, alltså. Självklart blir man ju det just då och kanske även efteråt, men jag har aldrig mött någon med t.ex AS som blivit sådär grundligt förändrad av sin ätstörning (om man jämför före och efter) eller som blivit riktigt "ärrad" av den.

Nu kanske det här inte är ett dugg representativt för den övriga NPF-populationen, det är bara en reflektion.

Det kan väl iofs bero på att man har en del av de drag som förknippas med just AS, att man inte är lika flyktig "personlighetssmässigt", genom att vara lite mer åt det rigida hållet blir man ju också mer motståndskraftig för påverkan utifrån. Men nu spinner jag iväg helt känner jag...

love of sameness

Åh, jag älskar det uttrycket! Det är något med ordkombinationen. <3

Bror Duktig skrev:

TheBoxSaysNo skrev:
Bror duktig: får jag fråga vilken internetgrupp du var med??? Var det "vi finns"? Jag skrev aldrig där, men läste mycket. (Du behöver såklart inte säga om du inte vill).

Ja, jag var med där.
Mina tankar om detta tystades bort där.
När jag började skriva om socker, fick jag tillsägelser.

invicta skrev:Nu talar jag bara utifrån egna erfarenheter, men det känns som att personer med NPF + ätstörningar inte blir lika... påverkade av dem? I längden, alltså. Självklart blir man ju det just då och kanske även efteråt, men jag har aldrig mött någon med t.ex AS som blivit sådär grundligt förändrad av sin ätstörning (om man jämför före och efter) eller som blivit riktigt "ärrad" av den.

TheBoxSaysNo skrev:Tack för svaret!
Mmm okej. Kan såklart inte veta vem du var (kommer ihåg få användarnamn därifrån), men jag minns tydligt att socker-prat inte föll bra samt att en tjej med aspergers blev utskälld (så upplevde jag det) för att hon inte tog ansvar över sin ätstörning. För mig var det både bra och dåligt att läsa där, fick klart mycket positivt (mer än äs-gruppen jag gick i verkligheten den perioden), samtidigt som jag kände att mycket desperatprat var förbjudet (typ: hjälp jag kan inte sluta hetsäta) och jag kände mig så oduglig för att alla verkade kunna hantera sina äs-impulser medan det kunde inte jag. Det kändes också förbjudet att misslyckas, att inte klara stå emot sina impulser, att följa sina negativa tankar.

alfapetsmamma skrev:

invicta skrev:Nu talar jag bara utifrån egna erfarenheter, men det känns som att personer med NPF + ätstörningar inte blir lika... påverkade av dem? I längden, alltså. Självklart blir man ju det just då och kanske även efteråt, men jag har aldrig mött någon med t.ex AS som blivit sådär grundligt förändrad av sin ätstörning (om man jämför före och efter) eller som blivit riktigt "ärrad" av den.

Nu kanske det här inte är ett dugg representativt för den övriga NPF-populationen, det är bara en reflektion.

Det kan väl iofs bero på att man har en del av de drag som förknippas med just AS, att man inte är lika flyktig "personlighetssmässigt", genom att vara lite mer åt det rigida hållet blir man ju också mer motståndskraftig för påverkan utifrån. Men nu spinner jag iväg helt känner jag...

love of sameness

Åh, jag älskar det uttrycket! Det är något med ordkombinationen. <3

Det du säger går väl ihop med nåt annat som sägs om npf, nämligen att många med det har lättare att bryta eller komma ur missbruk. Kan man se ätstörningar som ett slags missbruk (kontrollmissbruk?) så går ekvationen fint ihop.

Bror Duktig skrev:

alfapetsmamma skrev:

invicta skrev:Nu talar jag bara utifrån egna erfarenheter, men det känns som att personer med NPF + ätstörningar inte blir lika... påverkade av dem? I längden, alltså. Självklart blir man ju det just då och kanske även efteråt, men jag har aldrig mött någon med t.ex AS som blivit sådär grundligt förändrad av sin ätstörning (om man jämför före och efter) eller som blivit riktigt "ärrad" av den.

Nu kanske det här inte är ett dugg representativt för den övriga NPF-populationen, det är bara en reflektion.

Det kan väl iofs bero på att man har en del av de drag som förknippas med just AS, att man inte är lika flyktig "personlighetssmässigt", genom att vara lite mer åt det rigida hållet blir man ju också mer motståndskraftig för påverkan utifrån. Men nu spinner jag iväg helt känner jag...

[quote]love of sameness

Åh, jag älskar det uttrycket! Det är något med ordkombinationen. <3

Det du säger går väl ihop med nåt annat som sägs om npf, nämligen att många med det har lättare att bryta eller komma ur missbruk. Kan man se ätstörningar som ett slags missbruk (kontrollmissbruk?) så går ekvationen fint ihop.

Bror Duktig skrev:Jag reagerade på att man i gruppen uteslöt de som inte "på riktigt" hade bestämt sig för att bli friska.
Fick någon ett återfall, kunde de kastas ut ur gruppen.
Den aspergare du skrev om, var nog inte jag, jag fick inte läsa något sådan om mig, som att jag inte tog ansvar.

Gruppen hade ju i och för sig inriktning på att stödja de som bestämt sig för att bli friska, men det kan man ju faktiskt ha bestämt sig för och ändå få återfall eller ha svårt att släppa vissa saker.

För mig är det en stor skillnad på att äta lågkolhydratkost eller åtminstone lågt GI, mot att "inte vara rädd för någon mat och se socker som vilken energi som helst" och därmed äta "vad jag vill".
Jag har svajig blodsockerkänsla och mår bättre utan socker och mjöl.
Jag har också problem med hungers- och mättnadskänslor, och saknar liksom "stopp" när jag äter, eller så kan jag glömma att äta. Har alltid haft det så. Alltså ingen bra idé att släppa kontrollen helt.

TheBoxSaysNo skrev:Håller med även om det med låg GI och "äta vad som helst". Det finns hälsosam och icke-hälsosam mat punkt slut. Mat som mättar bättre och mat som inte gör det. Och mat som framkallar mer sug hos mig (socker) och mat som inte gör det.

Gryningsflickan skrev:Hmm...ja, vad det nu kan tillföra i diskussionen vet jag inte...men jag tror nog det kan finnas ett samband mellan ätstörningar och AS, oavsett om jag nu har det eller inte...

invicta skrev:

Aspkvinna skrev:Kan tänka mig att man avvaktar med att ge en diagnos till för att det KAN bli för tungt att bära när man redan är skör och att det kan vara svårt att ställa en helt säker diagnos om personen är för sjuk och/eller medecinerad.

Förlåt om det låter plumpt, men vad är det som skulle vara så otroligt tungt med att få en AS-diagnos? Anorektiker och andra ätstörda är ju inte direkt "svagare" än någon annan (psykiskt), snarare tvärtom.

Och för det andra så brukar man väl ändå aldrig medicinera bort anorexia?
Blev lite förvirrad där...

DIProgan skrev:Inget nej alternativ?

Aftonbladet skrev:Ny undersökning visar hur vi ärver ätbeteenden
Akademikerbarn löper större risk att drabbas av ätstörningar.

Särskilt stor risk löper flickor med höga betyg – och en välutbildad mormor.

– Det finns en hög ärftlighet. Kanske är det så att man ärver ätbeteende från sin mamma som ärver det från sin mamma, säger forskaren Jennie Ahrén-Moonga.

Det finns ett tydligt samband mellan föräldrarnas inkomst och utbildning – och barn som får ätstörningar. Och allra störst risk att drabbas löper flickor som själva är högpresterande och har höga betyg.

– Det handlar troligen om upplevda krav både inifrån och utifrån. Väldigt kännetecknande för anorexia är ju den här perfektionismen, säger Jennie Ahrén-Moonga, doktor i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet.

Studerat tre generationer

I sin doktorsavhandling har hon studerat tre generationer från den så kallade Uppsalastudien. Det ligger när till hands att tro att det är en större press som gör att ätstörningarna visar sig i akademikerfamiljerna. Men Jennie Ahrén-Moonga menar att det också kan vara de som ser till att få vård.

– Eller så kan det vara så att de lättare FÅR vård åt sina döttrar, säger hon.

Förutom det tydliga sambandet med egna och föräldrarnas prestationer, visade det sig att mormor spelar en viktig roll. Samma samband fanns inte med farmödrarna.

– Vi vet inte varför det är så. Men när det gäller ätbeteende tittar man kanske på sin mamma som i sin tur tittar på sin mamma. Och det är ju logiskt, med tanke på att det är mammorna som tidigare stått för maten i en familj, säger Jennie Ahrén-Moonga.

Hög grad av ärftlighet

Både anorexia och bulimi har hög ärftlighet, det har tidigare kunnat ses i bland annat tvillingstudier.

– Det kan vara att det finns ett stört ätbeteende i familjen. Men med största sannolikhet finns det en gentisk förklaring också, en underliggande sårbarhet som under fel omständigheter bryter ut.

Jennie Ahrén-Moonga är noga med att påpeka att ätstörningar oftast inte är någon liten åkomma som beror på en ung människas fåfänga. Anorexia och bulimi är förknippat med många andra svåra symptom som stark ångest, självskade- och självmordsbeteende.

– Det är viktigt att veta att det går att bli helt frisk. Men då måste man få hjälp i god tid. De som är sjuka länge, de blir ofta kroniskt sjuka.

Hur förebygger man då att en ung människa drabbas av ätstörningar?

– Helst skulle man ju vilja vaccinera ungdomarna mot dålig självkänsla så att de tycker om sig själva som de är. De som blivit hjälpta har ofta haft någon som fångat upp dem i tid. Det behöver inte vara en förälder, det kan vara en vän, skolsyster eller lärare. Så jag tror att det viktigaste är det sociala nätverket. Och att vi uppmuntrar våra barn att stötta sina vänner.

Men det är som vuxen svårt att komma runt att man är välutbildad?

– Jo, och det kan vara svårt för en förälder att acceptera att familjen inte fungerar så väl. Men det är därför skolan är så enormt viktig, det är där det börjar synas tydligt.

Ett råd ger ändå Jennie Ahrén-Moonga till föräldrarna:

– Kravbilden på ungdomar är väldigt hög idag. Det gäller som förälder att ställa rimliga krav som ungdomarna kan leva upp till. Och inte lägga sina egna val på barnen.

alfapetsmamma skrev:Däremot vet jag att kopplingen är så stark så man nästan börjat screena för ADHD när folk söker för bulimi! Det läste jag i nån läkartidning på nätet, men jag har ingen länk, som sagt.