Hej hej!

Jag e inte specielt van att skriva på forum eller interrnet över huvud taget. Jag har även dyselexi så ha gärna överseände pga deta.

Jag har asbergerssyndrom och har haft det svårt med skola, aktiviteter och andra saker pga min enorma omotevation. Jag går från att vara bäst i klassen i matte till att vara sämst. Jag årkar inte ens upp på mårgonen utan ligger i säng till 4på eftermidagen (deta resulterar i att jag e upp till 5-6på mårgonen istället) jag har inte ens motivationen till att äta.

Deta ser jag som de problem de är, men jag tycks inte ha livskraften/motivationen till att göra något åt saken. Dessa resulterar i holusinationer (spöken), magsår, ätstörningar, deprissioner, ovanligt sömnig, glömmer saker mycket lätt, svårt att lära in mm.

Jag var en topp elev i skolan när jag var litten, men med åren så blev jag en av de sämsta. Jag vet att jag kan om jag vill, men viljan tycks inte finnas. Man går runt med alla dessa ideér i huvudet, man går runt med stora absurda drömar som man vet kan bli sanna om jag så önskar det då jag har förutsätningarna för att lyckas med dom.

Är det någon mer som har haft sama problem? Eller kanske liknande problem? Hur kom du i så fall ut ur det. Fick du hjälp eller gjorde du det hellt själv?

Absolut. Var i det mesta likadan när jag var mindre och till vissa delar är det fortfarande. Matte var mitt specialämne men runt femte klass orkade jag inte antagligen mest pga. socialt utanförskap. En bit in på högstadiet blev det bättre för att jag hittade en vän i klassen och så har det fortsatt genom livet. Det går bra att existera i samhället när vänner finns där, dåligt när de inte gör det. Så det får väl bli mitt råd om du vill ha ett aktivt liv, skaffa vänner. Lättare sagt än gjort givetvis. Sedan talas det mycket om att göra saker för sin egen skull att hitta värde för sig själv oberoende av andra men jag vet inte än hur det skulle se ut. Det är antagligen en stor myt då vi alla speglar oss i andra för att se oss själva men jag kan tänka mig att det är bra att hitta något som ett större antal människor uppskattar på en inte så vänskaplig grad. Dvs. hitta arbete där man känner sig behövd o liknande men det får ju vara upp till var och en hur mycket de orkar kämpa.

För egen del har jag i alla fall på senare dagar dragit ned rejält på andra människors inflytande över mig själv då allt för många besvikelser upplevts och med det dragit mig undan samhället åtminstone för nu.

Kan bara instämma med följande talare, med ett litet tillägg om att om man har problem med den sociala biten, så kan det funka att vara med i en förening. Själv är jag med i en förening där jag har möjlighet att dela ett av mina specialintressen med andra, är även med och spelar i en musikensemble. Tidigare har jag sjungit i kör, men ledsnat på det. Hursomhelst så är det så jag "kommer ut och träffar folk". Det känns jobbigt ibland att gå dit, men jag blir väldigt mycket mer motiverad av att göra det. Mår bättre och "skärper till mig" rent allmänt.

Det där med sömnen känner jag igen, numera har jag ett dygn på 26 timmar som jag lyckats kombinera med jobb som konstruktör och programmerare.
Där brukar det vara lätt att få betalt per uppdrag och man slipper oftast folk som vill att man ska vara tillgänglig under kontorstid.
Jag kan vara det men ska det vara under en nattvaken period så förstör det halva effektiviteten.

Förut sov jag runt 17 timmar per dygn om jag inte behövde gå till jobbet och för att doktorn frågade om jag någonsin gjort ett hälsotest så gjorde jag det och han upptäckte att hela kroppen gick på sparlåga, fick en medicin som funnits i massor av år som var enkel att göra och mycket billig.
Levaxin heter den och ökar ämnesomsättningen men den är farlig att ta mer än man vehöver av.
Har man inte behovet kan den vara farlig att äta.

Off topic kanske, men jag reagerade på föregående inlägg.

Tar själv Levaxin, det är ett preparat som reglerar sköldkörtelns funktion. Det ges som jag förstår det enbart till personer med hypotyreos, alltså inte något som man bara kan peta i sig för att man är trött eller vill öka sin ämnesomsättning. Sen kan trötthet mycket väl vara ett tecken på hypotyreos. Det är en mycket vanlig åkomma, och det är enkelt att testa på vårdcentralen om man har hypotyreos.

Jag vet att det heter hypo någonting och att jag har underfunktion av någonting.
Helt korrekt kan man inte bara ta det om man känner sig trött, det gjorde effekt på mig och jag antar även på dig för att det fanns för lite i kroppen helt enkelt.

Hur stor dos tar du?
Jag tar 50 alternativt 75 mikrogram omväxlande beroende på vilken dos jag tagit dagen innan.
Jag lästa någonstans att medicinen förstörs delvis om man samtidigt äter kalciumhaltig eller järnhaltig mat inom 2 timmar före och efter medicinen.

Känner igen mig i allt det du skriver. Förutom hallucinationsdelen.

Jag "dog" helt i 8:an. Och sen dess har faktiskt inget gått spec. bra. Visst jag har väl det jag gillar att hålla på med, ett tag hade jag inte äns det. Sen dess har jag mest varit hemma helt ärligt. Tror dels det berodde på min, då odiagnostiserade, autismpspektrumdiagnos och dels pga av andra hälsoproblem också. Att uppsöka en doktor är verkligen nåt jag råder till... Nu mår jag ju bättre rent fysiskt i alla fall. Autismen är det väl inte så mycket att göra åt:P

Mycket mer är så kan jag nog inte hjälpa dig just nu. Förutom att säga att du är inte den enda som känt sådär.

myoushu skrev:Hej hej!

Jag e inte specielt van att skriva på forum eller interrnet över huvud taget. Jag har även dyselexi så ha gärna överseände pga deta.

Jag har asbergerssyndrom och har haft det svårt med skola, aktiviteter och andra saker pga min enorma omotevation. Jag går från att vara bäst i klassen i matte till att vara sämst. Jag årkar inte ens upp på mårgonen utan ligger i säng till 4på eftermidagen (deta resulterar i att jag e upp till 5-6på mårgonen istället) jag har inte ens motivationen till att äta.

Deta ser jag som de problem de är, men jag tycks inte ha livskraften/motivationen till att göra något åt saken. Dessa resulterar i holusinationer (spöken), magsår, ätstörningar, deprissioner, ovanligt sömnig, glömmer saker mycket lätt, svårt att lära in mm.

Jag var en topp elev i skolan när jag var litten, men med åren så blev jag en av de sämsta. Jag vet att jag kan om jag vill, men viljan tycks inte finnas. Man går runt med alla dessa ideér i huvudet, man går runt med stora absurda drömar som man vet kan bli sanna om jag så önskar det då jag har förutsätningarna för att lyckas med dom.

Är det någon mer som har haft sama problem? Eller kanske liknande problem? Hur kom du i så fall ut ur det. Fick du hjälp eller gjorde du det hellt själv?

Allt du beskriver kan förklaras med depression. Innan man behandlar för depression brukar man utesluta vissa andra åkommor som t.ex. vissa hormonproblem, som redan nämnts(dom är rel. lätta att behandla, i regel). För depression finns div. terapier och mediciner. Jag har själv tampats med liknande problem i några år.

Som jag ser det borde du utan tvekan söka hjälp. Ju förr desto bättre.

Tack så mycket för era tips och er hjälp, ska kolla upp det där med läkaren.