barracuber skrev:Iofs så behöver inte alla diagnos. Vissa, med mildare, subkliniska AS-drag, kan klara av att försörja sig, kanske till och med skaffa familj, utan diagnos. Många i den här gruppen "lyckas" framstå som väldigt normala (ofta till ett väldigt högt pris för dem själva).

Jag vet inte hur normal jag framstår som (;)), men jag hade familj och jobb lååååångt innan jag ens tänkte en tanke åt npf-hållet till. Och jag har inte några subkliniska drag, eftersom jag ju fick en full diagnos.

Och samma sak gäller andra. Flera jag känner från andra forum är också föräldrar och jobbar eller har jobbat, fast de har en full scale Asperger-diagnos, numera, trots åratal av kompensatoriska strategier...

Så det är till och med knepigare än du beskrev det.

Jane skrev:Jag tror att jag har Aspergers syndrom och ska göra en utredning snart. Jag berättade det till min mamma men hon ville inte tro att jag har en "sjukdom". Jag berättade det för henne sjukdom och att hon skulle sluta överdriva, sedan sa hon att jag inte får berätts för någon om jag skulle få diagnos på att jag har asperger. Jag fattar inte vad jag ska skämmas över.
Jag började ställa henne några frågor om min barndom, om jag hade några speciella intressen, hon svarade att jag var ganska lugn och tyst och att jag inte drog av huvuden på mina dockor . Hon tror att man är en psykopat om man har det syndromet och vägrar prata om det mer och säger att jag ska vara tyst. Jag är ganska känslig så nu mår jag dåligt över det här, vill inte att hon ska skämmas över mig, hon oroar sig för allt och vill att allt ska vara perfekt i mitt liv. Hon tjatar hela tiden om att jag inte har några vänner att det är något fel på mig att jag hellre sitter i mitt rum och lyssnar på musik än att festa varje helg. Jag är inte intresserad av smink och mode, hon tycker att jag ska slösa mina pengar på sånt än böcker och cd-skvor, kan inte fatta att sånt är viktigare.
Vad ska jag göra för att få henne att förstå att det inte är något fel på att ha Asperger och att jag tycker om att vara ensam?

Hoppas hon kommer över det, det verkar som hon reagerar totalt irrationellt. Bara tanken på att hennes barn kan vara något annat än en normal medelsvensson får henne att bli så ångestfylld att hon vägrar att lyssna. Det kan förstås vara att hon är orolig för din skull. Ett annat liv än "normallivet" kan inte vara bra, enligt hennes fördomar.

Men jag misstänker också att hon är orolig för sin egen skull. Vad ska folk säga? Jag vill ha en dotter att skryta med, ingen med någon "sjukdom" (funktionshinder är det egentligen). Som mor tycker jag att i den situationen bör man lyssna på sitt barn, fråga varför hon tror att hon har AS och lära sig mer om AS. Kort sagt, vara ett stöd och inte ett hinder. Man bör aldrig någonsin låta sitt barn tro att man skäms över det.

Jag tycker att du ska försöka dra dig undan din mor och inte prata om AS med henne. Läs här och läsa de böcker som finns av och om aspergare.

Ok, kommer nog göra undersökningen då, kommer säkert ångra mig annars senare. Men hur lång tid brukar en undersökning ta? Har inte lust att gå dit 20 gånger och prata i flera timmar.
Och måste min mamma också vara med på de samtalen som handlar om min barndom? Vill göra det själv, kommer bara känna ångest om hon också måste prata med dom.

Alien skrev:

Jag tycker att du ska försöka dra dig undan din mor och inte prata om AS med henne. Läs här och läsa de böcker som finns av och om aspergare.

Tvärtom kanske också skulle funka. Nämligen om ni läser samma bok, eller samma böcker. Det finns både tunnare/lättare och tjocka/svårare. Om ni läste till exempel Tony Attwood (en personlig favorit) och sen kunde prata om det ni läst kanske det vore en väg att förstå varandra. Litet som en studiecirkel för er två.

Bara ett förslag.

Tror att det bästa för mamman är att få veta att det innbär fördelat med asperger också.
Den mest extrema varianten ev en aspergare är någon som är nobelpristagare men inte klarar att knyta skorna.
Asperger lär vara vanligt bland de bästa av världens programmerare.

Jag träffade psykologen tre gånger. Första gången pratade vi bara, sen fick jag göra tester. Så träffade jag en psykiater en gång också, som skrev läkarintyget.

Ingen frågade efter mina föräldrar. Om de frågar efter din mor så kan du ju berätta att hon är starkt emot tanken att du har AS och mot hela undersökningen.

Ganeshs förslag att ni läser samma böcker är också bra. Om din mor vägrar läsa några böcker om AS, kan du väl låta någon bok ligga framme så kanske hon inte kan låta bli att titta i den. Och då kanske hon själv är beredd att prata om det. Men så länge hon är så negativ, tycker jag inte du själv ska ta upp ämnet med henne, det gör dig bara osäker och ledsen.

barracuber skrev:Men "stämpeln" är åtminstone en förklaring framför allt för dig själv, en dörröppnare för självförståelde och självaccepterande. Då har du också större chans att förstå dig själv vilka problem du har att interagera med andra människor ute i samhället. Du kan också skapa egna strategier att kompensera för problemen.

Och om du tror att det kommer bli svårt att få ett jobb med diagnos, så säger jag: jag tror att det för många kan vara ännu svårare utan diagnos. Varför? Jo för då finns det ingen förklaringsmodell att luta sig mot för egen del och man får svårare att "försvara" sig mot omvärlden. Man tvingas helt enkelt spela "normal" eftersom ingen vet något annat, eftersom man inte har signalerat något annat.

Så sant, så sant. Och dessutom blir det mycket svårare att spela normal när det behövs, om man inte vet på vad sätt man skiljer sig från majoriteten.

docfrasse skrev:

barracuber skrev:Men "stämpeln" är åtminstone en förklaring framför allt för dig själv, en dörröppnare för självförståelde och självaccepterande. Då har du också större chans att förstå dig själv vilka problem du har att interagera med andra människor ute i samhället. Du kan också skapa egna strategier att kompensera för problemen.

Och om du tror att det kommer bli svårt att få ett jobb med diagnos, så säger jag: jag tror att det för många kan vara ännu svårare utan diagnos. Varför? Jo för då finns det ingen förklaringsmodell att luta sig mot för egen del och man får svårare att "försvara" sig mot omvärlden. Man tvingas helt enkelt spela "normal" eftersom ingen vet något annat, eftersom man inte har signalerat något annat.

Så sant, så sant. Och dessutom blir det mycket svårare att spela normal när det behövs, om man inte vet på vad sätt man skiljer sig från majoriteten.

Detta, mot en risk att bli stigmatiserad som många överdriver i sin ängslan och okunnighet, men som inte är helt utan grund. (Och som man kanske gör klokt i att vara beredd på och ta hjälp mot, ifall man är ung och osäker och möter tendenser att behandla en som förståndshandikappad eller arbetsoförmögen.)

Vi ska inte heller glömma att en del kan bygga sig de här självförsvaren på bara sin egen vetskap om att de har AS (eller vad det nu kan vara) - alla behöver inte en formell diagnos för det.
Andra kan behöva också den säkerheten.

(Förutom då alltså att man kan få rätt till en viss praktisk hjälp genom en diagnos. En hjälp som kan vara väldigt olika på olika håll och som inte heller passar alla.)

Så här finns mycket "bedöm själv", tyvärr.

Jane skrev:Tack för erat stöd!

Har börjat fundera och vet inte om jag längre vill få en diagnos. Man kommer ju ha den stämpeln på sig hela sitt liv och det kommer att bli otroligt svårt att få ett jobb. Jag vill plugga vidare och få jobb inom det ämnet jag är intresserad av även om jag är VÄLDIGT osocial och vet inte hur jag ska bete mig runt andra människor i sociala sammanhang.
Har redan OCD och är rädd för att de kanske hittar något annat med, då kommer jag säkert misslyckas med allt. Och kommer att göra min mamma väldigt besviken. Tycker ni att det r värt att göra en utredning?

"Stämpeln" är ett sätt att beskriva ens svårigheter. Ett sammanfattande ord som behövs för att kommunicera kring svårigheterna och för att välja lämplig hjälp, snarare än olämplig. Om du har ont i ena knäet bör man handskas på ett helt annat sätt med det om värken beror på en infektion än om det beror på ett avslitet ledband. Och det onda försvinner inte för att du undviker att tänka på det. På samma sätt är det med psykiska/sociala/relationella svårigheter. Dessa kan se ganska lika ut men ha mycket skilda orsaker. Diagnosen skapar förståelse.

Om man "hittar något annat med" är det för att det finns där. Utredningen trollar inte fram något som inte fanns där innan. Tvärtom kastar den ljus på svårigheterna och möjliggör att du kan få hjälp med dem. Det är garanterat mycket större risk för dig att misslyckas i arbets- och övriga livet om du har ett neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF) i det fördolda, som varken du själv eller någon annan begriper sig på. Misslyckanden, om det skulle bli sådana, beror inte på att någon beskrivit dina svårigheter - utan för att de finns där.

En eventuell utredning kan också visa att du inte har något NPF.

Jane, som Kristofer säger behöver man inte berätta i skola eller på jobbet om man har en diagnos om man inte vill. Däremot kan den vara användbar ibland ifall man behöver extra stöd eller förståelse för att man kanske har andra behov och sätt att fungera. Och kanske som 'bevis' för oförstående föräldrar.

Dock vill man vid utredning ofta intervjua vårdnadshavare och om de då insisterar på att man var "aaalldeles normal" som barn så kan det bli svårare att få diagnos. (Jag hoppas utredarna tar föräldrars ev 'strutssyndrom' med i beräkningen, men är inte säker på om det görs.)

Annars skulle jag rekommenera att ge henne tid. För många föräldrar som inte själva har (eller som tror att de inte har) NPF-drag kan det vara svårt att ta till sig att deras barn har ett osynligt funktionshinder eller är annorlunda på nåt sätt; de tar det gärna personligt och sätter upp skygglappar för att skydda sin världsbild, särskilt om de har en en förenklad eller förvriden bild av vad det innebär att ha AS, som de t ex fått från media. (För mina närmaste tog det flera år att fatta vad AS är och vänja sig vid tanken på att jag kanske inte var så normal och välfungerande som de hade trott, samt för mig att förklara på vilka sätt jag fungerar annorlunda. Nu accepterar de det och allt är frid och fröjd.)

Dock har din mamma ingen rätt att tala om för dig vad du ska vilja. Där får du öva dig i att sätta gränser och försöka få henne att förstå att hon kränker din integritet.

Zombie skrev:

docfrasse skrev:

barracuber skrev:Men "stämpeln" är åtminstone en förklaring framför allt för dig själv, en dörröppnare för självförståelde och självaccepterande. Då har du också större chans att förstå dig själv vilka problem du har att interagera med andra människor ute i samhället. Du kan också skapa egna strategier att kompensera för problemen.

Och om du tror att det kommer bli svårt att få ett jobb med diagnos, så säger jag: jag tror att det för många kan vara ännu svårare utan diagnos. Varför? Jo för då finns det ingen förklaringsmodell att luta sig mot för egen del och man får svårare att "försvara" sig mot omvärlden. Man tvingas helt enkelt spela "normal" eftersom ingen vet något annat, eftersom man inte har signalerat något annat.

Så sant, så sant. Och dessutom blir det mycket svårare att spela normal när det behövs, om man inte vet på vad sätt man skiljer sig från majoriteten.

Detta, mot en risk att bli stigmatiserad som många överdriver i sin ängslan och okunnighet, men som inte är helt utan grund. (Och som man kanske gör klokt i att vara beredd på och ta hjälp mot, ifall man är ung och osäker och möter tendenser att behandla en som förståndshandikappad eller arbetsoförmögen.)

Vi ska inte heller glömma att en del kan bygga sig de här självförsvaren på bara sin egen vetskap om att de har AS (eller vad det nu kan vara) - alla behöver inte en formell diagnos för det.
Andra kan behöva också den säkerheten.

(Förutom då alltså att man kan få rätt till en viss praktisk hjälp genom en diagnos. En hjälp som kan vara väldigt olika på olika håll och som inte heller passar alla.)

Så här finns mycket "bedöm själv", tyvärr.

Instämmer. För många s k "högfungerande" räcker det utmärkt med kunskaper, gärna mycket kunskaper, om funktionshindret. Ett problem här är bara att det är så vanligt med psykiatrisk samsjuklighet vid NPF, och sådan kan både göra det svårt att reda ut för den enskilde vad som är vad, och dessutom orsaka svårt lidande som man kunde ha fått hjälp mot.

Som sagt, inga enkla val här.

Min mamma fattar fortfarande ingenting. Jag har berättat om Asperger tusen gånger nu, hur man är och att det inte är en sjukdom men hon får mig fortfarande att må dåligt.
Hon tror att jag har en psykisk sjukdom, berättade även för henne att jag har synestesi, (att jag ser bokstöver, siffror och ord i färger) då blev hon ännu mer oroad. Hon är rädd att jag ska bli som henne nu och få depression och en massa andra grejer hon har, hon tar många piller varje dag för olika grejer. Jag är verkligen inte som henne, vi är väldigt olika personer. Jag misstänker också att hon är manodepressiv, hon ör onöjd med sitt liv.
Jag är tvärtom, jag är nöjd med hur jag lever, jag behöver ingen i mitt liv för att vara olycklig. Jag är sällan på dåligt humör, bara när hon håller på så.
Varför kan hon inte låta mig vara mig själv, hon har en stor lista på saker hon vill att jag ska ändra på mig själv.
Är ledsen nu att hon mår dåligt pga mig, vet inte vad jag ska göra.

Din mamma får ta personligt ansvar för sina känslor och inte låta dom gå ut över dig.

Jag skulle rekomendera dig att fråga din psykiater att ge henne en möjlighet att träffa den och då får hon fråga ut psykiatern om allt som hon oroar sig för.

Har hon inte tagit till sig att vara snäll och trevlig, omtänksam och vårdande behöver hon någon utifrån som på ett icka barn - mamma sätt berättar lite för det låter som hon har svårt att lyssna.

Skriv gärna mer om det hjälper dig för det är säkert fler här som har haft samma problem.

Jane skrev:Jag är tvärtom, jag är nöjd med hur jag lever, jag behöver ingen i mitt liv för att vara olycklig. Jag är sällan på dåligt humör, bara när hon håller på så.

Det är samma här. Jag är mycket mycket sällan väldigt dyster men påverkas ibland starkt av min moders nedstämdhet. Hon har Dystymi. Och jag tycker precis som Aspkvinna; Din mamma får ta personligt ansvar för sina känslor.

Låter ju positivt att kunna påverka vad man tycker och känner.
Jag är inte så säker på att jag kan det.
Vet saker som gör mig glad men jag kan inte bestämma mig för o tycka att rött ska vara favoritfärg för mig elelr vilken mat som är god.

Någon som vet hur man gör?
Vad är att ta ansvar för sina känslor?

nano skrev:Vad är att ta ansvar för sina känslor?

Att om en person med sin historia känner sig t ex arg och det för man har ett seende på problem som Janes mamma beskrivs ha inte bearbetar och försöker se konstruktivt på situationen och stötta sin dotter utan tar ut sin ilska, häver ur sig dumheter och inte sällan slår desperata föräldrar sina barn, då tar dom inte ansvar för sina känslor utan lever ut dom över någon annan.

Att ta ansvar är att dels bearbeta och ta sig själv på allvar, söka hjälp och inte alls vara så utagerande.

Inte ovanligt att en del anhöriga går upp i att vara offer när någon blir sjuk och det styrs till att den som är sjuk kommer i bakgrunden. Att den sjuke kväver sig själv för att omgivningen inte ska reagera så mycket, man tar på sig en skuld och en börda i en tid när man själv behöver stöd av anhöriga.

Hallå Jane

Jag satt vid ett tillfälle i tre(!) timmar och berättade för ett par personer som "står nära mig" om Aspergers syndrom och om hur det är att ha AS (jag själv har diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP (som det ännu kallades då jag fick diagnosen i mitten av 1990-talet) men det visade sig att de var bortkastad tid .

De lyssnade artigt hela tiden, men vägrade ändå helt enkelt inse vad det var jag pratade om. Jag vet om de att de försöker hålla upp den där "vackra fasaden", men de människorna är inga jag skulle ta med på fjällvandring, om du förstår hur jag menar? Jag känner mig helt enkelt inte trygg med de.

Och en sak till: jag tycker du inte ska ta på dig några kännslor för att din mamma mår dåligt. Hennes mående ska inte behöva vara ditt.

Massor av varm omtanke till dig.

Man får låta föräldrar vara dom föräldrar dom klarar av och ta hand om resten själv.

Min mamma sade:
"Asperger - men du har ju aldrig varit sjuk!"
och
"Men du som är så intelligent klarar säkert detta jättebra."

Det var hennes första reaktioner.
Hon förstår mer efter att ha läst några biografier och någon bok av Atwood.

EDIT: Det första uttrycket min mamma sade, var ju extra kul förresten, med tanke på hur jag hade valsat runt inom psykiatrin sedan 7-årsåldern.

Aspkvinna skrev:Man får låta föräldrar vara dom föräldrar dom klarar av och ta hand om resten själv.

Och jag säger Helt rätt, men man kan utöka och säga Man får låta människor vara de människor de klarar av att vara och ta hand om resten själv.