Finns den utlagd nånstans?

http://www.ur.se/Vuxen/Radio/Barnaminis ... -asperger/

Hörde bara slutet, och det lät ... inte bra. "han har lärt sig att städa toaletten, och det tycker han är roligt.". Hoppas jag missade en massa..

Nåja, det tycks finnas många program utlagda, de kanske lägger ut det här också.

Vad är det för stolpskott som ligger bakom det här då...?

"han har lärt sig att städa toaletten, och det tycker han är roligt.".

Kom hit så ska jag köra upp bandet i stolgången på dig...

Jag vill höra det där, för att helst få upptäckta att jag missuppfattade det där... men jag tror inte mycket på det.

Kollade på SR's hemsida utan att hitta något.

http://dmb.ur.se/mb/main?uri=http%3A%2F ... iewdetails

Där har vi den!

"Ibland vet jag inte hur mycket en minut är, men då har jag min time-timer."

"Jag lärde honom tvätta en toalett, och det tyckte han var intressant, faktiskt."

Två ord: Inlärd hjälplöshet.

Ett ord: mupp.

Jag undrar liksom varför alla i radioprogrammet pratar babyspråk med varandra... Och så det eviga tjatet om scheman och rutiner "som är så bra" .

Man måste ju skapa efterblivna slan när man behandlar ungdomar sådär och skickar dem på dagcenter.

Pappa:
"Ska vi hjälpa dig att sätta upp hyllan eller vill du göra det själv?"

Mongot:
"Jag vill göra det själv".

Ja harrejisses, det är inte konstigt att man får brev hem från förnedringskassan, där de vill träffa en för att prata om dagliga aktiviteter . Om Aspergers är att vara så efterbliven som de i programmet framställs som.

Det känns som att folk som fått diagnos som barn blir mer präglade av diagnosen än folk som får den när dom blir lite äldre.

Bara en spontan tanke. Eller ja... Har funderat en del på det.

sugrövmanövern skrev:Jag undrar liksom varför alla i radioprogrammet pratar babyspråk med varandra... Och så det eviga tjatet om scheman och rutiner "som är så bra" .

Man måste ju skapa efterblivna slan när man behandlar ungdomar sådär och skickar dem på dagcenter.

Det är enklast för myndigheterna att behandla alla funktionshindrade på samma sätt. Om man ingår i LSS personkrets ska man tydligen tryckas in i samma fack som utvecklingsstörda. Att de aldrig kan fatta.
Aspergare ska inte sitta på dagcenter. Aspergare ska inte behandlas som förståndshandikappade. Punkt.

Nu senast när jag bokade möte med FK sade tanten "du får gärna ta någon med dig på mötet"
Då frågade jag om hon skulle 'ta med sig någon'...

IndividualThoughtPatterns skrev:Det känns som att folk som fått diagnos som barn blir mer präglade av diagnosen än folk som får den när dom blir lite äldre.

Bara en spontan tanke. Eller ja... Har funderat en del på det.

Jo. Kanske.

Vi som får diagnosen i vuxen ålder har redan befunnit oss i den oändliga mörka skogen. Kanske är vi mer fungerande just på grund av att vi själva fått förstå oss på och bekämpa de svårigheter vi nu må ha att göra med. Våra nära och kära känner nog på sig att det finns något som är annorlunda, men vet inte vad eller hur de skall "behandla det", kanske föräldrarna har egna problem och inte riktigt ser vad som händer, eller att man står väldigt nära sin/sina förälder/föräldrar och tycker sig kunna lösa allting på egen hand. Tiden rinner på som vanligt medan vi försöker förstå oss på vad det är som händer, och vi lär oss helt enkelt att vi är de vi är. Om du skulle fråga mig om jag skulle velat ha den typ av pedagogisk hjälp som de "lågfungerande" individerna får eller om jag velat leva det liv jag levt så hade jag svarat det sistnämnda, men visst hade det varit skönt att åtminstone ha någon erfaren och kunnig att tala med. Och i tonåren var jag envis som en oxe och trodde jag kunde fixa allt på egen hand.

earlydayminer skrev:
Vi som får diagnosen i vuxen ålder har redan befunnit oss i den oändliga mörka skogen. Kanske är vi mer fungerande just på grund av att vi själva fått förstå oss på och bekämpa de svårigheter vi nu må ha att göra med.

Kanske är det så. Fast jag känner mig inte speciellt välfungerande, jag känner igen mig i problemen som beskrivs i radioprogrammet.

Bara det att jag aldrig gjort en stor grej av att inte begripa mig på tvättmaskinen tex. Antingen trycker man på några knappar och ser vad som händer. Eller så ringer man någon och ber om råd. Och nu för tiden finns ju internet också, där man säkert kan hitta bruksanvisningar i pdf-format. För att ta ett exempel från programmet.

Herregud, vem förstår sig på tvättmaskiner anyways?! De är ju som komplicerade rymdfarkoster . Och jo, jag är för övrigt livrädd för att trycka på fel knappar och sabba maskinen, men som sagt, då frågar jag någon om råd.

Kanske hade man blivit mer av ett lallande hjälplöst slan om man fått sådant här serverat och blivit daltad med? Kanske....

Mamma:
Ska jag följa med dig ner till tvättstugan och trycka på knapparna åt dej?

sugrövmanövern:
Ja, det luktar bajs om kläderna när jag tvättar dom i toaletten, det vore snällt, mamma.

jävlar ja trode stjälv att man hade det svårt med vissa har det tydligen svårare..

stjälv så stack jag när jag var 18 år...

earlydayminer skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Det känns som att folk som fått diagnos som barn blir mer präglade av diagnosen än folk som får den när dom blir lite äldre.

Bara en spontan tanke. Eller ja... Har funderat en del på det.

Om du skulle fråga mig om jag skulle velat ha den typ av pedagogisk hjälp som de "lågfungerande" individerna får eller om jag velat leva det liv jag levt så hade jag svarat det sistnämnda, men visst hade det varit skönt att åtminstone ha någon erfaren och kunnig att tala med. Och i tonåren var jag envis som en oxe och trodde jag kunde fixa allt på egen hand.

Jag håller med dig. I princip allt du säger. Har tänkt en del på att om jag t ex skulle blivit satt i en specialklass, även om det är bra för vissa, så skulle jag nog som sagt varit mycket mer utmärkande i symtomen mm... Och dessutom känt mig mer annorlunda också.

Visst hade det var skönt att talat med nån kunnig. Men när jag var mindre och upp till början av högstadiet så hade jag aldrig äns hört talas om autismspektrumtillstånd och allt det innebär. Var hos psykologer/kuratorer mm ett antal gånger under uppväxten men det har fan inte hjälp mig ett skvatt. Ofta har jag, enligt dom, mått dåligt pga andra anledningar... Och har nog även haft en del problem att sätta fingret på vad allt handlade om själv egentligen också.

Var/är också rätt envis när det gäller vissa saker. Och att jag flyttade hemifrån tidigt har nog gynnat mig på fler sätt än att jag fick en "egen plats" att vara på. Envisheten och min "glöd" har nog fimpats mer ju äldre jag blivit. Men en del finns kvar.

manne skrev:jävlar ja trode stjälv att man hade det svårt med vissa har det tydligen svårare..

stjälv så stack jag när jag var 18 år...

Stack var?