Känner till ett par som träffats på äldre dar och blev stormkära, han ville att de skulle gifta sig och hon ville också, men avstod för att hon var medveten om att gifte de sig och flyttade ihop skulle samhället förutsätta att hon skulle sköta om honom och det visste hon att hon inte skulle orka med helt enkelt, så de lever som särbos och träffas ofta hos varandra och han har nu hemhjälp som kommer och städar, tvättar och handlar mat samt en sjuksyster som ser till han han dels får och även tar sina mediciner, allt detta skulle alltså samhället annars kräva att hans särbo skulle göra om de var gifta och bodde ihop.

Debbido skrev:Det här med att en socialbidragstagare inte kan få socialbidrag om sambon har lönearbete innebär ju att ingen vettig arbetare vill bo tillsammans med en parner som saknar inkomst, som han/hon måste försörja och därmed dras ned i fattigdomsträsket. Folk kommer alltså att välja bo singel och undvika bo med en handikappad person (som kan utförsäkras). Det spär ju på lägenhetsbristen.

Jag har drabbats av detta. Två år efter gymnasiet hände en massa saker i mitt liv samtidigt, som gjorde mig sjuk (både fysiskt och psykiskt), så jag orkade inte söka jobb. Men jag försökte ändå, någon gång i månaden och tänkte att det skulle ordna sig. Men det tog över 1½ år.

Så jag sökte pengar hos soc. Fick till svar att min sambo som endast har CSN (ca 7500 kr) skulle betala för oss båda. Med en hyra på 4600! Jag fick inte ens komma på ett möte för att tala om det ansikte mot ansikte! Att inte få pengar gjorde mig ju ännu mer sjuk och nervös och gjorde det ÄNNU svårare att söka jobb...

Jag var tvungen att vara sjukskriven för att få pengar sa de, eller aktivt arbetssökande. Jag sökte så gott jag kunde, men det var inte tillräckligt, och jag klarade inte av att ljuga att jag sökt mer än jag gjort. Som tur var kunde jag sälja tavlor ett halvår för att ha råd med mat, men hyran ligger jag 20.000 kr efter med... Kommer ta många år för mig att komma ikapp över huvud taget...

Egentligen borde jag ju ha varit sjukskriven i minst ett år, men jag trodde ju att jag skulle klara av att hitta ett jobb, så jag velade hela tiden mellan att söka hjälp och inte... Hamnade emellan så att säga... Fick sjukskrivning när jag började må bättre och precis fick ett jobb... Så det kom alldeles för sent... Mitt eget fel att jag inte sökte läkare tidigare kanske, men jag var velig och visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Debbido skrev::shock: Är det fel att jag som aspergare ville jobba i 15 år, deltid? Min son, som har autistiska drag vill till varje pris arbeta.
Att alla inte kan är ju självklart. Så det borde finnas permanent ersättning för de som behöver och rehabilitering (utbildning) för dem som vill ut. Själv är jag arbetsoförmögen numera p g a reumatism, men denna diagnos ger inte längre rätt till sjukersättning.

Är det fel att du som aspergare vill jobba? Nej antagligen inte. Det som jag tycker är fel är inställningen och bedyrandet om att många sjuka faktiskt vill jobba. Att som sjuk bedyra att man vill "göra rätt för sig" och att andra sjuka vill samma sak är att acceptera OCH propagera bilden av att ditt existensberättigande som människa är hur "rätt du gör för dig".

Det finns extremt bra incitament till att vilja vara en produktiv duktig samhällsmedborgare, det jag tycker är olyckligt är att ett av dom största är att slippa det psykiska lidandet det innebär att vara en som "inte gör rätt för sig".

Mot USA med stormsteg.
Jag tror inte på den "demokratiska ordningen" mot det här.
Och jag tror inte att svenskarna fixar det med utomparlamentariska metoder.

antikropp skrev:

Debbido skrev::shock: Är det fel att jag som aspergare ville jobba i 15 år, deltid? Min son, som har autistiska drag vill till varje pris arbeta.
Att alla inte kan är ju självklart. Så det borde finnas permanent ersättning för de som behöver och rehabilitering (utbildning) för dem som vill ut. Själv är jag arbetsoförmögen numera p g a reumatism, men denna diagnos ger inte längre rätt till sjukersättning.

Är det fel att du som aspergare vill jobba? Nej antagligen inte. Det som jag tycker är fel är inställningen och bedyrandet om att många sjuka faktiskt vill jobba. Att som sjuk bedyra att man vill "göra rätt för sig" och att andra sjuka vill samma sak är att acceptera OCH propagera bilden av att ditt existensberättigande som människa är hur "rätt du gör för dig".

Det finns extremt bra incitament till att vilja vara en produktiv duktig samhällsmedborgare, det jag tycker är olyckligt är att ett av dom största är att slippa det psykiska lidandet det innebär att vara en som "inte gör rätt för sig".

Ja, du tar mig nog för bokstavligt. Det har hänt under min tid som sjukpensionär att jag velat jobba, när jag har varit bättre i lederna. Men då fanns det ingen möjlighet till studier jag behövde, ingen hjälp från samhället att försöka en gång till. Det bör det finnas!

En helt annan sak är att ha trycket på sig UTIFRÅN, att känna "att man bör göra rätt för sig". Ett sådant tryck har jag aldrig känt eftersom jag verkligen ÄR sjuk, så de idioterna som inte fattar det kan slänga sig i väggen!

De är riktigt hjärntvättade puckon, utan några djupare insikter i fråga om medicin, neuropsykiatri, psykiatri. De borde alltså hålla käft!

En kille på krogen frågade vad jag jobbade med. Jag sa omgående att jag var sjukpensionär. Samtidigt visade jag min förstörda högerhand. Hans kommentar var: Jamen, du väl arbeta med vänsterhanden?

Ja, så obefintliga kunskaper om ledgångsreumatism och cellgifters effekt på kroppen och själen hade den unge mannen. Och AS var ju inte ens nån mening med att nämna...förstås

Klarspråk: Du och alla som har AS och känner att ni inte kan leva upp till de krav arbetsmarknaden ställer idag ska givetvis ha rätt till sjukersättning! Det är inget större fel på aspergarna i sak, många är ju överintelligenta, men samhället ta ofta inte emot dem som har sämre social begåvning. Det är samhället som utestänger de "icke ariska/perfekta". Det är inte vi som är lata. Samhället gör inte rätt för sig när man stöter ut dem som är annorlunda. De gör inte rätt.

ling0n skrev:Så jag sökte pengar hos soc. Fick till svar att min sambo som endast har CSN (ca 7500 kr) skulle betala för oss båda. Med en hyra på 4600! Jag fick inte ens komma på ett möte för att tala om det ansikte mot ansikte! Att inte få pengar gjorde mig ju ännu mer sjuk och nervös och gjorde det ÄNNU svårare att söka jobb...

Egentligen borde jag ju ha varit sjukskriven i minst ett år, men jag trodde ju att jag skulle klara av att hitta ett jobb, så jag velade hela tiden mellan att söka hjälp och inte... Hamnade emellan så att säga... Fick sjukskrivning när jag började må bättre och precis fick ett jobb... Så det kom alldeles för sent... Mitt eget fel att jag inte sökte läkare tidigare kanske, men jag var velig och visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Hej!

Lycka till i din kamp för överlevnad, du är ändå stark i din svaghet.

Jag visste inte att de redan tillämpade detta? Det jag läste var: om din sambo har lön.. men studielån är ju ingen lön? Undrar om det skulle kunna bli så att om jag bodde med någon, jag som har en relativt permanent sjukpension - om även jag skulle kunna bli "underhållsskyldig!"

Ditt "velande" få väl ses om ett aspergersymptom? Många av oss räcker inte till på arbetsmarknaden och vi känner ju av denna otillräcklighet. Eftersom AS fortfarande berättigar till LSS så får det väl ses som genomgripande handikapp? Rätt till LSS, men inte till sjukersätning?

Zombie skrev:Mot USA med stormsteg.
Jag tror inte på den "demokratiska ordningen" mot det här.
Och jag tror inte att svenskarna fixar det med utomparlamentariska metoder.

Kan du ge exempel på utomparlamentariska metoder? Menar du revolution?

HÄMTAT FRÅN AFTONBLADET

Kommentar till nedanstående blogg. Är det för att jag har AS som jag INTE KAN FATTA VAD FAN SOM ÄR PÅ GÅNG :?:

UTAN A:Kassa!!!??Varslad?Socialbidrag!!!Sjukersättning!!
Skrivetav fjuttiz 7 november 2008, klockan 07:31

Såg på nyheterna igårkväll där de visade repotag om folk som nu är varslade!

Det var många unga som stig utan A:kassa!

Dessutom med en partner & barn...Det verkar som om de tror att de kan få bistånd av socialkontoret!!!

Nja nu är det inte riktigt så...för har du partner ska denna försörja dig!

Vad kommer detta att innebära ..Jo vi får fler SINGLAR...Familjer måste separera för att få hjälp!

Sveriges politik idag bygger bara på att fler splittras!

Nu är det inte bara denna grupp som kommer gå ifrån varandra!

Vi har även den gruppen som idag får sjukersättning som jagas ut till socialbidrag!!

De som då är gift eller sambo idag måste också gå ifrån varandra för att den andra partner ska kunna få hjälp!

Folk får gå från sina hem...Jag vet inte vad andra tycker om detta..Men personligen så tycker jag att det är bedrövligt!

Vad tjänar vi på allt detta...??

Vi har stor bostadsbrist...de unga får inte lägenhet! Blir det lättare nu då?

Nej POLITIKEN håller inte!

Nyckelord:akassa | socialbidrag | sjukersättning | politik | samhällsfrågor | sverige | arbetslös | alliansen | utanförskap

Trackback-URL:http://blogg.aftonbladet.se//track.php?art=1010594

HMMM....Samma slutsats som jag själv dragit: Familjerna splittras, bostadslösheten ökar lavinartat. Tiotusentals människor måste hitta billiga hyreslägenheter, som ju inte byggts på länge. Det behövs 60 000 nya lägenheter per år. Det byggs ca 15000. På två år har man då byggt 30 000 lägenheter i stället för 120000. Då fattas det "bara" 90 000 lägenheter. Men p g a alla separationer som är att vänta blir underskottet lägenheter säkert minst 100 000 lägenheter. Så smarta politiker vi har! (ironi)

<a target="_blank" href="http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2582724">Frisk nog att jobba – enligt skärpta regler</a>

/Barracuber

Garum skrev:Känner till ett par som träffats på äldre dar och blev stormkära, han ville att de skulle gifta sig och hon ville också, men avstod för att hon var medveten om att gifte de sig och flyttade ihop skulle samhället förutsätta att hon skulle sköta om honom och det visste hon att hon inte skulle orka med helt enkelt, så de lever som särbos och träffas ofta hos varandra och han har nu hemhjälp som kommer och städar, tvättar och handlar mat samt en sjuksyster som ser till han han dels får och även tar sina mediciner, allt detta skulle alltså samhället annars kräva att hans särbo skulle göra om de var gifta och bodde ihop.

Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga. Jag har svårt att se att jag skulle välja att vara särbo för att inte riskera att behöva städa vårt gemensamma hem själv om jag kan och han inte. Den dagen ingen av oss kan så lär vi få hjälp ändå. Att tvätta för två istället för en är en liten syssla, att handla och laga mat för två istället för en likaså. (Naturligtvis även om han kan och jag inte, men det behöver knappast påpekas antar jag...) Är det inte vettigt rent samhällsekonomiskt dessutom att vi hjälper varandra istället för att avlönad personal skall göra det? Hjälp skall i första hand gå till den som behöver det mest.

Det kan finnas andra skäl att leva som särbos men att välja det för att inte behöva ta hand om varandra den dagen livet gör det nödvändigt tycker jag förefaller märkligt.

Det ställer också frågan: Varför leva tillsammans med någon annan människa?

Debbido skrev:Jag visste inte att de redan tillämpade detta? Det jag läste var: om din sambo har lön.. men studielån är ju ingen lön? Undrar om det skulle kunna bli så att om jag bodde med någon, jag som har en relativt permanent sjukpension - om även jag skulle kunna bli "underhållsskyldig!"

Ditt "velande" få väl ses om ett aspergersymptom? Många av oss räcker inte till på arbetsmarknaden och vi känner ju av denna otillräcklighet. Eftersom AS fortfarande berättigar till LSS så får det väl ses som genomgripande handikapp? Rätt till LSS, men inte till sjukersätning?

Jodå. Jag fick inte ens komma och samtala om min ekonomi utan det var bara tack och hej leverpastej redan i telefonluren. Väldigt underligt. Man överlever inte TVÅ på ett studiebidrag... Som tur var så kunde jag sälja mina tavlor (som en äkta bohem hehe) för att få mat i magen...

Jag vet inte, jag är inte diagnostiserad med Asperger. Jag velade mest för att jag ville och kände att jag kunde jobba ena dagen, nästa dag kände jag mig för sjuk både fysiskt och psykiskt för att det skulle kunna gå. Så känner jag fortfarande fast jag idag jobbar... Deltid fyra dagar i veckan... Så nu velar jag om ifall jag ska försöka mig på någon liten sjukskrivning eller så, typ deltid eller något.

Titti skrev:Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga.

Det kan finnas andra skäl att leva som särbos men att välja det för att inte behöva ta hand om varandra den dagen livet gör det nödvändigt tycker jag förefaller märkligt.

Det ställer också frågan: Varför leva tillsammans med någon annan människa?

Menar du även ekonomiskt? För alla par är inte sådana som vill sitta totalt ihop. Det känns inte bra att ta sin sambos pengar för att man själv är en "odugling" som inte lyckas fixa ett jobb eller orkar jobba osv. Jag vill inte att HANS liv ska förstöras, så att han inte kan göra de roliga saker han vill, bara för att inte jag har pengar. Eller att hans tid ska gå åt till att ta hand om mig om jag skulle bli toksjuk. Eller ville inte, då när min situation var sådan att soc tyckte att vi skulle leva på hans CSN. Istället blev jag skyldig min sambo 20.000 för hyra som jag inte kunde betala i ett halvår.

Man lever tillsammans med någon för att man vill dela sitt liv med den, vardagen, fina saker, hemska saker. Det betyder inte att man vill uppoffra all sin tid och hela sin ekonomi. Det kan snarare göra att man till slut tröttnar och vill göra slut i värsta fall. Man måste få vara en egen människa.

Som jag uppfattade saken så gäller de nya reglerna inte vanlig mänsklig solidaritet, utan att spara pengar åt "staten", i praktiken de välbärgade.

Gällde de solidaritet, skulle kravet att försörja en sambo ha en gräns vid oskäligt låg inkomst - en rätt hög sådan, eftersom konventionen numera sedan länge är att en lön bara ska räcka till en vuxen.

Men som de nu är, är de ännu en känga i skrevet på de fattiga.

edit: dessutom funkar folk inte så rent psykologiskt, som ling0n påpekade ovan.
Sådant har överklasserna aldrig tagit hänsyn till, när de har stiftat lagar (osv.) som gäller vanligt folk. De har aldrig kunnat se vanligt folks mänsklighet. Vi i Sverige har bara sluppit det värsta av det i några årtionden.

ling0n skrev:

Titti skrev:Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga.

Det kan finnas andra skäl att leva som särbos men att välja det för att inte behöva ta hand om varandra den dagen livet gör det nödvändigt tycker jag förefaller märkligt.

Det ställer också frågan: Varför leva tillsammans med någon annan människa?

Menar du även ekonomiskt?

Nej, det var inte alls ekonomiskt jag syftade på och så tänkte jag inte ens och jag tror inte det var vad Garum avsåg heller. Så fattade inte jag det. Jag talade om att hjälpa varandra rent konkret i vardagen även när den inte är bara lätt och rolig. Att det kunde tolkas annorlunda hade jag inte en aning om. Sorry!

Att leva tillsammans - den eventuella vitsen med det - har jag funderat mycket på. Men då har det handlat om helt andra saker än om pengar. Jag tror att man kan leva tillsammans med rätt människa där båda har förståelse och respekt för varandras behov (av såväl gemenskap som avskildhet, tex). Det måste inte innebära att "sitta totalt ihop".

Sen har jag visserligen i flera år försörjt hela min dåvarande familj med man och två förskolebarn på mina studielån, inte för att någon begärde det utan för att slippa ha med myndigheter att göra. Idag skulle jag knappast göra om det men då var jag ung och stark. Och möjligen något mer naiv än idag.

Titti skrev:Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga. Jag har svårt att se att jag skulle välja att vara särbo för att inte riskera att behöva städa vårt gemensamma hem själv om jag kan och han inte. Den dagen ingen av oss kan så lär vi få hjälp ändå. Att tvätta för två istället för en är en liten syssla, att handla och laga mat för två istället för en likaså. (Naturligtvis även om han kan och jag inte, men det behöver knappast påpekas antar jag...) Är det inte vettigt rent samhällsekonomiskt dessutom att vi hjälper varandra istället för att avlönad personal skall göra det? Hjälp skall i första hand gå till den som behöver det mest.

Det kan finnas andra skäl att leva som särbos men att välja det för att inte behöva ta hand om varandra den dagen livet gör det nödvändigt tycker jag förefaller märkligt.

Det ställer också frågan: Varför leva tillsammans med någon annan människa?

Jag drabbades av en tinnitusskada 1997, slängde den medicin som skadat örat och blev dödssjuk. Hamnade i rullstol. Det hemtjänsten hade att erbjuda var nästan ingenting. De tyckte att min man som arbetade mycket och inte var så stark i nerverna skulle ta hand om det mesta i hushållet medan jag låg i sängen och grät p g a svåra smärtor.

Vi hade nyss flyttat och inte hunnit skaffa vänner. Situationen var påfrestande för Honom. Han orkade inte, utan lämnade mig åt mitt öde. Om kommunen ställt upp med städning och annat hade det ökat chanserna att få behålla honom.

Hur attraktiv är en multisjuk reumatiker på äktenskapsmarknaden? Om samhället inte ställer upp med vare sig städning, matlagning och ev. inte heller försörjningsstöd - vem vill då utveckla en relation med den där sjuklingen? Mannen tänker sig nog före mer än en gång innan han går in i en relation med en sjuk person, särskilt om han har ett stressigt jobb.

ling0n skrev:

Debbido skrev:Jag visste inte att de redan tillämpade detta? Det jag läste var: om din sambo har lön.. men studielån är ju ingen lön? Undrar om det skulle kunna bli så att om jag bodde med någon, jag som har en relativt permanent sjukpension - om även jag skulle kunna bli "underhållsskyldig!"

Ditt "velande" få väl ses om ett aspergersymptom? Många av oss räcker inte till på arbetsmarknaden och vi känner ju av denna otillräcklighet. Eftersom AS fortfarande berättigar till LSS så får det väl ses som genomgripande handikapp? Rätt till LSS, men inte till sjukersätning?

Jodå. Jag fick inte ens komma och samtala om min ekonomi utan det var bara tack och hej leverpastej redan i telefonluren. Väldigt underligt. Man överlever inte TVÅ på ett studiebidrag... Som tur var så kunde jag sälja mina tavlor (som en äkta bohem hehe) för att få mat i magen...

Jag vet inte, jag är inte diagnostiserad med Asperger. Jag velade mest för att jag ville och kände att jag kunde jobba ena dagen, nästa dag kände jag mig för sjuk både fysiskt och psykiskt för att det skulle kunna gå. Så känner jag fortfarande fast jag idag jobbar... Deltid fyra dagar i veckan... Så nu velar jag om ifall jag ska försöka mig på någon liten sjukskrivning eller så, typ deltid eller något.

Men, du behöver väl utredas ordentligt, både neuropsykiskt och fysiskt?
Diagnoser är ju förutsättningen för hjälp (om det fins någon kvar).
Att inte orka jobba varje dag är ju en indikation på att du antingen har fel typ av arbetsuppgifter eller helt enkelt är för sjuk.

Om du hade arbetsgifter som matchade dina intressen, t ex som illustratör, skulle du kunna arbeta då?

ling0n skrev:Man lever tillsammans med någon för att man vill dela sitt liv med den, vardagen, fina saker, hemska saker. Det betyder inte att man vill uppoffra all sin tid och hela sin ekonomi. Det kan snarare göra att man till slut tröttnar och vill göra slut i värsta fall. Man måste få vara en egen människa.

Ja, det är så vi ser på saken idag. I ditt fall LinOn är det ju inte möjligt för din sambo att försörja dig, oavsett god vilja.

Jag hörde ett föredrag av en MS-sjuk kvinna. Hon bodde med man och barn i ett stort hus, som hon inte kunde städa. Hon nekades all hjälp. Och ja - det blev skilsmässa.

År 2009 gäller följande sociala spelregler: Individualismen är vår religion. DU MÅSTE FÖRVERKLIGA DIG! Ingenting får stå i vägen för din individuella utveckling, din karriär, ditt mående.

En partner som uppoffrar all sin fritid och pengar för att ta hand om en sjuk/medellös partner får inte diplom eller hjältestatus i omgivningens ögon. Snarare betraktas han som en idiot som gett upp sitt eget liv och chans till "lycka", sådan som den definieras 2009: materiellt hög standard, trevliga resor till Thailand, rik fritid, "personlighetsutveckling".

Det kristna budskapet: Älska din nästa som dig själv. Den som mister sitt liv för Kärlekens skull ska finna det (på ett annat plan än det materiella). Samla er skatter i himlen, inte på jorden. Du får lön i himlen men också frid i ditt innersta.
Vem bryr sig om sådana antika regler idag? Några tror jag.

För 50 år sedan var det en skandal om man skiljde sig från en sjuk partner. Idag är det en skandal om man INTE skiljer sig från en svårt sjuk partner.

Titti skrev:Sen har jag visserligen i flera år försörjt hela min dåvarande familj med man och två förskolebarn på mina studielån, inte för att någon begärde det utan för att slippa ha med myndigheter att göra. Idag skulle jag knappast göra om det men då var jag ung och stark. Och möjligen något mer naiv än idag.

Studielånen har sackat efter och räcker inte till lika mycket som tidigare men ändå är det du berättat här värt en stående ovation!

Debbido skrev:

Titti skrev:Sen har jag visserligen i flera år försörjt hela min dåvarande familj med man och två förskolebarn på mina studielån, inte för att någon begärde det utan för att slippa ha med myndigheter att göra. Idag skulle jag knappast göra om det men då var jag ung och stark. Och möjligen något mer naiv än idag.

Studielånen har sackat efter och räcker inte till lika mycket som tidigare men ändå är det du berättat här värt en stående ovation!

Det är möjligt att det gick att göra det förr, då studielånen på senare tid inte är i närheten av att följa inflationen.

I dag är det svårt att klara sig själv på studielån + studiemedel.

Det ska räcka till:
- Hyra av lägenhet, hit går en stor del av pengarna.

- Böcker, ofta ska man köpa en eller två böcker för varje kurs. I många fall rätt dyra böcker. Går iofs ibland att låna på bibblan men inte alltid ett alternativ eftersom man inte kan läsa när man vill och man inte får låna hem alla böcker. Dessutom vill man ha böckerna eftersom man kan behöva kolla upp saker i dom under andra kurser.

- Mat. Billigt om man nöjer sig med makaroner och ketchup och liknanande, men man vill ju äta lite bättre än så och även äta ute ibland.

- Internet och mobil. Ett måste i dagsläget för de flesta.

- Fast telefoni och TV-avgift kan man ju skippa och spara lite pengar på.

- Nöjen. Pluggar man så vill man ju givetvis ha roa sig ibland på olika sätt.

- Träningskort på nåt gym. En självklarhet för de flesta.


Jag pluggar nu och kan bara säga att det är tight att få det gå ihop och då har jag ändå ett extralån som man får ta om man har 5 års arbetslivserfarenhet.

Jag skulle iofs kunna leva lite billigare, men jag ser det osm en självklarhet att ha möjlighet att lägga lite pengar på nöjen och även att gå ut och äta på restaurang några gånger per månad. Men det är inte så roligt att leva under svåra ekonomiska förhållanden och det tär på krafterna.


Jag stör mig faktiskt lite på att man kämpar på med plugget och drar på sig stora skulder som ska betalas tillbaka, när man tänker på att man förmodligen skulle fått mer i bidrag om man varit arbetslös och dessa pengar skulle inte behöva betalas tillbaka.

Moggy: Jo, det kom upp i Rapport. Man hade räknade på det hela. ett studielån räcker idag inte till det nödvändigaste. Fattades ca 400 kr, eller vad sa de? Kanske 500, minns inte.

Det är nog meningen att man ska ha rika föräldrar som sparat ihop till barnens studier, som i USA.

Det där med A-kassan kan du glömma. Den är låg, snabbt fallande och efter ett år SLUT. Bidragssverige finns inte mer.

Debbido skrev:Moggy: Jo, det kom upp i Rapport. Man hade räknade på det hela. ett studielån räcker idag inte till det nödvändigaste. Fattades ca 400 kr, eller vad sa de? Kanske 500, minns inte.

Det stämmer nog rätt bra. Jag har 1200:- extra i lån och det gör att jag kan unna mig nånting extra men mycket mer än så är det inte.

Debbido skrev:Det där med A-kassan kan du glömma. Den är låg, snabbt fallande och efter ett år SLUT. Bidragssverige finns inte mer.

Jo. Det är uppenbart att det hela är på väg att kollapsa. Personligen anser ju jag att sossarna haft större del i den processen än vad Alliensen hunnit ha, och jag är glad att Alliensen sitter vid makten nu.



Men på ett sätt är jag nästan glad över att systemet kraschar eftersom det kommer att tvinga fram reformer och ett nytänkande i den ekonomiska och den sociala politiken. Sen är det givetvis tråkigt för alla de som drabbas hård under den processen.

Själv är jag rejält orolig för min framtida situation, med stora studielån och en väldigt svår arbetsmarknad.

Men jag jag ser det så är det system vi haft ohållbart i längden och det är bara en tidsfråga innan det kraschar, oavsett vilka som sitter i regeringen. Ju snabbare kraschen händer desto snabbare måste det där nytankandet till för att rädda samhällsstrukturen.

Titti skrev:

Garum skrev:Känner till ett par som träffats på äldre dar och blev stormkära, han ville att de skulle gifta sig och hon ville också, men avstod för att hon var medveten om att gifte de sig och flyttade ihop skulle samhället förutsätta att hon skulle sköta om honom och det visste hon att hon inte skulle orka med helt enkelt, så de lever som särbos och träffas ofta hos varandra och han har nu hemhjälp som kommer och städar, tvättar och handlar mat samt en sjuksyster som ser till han han dels får och även tar sina mediciner, allt detta skulle alltså samhället annars kräva att hans särbo skulle göra om de var gifta och bodde ihop.

Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga. Jag har svårt att se att jag skulle välja att vara särbo för att inte riskera att behöva städa vårt gemensamma hem själv om jag kan och han inte.

Poängen just här var väl en annan? Att hon riskerade förstöra även sin hälsa på att pressas till att sköta om honom. Detta är en realitet för många äldre par när den ena parten blir mycket sjukare än den andra som också kan vara ganska skröplig.

Moggy skrev:

Debbido skrev:]
Det där med A-kassan kan du glömma. Den är låg, snabbt fallande och efter ett år SLUT. Bidragssverige finns inte mer.

Jo. Det är uppenbart att det hela är på väg att kollapsa. Personligen anser ju jag att sossarna haft större del i den processen än vad Alliensen hunnit ha, och jag är glad att Alliensen sitter vid makten nu.

Men på ett sätt är jag nästan glad över att systemet kraschar eftersom det kommer att tvinga fram reformer och ett nytänkande i den ekonomiska och den sociala politiken. Sen är det givetvis tråkigt för alla de som drabbas hård under den processen.

Själv är jag rejält orolig för min framtida situation, med stora studielån och en väldigt svår arbetsmarknad.

Men jag jag ser det så är det system vi haft ohållbart i längden och det är bara en tidsfråga innan det kraschar, oavsett vilka som sitter i regeringen. Ju snabbare kraschen händer desto snabbare måste det där nytankandet till för att rädda samhällsstrukturen.

Med full respekt för din politiska inriktning så vill jag bara få framföra min egen:
Allt är åt helvete fel beträffande socialförsäkringssystemen. Vi har betalat skatt för att varje svensk ska ha en trygghet om han/hon blir sjuk. Nu tar man bort sjukersättningen utan rehabilitering (i många fall). Folk får sälja sina handikappanpassade bostadsrätter, sina bilar (för de över 50 som inte kan gå. Bilersättning: gräns: 50 år.) Färdtjänsten är borttagen för de flesta. Andelen i sommarstugan måste säljas om jag blir utan försörjning. Jobbade i många år och betalade då in skatt för att ha en försäkring vid sjukdom. Nu blir vi blåsta på allt. Ättestupa.
183 miljarder har övergått från de sjuka och fattiga till de rika. MÅSTE de rika vältra sig i lyx? Varför då? Varför är en osolidarisk fördelning a av kapitalet så bra? Skit i din nästa. De som är sjuka får skylla sig själva? Det har uppstått enorma underskott inom skola, sjukvård och andra inrättningar som behövs. De rika får gå i sina trevliga friskolor och få privat sjukvård med sina sjukersättningar som enbart beviljas de friska. Nödvändigt? I rättvisans namn?

Sossarna började avlövningen. De tog bort ordet SJUKpension och ersatte det med FÖRTIDSpension (alltså avskaffades sjukdomen verbalt). Sedan blev vi bidragstagare och nu blir vi avlivade. Tack sossarna och alliansen!

Kakan räcker till alla! Detta med lata simulanter. Tja, leta reda på dom då! Varken Parkinsson, svår ledgångsreumatism eller MS är "rehabiliterad" och avskaffad på ett år! Vilket djävla skitsnack! Är de galna? HELTID ska de sjuka arbeta nu. Själv klarade jag max 50 %.
När 80 000 sjukskrivna utförsäkras i brinnande massarbetslöshet och ska konkurera med ett par hundratusen friska fd arbetare så finns det inte en chans. De/vi är dömda till undergång.

Bakom detta skeende ligger sådana mekanismer som ingår i nazismen: bara de friskaste och starkaste ska överleva. De andra stackarna är inte livsdugliga och det blir skitbra att de svälter ihjäl eller fryser ihjäl, Ingen ska tro att hundratusentals svenskar som står utan inkomst om 1-2 år och tvingas lämna sina stugor och bostadsrätter - att de ska få tag på billiga hyresrätter. Det har knappt byggts några sedan bostadssubventionerna avskaffades. Det blir kaos, anarki - en nöd som vi inte tidigare sett maken till!

Vi är på väg från recession till depression, som på 30-talet. Att i ett sådant läge ta bort A-kassor och sjukersättningar är så djävla sjukt. Vi kör in i en katastrof av gigantiska mått. Demokratins grundvalar har raserats. De nya reglerna strider mot FN:s stadgar för de mänskliga rättigheterna på en en rad punkter:

De nya sjukförsäkringsreglerna.skrivs det inte mycket om. Märkligt - de strider nämligen mot de Mänskliga Rättigheterna för funktionshindrade, på flera punkter.

Den omtalade ”rehabiliteringen” syftar ofta på sjukvård/sjukgymnastik. FN:s regler säger: ”Rehabiliteringsprocessen innefattar INTE primär hälso- och sjukvård", endast målinriktade aktiviteter, som t ex yrkesrehabilitering men Arbetsförmedlingen i Uddevalla saknar pengar till arbetsmarknadsutbildningar, vilket ofta är nödvändigt för den som inte längre klarar av sitt jobb.

Enligt de nya reglerna måste den sjuke kunna ta ett arbete på annan ort. Hur kan man då hålla ihop familjerna? Reglerna för funktionshindrade säger att ”de bör ha möjlighet att leva med sina familjer”.

När sjukersättningen tas bort för tiotusentals sjuka svenskar har dessa ytterst liten chans att skaffa arbete i konkurrens med de otaliga friställda, friska arbetarna och hänvisas då till försörjningsstöd (socialbidrag). Men om sambon har viss inkomst nekas den sjuke även försörjningsstöd och lämnas helt utan inkomst. De Mänskliga Rättigheterna säger: ”människor med funktionsnedsättning bör få behålla ett ekonomiskt stöd så länge som deras funktionsnedsättning finns kvar. Det bör inte minskas eller dras in förrän den som får det har uppnått tillräcklig och trygg inkomst.”

Hur har dessa regler som underkänts av ett flertal remissinstanser och strider mot de mänskliga rättigheterna för funktionshindrade kunnat godkännas?

AMNESTY INTERNATIONAL! VAKNA! Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna!

Bjäbbmonstret skrev:

Titti skrev:

Garum skrev:Känner till ett par som träffats på äldre dar och blev stormkära, han ville att de skulle gifta sig och hon ville också, men avstod för att hon var medveten om att gifte de sig och flyttade ihop skulle samhället förutsätta att hon skulle sköta om honom och det visste hon att hon inte skulle orka med helt enkelt, så de lever som särbos och träffas ofta hos varandra och han har nu hemhjälp som kommer och städar, tvättar och handlar mat samt en sjuksyster som ser till han han dels får och även tar sina mediciner, allt detta skulle alltså samhället annars kräva att hans särbo skulle göra om de var gifta och bodde ihop.

Lite OT är detta allt men jag har funderat i flera dagar nu och tycker nog ändå att det är rimligt att ett par som lever tillsammans hjälper varandra efter förmåga. Jag har svårt att se att jag skulle välja att vara särbo för att inte riskera att behöva städa vårt gemensamma hem själv om jag kan och han inte.

Poängen just här var väl en annan? Att hon riskerade förstöra även sin hälsa på att pressas till att sköta om honom. Detta är en realitet för många äldre par när den ena parten blir mycket sjukare än den andra som också kan vara ganska skröplig.

EXAKT! Verkligheten är denna att befolkningen är utbränd, överstressad, effektiviserad intill bristningsgränsen. Så, partnern är kanske halvkrasslig, lätt utbränd, med mindre handikapp och då ska denna partner ta hand om en som är ännu tyngre handikappad. Då går båda under. De äldre är hänvisade till att ta hand om varandra. Det är verkligheten. Anhörigstödet togs dessutom bort i min kommun. Lågt, djävligt lågt! Kommunen tänker: spara. De tänker inte längre än så.

Och nu när mängder av sjuka ska leva på kommunens pengar via försörjningsstöd så kommer kommunerna att klappa ihop totalt och avvecklingen av handikappstöd av olika slag kommer att bli grundlig!
Kommunerna ska alltså försörja de sjuka i stället för staten. En omöjlig ekvation. Slutet på välfärden.