imperativ skrev:

barracuber skrev:Jag får lätt kontakt med djur - åtminstone kaniner, katter, hundar och hästar. Omgivningen har noterat det också.

Djur är ganska "lättförstådda". Djur är ganska förutsägbara om man vet om hur man själv beter sig i djurets närhet och hur djuret uppfattar detta.
Folk har påpekat också för mig att jag har otroligt lätt att få kontakt med djur, i synnerhet husdjur (inkl hästar).

Djurgrejset känns som ett OT-spår men som förtjänar en egen tråd. Jag kollar upp med Titti.

/Barracuber

earlydayminer skrev:

Inger skrev:Håller helt med allt ovan. Jag har nog ännu lättare att känna empati och omdorg för jorden, djuren och naturen än för människor i allmänhet. När folk helt brutalt kalhugger och bygger fula fabriker och höghus så har jag väldigt svårt att känna sympati och brödraskap med människosläktet och önskar mig till en mer inkännande planet eller tidsepok.

Det är defintivt en önskan som funnits vid ett flertal tillfällen, jag menar.. De tar ju inte ens hand om de byggnader som är på gränsen till kollaps. Jag förstår att det är enklare sagt än gjort, men vi borde slå ihop våra skallar och fundera ut en plan. Det finns så mycket som borde gjorts år efter år men som rinner ut i sanden för att de kommer på idéer som ger dem (kommunen, staten) mer pengar, så de kan spara eller vad de nu inbillar varandra. Men det finns ju faktiskt platser överallt om de kollar över sina lokaler.

VAD FAN.

Valde 8:an. Fast det kan bero på att jag själv oftast är rädd av att drabbas av samma sak och liksom tänker mig in i hur det skulle ha känts och så blir jag ledsen. Hm.

alfapetsmamma skrev:Jag tror dessutom mer och mer på att man stannar i det man matar sig själv med. Så har man "förstående" vänner som man ältar vad det nu är med så stjälper ofta vännerna mer än hjälper, som jag ser det. De är ju där och eldar på under Jag är så oduglig eller Det är så synd om mig-brasan.

Givetvis är det bra att då och då rycka upp sig och arbeta på sina problem och inte bara älta. Men ibland kan man ju också vara alldeles för trött eller förvirrad för att kunna göra något just då, och bara söka lite förståelse, tröst och få kräkas ur sig lite som du sa. Menar att det kan vara jobbigt om någon inte alls förstår hur jobbigt man har det och bara "Men kom igen nu då" när man kanske inte alls är framme i det stadiet. Men det kan säkert alla här känna igen sig i. Man har väl varit på båda sidor.

ling0n skrev:

alfapetsmamma skrev:Jag tror dessutom mer och mer på att man stannar i det man matar sig själv med. Så har man "förstående" vänner som man ältar vad det nu är med så stjälper ofta vännerna mer än hjälper, som jag ser det. De är ju där och eldar på under Jag är så oduglig eller Det är så synd om mig-brasan.

Givetvis är det bra att då och då rycka upp sig och arbeta på sina problem och inte bara älta. Men ibland kan man ju också vara alldeles för trött eller förvirrad för att kunna göra något just då, och bara söka lite förståelse, tröst och få kräkas ur sig lite som du sa. Menar att det kan vara jobbigt om någon inte alls förstår hur jobbigt man har det och bara "Men kom igen nu då" när man kanske inte alls är framme i det stadiet. Men det kan säkert alla här känna igen sig i. Man har väl varit på båda sidor.

Kom igen nu då, Ryck upp dig, Ta dig i kragen osv är givetvis inte det jag menade utan jag talade om t ex Inlärd hjälplöshet, Låtsas-vilja att göra nåt, Negativitet som livsstil och livslögner i allmänhet..

Trodde det framgick i mitt inlägg att jag är något känsligare än att jag skulle vara en Floskelströare som säger sånt som Ta dig samman nu, det kunde vara värre. Tänk på de hemlösa osv.

PERSONLIGEN

tror jag att jag oftast har mest medkänsla med barn, djur och natur än med vuxna människor.

Innan jag börjar vill jag bara definiera begreppet "vuxna människor" så som jag kommer att använda det i det här inlägget. Med detta menar jag en sammanslutning av slumpmässigt utvalda personer över tjugo års ålder i relativt stor numerär, säg minst två miljoner.

Såhär:

Vuxna människor borde ha uppnått en viss grad av förståelse för hur saker hänger ihop, att allt hänger ihop, att om man tar bort en del så kommer andra delar påverkas på andra ställen. Vuxna människor borde ha så mycket förnuft att de kan lyssna på andra och bearbeta sin egen situation. Tyvärr är det sällan de har det. Jag vet inte om det beror på inskränkthet, inkompetens eller rent mekanisk och inlärd dumhet.

Barn, djur och natur är beroende (i mångt och mycket) på och av den vuxna människan. När den vuxna människan så skövlar skogarna, saltar vägarna, asfalterar, försurar och fiskar ut haven så är det den vuxna människans fel. Ingen annans. Det är inte barn eller djur som skapar kaos och misär. Djuren vill bara leva, men den vuxna människan sätter stopp för det - antingen för att den vuxna människan måste höja sin potens (noshörningshorn) eller odla orealistiskt mycket av den ena eller andra grödan ( [genmanipulerat?!] vete) eller föda upp groteska mängder djur som inte ens är inhemska (får i Australien).

Det är även den vuxna människans infantila dumhet som får öknen att växa, ozonhålet att bildas och haven att dö. För att inte tala om alla psykiska och fysiska övergrepp som vuxna människor ägnar sej åt, gärna i frustration över sin egen situation eller med någon form av religiöst förtecken. Och allt detta drabbar barn, djur och natur.

Jag har också, som pH skrev om, svårt att bara tycka synd om någon vuxen människa. Jag KAN tycka synd om någon, men aldrig enbart. Det går nämligen att lösa de flesta problem. Om du blöder - hämta ett plåster. Visst kan jag trösta, men jag har svårt att trösta någon som vägrar sätta på sej plåstret. Jag vill väldigt gärna hjälpa och stötta, men jag är inte ovillkorlig. Det finns alltid saker man kan göra; även om man inte klarar att göra dem just NU bör det ändå alltid finnas en vilja!*

Och, förstås, det som ytterligare någon nämnde, att det är så otroligt mycket lättare att förstå både barn och djurs intentioner. Deras språk och kroppsspråk är så mycket tydligare och ärligare än vuxna människors. Det är inte genomsyrat av det sk "sociala spelet", alla outtalade dumheter som försiggår mellan de vuxna människornas utsagor och deras faktiska tankar och handlingar.

Nej, generellt sett har jag väldigt svårt att tycka synd om vuxna människor.


*Här på forumet tycker jag att många har den viljan, den förmåga jag ser att så väldigt många andra saknar. Insikt.

alfapetsmamma skrev:Trodde det framgick i mitt inlägg att jag är något känsligare än att jag skulle vara en Floskelströare som säger sånt som Ta dig samman nu, det kunde vara värre. Tänk på de hemlösa osv.

"Floskelströare!"

Måste du posta i Saknade ord i språket!

alfapetsmamma skrev:Kom igen nu då, Ryck upp dig, Ta dig i kragen osv är givetvis inte det jag menade utan jag talade om t ex Inlärd hjälplöshet, Låtsas-vilja att göra nåt, Negativitet som livsstil och livslögner i allmänhet..

Trodde det framgick i mitt inlägg att jag är något känsligare än att jag skulle vara en Floskelströare som säger sånt som Ta dig samman nu, det kunde vara värre. Tänk på de hemlösa osv.

Jo, förstod det egentligen men kände någon slags tvångsmässighet att säga det jag sade ändå, haha. Antar att det beror på att jag är så känslig för sådan kritik efter två år som sjuk...

Väl skrivet, håller helt och hållet med dig weasley.

Jag tror förövrigt att min empati består i att tänka "Gud, det hade lika gärna kunnat vara jag" (vad som än må ha hänt) och därigenom kunna "känna med" eller "tycka synd om" den drabbade.

ling0n skrev:

alfapetsmamma skrev:Kom igen nu då, Ryck upp dig, Ta dig i kragen osv är givetvis inte det jag menade utan jag talade om t ex Inlärd hjälplöshet, Låtsas-vilja att göra nåt, Negativitet som livsstil och livslögner i allmänhet..

Trodde det framgick i mitt inlägg att jag är något känsligare än att jag skulle vara en Floskelströare som säger sånt som Ta dig samman nu, det kunde vara värre. Tänk på de hemlösa osv.

Jo, förstod det egentligen men kände någon slags tvångsmässighet att säga det jag sade ändå, haha. Antar att det beror på att jag är så känslig för sådan kritik efter två år som sjuk...

Jag har varit sjukskriven i tre, jag klår dig!

alfapetsmamma skrev:

ling0n skrev:

alfapetsmamma skrev:Kom igen nu då, Ryck upp dig, Ta dig i kragen osv är givetvis inte det jag menade utan jag talade om t ex Inlärd hjälplöshet, Låtsas-vilja att göra nåt, Negativitet som livsstil och livslögner i allmänhet..

Trodde det framgick i mitt inlägg att jag är något känsligare än att jag skulle vara en Floskelströare som säger sånt som Ta dig samman nu, det kunde vara värre. Tänk på de hemlösa osv.

Jo, förstod det egentligen men kände någon slags tvångsmässighet att säga det jag sade ändå, haha. Antar att det beror på att jag är så känslig för sådan kritik efter två år som sjuk...

Jag har varit sjukskriven i tre, jag klår dig!

Nybörjare!

pH skrev:

alfapetsmamma skrev:

ling0n skrev:
Jo, förstod det egentligen men kände någon slags tvångsmässighet att säga det jag sade ändå, haha. Antar att det beror på att jag är så känslig för sådan kritik efter två år som sjuk...

Jag har varit sjukskriven i tre, jag klår dig!

Nybörjare!

Jag har varit pensionär i 18 år.

Jäklar, där slår du mig också! Men kan vi ta sjukskrivningstidstävlingen i en separat tråd?

alfapetsmamma skrev:Jag har varit sjukskriven i tre, jag klår dig!

Jag fick aldrig några pengar, så jag ligger två år back ekonomiskt sett! Skyldig min sambo 20.000 i hyra. *vinner*

Appropå empati som tråden handlade om, för att inte gå offtopic, så hörde jag precis på radion om en mor i Gaza som sett sina barn smälta till döds av vit fosfor. Fyra barn och en man förlorade hon. Fyfan. Kan vi inte bara stoppa alla krig NU?!

Röstade 3, pendlar mellan det och 1 och ibland 9.
Det var inte helt lättvalt eftersom flera av alternativen snarare kompletterar än utesluter varandra.

4. Om nån berättar att de mår dåligt så tycker jag synd om dem men fattar det inte av mig själv


Det är nog mest att jag försöker tycka synd om dom, men det blir mest på ett intellektuellt plan. Har egentligen aldrig förstått det här med att folk säger att dom lider med andra och verkar lida på riktigt för att nån annan lider.

Moggy skrev:4. Om nån berättar att de mår dåligt så tycker jag synd om dem men fattar det inte av mig själv


Det är nog mest att jag försöker tycka synd om dom, men det blir mest på ett intellektuellt plan. Har egentligen aldrig förstått det här med att folk säger att dom lider med andra och verkar lida på riktigt för att nån annan lider.

Jag kan känna igen det där tänket som du har - helt klart. Men jag valde att kryssa en trea. Dock inte alldeles självklart, för även om jag kan vara oerhört empatisk så kan jag också sitta och knapra chips framför en bunt krigsoffer som flimrar förbi på TV-skärmen.

Ibland - eller alldeles för ofta - orkar jag helt enkelt inte bry mig. Det känns alldeles för avlägset och renderar som mest en axelryckning.

Ändå kan jag vara oerhört medlidsam, då och då. Det är förvirrande.

Tror det är ganska normalt bland befolkningen generellt, att man blir lite avtrubbad av alla hemska nyheter man ser och att man inte orkar känna med alla lidande som visas.

Jag har lättare att engagera mig i folk i min närhet, där jag ev kan göra något, om så bara att visa min sympati, än i tv-bilder på anonyma personer på andra sidan jorden som mig veterligt inte lider mindre för att jag sitter och sympatigråter över deras elände. Säkert är det många som känner likadant och sparar energin till sina närmaste.

Likaså är det helt mänskligt att lättare blir berörd om man läser en bok, artikel eller ser en dokumentär eller filmatisering av enskilda personers öden, än när man hör på nyheterna att så och så många har dött eller blivit hemlösa i den eller den katastrofen. Det är därför journalister, filmare, hjälporganisationer m fl alltid fokuserar på individer när de hoppas väcka folks medvetenhet och medlidande i en viss fråga.

För mig var det så när jag såg en filma om folkmordet i Rwanda. Först då fattade jag hur rysligt det måste ha varit att vara med om det, på ett sätt som de korta och torra nyhetsrapporterna inte förmåddde förmedla.

Sen finns det också många saker i världen som är så hemska att man som känslig måste skärma sig ifrån dem för att inte gå i bitar av att tänka på det. Alla kanske inte har den förmågan, dock.

Jag röstade på alternativ 3 men pendlar mellan 6:an och 9:an ibland också..

Börje Frylmark skrev:även om jag kan vara oerhört empatisk så kan jag också sitta och knapra chips framför en bunt krigsoffer som flimrar förbi på TV-skärmen.

Men så funkar ju de flesta människor, jag ser det som en ren "försvarsmekanism" att människor kopplar bort det. Det skulle bli för mycket annars. Som Ingrid skriver, så är folk nog också lite avtrubbade.

Själv klarar jag inte det, kan inte se våldsscener ens om det är en actionfilm där jag vet att det inte är "på riktigt". Jag upplever att jag "tar in" den här typen av intryck alldeles för mycket. Har dock blivit anklagad många gånger för att inte vara tillräckligt empatisk. Vet inte vad jag ska kryssa i, det känns som att alla alternativ stämmer på hur jag tänker och känner, beroende på tillfälle.

Börje Frylmark skrev:även om jag kan vara oerhört empatisk så kan jag också sitta och knapra chips framför en bunt krigsoffer som flimrar förbi på TV-skärmen.

Det kan inte jag... Faktum är att jag undviker nyheterna för det händer ofta att tårarna rinner och det värker i mig när jag ser bilderna. Men när jag undviker nyheterna så får jag dåligt samvete för att det är så lätt för mig att välja att inte se något som många lever med varje dag.

Nej, jag är inte speciellt normal, jag vet.

Alexandra skrev:Men så funkar ju de flesta människor, jag ser det som en ren "försvarsmekanism" att människor kopplar bort det. Det skulle bli för mycket annars. Som Ingrid skriver, så är folk nog också lite avtrubbade.

Jo, jag har funderat på vad jag ska svara Ingrid, men har bara inte kommit på det ännu För visst är det så, och visst har Ingrid rätt! Svårt att förklara det, men för min del är det nog lite mer än så.

Funderade en del på det här med varför jag inte reagerar så starkt, efter att vid ett tillfälle varit räddningstjänsten behjälplig vid ett hopp framför ett tåg. Medan mina kollegor gick omkring och mådde illa (det fanns en del "lämningar" omkring oss, om man säger så), så var jag mer inne på att hjälpa den stackars föraren som befann sig i chock. Tyckte inte särskilt synd om honom heller, men kände ett starkt behov av att ta hand om gubben.

Alexandra skrev:Själv klarar jag inte det, kan inte se våldsscener ens om det är en actionfilm där jag vet att det inte är "på riktigt". Jag upplever att jag "tar in" den här typen av intryck alldeles för mycket. Har dock blivit anklagad många gånger för att inte vara tillräckligt empatisk. Vet inte vad jag ska kryssa i, det känns som att alla alternativ stämmer på hur jag tänker och känner, beroende på tillfälle.

Det varierar hos mig med, och det är väl vad som åsyftas med "empatistörning", eller? Folk tror att man inte känner någonting alls, men för min egen del känner jag en massa, det varierar bara så mycket och beror helt på situationen, inblandade personer, plus en hel drös andra faktorer som jag inte kommer på just nu...