Min kompis misstänker jag har asperger.

Dagligen så uppstår det missförstånd när man umgås med honom. Han tar allt man säger bokstavligen. Han läser inte av folk alls. Han gissar hela tiden sig fram med dom svar han ger. Händer ofta att han känner sig kränkt på ett eller annat sätt. Han spelar world of warcraft väldigt mycket och det går före vänner / flickvän etc. Går inte att förklara att han snart förlorar både flickvän och kompisar. Hans flickvän älskar honom men mår dåligt av att hon inte får respons av honom mer än när han är i rätt zon för att ge respons. Hon försöker på alla sätt hon kan komma på att komma fram till honom men blir bara bakslag. Blir väldigt förvirrat och missförstånd för både honom och henne.

Jag är 99% säker på att om nån skulle säga till honom att han kanske möjligen har asperger skulle han bli väldigt arg /ledsen osv. Och han skulle inte villja ha hjälp. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad som kan vara rätt att göra här. Men jag tror det är viktigt han får hjälp med att lära sig förstå mer hur människor fungerar och även att folket omkring honom förstår hur han fungerar så det inte bli så himmla fel hela tiden. Nån som känner igen sig i detta eller har tankar om vad jag kan göra eller kanske jag inte ska göra nåt alls och tagit mig vatten över huvudet om detta?

En person får oftast en diagnos för att de befinner sig i en situation som, på något sätt, är ohållbar.

Om din kompis inte vill ha en diagnos eller vill kännas vid tanken på möjlig AS så är det inget du ska försöka tvinga på honom.

Om det skulle vara så att han inte tolkar signaler så som "andra" och att detta orsakar problem så ser jag iaf ett sätt du kan hjälpa honom på.

Du kan själv vara mycket tydlig med vad du säger, och även (om du upptäcker att han feltolkat) förklara aktuella situationer för honom, utan att för den sakens skull verka nedlåtande. Lite "kanske han/hon menade/tänkte såhär".
Du kan också uppmuntra hans flickvän till att vara rak och tydlig och inte (som så många andra tjejer, och även killar ibland) gå runt och tycka allt är fel och vänta på att kompisen din ska läsa hennes tankar och helt plötsligt veta exakt vad det är hon tycker är så jobbigt/fel.

Hon får helt enkelt förklara hur hon upplever situationen och då använda "jag känner" och "jag tycker" och inte bara köra racet "såhär är det".

Mer råd än så kan jag inte ge dig. Önskar lycka till med den här kompisen. Och om han verkar oemottaglig för din vänskap så ge inte upp. Har han AS är han inte ointresserad eller otrevlig och han uppskattar säkerligen er vänskap.

Ja precis så det känns för mig. jag vill hjälpa honom och hans flickvän men naturligtviss inte tvinga på honom nåt. Och jag vet att han uppskattar både mig och sin flickvän förstås . Svårt att uttrycka sig tydligt utan att låta nerlåtande bara. Men ska prata med hans flickvän idag och försökta få fram att det är viktigt att vara tydlig . Hon är så go så tror hon säkert hon kommer fixa det till det bättre bara hon får reda på vad hon ska göra liksom.

Min egen erfarenhet av personer man misstänker kvalar in, gör att jag skulle rekommendera dej att göra som tahlia sa.

Även om personen inte har officiell diagnos hjälper det precis lika bra om man bara är tydlig. Säg rakt upp och ner utan krusiduller att "hörru om du inte bryr dej om din fv kommer hon att dra". Säg också något i stil med att "du måste krama lite på henne varje dag". Det här var bara exempel men jag hoppas du förstår vad jag menar. För en person som har AS är det oftast bara skönt att höra sådana rejält uttryckta önskemål, tips och råd.

Detsamma gäller för flickvännen. Tipsa henne om att säga, rakt ut; "Hjälp mej med att bädda sängen nu" eller "Jag tycker det här [insert_viktighet] är jätteviktigt för mej och jag vill att du respekterar det". Hon ska inte gå runt och kvida över upplevda oförrätter - hon ska säga till genast och tydligt när sådant händer. Annars kan risken vara den att killen helt enkelt inte begriper att han gjort något konstigt.

Jag undrar om det finns nåt sätt man kan fråga en person en fråga eller nåt som sedan man kan kolla om svaret pekar mot aseperger typ. eller nåt sånt. Jag vill prata med min kompis om det men vill inte göra det om jag inte har någelunda säkra grunder för det. Jag är förvirrad över också om vad asperger igentligen är. Gjort ett inlägg på forumet om hur jag är. Många svar som sa att jag kunde ha asperger. Jag var för utredning om ADHD idag. jag nämnde jag hade tankar kring asperger .. Dom nästan skrattade och sa till mig jag verkligen inte hade asperger. Det kunde dom bara veta utan att knappt frågat mig nåt alls? *förvirrad*

Det är inte helt ovanligt vad jag förstår, minns en tråd där en praktiserande psykologistuderande konstaterat nästan på en gång att vederbörande inte hade AS.
Detta baserat på ett kort samtal.

Finns en programledare som har AS, tror hon heter Hanna Friden.
Hon bloggade om saken, hon är ju också social.

Själv är jag tokbra på att göra bra första intryck, för det har jag lärt mig.
Folk uppfattar mig som social, jag är iofs inte diagnosticerad men jag tycker mycket stämmer in på mig och jag har gjortett par tester som jag får skyhögt över mina vänner i AS-poäng.
Det mesta i mitt liv kretsar kring teknik och konstruktion och där är jag riktigt bra.
Att jag uppfattas som social har nog mer med att jag inte känner några gränser för vem man kan prata med och när och om vad.

Efter ett tag märker folk att jag gör vad de tycker är märkliga uttalanden.
Har kallats för naiv många gånger.
Jag märker nästan aldrig när en tjej är intresserad av mig hur mycket jag än pratar med henne om hon inte säger att hon är intresserad.
Läser sällan mellan raderna.

En tanke för att få honom att läsa om saken eller göra ett sådant där onlinetest:
Ge honom en länk om något annat där det finns en eller flera länkar till något AS relaterat.
Och jag föreslår att inte ge fokus på problem utan dennes skills och färdigheter, som jag förstått det är det klart vanligt att det i hjärnan används för att läsa av andra människor verkar ha använts av andra delar av hjärnan och gjort att denne har ibland rätt rejäla förmågor som en normal människa inte har.
I det mest extrema fallet så kan en aspergare vara nobelpristagare men inte kara av att knyta skorna.

Ja super bra tips det där om onlinetest. Tänkte kanske om jag pratar om min egen utredning om ADHD liet allmänt och sen ger han länk om NPF saker. asperger ingår ju där. och typ bara för skojs skull ber han . köra tester .

Det är ett tips, att hänvisa till sig själv när man gör utredning för så fick jag min kompis att verkligen förstå att det inte är så farligt utan nödvändigt när livet håller på att gå under.

Hon kunde ju inte med att säga att jag var korkad, för det är det som hon är rädd för att bli, dumförklarad.....så hon vill nu själv göra sin utredning för att en gång för alla få ordning på livets mysterium att det inte fungerar.

nano skrev:...
Finns en programledare som har AS, tror hon heter Hanna Friden.
Hon bloggade om saken, hon är ju också social.
...

Måste vara henne:
http://metrobloggen.se/hannafriden/
http://metrobloggen.se/jsp/public/index ... 19.2202791

Kände inte till henne.

/Barracuber

vidare OT (förlåt)

http://metrobloggen.se/jsp/public/perma ... 19.5492366
http://metrobloggen.se/hannafriden/asperger/
där hon beskriver sina upplevelser efter diagnosen.

Hej alla på forumet.

Jag undrar så mycket över en kompis till mig. Jag misstänker att hon har AS eller något annat inom autismspektrat.

Så här är det: Hon har väldigt lätt för att höra av sig, t ex mejla/ringa upp och föreslå att man ska ses och hitta på något, men brukar inte inleda samtal med t ex "Hej, hur är det?" utan säger bara "Hej" och börjar plötsligt berätta om något som hon tycker är intressant. Många gånger när vi varit och fikat eller dylikt har jag sagt "Hej då" och hon har inte sagt någonting utan bara gått därifrån eller stirrat ut i luften som om man inte fanns.

Hon tycker illa om beröring. Hon är mycket spontan och ombytlig och har hela tiden olika planer på vad hon ska göra med sitt liv, hon vill omväxlande resa till Kina, eller USA, eller Tyskland, eller bli förläggare, eller bli översättare, eller bli ljusdesigner, eller flytta ut på landet, eller skriva en bok, eller jobba på teater. Det känns som om hon byter planer en gång i veckan.

Hon har ett sätt som ofta förolämpar mig eftersom hon verkar ignorera merparten av det jag säger. Hon kan t ex ställa en fråga till mig, och när jag är halvvägs in i mitt svar så avbryter hon mig. Ibland kommer hon på sig själv och ber mig fortsätta prata, men bara ibland. Det har hänt att hon frågat mig hur jag mår, och jag då svarat "jag mår dåligt", varpå hon fullständigt ignorerat det och inte visat varken medlidande eller intresse. På det hela taget verkar hon ha svårt för empati - hon undrar aldrig hur man har det, hon ställer oftast bara frågor om vad man sysslar med för tillfället, hon frågar nästan aldrig om ens känslor inför något. Berättar man om hur man mår eller om känslor man har ställer hon inga djupare följdfrågor, som om hon alls inte var intresserad eller inte förstod. Därför känns samtalen med henne ytliga, som om man aldrig kom ner på en djupare nivå i dem, även om vi kanske pratar om politik, eller om kärlek, eller andra allvarliga saker.

Hon pratar mycket. Hon har lätt för att prata och mycket lätt för att prata om sig själv. Hon berättar spontant om allt möjligt som faller henne in, och det kan hända att man pratat länge med henne om någon särskild detalj i hennes liv som hon tagit upp, övergått till något annat ämne, och sedan tar hon spontant upp samma ämne som rörde henne själv igen, ungefär som ett barn som inte kan släppa något utan vill återkomma till det igen och igen.

Hon har svårt att hålla ögonkontakt. Ibland sitter hon med blicken helt bortvänd när man pratar. Jag får känslan av att det är lite plågsamt för henne att se någon i ögonen. Hon säger själv att hon är mycket blyg, men trots det har hon som sagt lätt för att ringa upp någon av sina kompisar och lätt för att prata mycket.
Hon kan göra ett levande, engagerat, energiskt intryck, men samtidigt barnsligt och lätt irrationellt.
Hon ger mig dubbla budskap utan att verka tänka på det - hon föreslår t ex att jag och min pojkvän ska komma och hälsa på henne och när jag vid ett senare tillfälle föreslår att jag och min pojkvän ska komma över, så svarar hon "nej", trots att det var hennes idé.
Hon säger också att hon är extremt självmedveten och hela tiden går runt och tänker på hur hon beter sig och hur andra människor uppfattar henne. Även om det är så, så stämmer hennes antaganden om hur andra människor uppfattar henne sällan med verkligheten. Ett exempel: för några dagar sedan berättade jag för henne att hon ofta säger saker till mig som gör mig sårad och arg. Jag sa det på ett så hövligt sätt som jag kunde och var noga med att poängtera att jag vet att hon inte är elak och att vi måste kunna prata öppet och rakt med varandra för att ha en bra vänskap. Då reagerade hon med att bli arg och påstod att jag trodde att hon var dum i huvudet.

Det har hänt många gånger att jag ställer en tydlig fråga till henne som hon ignorerar. Det är som att hon inte lyssnar på vad man säger till henne, som om hon går omkring i sin egen värld.
Hon är lite socialfobisk i vissa miljöer, har t ex svårt för att gå in i affärer för hon vet inte hur hon ska bete sig därinne.
Hon har en tendens att "sätta foten i munnen", dvs hon är alldeles för ärlig utan att verka förstå hur de saker hon säger låter för en annan person. En gång sade jag skämtsamt till henne att jag tyckte att jag såg konstig ut. Hon svarade då: "Ja, du ser konstig ut!", men hon skojade inte, hon menade det.

En annan kväll var vi ute på stan. Hon föreslog att vi skulle gå på bio, men jag hade huvudvärk och började förklara att jag inte orkade just den kvällen, men kanske en annan gång. När jag hade pratat en lång stund i ursäktande ton skrek hon "jaaaaa!!" för att få tyst på mig. Hon betedde sig ungefär som en femåring som inte orkar lyssna på sin förälder längre.
Andra gånger har vi suttit någonstans eller stått på gatan och varit på väg någonstans och så har hon helt sonika vänt på klacken och gått utan att säga hejdå. Då har jag stoppat henne och frågat henne "vad gör du?" Hon har svarat: "Jag tänkte gå hem, jag är så trött" (t ex). Det här är underligt, för är man en självmedveten person som hela tiden oroar sig för vad andra tycker om en (vilket hon påstår att hon är) så gör man inte sådana här saker - det vet man är för socialt ohövligt.

Kort sagt - det är som om hon inte är medveten om hur hennes eget beteende ser ut och uppfattas. Hon verkar ha svårt för eller vara oförmögen att sätta sig in i hur en annan människa känner eller reagerar.
När hon skickar sms eller hör av sig på annat sätt är det som om hon förväntar sig att man ska kunna läsa hennes tankar, för hon bifogar aldrig tillräckligt mycket information för att man ska förstå vad hon pratar om. Hon bidrar bara med små fragment ur sina tankar och förväntar sig tydligen att man ska förstå hela bilden utifrån det.

När jag nu äntligen påpekat för henne att jag blir förolämpad och sårad av många av de saker hon gör, har hon själv reagerat med att bli sårad och förolämpad. Jag har varit noga med att berätta för henne att jag inte tycker illa om henne och att jag inte kritiserar henne, och jag respekterar henne och önskar att jag kunde förstå henne bättre. Trots det är det möjligt att hon aldrig någonsin hör av sig mer till mig. (Så mycket var den vänskapen värd! Jättekonstigt med tanke på att hon i vanliga fall hör av sig till mig ofta och beter sig som om hon uppskattar min vänskap. Eller ser hon mig bara som en sak? Som om jag vore en bra film eller en bra bok eller något?)

Min tanke är nu såhär: Hon har genom åren lidit mycket av depression och ångest i sociala sammanhang. Hon har försökt med terapi men inte tyckt om de terapeuter hon hamnat hos. Jag vet att det inte funkar att påstå för någon att personen skulle kunna ha AS rätt upp och ner, men hon letar ju faktiskt efter en lösning på sina problem, och verkar för övrigt ha bestämt sig för att strunta i vänskapen med mig. Så då skulle ju det sista jag säger till henne åtminstone kunna vara något hjälpsamt, något som får henne att utreda möjligheten kanske. Hon blir ju ändå förolämpad av saker hon bara fått för sig att jag gör eller tycker och som inte alls har med verkligheten att göra, så varken hon eller jag har väl något att förlora på det.

Vad tror ni på forumet? Har hon någonting inom autismspektrat? Och skulle man kunna föreslå henne att hon kollar upp det själv, utan att låta som om man är elak mot henne? Jag vill verkligen bara att hon ska kunna förstå sig själv och andra människor bättre. Hur skulle man kunna formulera sig i så fall?

Ojojoj, vilket långt inlägg det blev! Jag vill så gärna förstå min kompis. Hoppas någon orkat läsa och vill svara, då blir jag jättetacksam!

Hälsningar,
Plche

Moderator: Slog ihop med en liknande tråd.

Spajk 3
Hej!
Långt och seriöst inlägg, men tyvär. Det går inte att säga utifrån din beskrivning. Kan vara ADHD, bipolär sjd osv.

Piche

Din omtanke om din väninna är fin att se. Här på forumet finns det ingen officiell expert på NPF (NeuroPsykiatriska Funktionshinder), men väldigt många här är nästan mer kunniga än de som ställer diagnos. Så blir det nog när man hör sej själv beskrivas felaktigt av FörståsejPåare och andra Fina Herrar och Damer.

Med detta vill jag ha sagt att oavsett vad våra svar blir så är det ju bara lekmannasvar. Ingen här har makt att ställa diagnoser eller uttala sej tvärsäkert om andras problem. Särskilt inte på beskrivningar formulerade på ett forum. Vi kan dock komma med mer eller mindre kvalificerade gissningar, utifrån vilka du och kanske din väninna kan arbeta vidare.

Så till din fråga. Mitt spontana intryck är att din väninna snarare verkar ha någon form av uppmärksamhetsavvikelse än just autismspektrumdiagnos. spike3 nämnde ADHD och kanske det ligger närmare sanningen? Din väninna verkar ju väldigt otydlig och ombytlig i det hon fokuserar på, lättdistraherad och lite osammanhängande.

Nu är det ju så att man inte nödvändigtvis måste ha ADHD bara för att man är lite virrig och undvikande. Diagnos ställs bara när ens personlighet blir ett -problem- och så illa behöver det ju inte vara för din väninna.