Spajk 3

Bara en sak beträffande empati. Några tycks tro att empatistörning är liktydigt med empatilöshet. Empatilöshet associerar man med avsaknad av empati. AS har empati, men en störning i denna. Mina inlägg (som jag alltid skriver helt spontant ur huvudet) har försökt belysa att den affektiva komponenten i varseblivning och tolkning av intryck är viktigare (totalt sätt) än kognition. Om det är korrekt, är kognitiv dysfunktion och kognitiv empatibrist ett bifynd (i huvudsak), i värsta fall en tautologi. Jag skulle kunna utveckla detta med fasansfullt mycket detaljer men ni skulle nog bli trötta av det, eller.....

En del av mina synpunkter har retat några. Det är ok. De som blir mest förbannade brukar ha de största problemen (narcissistisk kränkning). Se upp! Ilska kan ibland eskalera till plågsam hat. Återkommande hat över lång tid (år) är alltid problematiskt i relationer och genererar tills slut patologisk narcissism. Att få relationer att fungera är det som personer med AS i huvudsak borde träna sig i. Ilskan måste alltså neutraliseras om umgänget ska fungera.

PS ni som skriver om NT tror jag är inne på fel spår. Det är bättre att fokusera på sitt, dvs inte hålla på jämföra sig med andra. Adaptationen med andra fungerar förr eller senare. Det viktigaste är att inte ge upp, dvs att flera timmar varje dag (minst) umgås med folk. En annan sak borde ändå betonas. När man kommer till en ny krävande miljö kan det ta flera år innan man "sonderat färdigt i terrängen". Jag brukar säga att krävande miljöer, tex för en nyutexaminerad domare, innebär minst 7 år av interpersonell och intrapersonell analys. Först därefter kan vederbörande börja känna sig trygg i en dylik yrkesroll. Den sociala kompetensen för respektive yrke kommer alltid "förr eller senare", vare sig man vill det eller ej! Alla chefsutbildningar osv kan vara ok men friserar bara dylika aspekter "på ytan." Har träffat många domare genom åren. Tror att AS är överrepresenterat i denna yrkeskategori jmf med normalbefolkningen.

Poängen är alltså att man måste "in i matchen" med andra. Alla avsteg från umgänge, dvs isoleringstendenser är en återvändsgränd.

Tänkte nu ändra forum, åtminstone för stunden.

Vet ngn på här huvuddragen i varför Einstien påstås haft AS. Påstår man inte att även Newton hade AS? Såg för ganska många år sedan en intervju med professor Ed Witten (strängteoretiker). När jag hörde Witten prata (lite enformigt pipigt tonfall, egendomlig lite stel blick, kognitiv strukturerad profil osv) tänkte jag direkt AS. Egentligen tror jag att AS är väldigt överrepresenterat jämfört med normalbefolkningen på vissa professorsämbeten. Ngn som vet mer om Einstein eller Witten med avseende AS?

Synpunkter

Äh, nu får du inte lämna plejset, Thalia!
Du har en del kvar att skriva, remember?

spike3 skrev:spajk 3
Om Hitler med AS hade empatibrist, varför kan då inte vissa andra personer med AS ha empatibrist. Svaret är att vissa personer pga AS kan utveckla destruktiva specialintressen, tex om vapen avvikande sex (tex pedofili) men även om krig och tom mord. Även om de flesta med AS är sympatiska och harmlösa utvecklar NÅGRA bla pga empatibrist, utanförskapskänslor och mindervärdskänslor narcissitiska kompensatoriska ideal. Den komplexa vardagen med alla realiteter visar sig till slut för dessa individer. Den sociala utvecklingen (socialisationsprocessen) kräver flera komplexa steg personlighetsmässigt, (återkomer om detta om ngr på forumet tvivlar). Om socialisationsprocessen misslyckas kan alltså VISSA personer, PGA AS bli hatiska, isolerade, marginaliserade och i till slut farliga för andra. Narcissistiska ideal innebär bla att: Att allt uppfattas som fantastiskt eller värdelöst. Andra/självet uppfattas som över kontra underlägset. Beträffande spegelneuron, är detta bara en teori, nämligen att det eventuellt kan förklara hur information från andra individer speglas omedvetet i en själv (spegelneuronen finns i kortex). Spegelneuron är en teori som i dagsläget ej kan bekräfta AS. Studier på AS har nämligen inte kunnat bekräfta dysfunktionell aktivitet just där. Störningen AS är sannolikt så komplex att många regioner i hjärnan är involverat. Vilka regioner? Kortex, prefrontalkortex, limbiska systemet inklusive belöningssystemet är ju integrerat på ett mkt komplext sätt. De som tror att empatibristen "beror på dysfunktion i spegelneuronen enbart" kan lika gärna tro på "Alice i underlandet". AS mest framträdande problematik är att förstå de sociala konventionerna. Detta kräver nämligen omedveten integrering och tolkning av en mängd information både beträffande yttre och inre stimuli.
Synpunkter ?

Ja, du har rätt angående kompensation av mindrevärdeskomplex m.m titta bara på den där asiatiska killen i USA som hade asperger och massakrerade folk på en skola, även den finska killen, dessa var tystlåtna och utsatta för svår mobbning, iaf den första hade asperger. I de andra fall av skolmassakrar vet jag inte, kan ha varit sådana som haft.

För mig är sympati och empati att känna något för en person eller sak alltså inget intellektuellt eller något jag tänker ut, utan sympati och empati känner jag automatiskt!!

earlydayminer skrev:För mig är empati det man känner med någon, som när jag satt och tittade på TV för ett tag sen. Det hade varit en stor jordbävning i Kina och jag fick se kvinnor gråta och jag började gråta på direkt, mina ögonbryn såg ut som på den ledsna smileyn ni kan se till vänster om svarsboxen. Nu är det så att jag inte alls kan förstå eller "sätta mig in" i den situationen eftersom jag omöjligt kan förstå känslan av hur det är att 1) vara så fattig 2) förlora mina barn i ett husras 3) drabbas av en sådan kraftig jordbävning 4) se lik lite varstans 5) sitta på ett rester av människor och hus som man en gång varit nära och samtidigt försöka hålla allt kaos inom en rimlig gräns etc.

Jag menar, jag känner med dem jag gör verkligen det, men genom att relatera hur det känns för mig när jag känner mig övergiven och totalt maktlös. Att ens säga att man förstår hur det känns när man inte varit med om det är en direkt lögn. Visst, visst... Man kan fatta att livet måste kännas helt meningslöst under den tiden, men inte hur det verkligen känns om man själv inte sitter i samma sits. Så är det bara! Vi måste ju föreställa oss för att överhuvudtaget greppa situationen, vi måste se eller "se". Och för mig verkar det som att det är så de försöker få det att låta, ja psykologer och andra människor. Nej jag har svårt att sympatisera, jag vet inte hur jag skall visa medkänsla. Jag måste spela som en idiot för att överhuvudtaget ge en övertygande sympatisering, men det är ju knappast för att jag saknar empati. Det är för att jag inte vet hur jag skall visa den, och jag har svårt för att ge intrycket att jag är i ett "naw"-tillstånd för då måste jag gå in i en roll där jag är i ett "naw"-tillstånd och då känns det oäkta för mig, trots att känslorna är äkta. Förstår ni hur jag menar?

Precis så är det för mig också!!

Alien skrev:

spike3 skrev:Spajk 3
Personlighetsstörningar (PS) går ej att behandla. De med mildare PS kan i bästa fall med tiden förbättra sin funktionsförmåga. AS karaktäriseras ej som PS, utan är en "neuropsykiatrisk störning". Beteckningen är dock vilseledande då alla psykiatriska sjukdomstillstånd har en neuropsykiarisk grund. Har någon synpunkter ?

Stämmer det verkligen att personlighetsstörningar inte går att behandla? T ex läste jag i denna serie om Borderline personlighetsstörning att den numera går att behandla:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_2124121.svd

Kluster A - udda eller excentriska störningar:

* Paranoid personlighetsstörning
* Schizoid personlighetsstörning
* Schizotyp personlighetsstörning

Kluster B - dramatiska, emotionella eller oberäkneliga störningar:

* Antisocial personlighetsstörning
* Borderline personlighetsstörning
* Histrionisk personlighetsstörning
* Narcissistisk personlighetsstörning

Kluster C - räddhågade störningar:

* Fobisk personlighetsstörning
* Osjälvständig personlighetsstörning
* Tvångsmässig personlighetsstörning
(Klippt och klistrat ur wikipedia)

Nej? Det brukar sägas att psykopater inte går att behandla med psykoterapi vilket säkert stämmer ganska bra.

Spajk 3

Svar på inklippt del från artikel (referens från svd)

"Fånga känslan med förnuftet
Publicerad: 2 december 2008, 07.57. Senast ändrad: 2 december 2008, 08.12
SAMSPELSFÖRMÅGA. Konsten att reflektera över känslor, tankar och intentioner har blivit ett nytt psykologisk begrepp, mentalisering. Nu har det börjat lanseras i Sverige. Genom att träna mentalisering kan psykiskt sjuka bli friskare, enligt psykoterapeuten Göran Rydén".

Spajk 3 undrar vad som är nytt med detta. Känn på denna: Fånga känslan med förnuftet! Det har nämligen sällan lyckats tidigare. Egentligen är ingenting i MBT nytt! Begreppet mentalisering är ytterligare en beteckning på ToM som egentligen bara beskriver empati. Bra terapiformerna kan integreras med "de mest verksama" moment från olika skolor vilket är populärt och bra. I praktiken blir det då ett ekletiskt (integrativt) system som växer fram för kliniskt komplexa patientfall. Detta är dock inte fallet med MBT som är alldeles för ensidigt, dvs psykoanalytisk orienterat.
Att försöka "komma på nya" terapeutiska interventioner och därmed lansera/hävda sig i konkurrensen förekommer hela tiden.
Detta är i och för sig helt ok. Kom ihåg att många terapikulturer numera anstränger sig för att få evidens just för sitt program. Begreppet evidens är det som gäller numera enligt socialstyrelsens riktlinjer. Detta innebär i praktiken dock ett fyrkantigt och manualbaserat upplägg (så att jämförelser och konklusion kan göras). Exklusionskriterierna för MBT eller DBT är omfattande, där pateinter med svårare besvär alltså inte ens får prova terapin då det drar ner sannolikheten för ett gynnsamt utfall.

Hos människan är pannloberna den delen av hjärnan som är oproportionellt stor jämfört med andra primater. Det är med pannloberna vi minns, resonerar, drar slutsatser, skapar förväntningar och föreställningar om oss själva, andra och framtiden. Pannloberna gör ”oss mänskliga” då exekutiva funktioner och kognitiva processer medieras där. Exekutiv förmåga är att göra upp en plan, att flexibelt anpassa sig efter olika omständigheter samt att kronologiskt göra prioriteringar och skattningar av situationen. Även vår förmåga till socialt samspel på ett omdömesgillt sätt medieras via pannloberna. Prefrontalkortex är den del av pannloben som ökat mest under evolutionen och beskrivs som ”porten till medvetandet”. I prefrontalkortex integreras information från interna, externa, medvetna och omedvetna stimuli. Prefrontalkortex innefattar även förmågan till att återkalla minnen och ordna dem tidsmässigt samt till att kunna bibehålla koncentrationen.

Vid varje uppgift processar hjärnan informationen parallellt i olika delar av hjärnan samtidigt. Det mesta är vi inte medvetna om. Hjärnans minne nyttjar associativ inlärning där mycket omfattande och dubbelriktade neurologiska nätverk är komplext sammankopplade. Av detta följer att hjärnan processar information otroligt effektivt men inte speciellt logiskt. Vissa tankar kan associeras med vissa affeker/känslor och vice versa. Medvetandet är dock så komplext att det inte direkt speglar hur vi tänker. (Att sammanlänka en tanke som orsak till en känsla och vise verca är alltså inte tillförlitligt). De flesta mental processer är alltså omedvetna och kan manifesteras på olika sätt i både tankar, beteenden och känslor. Att via en förnuftsmässig attityd försöka medvetandegöra och realitetstesta föreställningar så att de ”stämmer med verkligheten” är därför problematisk överlag. Vad som igentligen är en ”korrekt” varseblivning är snarare en mycket komplicerad fråga. Tänkandet tjänar istället multipla syften och stöds på sätt som långt ifrån bestäms av logiska/realistiska överväganden eller funktionella slutsatser. För mycket eftertanke eller logiska analyser hämmar istället automatisk kunskap (sk tyst kunskap), tex i socialt ett sammanhang och kan skapa ångest. Vi hinner alltså oftast inte med att göra medvetna överväganden kring alla uppgifter vi ställs inför. Vår tillvaro är istället så pass komplex att vi är helt beroende av att kunna fatta känslomässiga intuitiva bedömningar utifrån om något känns bra eller dåligt.

På insidan av hjärnans båda hemisfärer finns komplex av nervceller med delstrukturer i vardera tinninglob, det limbiska systemet med strukturer som amygdala, hippocampus, hypothalamus, cingulum, och septum vilka bildar en ringformation runt thalamus i mitthjärnan. Dessa mer uråldriga hjärnstrukturer fungerar bla som ett överordnat centrum för utvärdering av signaler från kroppen och omvärlden via synen, hörsel samt känsel. Utåtgående banor från limbiska systemet kontrollerar känsloreaktioner som utlöser svettningar och hjärtklappning. Amygdala är en liten mandelformad del inom det limbiska systemet och består av ett dussintal kärnor varav två har betydelse för rädsla.

Medan amygdala troligen skapar själva rädslominnet, är det hippocampus som ombesörjer att vi minns sammanhangen i de situationer där rädsla uppstår. Hippocampus är därför involverat vid ångest, men inte för att bearbeta rädslan. Istället förser hippocampus arbetsminnet med väsentlig information om stimuli i den aktuella situationen och om dessa stimuli finns relaterat till förflutna samband lagrat som medvetna, sk explicita minnen. Ventromediala kortex kan då starta en medveten varseblivning om situationen. Den kognitiva komponenten av ångest upplevs då ofta som en ”förväntan om en diffus fara”. Olika tankar om verklig eller inbillad fara kan lätt förstärka ångesten. Mer osäkerhet upplevs om individen är oklar på vad som utlöser ångesten, vad som kommer att inträffa härnäst och hur vederbörande lämpligast bör agera. Amygdala interagerar med prefrontalkortex och dess orbitala och anteriora delar som delvis kan reglera amygdalas reaktion på rädsla. Amygdala har således förbindelse med prefrontalkortex, vilket påverkar arbetsminnets bearbetning av hotet. När amygdala således detekterar ett hot försätts arbetsminnet i ett vaksamt läge med fortsatt fokusering på uppgiften att försöka undanröja faran. Tankar, beslut och handlingsalternativ övervägs då mer nogsamt. Om hotet inte kan undanröjas eller identifieras motiverar det individen till ett generellt undvikande beteende.

Allt talar för att affekter är vitt spridda bland däggdjuren. Affekterna anses utgjort grunderna till senare kognitiv utveckling via den växande storhjärnan hos människan. Av alla affekterna verkar just rädsla vara den allra mest ursprungliga.

En rädsla kan lätt utlösas av omedvetna stimuli, minimala impulser och kognitiva processer. Amygdala hjälper människan att snabbt och omedvetet hitta det hon är rädd för. Affekten rädsla medieras ej ”symmetriskt” i förhållande till kognition. Affekter påverkar kognition mer än vice versa. Olika rädslorelaterade tankar kan lätt aktivera ångest, men det omvända är mycket svårare: Förnuftiga resonemang har ofta obefintligt dämpande effekt på svår ångest. Stark ångest försämrar påtagligt personens förmåga att realitetstesta olika föreställningar om fara. Om vi blir mycket rädda och har analysera situatiuonen samt är intellektuellt förvissade om att situationen ej längre är påtagligt farlig är det därför normalt att rädslan ändå kvarstår en viss tid.

Empatifrågan är svår. Jag minins fortfarande hur sårad jag kände mig och hur orättvist jag upplevde det när min närmaste chef sa att "jag var i avsaknad av empati" Nu när jag läser i den här ämnestråden förstår jag mer Det kan ha berott på min bristande förmåga att visa som jag ju som AS hade men då inte visste om att jag omfattades av diagnosen. Jag fick min i sen ålder (50+) Den har förklarat en del men helt lätt har det inte varit att få veta så sent.Jag hade nog till en del gjort andra val här och var i livet om jag vetat.

Spajk 3
Pemer skriver: Så.... verkar empati- (/sympati/TheoryOfMind-) problem vara SÄRSKILT AS-relaterat, rent generellt? Han svar bli ett rungande Nej.

För många är det uppenbart att AS och AS föreningar vill undvika uttryck som de upplever som stigamtiserande i någon mening. Tex att använda beteckningen autismspetrumtillstånd istället för autismspetrumstörning, ungefär som det synsättet skulle visa mer hänsyn till de drabbade. Samtidigt är det viktigt att inte bagatellisera neuropsykiatriska funktionshinder. Begreppet ToM istället för empati är ytterligare ett sådant exempel. ToM är synnerligen luddigt, nästan som att säga att vederbörande har ett "hål i huvudet". Därför borde det undvikas. Termen "social interaktionsbegränsning" (som är ett onödigt långt ord) eller brist på social ömsesidighet syftar mer på att beskriva beteendebegränsningen. Empatibegreppet är minst luddigt, mest pricksäker och förklara de underliggande mekanismerna för problemen i det social samspelet, tom extremt bra. Om man ska kunna ta det till sig förutsätter det naturligtvis dock att man i grunden vet vad empati innebär. Därför kan personer rekommenderas till att läsa/klura mer om det, inte minst Pemer. Ett av de bästa kriterierna för god empati är social timing, dvs att intuitivt veta när, hur samt på vilket sätt (anpassat till situationen och sammanhanget) man bör kommuniserar och interagera med andra. Många avhandlingar i ämnet fokuserar på jämförelsstudier med ansiktsuttryck men totalt sätt förmedlar tonfallet i rösten överlägset mest information för empati.

Frågan om empatiproblem är särskilt relaterat till personer med AS är tveklöst ja. Varför? Jo om ingen empatibrist på ngt sätt föreligger kan man glömma diagnosen AS. Till skillnad från tex monomana intressen som i praktiken är orimligt att ha som ett obligat kriterium. Dels kan vissa med AS sakna alltför monomana intressen, dels är det tom vanligt och helt naturligt att ha extremet smala intressen som uppslukar det mesta av fritiden. Däremot visar sig empatistörningar inom flera allvarliga psykiatriska störningar, på olika sätt, tex vissa personlighetsstörningar, tourettes syndrom, schizofreni osv. Sen är det även så att om det finns en uttalad empatistörning oavsett typ, finns det alltid en psykiatrisk problematik. I allmänhet medför det ett funktionshinder som i sin tur ökar risken för ett subjektivt lidande. Kriterium "signifikant funktionshinder" gäller för AS alltså speciellt i sociala sammanhang. Behov av ritualer är mkt vanligt samt rigida udda ideal, attityder, övertygelser och tankar, (bla konkret tänkande). Begåvningsprofilen är ojämn.

Mer ospecifika problem kan vara koncentrationsstörning, problem med sensorisk stimuli som olika ljud, beröring, dofter, ljud, smaker, och synintryck. Vanligt är ett monodomalt processande. Exempel; om man tittar så har man svårt att samtidigt lyssna. Försenad finmotorisk utveckling föreligger ibland, i vissa fall finns udda gångstil, tvångsmässiga rörelser i fingrar, händer, armarna eller benen. Ibland finns tics. Personer med AS flickor har inte sällan specifika avvikelser i sitt ätbeteende som under olyckliga omständigheter kan utvecklas till ett ätstörningssyndrom, vanligen förenligt med diagnosen anorexia nervosa.


Pemer skriver vidare: AS-problematik handlar mycket mer om andra saker än den föregivna "empatibristen".
Vad syftar du på då?

Jag har skrivit i hela inlägget, som du citerar en bråkdel av, att en mycket stor del av alla personer med AS har synnerligen god empati med andra människor, och kan leva sig in i och förstå såväl kognitivt som affektivt hur neurotypiskt fungerande "normala" personer fungerar, se skillnaderna och förstå varför vi som grupper har svårt att förstå varandra. Och att vi därtill klararl att kompensera enormt mycket och själva bjuda till att mildra de skillnaderna, så att vi kan få ett fungerande samspel med den neurotypiska omvärlden.

Allt medan en likaledes enormt stor del av alla neurotypiska brukar uppvisa en skriande brist på förmåga att förstå någonting av skillnaderna, inte klarar för fem öre att förstå att någon med AS fungerar och reagerar annorlunda, och aldrig slutar att tillämpa sina NT-normer i sina bedömningar av någon med AS, heller sedan de lärt sig att personen har AS och har läst in sig en hel del på vad AS är, hur det yttrar sig, vad det innebär osv. Därmed klarar de mycket illa att själva anstränga sig för att underlätta samspelet med oss.

Vad i det är det du inte kan förstå?

spike3 skrev:Pemer skriver vidare: AS-problematik handlar mycket mer om andra saker än den föregivna "empatibristen".
Vad syftar du på då?

Skojar du? Har du aldrig hört talas om att AS och AS-problematik skulle handla om något annat än "brist på empati"?

Pröva att googla...

ford skrev:Som privatperson lär Hitler f.ö. varit helt ok, om än lite insnöad på sitt judehat, han var även känd för att vara snäll mot barn samt djurvän.

Det enda detta bevisar är att även folk som kan anses vara helt- eller i stort sett tillräkneliga privat kan ha fruktansvärda åsikter och värderingar, som kan leda till mycket lidande om vederbörande hamnar i en maktposition.

Vad som är intressant är att Hitlers antisemitism verkar ha utvecklats sent i livet, när man intervjuvade gamla kamrater från hans barn och ungdom bland annat hans bästa vän i ungdomen Kubicek, så kunde de inte erinra sig att han ens nämde judarna någonsin, alla hans monologer och utbrott, som hade lagt sig till redan i barndomen, handlade om andra saker, mest tydligen om katolska kyrkan, han hade till med en judisk vän/kompanjon som hjälpte till att sälja hans tavlor, som hette Neumann.

Så man kan ju undra vad det var som fick honom att så fixera sig vid just judarna..kanske var det en cynisk maktgrej..att hänga på strömningar i tiden, få en enkel syndabock att bygga upp en politisk plattform omkring..eller var det en ren slump..en nyck..vem vet?

Spajk 3

Svar till Garum: Extremt bra fråga, vad bottnade Hiters judehat i.

A. Speer hade ingen susning, enligt vad han själv skrivit.

Rent psykiatriskt går det att förklara som ett behov av att kanalisera patologisk ilska som projiceras till ett "hatobjekt". Egna tillkortakommanden upplevs mindre, det är istället "andras fel det som händer".

Typiskt i liknande patologi är en störning i:
1. Empatin.
2. Metakognition (att kunna bedöma egna överväganden från fler perspektiv och bla från ett "översiktsperspektiv" så att alternativa slutsatser fortlöpande kan göras).
3. Rigiditeten i enskilda tankespår och attityder (som alltså uppvisar extremt inflexibelt och som därför kvarstår över väldigt lång tid).

Dåtidens historiska och kulturella tidsströmningar gjorde att just judar blev syndabockar. Hade det inte varit judar hade det med ett "hitlertänkande", i ett annat sammanhang, varit andra som drabbats.

Mkt till kan naturligtvis läggas till men orkar inte utveckla mina synpunkter på det just nu.

Spajk 3

Till Pemer.
Jag tolkar ditt svar som att du personligen inte vill förknippas med en empatistörning, men vad har du då för specifika symtom som gör att du har diagnosen AS. Det va det jag egentligen ville fråga dig på ett lite mer subtilt sätt. Att bara ha social fobi räcker ingen vart i en AS diagnos.

Men snälla, du saknar ju elementära kunskaper om vad AS är!

Jag personligen vill inte förknippas med empatistörning nej, eftersom jag personligen är minst genomsnittligt empatisk, för att inte påstå rakt av att jag är MER än genomsnittligt empatisk.

Det är inte något kriterium för AS att man ska vara "empatistörd"!

Av de formella diagnoskriterierna är det första att man ska uppvisa "kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion", vilket ska visa sig på minst två av fyra angivna sätt. Ett av dem är "brist på social eller emotionell ömsesidighet". Den punkten behöver alltså inte ens vara uppfylld för att man ska ha aspergerdiagnos.

Där har du verkligheten i hur pass "empatistörd" man MÅSTE vara för att ha AS.

Här har du, så slipper du googla:

Diagnoskriterier för Asperger syndrom (DSM-IV)

A. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion, vilket visar sig på minst två av följande sätt:
1. Påtagligt bristande förmåga att använda varierade ickeverbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen. (stämmer på mig)
2. Oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån. (stämmer på mig)
3. Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse). (stämmer på mig)
4. Brist på social eller emotionell ömsesidighet. (stämmer nog ännu i någon mån på mig, och har gjort det mycket mer förr)

B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:
1. Omfattande fixering vid ett eller flera sterotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering. (stämmer på mig)
2. Oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer.
3. Sterotypa och upprepade motoriska maner (tex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen). (stämmer på mig)
4. Enträgen fascination inför delar av saker.

C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning avfunktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. (stämmer på mig)

D. Ingen kliniskt signifikant försening av den allmänna språkutvecklingen
(t ex enstaka ord vid två års ålder, kommunikativa fraser vid tre års ålder). (stämmer på mig)

E. Ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen eller i utvecklingen av åldersadekvata vardagliga färdigheter, adaptivt beteende (utöver social interaktion) och nyfikenhet på omgivningen i barndomen. (stämmer på mig)

F. Kriterierna för någon annan specifik genomgripande störning i utvecklingen eller för schizofreni är inte uppfyllda. (stämmer på mig)

Ser du något om att man måste vara empatistörd?

Jag har markerat vilka punkter som stämmer på mig. Jag uppfyller kriterierna för AS-diagnos. Således har jag AS-diagnos. Liksom de klart flesta medlemmarna här på forumet.

Det underlättar om man vet vad man pratar om innan man klampar in på ett forum för personer med en form av funktionsnedsättning för att diskutera något man personligen har fått för sig skulle vara en grundläggande förutsättning för att få den aktuella diagnosen.

Spaj 3

Hej Pemer. Du ger raka och uppriktiga kommentarer (som du tycks skriva från hjärtat), det ska du ha beröm för. Däremot har jag en annan åsikt i frågan.

1. Jag har aldrig ifrågasatt kriterierna som sådana enligt DSM-IV, i modul A.

2. DSM-IV gör inte på ngt sätt anspråk till att förklara orsaken till störningen/symtomen, oavsett diagnos. (kan återkomma om detta).

3. Vad är det hos dig som gör att "empatistörningsbegreppet " blir så laddat.

4. Vad har du för uppfattning om ToM och central koherens, är det ok eller fel för dig att bli förknippat med dessa hypoteser som förklaringsmodell.

6. Med tanke på att du gillar att googla, har jag klippt in en liten enkel notis från SVD.

Urklipp från SVD:
Vuxen - utan att förstå socialt samspel
Publicerad: 29 juni 2004, 15.44. Senast ändrad: 24 januari 2008, 14.19

"Du borde skilja dig!" Den uppmaningen har Helén, som vi skrev om i måndags, fått många gånger. Men hon, liksom många hustrur med män som har Aspergers syndrom, har förblivit lojal. - Personer med Aspergers syndrom väljer en lojal partner, och utåtriktade empatiska kvinnor väljer ofta män med samspelsproblem, säger psykologen och terapeuten Tony Attwood, specialist på området.

Jo, det är lätt att tycka att fruarna är nästan ofattbart lojala i äktenskap där mannen har Aspergers syndrom. Den australiska psykologen Tony Attwood nickar. Sedan tillägger han snabbt:
- Men om de inte varit så lojala som personligheter, hade de aldrig blivit utvalda till att bli hans
partner.
Och vilket val gör kvinnorna själva? Att utåtriktade, empatiska kvinnor dras till män med sociala samspelsproblem och brist på empati - det är ingen ovanlig konstellation. Dessutom "tenderar paren att hålla ihop", enligt Tony Attwood, som specialiserat sig på Aspergers syndrom och träffar dessa par över hela världen. Turnéprogrammet det närmaste året sträcker sig från Adelaide i Australien till Odense i Danmark - via Singapore, Kanada och USA. I maj var han i Sverige och höll bland annat en workshop för anhöriga.
När vi ses i den hektiska skarven mellan föreläsning och middag berättar han att hans arbete med par alltid börjar med att ett av barnen fått diagnosen. Då visar det sig att barnet inte är den enda i familjen som har Aspergers syndrom. Hälften har enligt statistiken en nära släkting med samma drag i sin personlighet - pappan, mamman, farfar. På så sätt kan familjehistorien framstå i ett helt nytt ljus, konstaterar han.

Även om de nya kunskaperna om denna speciella form av autism gör att allt fler får rätt diagnos i unga år, är det ovanligt att syndromet upptäcks hos de vuxna, berättar Tony Attwood. De får istället diagnosen via sina söner eller döttrar - eftersom de flesta som kan något om Aspergers syndrom i dag arbetar med barn.
- Många vuxna med Aspergers syndrom missförstås fortfarande som schizofrena, psykotiska, ångestladdade och deprimerade. En del är 60-70-80 år när de förstår vad som varit problemet hela livet.
Samtidigt har många en partner. Så här beskriver Tony Attwood hur det kan vara för en hustru, som det oftast handlar om: När de gifter sig vet ingen av dem att han har Aspergers syndrom. För en del blir det si och så med sexlivet; Tony Attwood talar om den intellektuella gemenskapen istället. När barnen kommer blir hustrun ofta som en ensamstående förälder som får ta hand om precis allt hemma - samtidigt som mannen blir som ett extra barn.
- Han kan känna en rivalitet mellan sig och barnen, som om han vore en storebror, berättar Tony Attwood.
Hustrun har under äktenskapet levt i vad han kallar "Kassandra-fenomenet" - hon vet att något inte stämmer, men ingen tror henne.

Beskedet om att mannen har Aspergers syndrom visar att hon visserligen känt rätt. Ändå hamnar hon ofta i ett dilemma, där det å ena sidan kan vara en lättnad att inse vad äktenskapsproblemen kan bero på. Å andra sidan uppstår en ny svårighet.
- Förut kunde hon i alla fall leva på fantasin att "med mig kommer han att bli bättre". Nu tänker hon: Kommer jag att stå ut, nu när jag vet att han aldrig kan förändras?
Blotta tanken på skilsmässa kan ge henne oerhörda skuldkänslor: Hon vet att han kanske aldrig får en ny partner. Hon undrar över hur han ska hantera omvärlden utan hennes stöd. Hon befarar att han ska kollapsa.

Tony Attwoods workshops med de vanligaste partnerproblemen finns refererade på hemsidan för anhöriga till personer med Aspergers syndrom (se fotnot). Där talar hustrur om hur de bor i skilda sovrum. Hur tråkig och frånstötande han är i umgängeslivet, samtidigt som han är jättetrevlig hemma. Hur de antingen måste leva sitt eget sociala liv eller acceptera att umgänget krymper.
Tony Attwoods bild av vuxna med Asperger är att de har lärt sig spela sociala och därmed kamouflerat sina problem. De har pluggat in manuskriptet för middagen, lärt sig skämten utantill.
- Så fort de lämnar sin teater märker man att de är annorlunda. Men många gånger är det bara de närmaste - hemma eller på jobbet - som kan se skillnaden.

Han noterar två vanliga strategier som vuxna med Asperger valt för att klara känslan av att inte passa in: Depression eller arrogans. De som blir deprimerade upplever att ingen förstår dem - och de förstår ingen.
De som istället överkompenserar sina brister med arrogans visar upp en attityd som säger ungefär "det är väl inget annorlunda med mig?" Då kan det vara svårt för en partner att få till stånd ett öppet samtal om problemen i förhållandet.
För andra kan diagnosen i sig vara en lättnad. Jag är inte galen! Några har till och med frågat Tony Attwood: Vem på min arbetsplats ska jag berätta det för, och hur?

Han tycker de är modiga. Personer med Aspergers syndrom kan möta stora svårigheter i arbetslivet med de allt större kraven på teamwork.
- Jag vet en som förlorade sitt bankjobb för att han inte kunde vara en lagspelare. Personer med Aspergers syndrom behöver träna sådant, och kollegerna behöver få veta varför de fungerar annorlunda.
Om de själva är villiga att lära sig, kan personer med Asperger ha stor hjälp av att träna reglerna för socialt samspel - inför vilka yrken de ska välja, för att utveckla relationen till partnern, för att klara föräldraskapet.
- De har ju aldrig erfarit en vanlig barndom själva. Jag träffade en mamma med Aspergers syndrom som uttryckte sig så här: Jag måste läsa uppfostringsexperten doktor Spock för att att kunna ta hand om mina två "vanliga" döttrar, på samma sätt som andra måste läsa böcker om Asperger för att kunna uppfostra ett barn med Aspergers syndrom.
Tony Attwood påpekar att de faktiskt måste träna sådant som andra aldrig har behövt lära sig medvetet - exempelvis empati. Empati för en person med Aspergers syndrom är som att lära sig ett andra språk.

Går det?
- Ja, om man verkligen övar. Då fungerar det. Särskilt om det finns en terapeut som förstår och en stödjande familj.

Det är väl hoppfullt?
- Ja, men ingen garanti för att personer med Aspergers syndrom ska börja fungera som alla andra!

Inte ens om det handlar om barn i unga år?
- Nej, det finns ingen garanti. Ju tidigare de börjar träna, desto mer kan de förebygga några av de problem som äldre generationer med Aspergers syndrom har stött på.
Sedan påminner han om hur olika var och en är - de har sin egen profil, historia och personlighet. Därför kan man inte ge alla samma typ av hjälp.
I stora drag ser han följande fördelning bland vuxna med Aspergers syndrom: En tredjedel behöver ständigt och intensivt stöd. En tredjedel behöver diagnos och regelbunden träning. En tredjedel behöver bara en attitydförändring, någon som förstår dem.
Men, påpekar Tony Attwood, vi ska inte hålla på och bota alla som har Aspergers syndrom.
- De behövs i samhället. De är fantastiska - vissa har varit framstående inom både vetenskapen och kulturlivet.

Tack för en jätteintressant artikel! Har alltid funnit Attwood ovanligt sympatisk och förstående.

Samtidigt är det klart att de män han refererar till är något sorts genomsnitt av en typisk medelålders aspergerman i Australien. Alla är förstås individer men ska man beskriva tendenser måste man generalisera lite. Att han skriver att de äkta män han träffat tenderar att ha såna problem betyder inte att alla aspergare har det. Dock finns det säkert många som är ungefär såsom han beskriver det, annars skulle han inte nämna dem.

När det gäller just empati så har jag träffat aspergare på hela skalan: från totalt okänsliga & oresonliga, till så överempatiska att de börjar gråta av att tänka på hur ensamma deras sopor kommer känna sig på soptippen eller upplever det som om det hände dem själva att se någon plågas på film. Kanske icke-aspergare är mer representerade i mitten av skalan och aspergare mer mot de båda ändarna (gissning baserad på observation men utan statistiskt underlag)? Orsaken kan vara att många har haft det väldigt svårt i livet och därvid antingen fått extra stark förståelse för, och på erfarenhet baserad inlevelseförmåga med, andra som lider, alt att det blivit för mycket så att de bara har stängt av istället? Kan också bero på medfödda temperamentsskillnader.

Den där artikeln är något otroligt överensstämmande med min familj. Lätt det bästa jag läst i vanlig media om AS

Min före detta flickvän var (är?) väldigt empatisk och utåtriktad. Jag var som jag var, fast i mitt och lite konstig men jag älskade henne av hela mitt hjärta, och saknar henne fortfarande.

Lite roligt att hon jobbar med barn som har Autism, Asperger, ADHD osv. idag. Jag vet inte om hon någonsin förstod, hon har frågat varför jag var som jag var.. Försökte förklara tankeprocessen för jag vågar inte berätta om mitt "tillstånd", jag vill men jag vågar inte.

Men om hon nu jobbar med NPF-barn så lär hon ha mer kunskap än genomsnittspersonen och skulle säkert tycka det var värdefullt att få veta detta och kanske få förklaring till vissa saker eller t o m bekräftelse på ev misstankar hon kan ha haft sen hon lärt sig mer om detta.

Vad är du rädd för?

Jag vet inte. Och nu har det gått så lång tid sen vi talades vid sist så jag vet inte hur jag skall ta kontakt med henne och "droppa en bomb". Jag har ju egentligen ingenting att förlora, men hon kanske har det. Hon har gått vidare i livet, jag tror att hon t o m har gift sig. Hon kan ha kollat upp en bröllopsklänning åt sin kamrat, sin moder, sin halvsyster(?) eller någon annan, jag vet inte.

Vill inte störa henne i onödan för jag tror hon har det ganska bra nu. Så väldigt starka känslor emellan oss, det kan bli jobbigt för henne. Å andra sidan kanske det hjälper henne, men om det inte gör det så har jag återigen chansat helt åt helsike.

OK, det låter ju som rimliga skäl, och omtänksamma.

Jag brukar tänka såhär att om det är 'meningen' att hon ska få veta det så kommer säkert ett tillfälle yppa sig där du råkar på henne och det faller sig naturligt att nämna det. Då kanske du kan passa på att ta chansen. Om hon då undrar varför du inte sagt nåt tidigare så kan du väl förklara det som du gjorde för oss här nu. Det kommer hon säkert förstå, och uppskatta, om hon är normalt funtad.

Artikeln stämmer alldeles för bra med min familj också. Men inte helt. Bland annat tror jag absolut att också min mor skulle klä i en rad bokstäver. Och att den gemenskapen var en sak de intuitivt möttes i.

Och jag vill understryka det Inger skrev om empati, att aspergare finns längs hela skalan, och bygga ut det med utåtriktning och diverse annat också. (Vare sig utåtriktning eller empati förutsätter att man har lätt att samspela, utvecklas jämnt och i normal takt, är helhetsfixerad, har svårt att skilja förnuft och känslor eller något sådant.)



Och all lycka, earlydayminer.

Tack tack Inger & Zombie! Det känns skönt som fasiken när det finns härliga, ärliga, trevliga och mycket kunniga människor som på något sätt stödjer det jag säger/skriver. Ibland får jag för mig att jag är dum i huvudet.

Och jepp Inger, det är ungefär så jag tänker. Om jag mot all förmodan stöter på henne i min stad en vacker vårdag så vet jag exakt vart vi skall gå, då skall hon få veta allt hon vill om hon vill. Anledningen till det är för att jag behöver nog befinna mig i ett område som av bara tanken på dess existens får en att känna harmoni och absolut sinnesnärvaro.

earlydayminer skrev:Ibland får jag för mig att jag är dum i huvudet.

Det får jag också.
Ska vi tjafsa om vem som har mest fel?