DC skrev:

tahlia skrev:
Är det bara jag som ser det totalt orimliga i det hela?

Nä.

Nä 2.

tahlia skrev:Är det bara jag som ser det totalt orimliga i det hela?

Ja

Men vänta nu... Rent allmänt anses det ju vara kutym att fråga om barn är välkomna dit man ska, och att man får lov att anpassa sig till det - inte att det är alla andra som ska vara skyldiga att acceptera barn på platsen. Trodde jag?

Jag är alltså själv såpass förtjust i barn att jag sällan skulle höra till dem som inte ville träffa barn på en sammankomst, men så har jag uppfattat att verkligen ser ut? Stämmer inte det???

Vad sägs om att jag skulle ta med mig några gravt utvecklingsstörda till träffar, av den livligaste sorten som skriker och och sjunger glatt och högljutt. Som prompt vill prata med alla av er trots att de pratar så otydligt så man riktigt får anstränga sig för att förstå dem och kanske ändå inte gör det. Och som gärna vill krama er allihopa, både krama och hålla om er. Och samtidigt dregla på er. Och när de äter så hostar de så att all mat från munnen deras hamnar direkt på er.

Om ni inte godtycker till detta så skulle jag alltså kunna hävda att ni är hemska människor som ser ner på och diskriminerar utvecklingsstörda. De är ju också en del av samhället och borde väl få vara med de också?!

Jag har en syster som är utvecklingsstörd. Hon är lika välkommen som vi andra när vi ses i familjen vare sig vi är hemma hos någon eller går på lokal. Hon är som hon är men hon är inte mindre medlem av vår familj för det.

Jag har inte bara asperger jag är mamma också. Min dotter är för liten för att lämnas ensam och jag har ingen barnvakt. Därmed utesluts jag från aspergerträffar pga hänsyn till andra.

Ska vi ha det så maximalt anpassat på våra träffar så kanske det är lika bra att alla stannar hemma och sitter vid datorn istället. Så slipper vi störa varandra och stjäla en massa energi i onödan.

Det finns aspergare som är oändligt mycket mer störande än barn. Högljudda, klumpiga, illaluktande pga dålig hygien, egocentriska, ständigt malandes om sitt eget specialintresse helt omedvetna om att alla redan somnat eller gått hem.

tahlia skrev:

Inger skrev: Det är svårt nog annars att undvika ställen utan barn eftersom många föräldrar verka anse att deras rättigheter går före hänsyn och blir så kränkta om man råkar andas nåt som inte är oreserverad förtjusning.

Du inser väl att barn är människor? Eller är barn en helt egen fristående ras som inte ska få åka tåg eller vistas i restauranger? Herregud!

Har jag sagt det? Men barn är barn och alla klarar inte av miljöer med barn. Därför åker jag aldrig tåg och undviker restauranger med många eller mycket små barn. Jag har inget emot barn rent principiellt, men såna som är ljudliga och livliga måste jag tyvärr avstå från att umgås i närheten av för att inte få kortis i huvet och närmast panik av sensorisk överbelastning. Nu har jag förklarat detta flera gånger. Vad av detta är det du inte fattar?

Vidare. Om jag ogillar dig så är det enormt påfrestande för mig om du närvarar på samma möten som mig, skulle du då respektera det och stanna hemma från alla möten jag gick på?

Jag har inte sagt att jag ogillar barn, bara att de ofta är ljudligare och livligare än jag klarar av.

Skulle inte tro det.

Men jag har ju inte ens fått svara på frågan än. Om du hade en bra förklaring och bad vänligt så skulle jag faktiskt överväga det. Eller så kunde vi göra en överenskommelse att gå varsin gång, motsvarande som förslaget är nu.

Är det bara jag som ser det totalt orimliga i det hela?

Få se nu... det orimliga i att OA ordnar både barnträffar och barnfria träffar? Det är vad diskussionen gäller här.

Övrigt har vi redan ältat tidigare i diskussioner om barn i allmänhet så den diskussionen känns onödig att ha i repris. Om jag råkat trampa på några ömma föräldratår så beklagar jag. Kanske uttryckte mig lite väl burdust i översta meningen (har PMS idag och är extremt trött efter en intensiv helg). Det jag hade i åtanke är såna föräldrar som låter barnen härja hejvilt och ändå förväntar sig att man ska vara förtjust och le överseende när de gallskriker så det skär i öronen eller t ex slår en eller försöker hugga en med matkniven bara för att man råkar stå närmast när de behöver avreagera sig (har varit med om båda).

Men såna är säkert inte ni här så då behöver ju inte just ni ta åt er. Jag tycker f ö att alla som klarar av att ha barn borde ha Nobelpriset i tålamod. Tyvärr saknar jag det själv och har därför valt att inte skaffa barn, samt försöker undvika miljöer där potentiellt livliga barn förekommer. Om det gör mig till en jättedålig människa så varsågoda och hata mig. Men låt det inte hindra er från att gå på barnträffar i OA:s regi.

Pemer skrev:Men vänta nu... Rent allmänt anses det ju vara kutym att fråga om barn är välkomna dit man ska, och att man får lov att anpassa sig till det - inte att det är alla andra som ska vara skyldiga att acceptera barn på platsen. Trodde jag?

Ofta stämmer det nog, men ofta handlar det nog mer om det barnvänligt i så måtto att det är barnen som kan trivas eller ej, och inte om andra trivs med dem eller ej. Iofs, är de inte välkomna så känner de ju det, om de inte är vääääldigt drabbade av diverse svårigheter med sociala koder.

Jag skulle aldrig ta med mina ungar om jag tänkte att det var fler som tyckte det var jobbigt med barn än inte. Om nån enstaka inte gillar barn som ras eller vad man ska säga, och min närvaro kräver att jag har med min lilla en stund tror jag inte att jag skulle låta bli det för den skull däremot.

Jag skulle försöka ladda med en massa hon tycker är kul och så skulle man kanske inte märka henne, hon kan vara extremt fokuserad på t ex ritande, och bra mycket tystare/mindre störande på andra sätt än många vuxna...

Och blev hon påfrestande skulle jag åka hem igen, med henne då...
Fast det beror, från fall till fall, förstås. Tycker det är trist att det ska bli såna grupperingar och vallgravar mellan folk över en sån här fråga.

DC skrev:Jag har inte bara asperger jag är mamma också. Min dotter är för liten för att lämnas ensam och jag har ingen barnvakt. Därmed utesluts jag från aspergerträffar pga hänsyn till andra.

Så du har missat att Pemer föreslagit träffar där barn kan vara med? Trots att jag upprepat det typ ett halvdussin gånger nu?

Kom att tänka på en sak kring varför jag skulle vilja ha med min lilla. Hon är inte välkommen till så många ställen därför att hon är så aspig, och det skulle kännas bra att hon fick träffa folk som åtminstone i nån slags teori förstod sig på henne eller t o m tyckte att hon var "normal".

Det är nog mycket det, förutom att jag själv tycker hon är rolig, och tänkte att andra kunde tycka det också (som Aspkvinna gjorde).

Men jag förstår det där med att inte orka med folk som är för högljudda eller tar för stor plats (som jag själv, antar jag), och allra helst yngre såna.

Så Inger, JAG hatar dig ingalunda, hur lite du än vill ha barn omkring dig. Dock, ska du komma och sortera pärlor här så är det alltså bara en vecka av två som gäller som gångbara datum...

Inger skrev:Jag tycker f ö att alla som klarar av att ha barn borde ha Nobelpriset i tålamod.

Tack.
Jag packar väskan flera gånger om dagen. Men något håller mig kvar. Kärleken till ett barn. Så är det bara. Starka band.

Jag kan förstå att m å n g a barn på en o samma gång kan vara påfrestande. Ett tydligare system vore bra inför träffar. Men man kan uttrycka det på ett bra sätt och inte bara häva ur sig att "här vill vi inte ha några skrikiga ungar" för det är ungefär så jag uppfattat en del av inläggen nu och tidigare.

alfapetsmamma skrev:Jag skulle aldrig ta med mina ungar om jag tänkte att det var fler som tyckte det var jobbigt med barn än inte. Om nån enstaka inte gillar barn som ras eller vad man ska säga, och min närvaro kräver att jag har med min lilla en stund tror jag inte att jag skulle låta bli det för den skull däremot.

Jag skulle försöka ladda med en massa hon tycker är kul och så skulle man kanske inte märka henne, hon kan vara extremt fokuserad på t ex ritande, och bra mycket tystare/mindre störande på andra sätt än många vuxna...

Och blev hon påfrestande skulle jag åka hem igen, med henne då...
Fast det beror, från fall till fall, förstås.

Det låter ju vettigt och rimligt. Men kommer det barn vill man i alla fall få veta det innan så man är beredd på det.

Tycker det är trist att det ska bli såna grupperingar och vallgravar mellan folk över en sån här fråga.

Det låter nog mer polariserat än vad det i verkligheten är, bara för att vissa känner sig kränkta i märgen av blotta tanken på att någon kan tycka det är lite småjobbigt med barn, medan andra å sin sida kanske stör sig på att känna sig tvingade till större tolerans än man råkar besitta.

I själva verket brukar det ofta gå att lösa när det väl kommer till kritan, om man bara kan tala om saken på ett lungt sätt och förklara läget (t ex att man omöjligt kan få barn- eller hundvakt). På min träff i somras kom det ju av den anledningen både ett par hundar och ett par barn och det gick faktiskt utmärkt (även om fler nog blivit lite för mycket).

Inger skrev:

DC skrev:Jag har inte bara asperger jag är mamma också. Min dotter är för liten för att lämnas ensam och jag har ingen barnvakt. Därmed utesluts jag från aspergerträffar pga hänsyn till andra.

Så du har missat att Pemer föreslagit träffar där barn kan vara med? Trots att jag upprepat det typ ett halvdussin gånger nu?

Jag skrev inte "alla". Pemer är inte den enda som deltagit i den här diskussionen, det finns andra som är av en helt annan åsikt där jag tycker mitt inlägg i ovanstående citat passar in.

Frågan närmar sig en lösning ser det ut som. Jag föreslår tydlighet. Så slipper vi den här typen av långa diskussioner. Jag skulle egentligen jobbat ikväll men nu fastnade jag med detta istället.

Bra. Hoppas du kan komma på nästa OA-möte då, DC.

Just när det gäller rikstmöten så tycker jag det är viktigt att ordna det så att så många som möjligt kan komma, särskilt de som sitter i styrelsen. Det var därför jag gjorde undantag från hund- & barnregeln i somras under förutsättning att dessas närvaro inte störde själva mötet, eftersom man kan ha svårt nog ändå att koncentrera sig på diskussionen om stadgar o dyl, och tråkiga diskussioner inte brukar vara särskilt kul för barnen heller (jag hade några tecknade filmer på datorn som barnen kunde se på under tiden och vovvarna fick sitta i buren en stund).

Medan rena sällskapsträffar väl gärna kan vara barnfria ibland och barntillåtna ibland, särskilt om man har några roliga akvititeter så att det inte blir för långrandigt för dem. En del skulle säkert gilla att bada i poolen t ex.

DC skrev:Jag har en syster som är utvecklingsstörd. Hon är lika välkommen som vi andra när vi ses i familjen vare sig vi är hemma hos någon eller går på lokal. Hon är som hon är men hon är inte mindre medlem av vår familj för det.

Men det är skillnad på hemma i familjen och aspieträffar. Eller kan du inte se det?

Om man har valt att skaffa barn så får man helt enkelt lov att acceptera att man blir lite bunden under de första tio åren. Man kan faktiskt inte ta med sig barn överallt och i alla sammanhang.

Jag kan inte ta med mig min katt överallt heller. Om jag vill åka bort över en helg så får jag skaffa kattvakt, eller så får jag avstå från att åka bort. Men jag skulle aldrig drömma om att kalla folk för katthatare för det.

Jodå, man kan ta med barn nästan överallt. Vår äldste son var med på gammaldans i Vadstena redan som 3 veckor gammal (eller nåt sånt). Han satt en stund i bärsele, medan vi dansade, varefter han nästan alltid somnade.

mitzerl skrev:
Om man har valt att skaffa barn så får man helt enkelt lov att acceptera att man blir lite bunden under de första tio åren.

Det ser jag ingen anledning alls att acceptera. Snarare tycker jag att man måste acceptera att vi lever i ett samhälle med väldigt många olika slags människor. Några är små och några är stora, några är si och några är så.

Vem ska bestämma vilka som får finnas med när och var? "I dag har kaféet bara öppet för blåögda, övriga får komma en annan dag?" Jag gillar inte dina kläder, du får inte vara med". Alla stör vi oss väl på något men det får man själv ta ansvar för och inte lägga på andra.

Om den som ordnar en träff också kan informera om vad som gäller för barn, husdjur och andra eventuella kriterier så kan man själv ta ställning till om man vill, kan och får lov att komma.

mitzerl skrev:Man kan faktiskt inte ta med sig barn överallt och i alla sammanhang.

I nästintill alla sammanhang jo. Så länge det inte är till skada för barnet. Hur tror du annars att barn ska kunna lära sig hur man ska bete sig? Den här inställningen om att barn inte ska synas eller höras är både gammal, osund och förlegad och dessutom inte alls bra för barnen. Inte för vuxna heller för den delen.

Man blir konstig av att alienera sig så strängt från allt som kan tänkas vara lite jobbigt. Det gör bara att man blir ännu känsligare. Jag levde isolerad i skogen ett par år. Det var inte bra. Jag blev folkskygg och tålde ingenting till slut. Det tog flera år att hitta tillbaka till livet igen efter det.

När det gäller din katt så vet jag att katter har sitt revir och där vill de vara. Släpa runt på en katt är inget att rekommendera för kattens bästa. Jag tror dessutom inte att din katt far illa av att vara ensam hemma ibland. Den klarar sig bra ändå bara den har mat och vatten så det räcker.

Men för min del skulle jag gärna se att träffarna var öppna för alla, inklusive husdjuren.

mitzerl skrev:

DC skrev:Jag har en syster som är utvecklingsstörd. Hon är lika välkommen som vi andra när vi ses i familjen vare sig vi är hemma hos någon eller går på lokal. Hon är som hon är men hon är inte mindre medlem av vår familj för det.

Men det är skillnad på hemma i familjen och aspieträffar. Eller kan du inte se det?

Om man har valt att skaffa barn så får man helt enkelt lov att acceptera att man blir lite bunden under de första tio åren. Man kan faktiskt inte ta med sig barn överallt och i alla sammanhang.

Jag kan inte ta med mig min katt överallt heller. Om jag vill åka bort över en helg så får jag skaffa kattvakt, eller så får jag avstå från att åka bort. Men jag skulle aldrig drömma om att kalla folk för katthatare för det.

Men Mitzerl, vilken ton du har, när du säger Eller kan du inte se det?... (Jag läser det som en otrevlig ton iaf.)

Och lite bunden är inte samma sak som att vara i husarrest, barn behöver ju träna på att vara nån annanstans och föräldrar kan vilja vara sociala, utan att för den skull kanske ens KUNNA få barnvakt, allra helst till aspiga barn som inte godkänner vem som helst...

Barn får man vara tacksam att folk skaffar så det finns vårdbiträden åt oss när vi hamnar på hemmet! Katter är ju mer av personligt nöje ändå, tycker iaf jag. Tycker inte det går att jämföra, barn är människor som du och jag, katter är djur, även om vissa människor tenderar att bete sig som om katten var deras bebis.

Och jag har ännu inte träffat nåt som får utslag och kliande ögon av barn, vilket jag får av katt och folk med mycket katthår på kläderna!

Jag skulle också helst se att alla träffar vore öppna för alla, inklusive husdjuren.

Men så vet jag inte bara att en del är allergiska mot katter, fobiska mot hundar och så vidare; utan också att en del - bland oss aspisar rätt många - är sensoriskt överkänsliga, utmattade så de har brakat igenom sitt inre golv, med mera. Det är inte "något som kan tänkas vara litet jobbigt"! Det är i fel situationer ett olevbart helvete som kan sätta en helt ur spel i dagar efteråt, förutsatt att man kan få ägna de dagarna helt och hållet åt att vila!

mitzerl skrev:

DC skrev:Jag har en syster som är utvecklingsstörd. Hon är lika välkommen som vi andra när vi ses i familjen vare sig vi är hemma hos någon eller går på lokal. Hon är som hon är men hon är inte mindre medlem av vår familj för det.

Men det är skillnad på hemma i familjen och aspieträffar. Eller kan du inte se det?

Så du menar att min utvecklingsstörda syster ska stanna hemma och inte vistas bland andra? Vilken människosyn du redogör för. Mycket tråkigt. Nej jag förstår inte alls.

DC skrev:Det kan man visst. Så länge det inte är till skada för barnet. Hur tror du att barn annars lär sig hur man ska bete sig?

Och det ska den lära sig just av ett gäng aspergare menar du?

DC skrev:Den här inställningen om att barn inte ska synas eller höras är både gammal, osund och förlegad och dessutom inte alls bra för barnen. Inte för vuxna heller för den delen.

Rdos hade exakt samma tanke för nåt år sen, och A-mamman verkar också tänka i de banorna. Vilket jag mycket väl kan förstå och tycker låter vettigt iofs, från barnets perspektiv.

Enligt mig borde alla föräldrar som så önskar bo i små kollektiv snarare än en och en eller två och två. Ihop med andra föräldrar som önskar samma sak, så att barnet får fler nästan-syskon att leka med, fler barnvakter och fler vuxna förebilder.

Men jag har inte valt att skaffa barn. Om andras barn behöver en vuxen förebild så vill jag gärna bli tillfrågad om jag är villig att ställa upp på det och inte bli påtvingad den rollen bara för att föräldern bedömer att barnet ev skulle kunna må bra av det. Många älskar barn och störs inte av att de uppför sig som sådana, så det är säkert många som inte alls har något emot det. Men det finns också de som helt enkelt inte orkar. Som har nog bara av att försöka överleva själv.

DC skrev:Man blir konstig av att alienera sig så strängt från allt som kan tänkas vara lite jobbigt. Det gör bara att man blir ännu känsligare. Jag levde isolerad i skogen ett par år. Det var inte bra. Jag blev folkskygg och tålde ingenting till slut. Det tog flera år att hitta tillbaka till livet igen efter det.

Och bara för att det var så för dig så 'vet' du att det är så för alla andra också? Jag levde isolerad i skogen i 9 år och tog ingen skada av det alls. Istället fick jag vila upp mig och började därefter bli starkare och kunna tåla kontakt med människor igen. Tyvärr har det dock blivit lite mycket kontakt sen dess, med stöd till närstående som varit nära att dö, flyttat mm, vilket tagit så mycket på mina krafter att jag nu är på gränsen till överansträngning och måste vara ytterst sparsam med den lilla energi jag har för att inte bli sämre igen. Är sjuk nästan jämt för att mitt immunsystem troligen är överbelastat.

Att i det läget bli påtvingad delansvar som vuxenförebild/vuxenkontakt för nätbekants barn känns mer än jag mäktar med faktiskt. Och det är inte bara jag som har stora problem med ork & koncentration mm. Bara för att ni som har barn har det jobbigt så betyder det inte att inte andra kan ha det svårt på andra sätt. Vad man tål är inte din sak att avgöra, utan var och ens.

DC skrev:När det gäller din katt så vet jag att katter har sitt revir och där vill de vara. Släpa runt på en katt är inget att rekommendera för kattens bästa. Men för min del skulle jag gärna se att träffarna var öppna för alla, inklusive husdjuren.

Även om vissa är pälsdjursallergiker, djurfobiker eller har svårt för vissa djur? När jag går på AS-träff är det för att träffa andra vuxna aspergare. När Mitzerl hade katt-träff gick jag för att få träffa katten, men då kallades den inte AS-träff utan katt-träff. Ville jag träffa fler djur skulle jag gå på husdjursmässan. Vill man träffa barn så kan OA som sagt ordna barn-träffar ibland. Räcker det inte så?

Edit: jaha, tydligen hann flera diskutera samma sak innan jag blev klar med mitt inlägg. Min fråga kvarstår; vari ligger det svåra i att bara fråga vilka vuxna som kan tänka sig träffa deras barn och utgöra nödvändiga vuxenkontakt för dessa? Utan att anklaga de som inte orkar för att vara för överkänsliga, ovilliga eller hata barn?

Jag tycker Mitzerls liknelse med katten var mycket välfunnen och relevant även om kissen inte kan ta hand om mig på långvården sen. För det är fortfarande ett val att skaffa barn och även om jag tycker de som gör det är hjältar så vill jag i alla fall bli tillfrågad om jag orkar umgås med dessa eller ej.

Förstår inte problemet; det är bara att informera i förväg om huruvida folk tar barn med sig eller ej. Ingen ska behöva bli påtvingad att umgås med barn. För min del så är barn energitjuvar, de kräver alltid att man tar extra hänsyn, även om de inte skriker, kletar med maten, eller avkräver föräldern all uppmärksamhet. Barns spontanitet tycker jag också är väldigt jobbig.

Som jag sagt tidigare; på en aspergerträff tog en tjej med sig sitt barn, och hon var fullt upptagen med det. Kunde inte delta i samtalen alls. Frågan är varför hon ens gick på träff.

Jag som redan hör dåligt på ett öra och har svårt som det är att uthärda sorl utan att få kraftig huvudvärk av ansträngningen att försöka höra vad som sägs betackar mig alltså från detta.

Dela upp träffarna i barnfria resp barnvälkomnande, så kan alla gå på de som passar bäst.

I ett sammanhang där det inte finns någon nämnvärd känd population med stor sensorisk överkänslighet är inte den här frågan något stort problem, men bland aspergarna är det ett stort och levande ämne, och så blir det som det blir att närmast ofelbart någon genast måste skjuta in att "kanske inte alla fixar att det kommer med barn", eller själv deklarera "synd, då kan inte jag komma" så fort någon förälder nämner något om att kunna komma med barn med sig i någon tråd om en viss träff. Och så går diskussionen igång som nittiosjutton gånger förr.

Men som sagt, för den träff jag tänker mig har jag alltså klurat ut hur vi gör för att slippa det här problemet. Träff i lokalen hela dagen och kvällen fram tills allt måste flytta upp till mig i stället, barnfritt efter ett visst klockslag, och redan före det klockslaget kan de som inte klarar av barn i stället umgås uppe i min lägenhet.

Det fixar vi!

Ja, det låter görbart.

Det verkar som om jag behöver säga en del saker. Jag har läst tråden många gånger och undrar om någon är arg på mej. Jag ville bara förklara hur någon som inte vill gå på en AS-träff med barn kan känna.
Har någon ett problem med mej, så ta upp det med mej personligen via PM.
Jag hatar inte barn. Jag har två brorsbarn, och jag gillar dom precis lika mycket som andra i min familj. Men jag väljer ofta att inte spendera för mycket tid ihop med dom. Jag orkar inte med för mycket stoj och stök. Jag går ofta undan om det blir för mycket, och det är inget problem för min familj. Jag umgås gärna med barnen när dom är lugna, inte stojar för mycket och det går att prata med dom. Det är inte alltid dom är lugna och jag väljer att gå. Tro det eller ej, men min brorsdotter gillar mej och frågar/pratar ofta om mej. Hon är 5 år. Vi har lekt ihop många gånger när det har funkat.
Jag har inte uppfattat någon vuxen Aspie på en AS-träff som någon påfrestande människa. Jag uppskattar att få träffa andra Aspisar, på en träff, när jag orkar med det.
Barn-träffar tycker jag är en jättebra ide. Då kan man välja.
Jag har aldrig någonstans sagt att jag tror att allt handlar om mej. Dom som känner mej vet mycket väl att jag inte söker uppmärksamhet och att jag gärna sitter och lyssnar på vad andra människor har att berätta utan att jag känner att jag måste få prata med.
Jag tycker det är jättetråkigt om det finns dom som läser in att jag har sagt saker som jag inte har sagt.
Jag ber om ursäkt om någon tog illa upp. Det var inte min mening att såra. Dom som tog illa upp får tycka illa om mej hur mycket som helst, men det kommer inte att ändra hur jag känner iaf.