Har kraschat med ytterligare en spännande nätkontakt som jag trodde hade kunnat leda till en relation.

Jag beklagade mig återigen för min NT-kompis som brukar få höra det mesta.

Han påstod att det omöjligt alltid kunde vara fel på tjejerna jag har kontakt med. Felet måste ju vara mitt oxå.. Och om jag inte kan se att jag oxå gör fel så ljuger jag för mig själv..

Det var den värsta förolämpningen jag fått på länge. Jag har i många år analyserat mig själv för att försöka förstå mina problem bättre.

Aldrig har jag lyckats komma fram till att jag skulle lyckas ljuga för mig själv i vissa situationer.

NT är ofta duktiga på att ljuga både för sig själva och andra. Dessutom finns det ju en massa olika psykologiska försvar som träder in i jobbiga situationer där NT inte riktigt orkar varsebli verkligheten.

Själv anser jag att det inte är typiskt för den rena Aspien att ljuga för sig själv. Om jag gör det utan att vara medveten om det så skulle jag önska att någon kunde motbevisa mig så att jag kan börja korrigera problemet.

Men att utan några bevis anklaga mig för att ljuga för mig själv bara för att det är en möjlig förklaring tar jag tills vidare som en grov förolämpning..

Någon som har nån erfarenhet av detta?

Välkommen tillbaka! Har saknat dina inlägg.
Min uppfattning är att aspergare pga diagnosen ofta ägnar sig väldigt mycket åt självrannsakan, diagnosen förklarar varför vi fungerar & tänker som vi gör.

NTs har sällan den sortens specifika kunskap om sig själv, och jag menar också att de flesta aspergare tänker mer logiskt än emotionellt, varför du naturligtvis vet bäst själv om du ljugit för dig själv eller inte.
Varför det inte funkade kan jag däremot inte uttala mig om.

Vissa saker funkar för endel personer och inte för andra. För vissa personer funkar detta med förhållanden och för andra går de i krasch hela tiden. Det kan vara så att du gör fel, men det kan också vara exempelvis så, att de personer du blivit tillsammans med inte passar dig som person. Man får försöka nysta, har du möjlighet kan du ju fråga de du varit tillsammans med eller andra tjejjer/kvinnor du känner hur de upplever dig och vad de tycker är bra egenskaper och vad du behöver öva på. Du kan ju också fråga dem om vad de tror om vilken typ person du skulle passa att vara tillsammans med.

Frågar man NT-tjejer om sådant får man oftast överslätande goddag-yxskaft-svar. Man får nästan räkna med att de tycker tvärtemot vad de säger.

För att kunna svara på vems "fel" saker och ting är så måste man ju veta vem som gjort vad och hur och när. Sen är det väl ofta så att det krävs två för att dansa tango. Båda måste samarbeta för att få en relation att fungera.

Om man inte kan låsa upp en dörr, är det nyckelns fel eller nyckelhålets fel att man inte kan öppna? Oftast handlar det on hur man själv tänker.

Om nyckeln tagit en liten skada så ligger källan till problemet hos nyckeln, men jag kan fortfarande skylla på att nyckelhålet inte är flexibelt nog.

Har inget vettigt att komma med rakt upp och ned (måste få tänka på detta).

Men det är så otroligt roligt att "se" dig igen så jag måste bara få säga välkommen åter (även om det bara är en snabbtitt).

Det jag är väl medveten om hos mig själv är att jag inte är särskilt flexibel och att jag har väldigt låg tolerans mot idiotiskt beteende.

Så om bara människor i min närhet slutade bete sig som idioter så skulle det ju inte vara något problem.

Thunderchild, det brukar gå likadant för mig. Jag blir därför nyfiken på i vilket stadium de tappar intresset i ditt fall. (Andra som känner i sig får också gärna svara.) I mina fall kan allt verka jättelovande när vi haft skriflig kontakt och de har sett foton på mig. Det kan fortsätta att verka mycket lovande efter att vi börjat ringa och prata i telefon med varandra. Men, träffas man i verkligheten förlorar de genast intresset. Trots att jag ser precis ut på korten och mitt sätt att prata är detsamma som i telefon (i alla fall ungefär). Jag blir så galen och uppgiven, eftersom min livsdröm, det som kan få tillvaron att kännas meningsfull, är att få barn.

Det kanske låter som jag har dejter på gång ofta, men så är det knappast. Det är jag som har levt länge.

Min psykolog har riktat in alla sina ansträngningar på att få mig att byta livsdröm.

Be psykologen att kamma sig. Det man vill ska man satsa på, bättre lyss till den sträng som brast, ni vet...

Hmm. Tallerger..

Jag kan inte svara på vad som orsakar dina bekymmer. Min gissning är att dom på nåt sätt inte får samma bild av dig IRL som dom fått via chatt å telefon. Om du har höga poäng på AS-skalan kanske det har med klädstil och kroppsspråk att göra?

Nu var det rätt länge sen jag hade en nätdejt men jag har haft några spännande kontakter på gång som har kraschat redan på chattstadiet.

Det har då varit jag som brytit efter nån sorts dramatiskt eller rent korkat utspel från motparten.

tahlia skrev:Har inget vettigt att komma med rakt upp och ned (måste få tänka på detta).

Men det är så otroligt roligt att "se" dig igen så jag måste bara få säga välkommen åter (även om det bara är en snabbtitt).

Tackar lilla larven där..

Lika söt som vanligt.

Jag hade en 12, årig relation där det sprack och jag har ingen aning om varför, än i dag. Jag satte både henne och barnen före mej själv i alla lägen.
Det jag vet är att jag har en oro och realistisk syn på faror och det misstolkade hon som ett kontrollbehov. Tyvär var det inte alls så, men om jag ska åka o handla så vet jag när jag kommer hem. Hon kunde vara två timmar sen och det gjorde mej jävligt orolig. Hon trodde det berode på att jag inte litade på henne men det handladfe inte om det. Jag var helt enkellt orolig att ngt, hade hänt...
Min dotter förstår mej till 100%. Hon vet jatt jag litar på henne till 100% och att jag bara vill veta var hon är osv, för att veta att hon är OK.
Jag kan skicka sms, och hon svarar utan att skämmas inför sina kompisar..
Jag vet vad en tonåringstjej kan råka ut för, och det ska inte hända min..
Ytterligare ett ordspråk jag gillar
"Idioter lär sej av sina misstag (förhoppningsvis), vi smarta lär oss av andras..."

Edit: Har haft långvarig relation efteråt, men det har inte varit detsamma. Kan jag inte lita på Mamman till mina barn efter 12år så kommer jag aldrig att lita på ngn,... Tråkigt men sant....

Tycker det verkar troligare att du inte vet vad du gör för "fel" än att du skulle ljuga för dig själv.

Alltså min gissning är att det är din aspighet som ställer till det. Jag antar att du inte avslöjade för din nätkontakt att du har AS? Kraschade det när ni träffades irl el redan innan?

Annars håller jag med din NT-vän att det omöjligt kan vara fel på alla tjejerna. Påminner mig om denna historia:
"Först var jag ihop med Anna och det tog slut. Sen var jag ihop med Britta och det tog också slut. Senast var jag ihop med Carina och det tog slut nyligen. Det är fel på Anna, Britta och Carina!"

Det behöver förstås inte vara "fel" på någon, utan det som kallas "bristande personkemi". Men kanske har aspergare ofta "bristande personkemi" för NT-personer.

KrigarSjäl skrev:Frågar man NT-tjejer om sådant får man oftast överslätande goddag-yxskaft-svar. Man får nästan räkna med att de tycker tvärtemot vad de säger.

Och frågar man AS-tjejer så har de inte märkt något konstigt alls. Verkar hopplöst mao.

Men sina ex borde man väl kunna fråga, de måste ju veta. Likaså tjejkompisar om man förklarar att man inte vill ha empati utan ärlighet.

Jag har en väldigt speciell tjejkompis. Vi dejtade några gånger innan jag dumpade henne och meddelade henne ärligt varför.

Hon var så stark att hon kunde ta det å vi fortsatte prata som vänner. Bekanta till henne varnade henne om mig så hon frågade mig flera gånger vad dom menade men jag kunde uppriktigt svara att jag inte hade en aning.

Vi har haft en väldigt nära kontakt sedan dess och om jag skulle fråga henne vad som är fel på mig så tror jag inte hon skulle ha något svar. Hon tycker jag är den totala drömmannen, så det är ju himla typiskt att jag inte kan känna den rätta attraktionen för henne.

Thunderchild skrev:Jag har en väldigt speciell tjejkompis. Vi dejtade några gånger innan jag dumpade henne och meddelade henne ärligt varför.

Hon var så stark att hon kunde ta det å vi fortsatte prata som vänner. Bekanta till henne varnade henne om mig så hon frågade mig flera gånger vad dom menade men jag kunde uppriktigt svara att jag inte hade en aning.

Vi har haft en väldigt nära kontakt sedan dess och om jag skulle fråga henne vad som är fel på mig så tror jag inte hon skulle ha något svar. Hon tycker jag är den totala drömmannen, så det är ju himla typiskt att jag inte kan känna den rätta attraktionen för henne.

Du är ärligt dum i huvet... Traktar efter för mycket...

KrigarSjäl skrev:Frågar man NT-tjejer om sådant får man oftast överslätande goddag-yxskaft-svar. Man får nästan räkna med att de tycker tvärtemot vad de säger.

Då vet han att han pratat med fel person.

7anne skrev:Du är ärligt dum i huvet... Traktar efter för mycket...

Ha, ha.. Jag gillar ärliga och raka människor men nu tycker jag att du är lite orättvis.

Jag vet inte vad du har för erfarenhet av relationer med kvinnor men jag har hunnit prova att vara sambo i 10 år och då hinner man fundera på vad man vill ha ut av en relation.

Jag saknade en del saker i den relationen och lovade mig själv att inte göra om samma misstag igen.

Jag gissar att du inte gjort den erfarenheten än att vilken kvinna som helst inte räcker..

Har man AS så kan det bli mer komplicerat. men man får inte ge upp..

Thunderchild skrev:

7anne skrev:Du är ärligt dum i huvet... Traktar efter för mycket...

Ha, ha.. Jag gillar ärliga och raka människor men nu tycker jag att du är lite orättvis.

Jag vet inte vad du har för erfarenhet av relationer med kvinnor men jag har hunnit prova att vara sambo i 10 år och då hinner man fundera på vad man vill ha ut av en relation.

Jag saknade en del saker i den relationen och lovade mig själv att inte göra om samma misstag igen.

Jag gissar att du inte gjort den erfarenheten än att vilken kvinna som helst inte räcker..

Har man AS så kan det bli mer komplicerat. men man får inte ge upp..

Bra att du tog det för vad det var, tyvärr sitter ju inte jag i din sits så jag kan välja o vraka...
Och jo, jag har en 13, årig relation bakom mej med två barn...

7anne skrev:Jag hade en 12, årig relation där det sprack och jag har ingen aning om varför, än i dag. Jag satte både henne och barnen före mej själv i alla lägen.
Det jag vet är att jag har en oro och realistisk syn på faror och det misstolkade hon som ett kontrollbehov. Tyvär var det inte alls så, men om jag ska åka o handla så vet jag när jag kommer hem. Hon kunde vara två timmar sen och det gjorde mej jävligt orolig. Hon trodde det berode på att jag inte litade på henne men det handladfe inte om det. Jag var helt enkellt orolig att ngt, hade hänt...
Min dotter förstår mej till 100%. Hon vet jatt jag litar på henne till 100% och att jag bara vill veta var hon är osv, för att veta att hon är OK.
Jag kan skicka sms, och hon svarar utan att skämmas inför sina kompisar..
Jag vet vad en tonåringstjej kan råka ut för, och det ska inte hända min..
Ytterligare ett ordspråk jag gillar
"Idioter lär sej av sina misstag (förhoppningsvis), vi smarta lär oss av andras..."

Edit: Har haft långvarig relation efteråt, men det har inte varit detsamma. Kan jag inte lita på Mamman till mina barn efter 12år så kommer jag aldrig att lita på ngn,... Tråkigt men sant....

Men snälla... Barnets mamma är EN kvinna av många. Att du inte förstod varför det tog slut behöver ju inte betyda att det inte fanns skäl, enligt henne, eller att det skulle bli likadant med nån annan? Ni kanske gick jättelänge och hade problem som inte kom fram i ljuset och kunde jobbas på, om det öht hade gått att jobba på dem, när ni verkar ha haft så olika syn på vad problemet var.

Du kan ha MENAT saker som omsorg och oro, och KÄNT dem som det, men hon kan likafullt ha upplevt detta som kontrollbehov, och ingen behöver ha rätt eller fel.

Det låter sorgligt att fastna i ensamhet eller Jag kommer aldrig att få en bra relation igen-tänk pga EN erfarenhet, även om den var lång. Så tänker jag i alla fall. Sök hjälp för att bearbeta det här om du inte kan göra det på egen hand, är mitt råd.

Thunderchild skrev:Hmm. Tallerger..

Jag kan inte svara på vad som orsakar dina bekymmer. Min gissning är att dom på nåt sätt inte får samma bils av dig IRL som dom fått via chatt å telefon. Om du har höga poäng på AS-skalan kanske det har med klädstil och kroppsspråk att göra?

Nu var det rätt länge sen jag hade en nätdejt men jag har haft några spännande kontakter på gång som har kraschat redan på chattstadiet.

Det har då varit jag som brytit efter nån sorts dramatiskt eller rent korkat utspel från motparten.

Det intressanta är att jag ska ha låga poäng på den skalan. Eller, rättare sagt, så har jag inte hela bilden och är därför "atypisk autist med aspegerproblematik". Det borde inte vara kläderna som är felet. Jag har i alla fall rådgjort med tjejkompisar innan. Likaså har jag tänkt på att vara hel och ren, att intressera mig för vad tjejen har att säga och att inte vara velig och osäker, allt i enlighet med de tips man får.

Kroppsspråk ja, det är ett mysterium. Inte alltihop, men att man kan tappa intresset för någon pga av personens kroppsspråk. Det är ju inte så att jag har konstiga ryckningar eller står och gör obscena gester.

Men jo, men jo, det brukar ofta heta, efter att jag tjatat om en förklaring, att jag inte utstrålar tillräckligt mycket självsäkerhet och självkänsla etc. Hur f-n gör man det då? Nej, jag står inte och darrar, och jag försöker vara glad, initiativrik och hålla ögonkontakt. Men inte 17 hjälper det.

alfapetsmamma skrev:

7anne skrev:Jag hade en 12, årig relation där det sprack och jag har ingen aning om varför, än i dag. Jag satte både henne och barnen före mej själv i alla lägen.
Det jag vet är att jag har en oro och realistisk syn på faror och det misstolkade hon som ett kontrollbehov. Tyvär var det inte alls så, men om jag ska åka o handla så vet jag när jag kommer hem. Hon kunde vara två timmar sen och det gjorde mej jävligt orolig. Hon trodde det berode på att jag inte litade på henne men det handladfe inte om det. Jag var helt enkellt orolig att ngt, hade hänt...
Min dotter förstår mej till 100%. Hon vet jatt jag litar på henne till 100% och att jag bara vill veta var hon är osv, för att veta att hon är OK.
Jag kan skicka sms, och hon svarar utan att skämmas inför sina kompisar..
Jag vet vad en tonåringstjej kan råka ut för, och det ska inte hända min..
Ytterligare ett ordspråk jag gillar
"Idioter lär sej av sina misstag (förhoppningsvis), vi smarta lär oss av andras..."

Edit: Har haft långvarig relation efteråt, men det har inte varit detsamma. Kan jag inte lita på Mamman till mina barn efter 12år så kommer jag aldrig att lita på ngn,... Tråkigt men sant....

Men snälla... Barnets mamma är EN kvinna av många. Att du inte förstod varför det tog slut behöver ju inte betyda att det inte fanns skäl, enligt henne, eller att det skulle bli likadant med nån annan? Ni kanske gick jättelänge och hade problem som inte kom fram i ljuset och kunde jobbas på, om det öht hade gått att jobba på dem, när ni verkar ha haft så olika syn på vad problemet var.

Du kan ha MENAT saker som omsorg och oro, och KÄNT dem som det, men hon kan likafullt ha upplevt detta som kontrollbehov, och ingen behöver ha rätt eller fel.

Det låter sorgligt att fastna i ensamhet eller Jag kommer aldrig att få en bra relation igen-tänk pga EN erfarenhet, även om den var lång. Så tänker jag i alla fall. Sök hjälp för att bearbeta det här om du inte kan göra det på egen hand, är mitt råd.

Jo du var kvick att döma...

Om man nu har ett problem i en relation tycker man ju att det normala borde vara att ta upp det, så att det går att löasa...
Det jag skrev var en teori jag hade. Inte att det var så..
Vi hade aldrig pratat om det eller haft några problem, inga höjda röster osv,. Våra barn hade aldrig hört oss bråka.. osv...
När man sen kommer hem från jobbet och får det rätt i ansiktet, då blir det ganska obegripligt... Nä, jag lägger ingen krut på några relationer mer. Priset var för högt för mej i den...

7anne skrev:

alfapetsmamma skrev:

7anne skrev:Jag hade en 12, årig relation där det sprack och jag har ingen aning om varför, än i dag. Jag satte både henne och barnen före mej själv i alla lägen.
Det jag vet är att jag har en oro och realistisk syn på faror och det misstolkade hon som ett kontrollbehov. Tyvär var det inte alls så, men om jag ska åka o handla så vet jag när jag kommer hem. Hon kunde vara två timmar sen och det gjorde mej jävligt orolig. Hon trodde det berode på att jag inte litade på henne men det handladfe inte om det. Jag var helt enkellt orolig att ngt, hade hänt...
Min dotter förstår mej till 100%. Hon vet jatt jag litar på henne till 100% och att jag bara vill veta var hon är osv, för att veta att hon är OK.
Jag kan skicka sms, och hon svarar utan att skämmas inför sina kompisar..
Jag vet vad en tonåringstjej kan råka ut för, och det ska inte hända min..
Ytterligare ett ordspråk jag gillar
"Idioter lär sej av sina misstag (förhoppningsvis), vi smarta lär oss av andras..."

Edit: Har haft långvarig relation efteråt, men det har inte varit detsamma. Kan jag inte lita på Mamman till mina barn efter 12år så kommer jag aldrig att lita på ngn,... Tråkigt men sant....

Men snälla... Barnets mamma är EN kvinna av många. Att du inte förstod varför det tog slut behöver ju inte betyda att det inte fanns skäl, enligt henne, eller att det skulle bli likadant med nån annan? Ni kanske gick jättelänge och hade problem som inte kom fram i ljuset och kunde jobbas på, om det öht hade gått att jobba på dem, när ni verkar ha haft så olika syn på vad problemet var.

Du kan ha MENAT saker som omsorg och oro, och KÄNT dem som det, men hon kan likafullt ha upplevt detta som kontrollbehov, och ingen behöver ha rätt eller fel.

Det låter sorgligt att fastna i ensamhet eller Jag kommer aldrig att få en bra relation igen-tänk pga EN erfarenhet, även om den var lång. Så tänker jag i alla fall. Sök hjälp för att bearbeta det här om du inte kan göra det på egen hand, är mitt råd.

Jo du var kvick att döma...

Om man nu har ett problem i en relation tycker man ju att det normala borde vara att ta upp det, så att det går att löasa...
Det jag skrev var en teori jag hade. Inte att det var så..
Vi hade aldrig pratat om det eller haft några problem, inga höjda röster osv,. Våra barn hade aldrig hört oss bråka.. osv...
När man sen kommer hem från jobbet och får det rätt i ansiktet, då blir det ganska obegripligt... Nä, jag lägger ingen krut på några relationer mer. Priset var för högt för mej i den...

Jag dömde inte, jag svarade det på det du skrev. Vad du vet om er relation men som inte skrivits här kan ju varken jag eller andra forumister veta, eller hur?

Höjda röster är inte nödvändigtvis fel. Det kan vara värre med att man inte är vänner, inte pratar med varann, pratar fult om varann osv. Det säger jag inte att du eller ni gjorde. Att hon plötsligt ville skiljas framgick inte av det inlägg jag läste och svarade på. Hon kan ju också försökt säga nåt men du inte uppfattade det? Inte alltför ovanligt i våra kretsar, tyvärr... Jag menade inte att hoppa på dig, bara säga att det är synd att inte våga försöka igen.