Jag har alltid varit deppig men har aldrig förstått varför. Har fått höra av min psykolog att det kan ha ett samband. Att jag har as och är deprimerad alltså. Någon som vet något om det verkligen kan finnas ett samband eller hittar hon bara på?
Skulle vara väldigt skönt att få veta om jag kan göra något åt det eller om det är något jag får leva med resten av mitt liv. Har varit deprimerad i snart 7år.

ha de fint.
/Sara

Att människor med AS ofta drabbas av depressioner beror väl mer på omständigheter i livet som till slut gör en deprimerad? Dvs. missförstånd eller liknande som det är större sannolikhet att människor med AS drabbas av (eller är känsligare för) som till slut gör att man tappar ork och kanske livslust. Jag tror inte att det är så att man föds med större benägenhet till depression bara för att man har AS. Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Nej, du har rätt. Depression är inte direkt kopplat till AS, snarare en konsekvens av de svårigheter som kan uppstå. Sen måste man vara biologiskt benägen också, alla blir ju inte deprimerade.

ling0n skrev:Att människor med AS ofta drabbas av depressioner beror väl mer på omständigheter i livet som till slut gör en deprimerad? Dvs. missförstånd eller liknande som det är större sannolikhet att människor med AS drabbas av (eller är känsligare för) som till slut gör att man tappar ork och kanske livslust. Jag tror inte att det är så att man föds med större benägenhet till depression bara för att man har AS. Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Det jag läst och hört är att det dels är som du säger, att man får depressioner som en följd av händelser som missförstånd, konflikter, ensamhet osv.

SEN finns det en hög samsjuklighet mellan AS och annat, som oro, ångest, depression, tvångstankar, sömnsvårigheter osv. Man är skörare eller mer mottaglig för andra psykiatriska tillstånd.

Generellt så ökar ju en diagnos risken för att man har en diagnos till, så förmodar jag även mellan AS och depression. Själv har jag samma problem, varit deprimerad massa år från och till. Har man haft en depression, ökar risken för att man skall ha en till, har man haft två ökar risken för en tredje och har man haft tre-fyra är det sannolikt att man kommer fortsätta ha skov vidare.

Säkert ökar konsekvenserna av AS risken för depression konstigt annars. Varje gång man läser i tidningen hur man skall "minska risk för depression" nämns alltid nätverk, nära vänner, familj, kärlek, beröring, jobb, regelbundna mattider, vistas UTOMHUS i solen, inte stressa, FORMULERA hur man känner och... allt detta har iaf jag svårt för att göra, plus delen med motion som går åt skogen även den för jag är depp och saknar överskottsenergi...

De delar jag också saknar för att slippa depp.
[X] nätverk
[/] nära vänner
[/] familj
[X] kärlek, (men altså jag är intresserad av någon iaf)
[X] beröring
[ ] jobb
[X] regelbundna mattider
[X] vistas UTOMHUS i solen
[ ] inte stressa
[X] FORMULERA hur man känner och...

Förklaring av definitioner:
[X] = saknar
[/] = saknar i princip ja
[ ] = det gör jag tydligen rätt då

Inte undra på att man är nere då lol.

MsTibbs skrev:
nätverk, nära vänner, familj, kärlek, beröring, jobb, regelbundna mattider, vistas UTOMHUS i solen, inte stressa, FORMULERA hur man känner

Kort sagt, det är bäst att vara oaspergig.

mnordgren skrev:

MsTibbs skrev:
nätverk, nära vänner, familj, kärlek, beröring, jobb, regelbundna mattider, vistas UTOMHUS i solen, inte stressa, FORMULERA hur man känner

Kort sagt, det är bäst att vara oaspergig.

En del i detta tror jag är det sociala stigmat som man utsätts för när man har brist på ovanstående, det i sig självt ger nog en stor del av ökade depressionsrisken.

Jag blev diagnostiserad med egentlig depression av en läkare som bekräftade utredningspsykologens diagnos(er). Men jag har blivit mycket bättre utan varken medicin eller terapi. Tror att mycket av orsaken grundas i att jag blev mycket utstött, både medvetet som omedvetet av människor i min omgivning. Och det berodde delvis på att jag inte riktigt hade greppat läget om vem jag var eller vart jag ville komma och p g a det så kände jag mig mer eller mindre värdelös. Finns även en del jag ångrar som jag inte kan undvika att tänka på ibland. Anledningen till att jag blivit bättre är möjligtvis tack vare acceptans. Kanske har jag ändå kommit en bit på vägen till mitt slutgiltiga mål. Finns mycket man kan göra helt på egen hand även om det kan behövs någon att stödja sig emot, sen beror väl mycket på hur långt in i depressionen man kommit och vilken atmosfär man svävar i. Vet inte alls mycket om depressioner, det har aldrig intresserat mig, blev lite förvånad när hon diagnostiserade mig med egentlig depression. Mycket stämde, men jag har ett sätt att "boost" mig själv på. Mycket av min negativa energi går att konvertera genom musik. Min begåvning, mitt äldsta intresse & min källa för reservenergi.

Egentlig depression är diagnosen depression helt enkelt. Till skillnad från folkmun "deppig" som var man är.

MsTibbs skrev:
En del i detta tror jag är det sociala stigmat som man utsätts för när man har brist på ovanstående, det i sig självt ger nog en stor del av ökade depressionsrisken.

Håller med. Dels att inte ha en del av ovanstående (vilket man nu saknar), dels stigmat, dels vetskapen eller tron att man inte kan få det och skuld- och skamkänslor över det.

Gissar att anledningen bakom nedstämdhet och AS är, svårt att förstå socialt samspel och genom detta svårt att bilda relationer både parter och vänskaps relationer. Individen är medveten om detta och det orsakar nedstämdhet och då individen inte kan lösa problemet bildas en negativ spiral. Suck hur kommer man runt detta? Hur ska man lyckas med utbildning när detta finns i "ryggsäcken"?

MsTibbs skrev:Egentlig depression är diagnosen depression helt enkelt. Till skillnad från folkmun "deppig" som var man är.

Citerar det som står på pappret.

Regelbundna mattider, seriöst ska det va ett problem och ett som kan nämnas i samma veva som brist på mänsklig kontakt

Jag blir mer hatisk än deprimerad. Jag kokar över av bittert hat mot samhället och mot människor i allmänhet. Jag längar efter att på något sätt få ut min hämnd på det samhälle som ständigt stänger mig ute, att de som sätter och upprätthåller normerna ska få lida som jag har gjort. Men hatet kanske bara är ett annat uttryck för depression?

Bakom mitt hat och min bitterhet finns en djup sorg. Är dock inte deprimerad - för tillfället.

Jag lyssnade på Martin Kellermans sommarprogram där han berättade att han var rätt deprimerad och ritade undeliga serier som han egentligen inte gillade alla gånger men gjorde det ändå.
Han försökte göra roliga saker men de blev aldrig roliga och han blev bara mer deppad, så gjorde han Rocky, den där hunden som är med i alla möjliga undeliga samanhang.
Det var delvis hämtat ur hans liv och han tyckte inte alls det var något roligt men folk skrattade och köpte och han fick göra Rocky för Metro och det blev ju succe.

Antar att han har det bättre nu men vet inte om han blev helt genomlycklig.
Tar väl ett tag o vända precis som det tar ett tag o vända en bil när man upptäcker att det finns en ny väg

DIProgan skrev:Regelbundna mattider, seriöst ska det va ett problem och ett som kan nämnas i samma veva som brist på mänsklig kontakt

Ja

Äh överdrivet, åtminstone för mig. Jag kan stoppa mat i mig själv och va deppig ändå. Att få i sig maten, visst det kan vara problematiskt och går enklare när man är glad men att koppla mat och lycka har aldrig varit min grejj. Jag kommer aldrig bestämma mig för att äta vid specifika tidpunkter i mitt liv så vida jag inte skaffar familj med riktigt ansträngda scheman. Friheten över mina vanor är a och o.

Ett experiment:
Behöver det vara bestämda tider?
Går det inte lika bra med ungefär samma mönster av när man äter?
Antar att mat inte ätits exakt så som nu under historiens gång.
Tror kroppen klarar en hel del men att man säkerligen kan göra så kroppen får ett lätt jobb.

Jag har nog en aningen avvikande åsikt i den här frågan. Jag vet naturligtvis inte, men det skulle inte förvåna mig om det faktiskt finns ett samband mellan Asperger och mer kroniska depressiva symptom, dystymi och dylikt. Signalsubstansen noradrenalin som påverkas av vissa antidepressiva mediciner verkar såvitt jag förstått vara åtminstone delvis påverkad av Asperger, så det verkar inte omöjligt att det skulle kunna finnas ett mer direkt samband än endast de indirekta effekter som beskrivs ovan.

Efter att ha läst på en aning verkar det ganska klarlagt att det finns korrelation mellan Asperger och depression, speciellt hos unga vuxna och vuxna, men hur sambandet ser ut är allt annat än klart. Aspergerpersoner med högre intelligens, högre social funktion och fler komorbida psykologiska problemtillstånd är speciellt benägna att bli deprimerade.

Peter skrev:Jag har nog en aningen avvikande åsikt i den här frågan. Jag vet naturligtvis inte, men det skulle inte förvåna mig om det faktiskt finns ett samband mellan Asperger och mer kroniska depressiva symptom, dystymi och dylikt. Signalsubstansen noradrenalin som påverkas av vissa antidepressiva mediciner verkar såvitt jag förstått vara åtminstone delvis påverkad av Asperger, så det verkar inte omöjligt att det skulle kunna finnas ett mer direkt samband än endast de indirekta effekter som beskrivs ovan.

Håller med. Tror det är klarlagt också (inte orsaken men väl företeelsen) men jag ids inte leta källor nu.

earlydayminer skrev:

MsTibbs skrev:Egentlig depression är diagnosen depression helt enkelt. Till skillnad från folkmun "deppig" som var man är.

Citerar det som står på pappret.

Jag säger inte emot, det var allmänt förtydligande.