Kromosomer är mikroskopiskt synliga färgbara strukturer i en cell, som framträder vid celldelningen, mitosen. Mellan celldelningarna luckras kromosomerna upp och syns som ett diffust nätverk i cellkärnan och de enskilda kromosomerna kan inte längre urskiljas. En kromosom innehåller en lång tråd av DNA i vilken hela eller delar av genomet finns.

Kromosomrubbningar [redigera]
Avvikelser från normal kromosomuppsättning kan delas in i två grupper:

Strukturella avvikelser där en eller flera kromosomer har avvikande form, till exempel där delar av kromosomen saknas eller där extra delar tillkommit. Sådana avvikelser uppkommer genom felaktigheter då kromosomerna kopieras i samband med sammansmältningen av spermiecellens och äggcellens kromosomer och den första celldelningen.
Numeriska avvikelser där hela kromosomer saknas eller extra kromosomer tillkommit. Sådana avvikelser uppstår genom felaktig fördelning av kromosomerna till könscellerna före befruktning och celldelning. Exempel:
Extra kromosom 21: Downs syndrom
Extra kromosom 18: Edwards syndrom
Extra kromosom 13: Pataus syndrom
En X-kromosom saknas hos en kvinna (X-): Turners syndrom
En extra X-kromosom hos en man (XXY): Klinefelters syndrom
En extra Y-kromosom hos en man (XYY): super male-syndrom eller XYY-syndrom
En X-kromosom saknas i ett med Y befruktat ägg: Druvbörd
Kromosomavvikelser är förhållandevis vanliga, och man räknar med att fostret vid cirka 5 % av alla konstaterade graviditeter har någon allvarligare form av kromosomavvikelse.

Avvikelser på kromosomerna, som är numrerade efter sin storlek, anses allvarligare ju lägre nummer (=ju större storlek) den drabbade kromosomen har. I de flesta fall leder numeriska avvikelser i de större kromosomerna till missfall eller till att barnet avlider strax efter födseln. Motsvarande samband är inte lika klart för strukturella avvikelser. Samtidigt måste man ha i åtanke att avvikelser på kromosomnivå inte diagnostiseras för mycket tidiga missfall innan graviditet konstaterats

Schimpansens och människans arvsmassa är lika stor: cirka tre miljarder byggstenar (baspar) och drygt 20 000 aktiva gener. Tidigare har 1,2 procents skillnad fastställts. Det gäller olikheter i enskilda baspar (DNA:s minsta byggsten), vilket motsvarar 35 miljoner av de tre miljarderna baspar. Den nya kartläggningen visar att det också finns skillnader när det gäller stora bitar DNA som kan kopiera och sätta in sig på olika platser i DNA-spiralen. Fem miljoner sådana ställen har hittats där människan genomgående har färre antal förändringar. Det plussar på olikheterna med 2,7 procent, alltså totalt 3,9 procent. Merparten av dessa sitter dock i DNA-delar som är inaktiva.
– Och forfarande är vi alltså 96 procent lika på gennivå, säger Svante Pääbo.

I detta fall pekar indicerna på att människor och schimpanser under en period kan ha korsats in i varandra.

Korsades de tidiga människorna med tidiga schimpanser för de över mutationer till varandra vilket då förklarar tidsuppskattningen som Broad Institute of Harvard and MIT kom fram till.

Arter som är nära släkt med varandra, vilket den tidiga människan och schimpansen är, kan para sig med varandra och få avkomma. Resultatet är en hybrid. Av och till skapas helt nya arter på detta sätt. I de flesta fall, av praktiska orsaker, handlar det om växter, men det sker ibland med djur. Ett ganska färskt exempel är ett kattdjur som skapades genom att tamkatter parades med indiska vildkatter.

Hybriderna förklarar andra underligheter
Forskarna upptäckte också att det DNA som är lagrat i människans X-kromoson är yngre än övrigt DNA. Detta DNA ser ut att vara ungefär 1,2 miljoner år yngre än övrigt DNA.

Hybridisering mellan tidiga schimpanser och människor förklarar detta. Dels är det just X-kromosomen som bör få nytt underlag. Dessutom stämmer tiden med den tidigare tidsuppskattningen. Andra teorier som kan förklara de yngre anlagen i X-kromosomen saknas idag.

Alien skrev:96% enligt denna artikel:

Schimpansens och människans arvsmassa är lika stor: cirka tre miljarder byggstenar (baspar) och drygt 20 000 aktiva gener. Tidigare har 1,2 procents skillnad fastställts. Det gäller olikheter i enskilda baspar (DNA:s minsta byggsten), vilket motsvarar 35 miljoner av de tre miljarderna baspar. Den nya kartläggningen visar att det också finns skillnader när det gäller stora bitar DNA som kan kopiera och sätta in sig på olika platser i DNA-spiralen. Fem miljoner sådana ställen har hittats där människan genomgående har färre antal förändringar. Det plussar på olikheterna med 2,7 procent, alltså totalt 3,9 procent. Merparten av dessa sitter dock i DNA-delar som är inaktiva.
– Och forfarande är vi alltså 96 procent lika på gennivå, säger Svante Pääbo.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_452619.svd

Saninaé skrev:96% är inte så märkvärdigt. Många arter ligger någonstans på 90% skillnad mellan varandra. Jag tror möss och elefanter delar omkring 95% av sina gener. Grisar är också nära människor genetiskt.

Om man tänker efter är det inte så stor skillnad egentligen. Vi har lika många halskotor, samma organ osv. Det är bara formen och magnituden av samma egenskaper som är annorlunda. Även giraffer har ju 7 halskotor. Så för mig är det inte så konstigt att vi ligger nära andra arter genetiskt.

manne skrev:

Saninaé skrev:96% är inte så märkvärdigt. Många arter ligger någonstans på 90% skillnad mellan varandra. Jag tror möss och elefanter delar omkring 95% av sina gener. Grisar är också nära människor genetiskt.

Om man tänker efter är det inte så stor skillnad egentligen. Vi har lika många halskotor, samma organ osv. Det är bara formen och magnituden av samma egenskaper som är annorlunda. Även giraffer har ju 7 halskotor. Så för mig är det inte så konstigt att vi ligger nära andra arter genetiskt.

så vi är inte släkt med apan då eller...

Alla jordens arter har ett gemensamt ursprung. Skillnaderna mellan människor, flugor och pelargonier beror på gradvisa anpassningar till en skiftande miljö.