Sam skrev:Tror för egen del att detta inte stämmer med verkligheten. Eftersom det är betydligt svårare att upptäcka flickor/kvinnor vid AS. För att det tar sig ett lite annorlunda uttryck (hur det "ser ut" och visar sig). Så min gissning är att det förhåller sig på ungefär samma sätt vid AD/HD

Jag skulle gissa att tjejer ofta diagnostiseras med borderline istället för ADHD, medan killar får just ADHD.

Alfapetsmamma:
Vi ses imorgon kanske då om du kommer dit då
Jag räknade med att vi skulle ses då men glömde
liksom att tala om hur jag tänkt..
Hmm det är bra att kommunicera...*s*

Haha..så typiskt mig.

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:
Ni verkar haft snälla utredare, var jag trött så var det bara en bortförklaring.

Jag hade knappt sovit några av gångerna jag var där, vilket jag sa när jag kom in gäspandes. Hon skrev upp det, men det står inget om det i utredningspapperen sen. Det kanske täcks av att jag är sjukskriven för vidbrändhet. En extratrötthet behöver inte påtalas menar jag.

Och visst är det synd att man inte får sitta med nåt man skulle briljera med... Men då skulle å andra sidan det vara lite konstigt att kalla det en utredning för att se om det finns nån funktionsnedsättning, eller hur?

Det är ju inget test för att visa hela människan i all sin komplexitet, utan samma test för alla. Svårt att konstruera tester som skulle vara rättvisande, för alla, även om det vore roligt att få se. Har talat om det förut, att det vore roligt med ett test som ÍNTE hade ett neurotypiskt perspektiv.

Inte jag heller, var vaken över 36 timmar en av gångerna för att jag var så nervös. Var så nervös i början att jag darrade och kallsvettades, kunde knappt tänka. Men det visste ju inte psykologen om, och hon märkte ingenting heller. Hon kallade det väl ADHD eller något. *Skakar på huvudet*

Jag vet att det vore konstigt men ändå.

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:
Ni verkar haft snälla utredare, var jag trött så var det bara en bortförklaring.

Jag hade knappt sovit några av gångerna jag var där, vilket jag sa när jag kom in gäspandes. Hon skrev upp det, men det står inget om det i utredningspapperen sen. Det kanske täcks av att jag är sjukskriven för vidbrändhet. En extratrötthet behöver inte påtalas menar jag.

Och visst är det synd att man inte får sitta med nåt man skulle briljera med... Men då skulle å andra sidan det vara lite konstigt att kalla det en utredning för att se om det finns nån funktionsnedsättning, eller hur?

Det är ju inget test för att visa hela människan i all sin komplexitet, utan samma test för alla. Svårt att konstruera tester som skulle vara rättvisande, för alla, även om det vore roligt att få se. Har talat om det förut, att det vore roligt med ett test som ÍNTE hade ett neurotypiskt perspektiv.

Inte jag heller, var vaken över 36 timmar en av gångerna för att jag var så nervös. Var så nervös i början att jag darrade och kallsvettades, kunde knappt tänka. Men det visste ju inte psykologen om, och hon märkte ingenting heller. Hon kallade det väl ADHD eller något. *Skakar på huvudet*

Jag vet att det vore konstigt men ändå.

Jag sov inte av andra orsaker men tyckte det var bäst att nämna det. När vi var klara sa hon att det inte hade märkts men att jag antagligen skulle vara ännu tröttare än innan på kvällen. Så blev det också. Jag tyckte testandet var roligt nästan hela tiden, så jag såg fram emot träffarna.

Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

earlydayminer skrev:Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

Hur kan de inte förstå att man är nyfiken och intresserad?

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

Hur kan de inte förstå att man är nyfiken och intresserad?

Eller hur? Eller vill veta hur frågan är tänkt innan man svarar, för att man inte gillar att gissa och höfta. Bara som ett exempel. Neuronormativt perspektiv säger jag om det, med en fnysning.

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:[quote="earlydayminer"]Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

Hur kan de inte förstå att man är nyfiken och intresserad?

Eller hur? Eller vill veta hur frågan är tänkt innan man svarar, för att man inte gillar att gissa och höfta. Bara som ett exempel. Neuronormativt perspektiv säger jag om det, med en fnysning. [/quote]

Hehe. Jepp. Jag skulle behöva en person som dig nära mig ibland, som sakta men säkert driver min negativa och bittra tankerotation till något positivt och ljust. Tack.

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:[quote="alfapetsmamma"][quote="earlydayminer"]Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

Hur kan de inte förstå att man är nyfiken och intresserad?

Eller hur? Eller vill veta hur frågan är tänkt innan man svarar, för att man inte gillar att gissa och höfta. Bara som ett exempel. Neuronormativt perspektiv säger jag om det, med en fnysning. [/quote]

Hehe. Jepp. Jag skulle behöva en person som dig nära mig ibland, som sakta men säkert driver min negativa och bittra tankerotation till något positivt och ljust. Tack. [/quote]

Naaa, gulle... (Det rycker i näsan när jag läser ditt inlägg.) Och varsågod!!

Min femtonåring skällde på mig igår och sa att jag aldrig tror på henne och att jag är så negativ, så det värmde att höra det här.

Hmmm, vilka ha ni träffat! Visserligen är det sorgligt och ledsamt ibland men min psykolog kan även skratta!

alfapetsmamma skrev:

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:[quote="earlydayminer"][quote="alfapetsmamma"][quote="earlydayminer"]Önskar att jag hade delat din entusiasm. Nåja, nu är det som det är och jag blir alldeles för emotionell. Huvudsaken är och kommer alltid vara vad jag själv vet om, men när papper skall skickas hit och dit vill jag ändå att det skall stå hur det faktiskt är.

Jag var entustiastisk tills jag läste utlåtandet och hennes kommentarer om jag gärna fastnade i ovidkommande frågeställningar osv. Ovidkommande för dig ja!! Åh!

Hur kan de inte förstå att man är nyfiken och intresserad?

Eller hur? Eller vill veta hur frågan är tänkt innan man svarar, för att man inte gillar att gissa och höfta. Bara som ett exempel. Neuronormativt perspektiv säger jag om det, med en fnysning. [/quote]

Hehe. Jepp. Jag skulle behöva en person som dig nära mig ibland, som sakta men säkert driver min negativa och bittra tankerotation till något positivt och ljust. Tack. [/quote]

Naaa, gulle... (Det rycker i näsan när jag läser ditt inlägg.) Och varsågod!!

Min femtonåring skällde på mig igår och sa att jag aldrig tror på henne och att jag är så negativ, så det värmde att höra det här.[/quote]

Låter lite som när jag var 15. Var du realistisk?

earlydayminer skrev:

alfapetsmamma skrev:Min femtonåring skällde på mig igår och sa att jag aldrig tror på henne och att jag är så negativ, så det värmde att höra det här.

Låter lite som när jag var 15. Var du realistisk?

Det blir för utlämnande, det kommer som pm strax.

Mina utredare skrev ingenting om hur jag svarade på frågor.

De verkade inte bry sig så mycket heller.

Fast senare så har jag talat med utredande psykolog, och nu säger han att de tar "sättet att svara m.m." i beaktande.

Det enda som står om mitt uppträdande är att jag inte verkar psykotisk, att jag svarar formellt och verkar vänlig, samt att jag undviker ögonkontakt. Och det handlar enbart om intrycket då jag först kom dit.

De talade eller skrev inget om vad jag hade sagt, svarat på frågeformulär o.s.v. de berättade bara om WAIS och att den visade på AS. Och då bara p.g.a. av svagheterna.
Några kommentarer stod att jag kanske var trött när jag gjorde dåligt på vissa saker, men - LOL - så stod det inte när jag slog "rekordet" på rödvita kuberna.
De har också tolkat funderande som eventuell trötthet (står i pappret) då jag satt och funderade över om de trodde att jag var begåvningshandikappad när jag skulle se att en framben på en groda inte fanns. Visste inte att det gick på tid.

Vad de tänkte vet jag inte, men det var bara detta de sade.
Jag vet att några poäng i WAIS fick jag p.g.a. gissningstur (gissade på statsminister för en gubbe jag inte hade en aning om vad den var för något - kommer ej ihåg namnet nu, men det var ingen nutida gubbe).

Bror Duktig skrev:Några kommentarer stod att jag kanske var trött när jag gjorde dåligt på vissa saker, men - LOL - så stod det inte när jag slog "rekordet" på rödvita kuberna.

Vad var rekordet för de rödvita kuberna? Jag fick 18 på dem...

Ensamflickan skrev:

Bror Duktig skrev:Några kommentarer stod att jag kanske var trött när jag gjorde dåligt på vissa saker, men - LOL - så stod det inte när jag slog "rekordet" på rödvita kuberna.

Vad var rekordet för de rödvita kuberna? Jag fick 18 på dem...

De rödvita kuberna var nästan det roligaste på hela WAISet, eller testandet. Fast vad jag fick och om det var ett bra resultat kollade jag aldrig upp...

alfapetsmamma skrev:

Ensamflickan skrev:

Bror Duktig skrev:Några kommentarer stod att jag kanske var trött när jag gjorde dåligt på vissa saker, men - LOL - så stod det inte när jag slog "rekordet" på rödvita kuberna.

Vad var rekordet för de rödvita kuberna? Jag fick 18 på dem...

De rödvita kuberna var nästan det roligaste på hela WAISet, eller testandet. Fast vad jag fick och om det var ett bra resultat kollade jag aldrig upp...

Poängskalan var ju mellan 1 och 20, där 10 är genomsnittet, och mellan 8 och 12 betraktas som normalt...

Jag tyckte också det var bland de roligaste. Det gick så snabbt så psykologen hade svårt att hänga med och trycka på stoppknappen när jag var färdig...

Ensamflickan skrev:

Bror Duktig skrev:Några kommentarer stod att jag kanske var trött när jag gjorde dåligt på vissa saker, men - LOL - så stod det inte när jag slog "rekordet" på rödvita kuberna.

Vad var rekordet för de rödvita kuberna? Jag fick 18 på dem...

Jag vet inte vad rekordet var, men jag fick högst poäng av de som de testat.

Inte vet jag heller vad jag fick för poäng, men när kurvan ritas upp, så är min 1 och max 9, då fick jag 9 på den del där rödvita kuberna var med.
Rådata och allt utom de papper jag redan fick, har dessutom "kommit bort i en flytt" så jag lär aldrig få reda på exakt vad jag hade.

Jag vet att det har diskuterats om skillnaden mellan ADHD/ADD och Asperger här förut, men jag tycker mig ändå inte ha hittat svaret. Finns det någon sida på nätet där det grundligt görs en jämförelse mellan dessa och eller en dokumenterad studie?

Jag skriver ner en lista på de symptom som jag skulle vilja ha svar på om det gäller ADHD/ADD eller Aspergers syndrom eller kanske båda. Jag syftar på dessa symptom som långvariga, att det har funnits med hela tiden genom livet, mer eller mindre. Jag skriver också en händelse i berättande form som jag skulle vilja få samma utvärdering på, om det är typiskt ADHD/ADD eller Asperger.

Listan:

Dåligt närminne.
Om man ha fått stora skulder för uteblivna besök hos tandläkare och vårdinrättning. Man missat alltid en massa tider, oavsett om det är viktigt. Man glömmer sånt man bestämt sig för att göra och man förlägger nycklar, plånböcker, mobiltelefoner och andra prylar.

Plötsliga humörsutbrott över att man inte hittar något som man har förlagt, när något inte fungerar och när man är stressad.
Om man tex. inte hittar sirapen i skafferiet, då blir man hysterisk. Man river ut allt som finns där inne i en rasande takt och gryn och makaroner landar på golvet. Man blir så frustrerad att man blir gråtfärdig och ibland kan det även sluta med att man sätter sig ner på golvet och gråter ut sin frustration, men man mår inte bättre av det.

Överdriven frustration över att vänta. Att en kompis kommer försent och man inte vet när hon kommer att komma och att vänta på akuten i flera timmar och inte veta hur länge.
Om man tex måste till akuten och vänta i flera timmar innan man får komma in. Redan efter en kvart börjar det krypa i en och man känner sig frustrerad. Att vänta gör en vansinnig. Efter en stund måste man rusa in på toaletten och stänga om sig för att där slita sig i håret tills det gör riktigt ont och skrika tyst för sig själv, inte allt för vackra ord. Man vill hoppa jämnfota av frustration och ofta gör man det. Att man hellre väljer att lida med sin skada för att slippa gå till akuten och vänta.

Inget tålamod, utan man vill ha gjort sakerna genast, helst igår. Går det inte blir man hyper och försöker febrilt finna en lösning, för man står ju inte ut med att vänta.
När man verkligen vill att något ska göras rusar man på som en ångvält för att det ska hända nu. Man blir irriterad när man får höra alla dessa människor som konstaterat att det inte går. Man måste hitta en lösning, för livet är förstört, frustrerande och kaotiskt tills det blivit gjort. Ofta kan man vara överoptimistisk och även orealistisk i sina strävanden.

Ingen koncentration. Man störs av enformiga ljud, människor som pratar, prasslande papper, en motor som brummar, ett tåg som står dunkande på stationen bredvid, sus och knäppningar från apparater och man störs av det multifunktionella företaget som sitter innanför pannloben. Därinne flyger otaligt med tankar fram och tillbaka på löpande band och de ger en inte en chans att släppa dessa.
Man blir hyper när man hör dessa ljud och om man skulle kunna lokalisera de skulle man vilja dit och slå sönder saken som avger ljud tills det är dött. Det går inte att koncentrera sig och i skallen är det kaos. Tankarna far runt som de vill och man blir alldeles tokig. Det råder en kamp mellan en själv och hjärnkontoret. Den sistnämnda vinner för det mesta, så ingenting blir gjort. Det går inte att fokusera.

Humörsvängningar utan någon direkt anledning.
Man snäser på människor utan att de egentligen har gjort något för att förtjäna det. De råkade bara prata med en vid fel tidpunk och den tidpunkten kan hålla i sig en hel dag. Det leder till att andra människor undrar: .
Vad f:n är det med dig egentligen!
Då svarar man med:
Inget!
Och det leder till mer frustration, för andra vill nu ha svar på varför och du vill ju inte ens prata.

Svårt att komma igång och slutföra uppgifter.
Man har idéer och även motivation ibland, men man kommer aldrig igång och om man mot för modan skulle ha tillräckligt med ork att påbörja något, håller man inte ut och slutför. Man orkar helt enkelt inte. Tröttheten tar över. Den här enorma tröttheten som gör att man tvivlar så på sig själv. Om det är någon mening med att existera, när man ändå inte kommer att kunna hantera livet.


Glömmer att äta
De gånger man kan fokusera finns det ingen tanke på mat. Man är helt uppslukad i det man gör. Om man är ensam kan man glömma att äta i flera dagar, tills blodsockret påkallar ens uppmärksamhet.

Ätstörning (Jag vet att det inte ingår som en del i ADHD, men att det är vanligt)
Man har i alla år inte haft något stopp i sitt ätande. Det ska hela tiden finnas något att tugga på. Viktökning. Vid vuxen ålder blir det aptitlöshet i stället, men godisnojorna kvarstår och kommer i perioder, speciellt när man är frustrerad och det är man väldigt ofta.



Tacoskryddan
Jag och en kompis till mig ska äta räksmörgås, som jag redan har stått och preparerat åt oss. Det vill inte Jenny ha, så hon ska få tacos. Min kompis har lovat att steka köttfärsen, men jag hittar inte tacoskryddan. Jag vet att den ligger i skafferiet, men inte var. Hur jag än letar kan jag inte hitta den. Jag flyttar alla förpackningar hit och dit med snabba ryck för att se om den döljer sig bakom någon förpackning. Redan nu börjar det krypa i mig av obehag och andningen blir tyngre och tyngre, för jag kan se scenariot framför mig som så många gånger förut. Jag vet att jag kommer vara tvungen att rensa hela skåpet innan jag hittar den där förbannade kryddan. Om det bara hade varit jag som skulle äta, hade jag kanske lugnt kunnat utesluta att äta överhuvudtaget. Men nu är det inte så. Jag är tvungen att hitta den.

Febrilt och i en rasande takt söker jag igenom skafferiet utan resultat. Med en duns sätter jag mig ner på golvet och häver ut allt som ligger allra längst ner, trots att jag är helt säker på att den inte ligger där. Sedan slänger jag ut allt på nästa hyllplan och nästa tills jag bara har översta planet kvar. Det flyger kakao, gryn och makaroner överallt och det hamnar både på mig och på golvet. Kryddan kommer att vara den allra sista påsen kvar i skafferiet! Så brukar det alltid vara och så kommer det att vara även den här gången! Nu förstår jag att den måste ligga allra längst upp, dit jag knappt når. Jag börjar koka av ilska för att den ligger där, för jag vet att den gör det. Det är så typiskt. Kunde jag inte ha kommit på det tidigare, innan jag hade slängt ut allt annat i enda röra på golvet? Hur kan jag vara så dum att jag ens placerar den där uppe? Jag trevar där uppe med handen och känner efter om påsen ligger där och självklart ligger den där. Med en smäll, slänger jag påsen på diskbänken.

Här!!! Kan du plocka in det där åt mig!
Ja, men inte nu!
Jag tar min räkmacka och förvinner in i vardagsrummet för att lugna ner mig. På stående fot äter jag den där mackan som var tänkt att njutas av i lugn och ro. Egentligen hade jag kunnat vara utan den. Den exklusiva smaken försvann med humöret. Jag kanske ska leta efter den i skafferiet?

Mvh
Susanne

Rent allmänt skulle jag rekommendera att ta en sak i taget.

Vissa av problemen du beskriver kan säkert vara sekundära yttringar av AS, men min spontana reaktion är att ADHD skulle förklara i princip allt, och att en ADHD diagnos antagligen skulle ges förtur vid en utredning.

Men det är bara en persons tolkning.

Lycka till.

ADHD. Så säger jag.

Tjatterfia skrev:Dåligt närminne.
Om man ha fått stora skulder för uteblivna besök hos tandläkare och vårdinrättning. Man missat alltid en massa tider, oavsett om det är viktigt. Man glömmer sånt man bestämt sig för att göra och man förlägger nycklar, plånböcker, mobiltelefoner och andra prylar.

ADHD.

Tjatterfia skrev:Plötsliga humörsutbrott över att man inte hittar något som man har förlagt, när något inte fungerar och när man är stressad.
Om man tex. inte hittar sirapen i skafferiet, då blir man hysterisk. Man river ut allt som finns där inne i en rasande takt och gryn och makaroner landar på golvet. Man blir så frustrerad att man blir gråtfärdig och ibland kan det även sluta med att man sätter sig ner på golvet och gråter ut sin frustration, men man mår inte bättre av det.

Kan nog vara vilket som.

Tjatterfia skrev:Överdriven frustration över att vänta. Att en kompis kommer försent och man inte vet när hon kommer att komma och att vänta på akuten i flera timmar och inte veta hur länge.
Om man tex måste till akuten och vänta i flera timmar innan man får komma in. Redan efter en kvart börjar det krypa i en och man känner sig frustrerad. Att vänta gör en vansinnig. Efter en stund måste man rusa in på toaletten och stänga om sig för att där slita sig i håret tills det gör riktigt ont och skrika tyst för sig själv, inte allt för vackra ord. Man vill hoppa jämnfota av frustration och ofta gör man det. Att man hellre väljer att lida med sin skada för att slippa gå till akuten och vänta.

Om det beror på att du rätthaveristiskt upplever att de andra inte lever upp till någonting som de eller samhället har lovat, är det troligen aspergerdrag. Annars är det kanske snarare ADHD-drag, alternativt något slags ångestproblematik.

Tjatterfia skrev:Inget tålamod, utan man vill ha gjort sakerna genast, helst igår. Går det inte blir man hyper och försöker febrilt finna en lösning, för man står ju inte ut med att vänta.
När man verkligen vill att något ska göras rusar man på som en ångvält för att det ska hända nu. Man blir irriterad när man får höra alla dessa människor som konstaterat att det inte går. Man måste hitta en lösning, för livet är förstört, frustrerande och kaotiskt tills det blivit gjort. Ofta kan man vara överoptimistisk och även orealistisk i sina strävanden.

ADHD.

Tjatterfia skrev:Ingen koncentration. Man störs av enformiga ljud, människor som pratar, prasslande papper, en motor som brummar, ett tåg som står dunkande på stationen bredvid, sus och knäppningar från apparater och man störs av det multifunktionella företaget som sitter innanför pannloben. Därinne flyger otaligt med tankar fram och tillbaka på löpande band och de ger en inte en chans att släppa dessa.
Man blir hyper när man hör dessa ljud och om man skulle kunna lokalisera de skulle man vilja dit och slå sönder saken som avger ljud tills det är dött. Det går inte att koncentrera sig och i skallen är det kaos. Tankarna far runt som de vill och man blir alldeles tokig. Det råder en kamp mellan en själv och hjärnkontoret. Den sistnämnda vinner för det mesta, så ingenting blir gjort. Det går inte att fokusera.

Ljudkänslighet är ett vanligt symtom på Aspergers syndrom, men det lär kunna bero på ADHD också. Om du har svårt att koncentrara dig även när det är tyst så är de koncentrationssvårigheterna ADHD-drag.

Tjatterfia skrev:Humörsvängningar utan någon direkt anledning.
Man snäser på människor utan att de egentligen har gjort något för att förtjäna det. De råkade bara prata med en vid fel tidpunk och den tidpunkten kan hålla i sig en hel dag. Det leder till att andra människor undrar: .
Vad f:n är det med dig egentligen!
Då svarar man med:
Inget!
Och det leder till mer frustration, för andra vill nu ha svar på varför och du vill ju inte ens prata.

Kan nog vara vilket som.

Tjatterfia skrev:Svårt att komma igång och slutföra uppgifter.
Man har idéer och även motivation ibland, men man kommer aldrig igång och om man mot för modan skulle ha tillräckligt med ork att påbörja något, håller man inte ut och slutför. Man orkar helt enkelt inte. Tröttheten tar över. Den här enorma tröttheten som gör att man tvivlar så på sig själv. Om det är någon mening med att existera, när man ändå inte kommer att kunna hantera livet.

Snarare ett ADHD-drag även om det är vanligt bland aspergare. Detta att tvivla på att ens liv är meningsfullt låter dock snarare som ett symtom på depression än som någonting som beror direkt på ADHD eller Aspergers syndrom.

Koncentrationssvårigheter vid småljud är vanligt hos väldigt många människor, tänker jag.

Jag försöker skilja på ursprungliga problem och sekundära sådana.