Har ni haft elaka vänner/vänninor, normala sådana, som har behandlat er illa? Hur hittar ni nya vänner?

Ja jag har blivit illa behandlad, ofta pga att vissa betedde sig illa för att själva inte bli illa behandlade.

Vänner finner jag i föreningar, på jobb, i skolan, i studiecirklar, på ridskolan, i kyrkan, i simhallen, på biblioteket, på aspergerträffar... var som helst, där man möter folk i andra syften än att "skaffa vänner".

Jag kan knappast påstå att jag blivit illa behandlad av vänner, det är i så fall snarare jag som betett mig illa, genom att inte höra av mig. Jag har ganska lätt att få nya vänner, går ofta in i en roll i sociala sammanhang, och lyckas emellanåt bli omtyckt. Trots att jag ändå har ett visst socialt behov, så blir jag väldigt "trött" efteråt, vilket får mig att dra mig tillbaka.

Som barn levde jag väldigt mycket i min egen lilla värld, och var fullkomligt nöjd med det och att få syssla med mina specialintressen i lugn och ro. Ingen i min omgivning kunde förstå detta, utan jag fick ständigt lära mig av föräldrar och lärare att "man måste ha vänner". Jag gav till slut vika för tjatet, som också fått till följd att jag ofta känt skamkänslor över detta att inte vilja ha något större socialt liv.

De senaste åren har nästan allt mitt sociala umgänge skett genom att jag varit med i föreningar eller liknande. Träffar - ibland - folk som vill umgås, men är själv notoriskt dålig på att upprätthålla kontakten.

Alexandra skrev:Jag kan knappast påstå att jag blivit illa behandlad av vänner, det är i så fall snarare jag som betett mig illa, genom att inte höra av mig.

Förtydligande: I mitt fall menar jag inte att folk är elaka om de inte hör av sig, de jag menar som betett sig illa är de som psykiskt och fysiskt mobbat och trackasserat mig, typ kladdar med tusch i mina böckerer, häller saker ur rygsäcken, skriker elaka saker, knuffar, hånar... sådana saker.

MsTibbs skrev:

Alexandra skrev:Jag kan knappast påstå att jag blivit illa behandlad av vänner, det är i så fall snarare jag som betett mig illa, genom att inte höra av mig.

Förtydligande: I mitt fall menar jag inte att folk är elaka om de inte hör av sig, de jag menar som betett sig illa är de som psykiskt och fysiskt mobbat och trackasserat mig, typ kladdar med tusch i mina böckerer, häller saker ur rygsäcken, skriker elaka saker, knuffar, hånar... sådana saker.

Det var min uppväxt du beskrev där, om man lägger till sparkar och slag samt hån från lärare....
Själv så vet jag inte riktigt varför man ska ha vänner?
Har väldigt svårt att komma nära någon, och tydligen så går det fan inte att lita på folk, så vad ska man ha med att göra?
Har min sambo samt en vän, resten går från bekanta till ytliga bekanta...jag tycker inte om folk...

Det är endast i extremfall jag tar initiativ till kontakt med folk. Jag har väldigt svårt för att känna nån trygghet bland andra människor. Det ska till väldigt mycket för att jag ska slappna av eftersom jag är övertygad om att människor närsomhelst kan välja att avsluta kontakten, vilket gör att man känner sig övergiven, man är liksom i försvarsställning hela tiden. Endast om en person är väldigt öppen och tillmötesgående kan jag uppleva det som att det finns anledning att slappna av och vara social.

Varför jag tänker på det viset vet jag inte.

Det enda sätt jag klarar att hålla någon form av "kontinuerlig" (om man kan kalla det det om man hörs någon gång i månaden, eller halvåret typ?) kontakt med andra är via internet.
Har svårt att fixa kontakter irl..

Jag undviker oftast att skaffa nya vänner just av den anledningen. Gör ständigt folk besvikna vilket resulterar i att jag känner mig otillräcklig.

Jag har haft klasskamrater, arbetskamrater och bekanta. Vänner har jag inte haft och vet knappt om jag klarar av det, iaf vänner som man regelbundet ringer till och träffar.

Här är fler trådar om just detta hur man (inte) skaffar vänner:

http://www.aspergerforum.se/vanner-t5764.html

http://www.aspergerforum.se/en-av-orsakerna-till-att-manga-har-svart-att-fa-vanner-t7855.html

http://www.aspergerforum.se/varfor-nordar-ar-impopulara-t6170.html

mnordgren skrev:Det är endast i extremfall jag tar initiativ till kontakt med folk. Jag har väldigt svårt för att känna nån trygghet bland andra människor. Det ska till väldigt mycket för att jag ska slappna av eftersom jag är övertygad om att människor närsomhelst kan välja att avsluta kontakten, vilket gör att man känner sig övergiven, man är liksom i försvarsställning hela tiden. Endast om en person är väldigt öppen och tillmötesgående kan jag uppleva det som att det finns anledning att slappna av och vara social.

Varför jag tänker på det viset vet jag inte.

oj hoppsan. Känner igen detta mucho.

Det krävs att man ska känt någon länge länge för att mer eller mindre kunna lita på relationens varaktighet, genom rent empirisk erfarenhet! Vänskap är en vetenskap.

Det där med relationens varaktighet är en intressant fråga. Jag har hört talas om folk som inte vågar vara tillsammans med någon för att de är rädda för att det ska ta slut. Men vänner? Avstår man från vänner för att vänskapen kan ta slut??

Har själv svårt för det där med vänner men det är för att jag har svårt med gränsdragningar för att jag är lite socialt försagd och för att mitt hem oftast är i sånt embarmligt skick så att det inte går att bjuda hem någon.

SnowballInHell skrev:

mnordgren skrev:Det är endast i extremfall jag tar initiativ till kontakt med folk. Jag har väldigt svårt för att känna nån trygghet bland andra människor. Det ska till väldigt mycket för att jag ska slappna av eftersom jag är övertygad om att människor närsomhelst kan välja att avsluta kontakten, vilket gör att man känner sig övergiven, man är liksom i försvarsställning hela tiden. Endast om en person är väldigt öppen och tillmötesgående kan jag uppleva det som att det finns anledning att slappna av och vara social.

Varför jag tänker på det viset vet jag inte.

oj hoppsan. Känner igen detta mucho.

Det krävs att man ska känt någon länge länge för att mer eller mindre kunna lita på relationens varaktighet, genom rent empirisk erfarenhet! Vänskap är en vetenskap.

Mmm, samtidigt så är det ju viktigt att man är avslappnad och inte oroar sig hela tiden för att kunna knyta de ytliga kontakter som längre fram kan utvecklas till vänskap.

Jag ser ingen större vits med att hänga för sakens skull, träffar jag folk vill jag göra något eller prata om någonting. Att bara sitta och fördriva tid kan jag lika gärna göra själv. Detta effektivitetstänk ligger mig i fatet när det kommer till det sociala, helt klart.
Sen är det rätt få människor jag tycker det är givande att umgås med.

Alltför många gånger får man ställa sig frågan: Vad fan gör jag här?

mnordgren skrev:

SnowballInHell skrev:

mnordgren skrev:Det är endast i extremfall jag tar initiativ till kontakt med folk. Jag har väldigt svårt för att känna nån trygghet bland andra människor. Det ska till väldigt mycket för att jag ska slappna av eftersom jag är övertygad om att människor närsomhelst kan välja att avsluta kontakten, vilket gör att man känner sig övergiven, man är liksom i försvarsställning hela tiden. Endast om en person är väldigt öppen och tillmötesgående kan jag uppleva det som att det finns anledning att slappna av och vara social.

Varför jag tänker på det viset vet jag inte.

oj hoppsan. Känner igen detta mucho.

Det krävs att man ska känt någon länge länge för att mer eller mindre kunna lita på relationens varaktighet, genom rent empirisk erfarenhet! Vänskap är en vetenskap.

Mmm, samtidigt så är det ju viktigt att man är avslappnad och inte oroar sig hela tiden för att kunna knyta de ytliga kontakter som längre fram kan utvecklas till vänskap.

Jovisst.
Kan undra hur det egentligen gick till de där kontakterna som knöts long ago till folk jag idag kallar mina vänner. Hade väl tur eller nåt.

Träffade en kompis i somras som jag inte sett på 2-3 år men det var som att vi setts i förrgår!
Vänskapsrelationer kan ju gå och självdö också, man kan ju inte hänga ihop bara på slentrian...

Förstå hur skönt det skulle vara om man bara kunde säga: Det har varit trevligt gamle vän, men nu är det dags att skiljas åt. Jag önskar dig all lycka i framtiden. Vi kanske ses. Adjö!

MsTibbs skrev:

Alexandra skrev:Jag kan knappast påstå att jag blivit illa behandlad av vänner, det är i så fall snarare jag som betett mig illa, genom att inte höra av mig.

Förtydligande: I mitt fall menar jag inte att folk är elaka om de inte hör av sig, de jag menar som betett sig illa är de som psykiskt och fysiskt mobbat och trackasserat mig, typ kladdar med tusch i mina böckerer, häller saker ur rygsäcken, skriker elaka saker, knuffar, hånar... sådana saker.

Jag tror att vi har ungefär samma definition av att bete sig illa. Mitt inlägg var inget svar på ditt, jag noterar att vi råkade posta samtidigt.

Skoltiden och då särskilt lågstadiet var mestadels en plåga. Hade gärna hoppat över grundskolan, tror inte att jag hade missat särskilt mycket. Mobbad har jag också blivit, men mina vänner har aldrig behandlat mig illa. Därför hade det varit bra om jag tagit vara bättre på de relationerna och inte låtit dem rinna ut i sanden, men tyvärr KAN jag inte.

josabet skrev:Har ni haft elaka vänner/vänninor, normala sådana, som har behandlat er illa?

Ja, "bästa kompisar" som växlade till "värsta mobbarna" på lite mindre än ett år. Tog ett bra tag innan jag accepterade att ingen ville vara med mig... sen blev det som det blev och jag fann mig i "skiten" men kämpade mig upp och nu är mitt liv bra på alla punkter utom en. Jag har ingen vän.

josabet skrev:Hur hittar ni nya vänner?

Vet inte. Har inte haft nån på snart 8½ år.

1. Folk som behandlat mig illa har jag haft omkring mig ja. Men berodde det på att de var genuint elaka, att de var omogna och tog ut skit på mig och mådde bättre av det (så som många kan göra utan att ens vara medvetna om det) eller handlade det mest om att jag missade koder och outsagda saker? Givetvis finns det alla varianter men det är ändå svårt att besvara. Utnyttjad för att det var möjligt pga min dumsnällhet kan jag säga att jag blivit många gånger, det kan jag säga rakt av.

2. På alla möjliga sätt. Bland dem jag träffat senast kan nämnas en jag träffade här och senare såg på en träff och har fortsatt umgås IRL med t ex. En annan träffade jag i en affär där vi började prata om det som reades ut och som vi valde emellan. Vi gav varann adress till våra bloggar (om det som vi tittade på) och så kom vi att ses igen och igen och igen sen.

Vänner är något som man måste vara rädd om. Att ge en extra stund till eftertanke OM det är något som inte stämmer direkt för det kan bero på en för snabb med dålig erfarenhets rädslas ögon som ger sitt eko.

Att mötas med respekt för var och ens val och ofrivilliga val och se livet som en tillgång. Kan man hjälpas åt, se en ny synvinkel eller bara vara något som är underskattat i dessa stressade tider.

Att ha ork att vara med andra är också en del för många av oss som har/har haft utmattningsproblematik något som är en stor tung faktor.

Försöka att lägga rädsla åt sidan och prova och se om man kan bli vänner är något som i alla fall givit mig flera vänner som äldre. Dom förstår när jag säger nej, dom respekterar dom små trix man behöver hålla på med för att orka, och säger jag nej, ringer dom lika glatt nästa gång för just då kanske jag har möjlighet.

Nu tycker jag folk är allmänt konstiga om jag ska vara ärlig.

En av de svåraste saker jag vet är att bemöta eller ens
förstå ren elakhet. Speciellt det medvetna elaka beteendet.

Ja, jag har råkat ut för den. Många gånger....

Jag har nästan aldrig träffat en genuint elak människa sedan jag blev vuxen. Däremot har jag träffat en del bekväma skitstövlar som har velat utnyttja en men inte av elakhet utan av brist på hänsyn och egoistiska skäl.

Alexandra skrev:Jag tror att vi har ungefär samma definition av att bete sig illa. Mitt inlägg var inget svar på ditt, jag noterar att vi råkade posta samtidigt.

Det trodde jag inte heller, men det fick mig att komma på att jag kanske varit lite ospecifik.

josabet skrev:Har ni haft elaka vänner/vänninor, normala sådana, som har behandlat er illa? Hur hittar ni nya vänner?

Första frågan har du även har du ställt i relationstråden inte som rubrik men mitt i tråden ungefär i ett inlägg hittade jag den frågeställningen av dig och jag svarade i den tråden. Det blir lätt rörigt när liknande fråga finns på flera ställen.

josabet skrev:Hur hittar ni nya vänner?

Det är inte lätt. Man får ligga i men här kommer några tips:

* Föreningar Det tipset har jag fått av några stycken. Själv tycker jag det är svårt att gå med i en förening eftersom jag inte har någon hobby eller är speciellt intresserad av något men det finns ju många föreningar tex. för dem som idrottar, har sjukdom och/eller funktionshinder.

* Aspergerträffar via forumet. Titta under rubriken Tipsa medlemmarna/ fliken träffar. Detta antar jag att du redan vet om. För mig är träffarna väldigt givande.

* Via nätet: Nyavanner.nu http://www.brevweb.com/ Två seriösa sidor. Mycket vänsökande, lite dejting! Men brevweb.com har mest mail och brevvänsannonser. Kämpar man lite kan man få kontakter på dessa sidorna.

* Församlingar De brukar ha olika aktiviteter, ofta mest för pensionärer men det kan finnas annat. Jag har hittat en självhjälpsgrupp för sjukskrivna på min ort och det är väldigt roligt. Vi pratar dock nästan aldrig om tro utan mer om sjuk & friskvård, vilket är bra för mig. Annars hade jag inte velat delta.

* Ev. kurser på tex. http://www.medborgarskolan.se/, http://www.sv.se/ Detta är ofta dyrt och kontakterna rinner lätt ut i sanden när kursen är över men ofta roligt så länge det varar.