Hej alla tappra föräldrar och andra!
Var med min 12 årige son i skolan en dag i förra veckan efter att fått nya rapporter om hur illa han har det/klarar skolan. Han lider både socialt och har svårt att få det gjort de uppgifter som inte han vill. Har denna årskurs börjat befästa en plats i bottenskiktet i många ämnen. Blev efter mitt besök åter rådvill... Vad kan man göra... hur ska man välja...

Det svåra jag såg i skolan var
-Han tappar sugen, jobbar bara inledningsvis med saker
-Han misströstar och klagar vad trist
-Han börjar prata högt om annat och stör (försöker vara pajas)
-Han är inte riktigt med i kompisgängen även om han talar med andra.
-Han känner sig utanför och ser lite stackars ut. Får en ganska låg status som i kombination med funderingarna kring sin ganska färska AS diagnos ger honom en mycket känslig och bräcklig självbild.

Det som talar för att stanna kvar
-Han har många han känner som accepterar honom
-Klassen är 13-14 st
-Han får vara med många andra som är socialt aktiva

Han har erbjudits plats i AS klass. Jag och den frånskilda mamman tvekar då steget känns så stort. Jag tänker då på
-Klassen verkar så isolerad från övriga.
-De sitter mest inne på rasterna
-Verkar inte alls som i Danmark: ¨Skola för begåvade barn¨, Här talas det istället om att klara godkänt i kärnämnen. Fasen!! han är ju mer begåvad än de flesta. Han måste få känna sig bra och uppskattad förstås.
Verkar inte vara inställda att jobba med närminnesträning som är en del av hans problematik.
-Hur klarar man sig med andra om man vänjer sig vid att vara i AS miljö.
Får han nya ok vänner i denna miljö....

Hur ser ni som har barn i liknande ålder eller gått igenom detta på det hela. Kan det bli bra igen i en ¨vanlig¨ skola?

Från vad du beskriver verkar han inte ha några konkreta AS typiska svårigheter som en utbildad lärare enkelt skulle kunna hjälpa honom med.

I den AS klass (gymnasium) som jag går på så är inriktningen att få studierna mer anpassade och den generella skolmiljön att vara mindre pressande. Jag har även erbjudits hjälp att börja umgås med klasskamraterna under rasterna då jag oftast är ensam i klassrummet och läser böcker.

Det är möjligt att en AS klass inte kan motivera honom att göra färdigt arbeten etc. Om han skulle vara mindre utanför i en AS klass beror väldigt mycket på eleverna.

Från vad jag tolkar vad du skriver finns det inget konkret motiv att gå i just en klass för personer med AS. Även om det inte betyder att det inte kan hjälpa.

Ja, det där är ju en svår fråga. Vad tycker han själv, vill han helst gå kvar? Har ni tänkt på att gå och hälsa på i aspergerklassen, så han får se hur undervisningen går till och hur de andra är?

Dessutom, finns det möjlighet för honom att byta tillbaka om det inte skulle funka bra i aspergerklassen?

Alien skrev:Ja, det där är ju en svår fråga. Vad tycker han själv, vill han helst gå kvar? Har ni tänkt på att gå och hälsa på i aspergerklassen, så han får se hur undervisningen går till och hur de andra är?

Dessutom, finns det möjlighet för honom att byta tillbaka om det inte skulle funka bra i aspergerklassen?

Han har varit med och talat med lärarna. Eftersom han ibland nästan inte kommer iväg t skolan, och vantrivs mycket periodvis, är han själv sugen att byta.

Vi ska kolla om han får gå dit en dag och kolla in undervisningen också.
Och ... även kolla möjligheterna att behålla en reträttväg till gamla klassen.

Tack för fin feedback!

Saninaé skrev:Från vad du beskriver verkar han inte ha några konkreta AS typiska svårigheter som en utbildad lärare enkelt skulle kunna hjälpa honom med.

I den AS klass (gymnasium) som jag går på så är inriktningen att få studierna mer anpassade och den generella skolmiljön att vara mindre pressande. Jag har även erbjudits hjälp att börja umgås med klasskamraterna under rasterna då jag oftast är ensam i klassrummet och läser böcker.

Det är möjligt att en AS klass inte kan motivera honom att göra färdigt arbeten etc. Om han skulle vara mindre utanför i en AS klass beror väldigt mycket på eleverna.

Ditt svar gör mig tveksam igen...
Eftersom han vill hålla på länge med en sak och avskyr att bli avbruten, kanske han skulle vinna på långa dagsperioder och att läsa ett tema i taget som jag har för mig att de gör.
Det skulle kanske ändå indirekt kunna åtminstone hindra honom från att bygga upp nya motstånd mot saker som på sikt kan vara matnyttiga i livet. Dessutom gick han i mindre grupp förut, innan de organiserade om... då trivdes han bättre, och fick nog ut betydligt mer på alla plan.

Det stämmer nog att det behövs elever som han trivs med. Alltid en chansning...
Visst har han drag av ADHD, men utredarna på BUP stack till honom något formulär kring AS och så ¨blev¨ han sån istället, med en poängs övervikt och extra konsultationer av extra speciella specialister

Tack för att du bryr dig! och lycka till själv.
Hoppas du har och hittar/möter många fina människor i ditt liv, både i skolan och i det liv i stort. Bara inte alllihopa på en gång.

Det beror på hur väl han tillåts prestera på en sådan asperger-utbildning. Prioriterar de personlig utveckling (social träning etc) och struntar i resultat så länge det är godkänt? Eller finns det möjlighet att verkligen studera, och tom studera extra om man ligger på en hög nivå i något ämne? Förstår personalen att aspegare ofta är överbegåvade och kan bli framstående yrkesutövare ifall de stimuleras, eller behandlas eleverna som personer som behöver klara skolan för att kunna få lättare yrken eller slussas vidare till daglig verksamhet?

Jag gick i vanlig grundskola och det var väldigt lätt för mig, men jag pluggade aldrig, för annat var alltid roligare och jag är väldigt motivationsstyrd om ingen tvingar mig att göra något.

Hade jag haft en assistent som fått mig att göra alla läxor så hade jag kunnat hoppa över något år samt fått toppbetyg.

Även om jag tycker att så mycket av min förmåga slösades bort för att jag inte blev uppmärksammad under grundskolan och gymnasiet så skulle jag aldrig i livet vilja haft en lägre nivå på utbildningen. Vi kan hålla samma tempo som "vanliga" elever, eller tom hålla högre tempo eftersom vi ofta inte förstår begreppet "lagom", men vi har ingen förmåga att få oss själva att göra det. Det behövs yttre press, och med det så tror jag att din son skulle kunna gå om alla sina jämnåriga.

Jag hoppas att någon av de två skol-alternativen kan erbuda detta, för det låter som om han har samma problem som jag hade (bortsett från att jag var tyst och lugn), och jag vet att jag hade fått så mycket gjort om jag haft assistent.

Om han går kvar i "normal" skola så har jag lite tankar:

Att byta klass och helst även skola till högstadiet är ett sätt att starta på nytt socialt om man är lite mobbad eller inte tycker om rollen man har tilldelats i klassen. Man har heller ingen etablerad roll som joker i en klass där man inte känner någon, så klassbyte kan hjälpa om man är störig.

Man har ofta mognat såpass mycket vid den åldern att man hålls tillbaks av klasskamraternas förväntningar på ens "gamla" själv. Kanske särskilt ett problem för aspergare eftersom vi under barn- och ungdomsåren får plugga in väldigt mycket beteende som andra har på autopilot - man får inte till det förrän man har haft några år på sig.
Men alla kommer ju alltid att minnas hur utanför man var förr, så därför rekommenderar jag en färsk start efter mellanstadiet.

Om inte gamla klassen är väldigt bra så rekommenderar jag att skolan man sedan väljer på gymnasiet inte är samma som den de flesta av de barnen slussas till.
För man håller ju fortfarande på att utvecklas till en person med bättre social kompetens och självsäkerhet, och inget hämmar så mycket som att varje dag behöva se gamla mobbare eller populära klasskamrater som ratat en.

Tack för ditt inlägg Mördarsnigel!!
Du verkar veta vad du pratar om. Tänk om min grabb visste det du vet.
Nu är ni säkert inte helt lika, men jag som själv försökt nå fram till bra jobb och bra liv genom att göra bra från mig i skolan (fast på 70-80 talet) tänker som du, och önskar så att han inte ska se skolan som ett misslyckande...

Pratade så gott det nu går, med 12 års-sonen idag, han gör ogärna mer än absolut nödvändigt i i skolan numera. Fick efter en del snack honom att göra sin läxa. Han gav upp flera gånger för att jag ville han skulle skriva punkt i texten lite oftare (han säger strax innan att han stavar bäst i klasen). Av sina 4 timmar hemma går effektivt 10 minuter till läxan efter middagen, som varvas med mobil, och sedan dataspel följt av tv 6 till läggdags. ¨Det ända roliga i mitt liv¨ som han säger.

I utredningen från förra året står att han är klart över genomsnitt både spatialt och verbalt. Det känns så fel att de släpper honom 10 minuter före, många timmar när han skrivit en halv sida, medan de andra flitigt skriver sida efter sida. Kanske för att han bara stör och ändå inte gör ett skapandes grand...
Han vill inte, men jag tror och har aldrig trott att det handlar om dumhet eller lathet. (i så fall skulle det vara att miljön och tankar och känslor kring situationen gör honom utmattad så han till slut ger upp)

Men.... han blir allt svårare och svårare att övertala att göra läxor och att göra sina alltmer avtagande knop i skolan. Vad är det frågan om?
Kan någon ge ett svar? Jag är för långt borta för att begripa utifrån egna erfarenheter och det är inte så lätt för mig att få kontakt...

Vill givetvis inte plåga honom, tror fortfarande i mitt stilla sinne (ungefär som mördarsnigel) att han ska hitta fram till sina fina förmågor och tränas upp i det som brister t ex med program för impulskontroll och närminne och en jädra massa stöd för att han är så otroligt neg och känslig.... och så förstås kompisar av alla de slag. Det vill han själv (!)men verkar närmast ha gett upp det...

Undrar fortsatt om en Asperger klass är det rätta för honom... Det känns så ödesmättat... Han är som väl många Aspisar känslig för förändringar, och att byta klass...
Inser att jag är en stofil i mina samtal m sonen, men för att kunna stötta honom skulle jag vilja förstå honom lite bättre, det finns nog knappast något viktigare för en farsa,,

Skulle gärna höra några solskenshistorier om att hitta rätt klass/kommit in på ett bra spår, eller bara uppdatera en pappastofil om en nutida nästan tonårig förortskilles tankar och känslor och säga lite hur det kan bli som det blir...

Jag tycker det låter som att ungen håller på att komma i puberteten. Sen kommer det att bli förändringar i högstadiet i varje fall med alla nya lärare vilket brukar vara en jobbig omställning så även om han går kvar i sin gamla klass blir det ändå många förändringar. Och det brukar inte hjälpa en att fokusera eller koncentrera sig. Prova på låter väl bäst om det går att ordna. Jag varken har eller har anhöriga som har diagnos så jag kan inte säga något egentligen utom att jag tror man ska vara enveten men samtidigt ta det lugnt.

För minnesträningen när jag var nånstans runt 4 år på sin höjd så vet jag att mamma köpte "memory" ett spel jag gillade, det bara fanns i hyllan en dag typ och jag sade "va!, ett nytt spel, kolla mamma, det har kommit ett nytt spel till hyllan" och genast skulle vi spela fast jag inte hade en susning om vad det var.
Mamma förklarar och minuten senare spelar vi och jag förlorar snabbt och blir sur.
Då fick inte mamma vara så himla bra tyckte jag, hon var ju för stor o kunde ju redan, hon fick spela som om hon var liten och då gick det bättre.
Snart var jag så bra att jag kunde spela med grannen som var jättestor (runt 9 år tror jag) och vinna någon gång ibland och jag var jättestolt.

Kanske inte fungerar lika bra på en 12 åring.

nano skrev:För minnesträningen när jag var nånstans runt 4 år på sin höjd så vet jag att mamma köpte "memory" ett spel jag gillade,

Kanske inte fungerar lika bra på en 12 åring.

Min femåriga dotter älskar memory och vill spela det i flera timmar varje dag. Det är snart dax att välja till sexårsverksamhet för henne.

Om det fanns aspergerinrikting för min dotter skulle jag inte tveka en sekund att sätta henne där. Hon är så pass annorlunda att jag inte ens kan föreställa mig att hon skulle klara av en normal skolgång.

Min egen skolgång var exemplarisk men så ensam... Vad har det hjälpt mig att ha goda betyg och att ha genomfört avancerade studier när jag inte fått vara mig själv och vara lycklig? När jag inte ens vetat vem jag var, för jag visste ingenting annat än det "normala".

I en aspergerklass får sonen förhoppningsvis hjälp med att tillvarata sina speciella förmågor samt hjälp med sina svårigheter. Men främst av allt har han chansen att lära sig acceptera och tycka om sig själv, för den han är. Jag tycker inte du ska oroa dig för att han inte kommer att ha samma utbildningsnivå som elever i den vanliga skolan.

Den oron hoppas jag inte behövs. Men stora delar av asperger"vården" har tydliga rötter i vården och särskolan för utvecklingsstörda eller i andra "åtgärder" för "lågbegåvade", och det kan nog skilja milsvitt på var man bor, så se upp.

Läste om någon någonstans som blev skickad till särskolan och särskolan totalvägrade att ta emot henne, hon var på tok för klipsk, hon var inte så patsam bara.
Blev tydligen storstrid om saken, ordinarie skolan hade givit sig den på att hon skulle till särskolan men gav sig till slut efter många påtryckningar från särskolan.

Jag går i aspergerklass. Det är ganska bra, i de små klasserna lär man fort känna varandra. Undervisningen är individuelt anpassad.

Kanske ämne för ny tråd, jag vet inte men:
Hörde något på radion idag, att man åtminståne i uppsala placerat fler än nödvändigt i särskolan och att man från särskolan inte kan söka till högskolan eller få betyget MVG.
Låter direkt korkat tycker jag.

Enligt vad de kommit fram till så tror de att det berott på att det varit billigare att placera folk i särskolan än att ge vettigt stöd i den ordinarie skolan.
Problemet upptäcktes tydligen när elever i särskolan började klara samma "nivåer" som man hade i den ordinarie skolan.

ulla0004 skrev:Pratade så gott det nu går, med 12 års-sonen idag, han gör ogärna mer än absolut nödvändigt i i skolan numera. Fick efter en del snack honom att göra sin läxa. Han gav upp flera gånger för att jag ville han skulle skriva punkt i texten lite oftare (han säger strax innan att han stavar bäst i klasen). Av sina 4 timmar hemma går effektivt 10 minuter till läxan efter middagen, som varvas med mobil, och sedan dataspel följt av tv 6 till läggdags. ¨Det ända roliga i mitt liv¨ som han säger.

Hahah, är som att läsa om sig själv, då jag var i skolåldern.
Men jag vet inte riktigt varför jag var sådan.
Ett tips är att absolut INTE lägga sig i när han väl kommit igång. (la märke till: Han gav upp flera gånger för att jag ville han skulle skriva punkt i texten lite oftare)

ulla0004 skrev:Men.... han blir allt svårare och svårare att övertala att göra läxor och att göra sina alltmer avtagande knop i skolan. Vad är det frågan om?
Kan någon ge ett svar? Jag är för långt borta för att begripa utifrån egna erfarenheter och det är inte så lätt för mig att få kontakt...

När jag gick i skolan var mitt resonemang Jag gör inget skolarbete utanför skolan, det händer inte. Bortkastad tid! Meningslös syssla.
Men jag vet inte riktigt varför jag var sådan.

Jag tror att det viktigaste för barn är att de lär sig flit, engagemang och plikttrogenhet. Det ingår i fostran och är något man måste ha med sig ut i livet som vuxen.

Se till att han gör de uppgifter i skolan som han har blivit ålagd att göra, och se till att han slutför dem.
Resultatet, om det blir bra eller inte, är mindre viktigt. Därför tycker jag inte att du ska komma med kommentarer som var han ska sätta punkt i texten, etc. Det är lärarens uppgift att bedöma resultatet inte förälderns.

Förövrigt undrar jag om din sons koncentrationssvårigheter har börjat nyligen eller om de funnits med i bilden länge, och eskalerat. Jag fick intrycket att din sons besvär var relativt nya, och undrar därför om det kan vara så att din har drabbats av en depression.
Att barn kan drabbas av depression glöms ofta bort inom vården, främst när de kanske inte reagerar exakt likadant som de vuxna gör.

Annars verkar symptomen stämma mer överens med ADHD än Asperger.

Mitt största misstag som förälder är att jag satte min son i AS klass i högstadiet det har totalt förstört hans liv. Men i min kommun är det särskolestuket på AS klasserna där ungdomarna som i inom vissa områden intiligensmässigt ligger långt över lärarna ändå behandlas som sexåriga idioter. Jag vet att det fungerar mycket bättre i andra kommuner. Kolla upp ordentligt hur As grupperna fungerar just i din kommun innan du i samråd med sonen bestämmer dig för hur ni ska göra. Ta kontakt med förädrar som har sina barn i den gruppen och hör er för. Lita inte på lärarna de är hemmablinda.

Jossan skrev:Jag tror att det viktigaste för barn är att de lär sig flit, engagemang och plikttrogenhet. Det ingår i fostran och är något man måste ha med sig ut i livet som vuxen.

Se till att han gör de uppgifter i skolan som han har blivit ålagd att göra, och se till att han slutför dem.
Resultatet, om det blir bra eller inte, är mindre viktigt. Därför tycker jag inte att du ska komma med kommentarer som var han ska sätta punkt i texten, etc. Det är lärarens uppgift att bedöma resultatet inte förälderns....

Det där med fostran tycker jag missbrukas på ett antal olika håll.
Värsta exemplet var min chef som sade att jag borde hålla folk kvar i uppfostringssyfte när jag var trafikledare trots att det inte behövdes.
Att säga åt folk i skolan att göra saker bara för att säga åt dem ser jag som kontraproduktivt och något iaf jag ofta vägrade, jag ville göra riktiga saker, inga låtsasnödvändiga saker.

Någon plikttrogenhet ser jag ingen nytta med, kanske för att jag förknippar det med att göra något som någon annan säger och det gillar jag ju inte förrän jag inser nyttan (behöver inte var nytta för mig, bara någon har nytta av det på ett icke utnyttjande sätt).

narran, vad händer om du tar honom ut aspergerklassen då?
Vill han det förresten?

När det inte funkade i AS klassen så var det för sent jag stred ända till skolstyrelsens överklagande nämnd men rektorn vann. Hela sonens högstadietid är förlorad har lyckas få honom 23 dar till skolan hela högstadiet. Nu har han anpassad skolgång med praktik två dagar i veckan ligger hemma och sover resten.

Har läst att komunen är skyldig att se till att alla får skolning även om barnet inte är svensk medborgare.
Och om så behövs hemma om barnet inte kommer till skolan.

Detta enligt vad jag hörde eller läste, tror det var uppdrag granskning vid två olika tillfällen.

Vad är rektorns tanke om att han vantrivs så till den milda grad att han vägrar gå till skolan öht?

Jag skulle kunna stå till tjänst med att över internet visa hur 3D cad i Ironcad eller Solidworks fungerar.
Alterativt elektronik cad, jag jobbar ju med det och råkar han bli intresserad får han ju en hel del matte att sätta sig in i efter eget intresse.
Då får han ju dessutom göra något användbart istället för poängräkning.
Fast det förutsätter ju iofs att han vill prova.
Dessutom finns det gott om pengar i den typen av jobb om han skulle kunna visa vad han åstakommit innan han söker ett specifikt jobb.
Fast jobb kanske inte finns på hans karta ännu iofs.

Nu är tack och lov högstadiet slut snart han har sökt till IV på gymnasiet inte den gruppen för AS ungdomar. Just nu verkar han possitiv till att börja första studiebesöket vi var på där och träffade syokonsulenten gick helt åt pipan det första hon kläckte ur sig var om han verkligen tänkt över varför han inte ville gå i AS gruppen. Sonen känner sig oerhört stigmatiserad pga sin diagnos och jag förstår honom för det är det diagnosen inneburit för honom ett negaivt stigma där alla ser sig blinda på hans problem i stället för att bygga på det han är bra på.
Näste besök vi var på och träffade en av lärarna gick betydlig bättre och nu verkar han peppad inför hösten.
Jag vet inte om vår dator stöder så avangserade program som du nämner, men det som för tillfället är hans stora intresse är att mixa musikslingor i ett mixprogram. Håller på med något han kallar för industrial metal. här är en länk till en grejj han har gjort med en kompis http://www.youtube.com/watch?v=-ApXURTuLDc

Kom på en alternativ aproach som skolan kanske inte räknat med.

Om sonen skulle gå dit och klart deklarera att han kommer till skolan men gör det han förstunden är intresserad av.
Hela poängen är att han själv tar initativet/komandot och leder sin undervisning själv, själv bestämmer och gör skolan överflödig.
Om han sedan sitter o tittar på inspelade videoband av discoverychannel eller gör konstruktionsritningar eller bygger flygplan eller något av trä eller metallstänger spelar ingen roll.
Bara det är han som bestämmer vad han ska lära sig och lär sig det han finner nödvändigt eller intressant samt när han ska vara där och inte.

Det beteendet kommer rektorn antagligen inte vilja att sprider sig så halva skolans elever gör ens nästan likadant och kanske går med på att sätta honom i önskad klass mot att han följer undervisningen.
Måhända drastiskt men under omständigheterna så tycker jag att det är befogat.

Ett alternativ vore ju att hitta en psykolog som lyfter diagnosen, kanske samma som satt den?
Just för att det innebär så stora problem att ha själva diagnosen mer än något annat.
Kunskapen om AS finns ju kvar hos honom och mig har kunskapen hjälpt mer än väl, jag behöver inte skylta med en diagnos också eftersom folk misstolkar den så som jag själv gjorde innan jag lärde mig om AS.
Byta till annan diagnos möjligen?

Ah musik
Då kanske det finns andra på forumet som är bättre lämpade för det ändamålet.

Om datorer och cad:
Datorn behöver inte vara särskilt avancerad för o klara cad men ska man göra hela sammanställningar så som ett fartyg så kräver det en rejält grafikkort och de kostar mer än hela datorn vanligtvis om man ska syssla med så stora saker.
Oftast så gör inte ens storföretagen så särskilt ofta, de delar upp i mindre bitar och gör boxar i olika former som de placerar in i en extra översiktskonstruktion

Själv har jag med framgång provat att cadda enklare saker på en 550 MHz P2:a med 256 MB minne, det var inget nöje men det gick (provade bara för o se om det gick).
På en 1.7 GHz AMD med 512MB minne går det alldeles utmärkt att skapa maskinkonstruktioner utan att bli störd av hastigheten och på en 3 GHz maskin med 2GB minne är det få saker man inte kan göra i full hastighet.

Vi får se hur det går när han börjar skolan i höst. IV där vi bor är upplaggt så att ungdomarna börjar med kärnämnena, sen får de välja tillval media, bild, restaurang eller smide. Sonen är väl mest intresserad av media där de jobbar mycket med fotografering och textbearbetning. Tyvärr hade de väl inget ljdmixprogram på IV men om sonen var intresserad av det fanns det möjlighet att få låna stora mediaprogrammet studio där de hade proffsgrejjor.