Intressant! Syskonrelationer har alltid intresserat mig och jag har varit på föreläsning om det. Det finns såklart böcker i ämnet men det ger ju inte dig svar på din undran. Jag klurar lite på det och kommer tillbaka. Själv har jag en syster som är 3 år yngre (som har en dotter på 6 månader) och relationen är tyvärr inte alltid smärtfri.

Vill de träffa mig så får de göra det. Av artighetsskäl kan jag inte tacka nej. Det är trots allt lillsyrrorna.
Så min inställning är mest Ok då, har ändå inge bättre för mig.

Jag är yngst i skaran på 23 år och har syster 28 år och bror 30 år..

När vi var barn tror jag vi hade en bra relation. Absolut inte så vi kände varandra på djupet och pratade om allt men relativt god. Något jag alltid tänkt på är att vi ALDRIG bråkat (så långt tillbaka jag kan minnas). Möjligtvis att vi blev lite irriterade och småsura men aldrig riktigt bråkat. De var alltid jättesnälla med mig när jag var liten.

Nu när vi alla är vuxna (hjälp, räknas jag som vuxen nu?!) känner jag mig som outsidern i familjen. Jag har dålig kontakt med båda mina syskon och det beror nog på mig. Jag vet att min syster försöker komma närmare inpå mig men klarar inte av att släppa in henne till mitt riktiga jag. Min bror vet jag knappt vad jag ska prata med när vi träffas, vilket i princip bara sker när båda är hos föräldrarna. Jag skulle aldrig våga ringa till honom mer än på födelsedagar vilket bara det är ångestladdat. Det känns som det är mitt fel och jag tycker det är jättejobbigt. Min syster kan jag i alla fall prata med några gång per år och "småprata", träffa och hälsa på ibland också, även om också det tar energi. Jag bor ca 40 mil bort från familjen så då blir det inte så ofta hur som helst.

Men jag är så olik mina syskon...jag vet inte hur jag ska umgås med dem och vad jag ska prata med dem om. När hela familjen är hos föräldrarna tycker jag det är så svårt att intressera mig för och engagera mig i det resten diskuterar. Det är mest bara jobbigt och jag kan bli irriterad. Och det är min bror som har diagnosticerats asperger...då känns det som det är mitt fel att vi har så dålig kontakt och det är jättejobbigt! Vad vet jag, han kanske inte ens vill ha kontakt med mig? Det är inte sånt man pratar om i vår familj, vi har i princip aldrig diskuterat diagnosen eller något annat djupt över huvud taget.

Sencha skrev:Är det bara jag som har svårt att "släppa taget"? Jag känner mej så besviken på att det blivit så här....

Så jag sitter väl lite i motsatt sits mot dig...men jag tycker också det är tungt. Man "ska" tycka om och umgås med sin familj och jag känner mig som en dålig människa som tycker det är jobbigt..speciellt när det inte är något "fel" alls på min familj.

Jag förstår dig. Många gånger sitter jag själv och undrar hur det kommer bli framöver, men jag vet om att mina två äldre bröder har egna liv. En av dem har t o m en liten dotter som han måste ta hand om.

Min näst äldsta bror och jag är väldigt lika på så sätt att vi har många gemensamma drag. I stort sett en liknande uppväxt även om han tyvärr fick uppleva en aning grövre motgångar i skolan. Han och jag kan klara oss i månader utan kontakt, vi kan helt klart hålla kontakt enbart genom msn, ibland pratar vi i telefon. Vi tycker om lite mer isolerade liv framför datorn. Han är 3d-grafiker och gått en utbildning i studioteknik så han sitter ju väldigt ofta framför datorn. Ingen av oss har ett stort behov av vänner eller att träffas ofta.

Min äldsta bror däremot, jag tror att han är lite mer åt det hållet. Fast han är också "Störst, bäst och vackrast" i vår familj, Mannen så att säga. Och det är han som tar mest initiativ.

Fick uppleva ett väldigt ovanligt ögonblick i familjens historia dagen före nyårsafton 2008. Hade precis köpt en ny dator, min näst äldsta bror var på besök med sin dotter och min äldsta bror kom för att hälsa. Båda bröderna satt i min säng medan jag satt och testade Crysis, då kommer dottern till min nästa äldsta bror in i rummet och min äldsta bror sveper tag i henne och börja busa. Hon skrattar naturligtvis som aldrig förr och min nästa äldsta bror skrattade han med, jag kommer ihåg att jag tänkte: "Är det så här det känns att vara en familj? Är detta alla talar om men så få upplever?". En helt enastående känsla och den har jag upplevt en gång. För där var vi; Min moder, mina bröder, min brorsdotter och jag. Familjen som den alltid varit, förutom nykomlingen då.

Jag är 23 år gammal. Mina bröder är 33 respektive 38 år.

De har alltid funnits där. När jag var liten blev jag, som jag skrivit förut, jagad väldigt mycket. De fanns alltid där för att visa de andra barnen vart skåpet skall stå. Vi träffas inte så ofta idag men vi finns där när det behövs och det är allt som räknas, enligt mig.

Hej Sencha

Jag är yngst av oss fem syskon (mina systrar är 51, 53, 56 och 57, och brorsan är 58. Jag själv är 49) och det är bara yngsta syrran jag inte har kontakt med, kanske beror det på att vi blev osams med varandra i samband med att jag flyttade till annan stad. Sedan dess har hon inte hört av sig alls.

Mellansyrran pratar jag med ett par tre gånger i veckan, och mina tre äldsta syskon pratar jag med "lite då och då".

Det är inte så ofta jag hälsar på de, eftersom de bor mellan 30 och 60 mil bort. Fast mellansyrran brukar komma och hälsa på oss en eller kanske två gånger om året.

Jag har bara kontakt med ett av mina 6 syskon.

Jag har fem syskon och fyra träffar jag typ på familjehögtider bara och en träffar jag lite mer men inte så ofta.

Hmmm, vet inte. En del har tät med sina syskon kontakt som vuxna, andra inte. Ingen av mina föräldrar har haft speciellt tät kontakt med sina syskon som vuxna, fast från min mammas sida har de varit ganska när varandra och ställt upp när det hänt något.
Själv har jag en bror, 2-3 år äldre än jag. Vi lever i olika verkligheter, har svårt att nå varandra. Ses typ någon gång om året och hörs kanske i bästa fall 1 gång per månad. Vi brukar inte berätta så mycket detaljer om hur det går för oss, bara allmänt.

Min bror var väldigt grym mot mig fram till jag var 21 år gammal och det har skadat vår relation. Vi kan nu umgås som vuxna när vi ses utan att jag känner ilska för det som hänt. Vill dock inte ha så mycket mer. Han förstår inte mig och jag har svårt att hantera hans intensitet. Tror inte det någonsin kommer att bli bättre.
Ibland känner jag sorg över det, men man kan inte ha allt i livet.
Undrar hur han tänker runt mig nu....
Ibland har jag undrat om vi kommer att sluta prata med varandra när mina föräldrar inte längre finns och den tanken är skrämmande.

Oj, känns ju inte som någon rolig läsning hittills. Jag själv har två systrar (man eller kille kanske själv) vilka jag umgås med lite då och då. Vi kan alltid räkna med varandra även fast vi inte umgås som de närmsta vänner jag har men vi har alltid varandra. Jag har lite svårt för att hålla kontakten uppe om det inte finns något konkret att sammanfoga den på. Men det är nog mest så jag är som person. Så fort det finns något specifikt mål med interaktionen så är det gjutet. Jag får alltså säga att jag har mycket bra kontakt med mina syskon. Att dom är jämnåriga är helt klart en fördel för mig iaf.

Jag har tre äldre syskon som jag har bra kontakt med. Äldsta syrran blir det så klart mindre tid att umgås med eftersom hon har barn att ta hand om.

Jag är nog ganska lyckligt lottad. För mig har det känts som en självklarhet att ha goda relationer till syskonen, men när man hör om hur det är för andra inser man ju att det ingalunda är en självklarhet...

Intressant att läsa era funderingar och hur ni andra har det med syskonrelationer. Jag tänker att man är ju olika och det är naturligtvis inte alla man trivs lika bra ihop med. Jag har valt att inte ha någon kontakt alls med två av mina syskon p.ga att det helt enkelt inte fungerade mellan oss. Det tog för mycket energi med alla konflikter.

Men att man är olika tycker jag inte spelar någon större roll. Tycker att man kan umgås och hålla kontakten ändå. Det finns nog alltid något som man kan hitta på ihop eller prata om...Jag har 3 barn och tycker det är synd också att inte barnen har någon närmare kontakt med sina kusiner och mostrar och fastrar. Dom känner inte varandra, så lite som dom/vi träffas...det känns sorgligt. Sen att jag är udda och kanske svår att förstå, det vet jag ju. Men, man kan acceptera och respektera varandra ändå och vi har ju haft så mycket gemensamt under vår uppväxt. Vi är 9 syskon. Jag har många roliga och fina minnen från uppväxten. Kände mej omtyckt och fick ofta vara med mina äldre syskon. Sorgligt känns det nu att vi tappat bort varandra....

Gryningsflickan skrev:Men jag är så olik mina syskon...jag vet inte hur jag ska umgås med dem och vad jag ska prata med dem om. När hela familjen är hos föräldrarna tycker jag det är så svårt att intressera mig för och engagera mig i det resten diskuterar.

Jag känner så väl igen mej i detta. Men däremot så tycker jag det fungerar bättre när vi träffas bara två och om vi gör något ihop. Att prata en massa är inte viktigt för mej men jag vet att det är viktigt för många. Kanske är det också en orsak till att mina syskon inte vill träffas så ofta...dom vet inte vad vi ska prata om. Och jag är inte pratig.

Gryningsflickan skrev:Så jag sitter väl lite i motsatt sits mot dig...men jag tycker också det är tungt. Man "ska" tycka om och umgås med sin familj och jag känner mig som en dålig människa som tycker det är jobbigt..speciellt när det inte är något "fel" alls på min familj.

Kanske är det lite så som dej mina syskon känner. Jag vill inte att någon ska känna sej tvungen att hålla kontakten och känna sej som en dålig mäniska för att man tycker det är jobbigt. Det är bara det att jag funderar över varför det blivit så...Men det vet kanske inte dom heller.

Usch, det låter trist. Jag har en syrra, fyra år yngre (och klart NT). Gift och har två barn, och bor numera i Nyköping. Hade hon varit kvar i "stan" hade vi säkert setts mer, nu går det lite i vågor. Jag är den sämre på att hålla kontakten, men det är bara för att jag som jag är, inte för att jag inte vill ha någon kontakt, tvärtom.

Jag har en 9 år yngre lillebror som alltid varit min ögonsten. Första gången jag såg honom var på BB när han var drygt ett dygn gammal och jag förälskade mig i honom direkt. Han var ett mycker charmigt barn och han var lika rädd om mig som jag om honom.
Om mina föräldrar skällde på mig för något så försvarade han mig i alla lägen.

Han har, sedan sena tonåren, haft problem med dålig rygg, depression och social fobi (även om jag och psykologen lutar åt AS mer än social fobi), så nu är det jag som ställer upp för honom i alla lägen.

Han är min bästa vän och en av de 3 personer som betyder mest för mig här i världen. Han är en mycket intelligent kille med massor av humor och mina ungar avgudar honom.

Jag har två yngre bröder. Har bra kontakt med en. Med den yngsta har jag i princip ingen kontakt. Och jag kan inte säga att jag saknar det. Båda är aspiga. Mest den yngsta, som jag inte har kontrakt med.

Att man är syskon är ingen orsak till vare sig gilla varandra eller att ha kontakt. Framförallt ska man inte ha dåligt samvete eller sånt för att man inte gillar sina syskon. Inte ens om den dåliga kontakten beror på en själv.

Jag tycker mina syskon är tuffa, hela högen. Har en riktigt skum brorsa, en fladdrig (ärligt talat tror jag numera att hon kan ha en släng av ADHD) syrra, en astuff syrra som bor utomlands, etc.... Det är bara en av mina systrar som är "som andra" och det är också henne jag har sämst kontakt med. Inte så att vi är ovänner, tvärtom, men vi har bara inga gemensamma nämnare.

tahlia skrev:Jag har en 9 år yngre lillebror som alltid varit min ögonsten. Första gången jag såg honom var på BB när han var drygt ett dygn gammal och jag förälskade mig i honom direkt. Han var ett mycker charmigt barn och han var lika rädd om mig som jag om honom.
Om mina föräldrar skällde på mig för något så försvarade han mig i alla lägen.

Han har, sedan sena tonåren, haft problem med dålig rygg, depression och social fobi (även om jag och psykologen lutar åt AS mer än social fobi), så nu är det jag som ställer upp för honom i alla lägen.

Han är min bästa vän och en av de 3 personer som betyder mest för mig här i världen. Han är en mycket intelligent kille med massor av humor och mina ungar avgudar honom.

Vilken "solskenshistoria"! Så roligt att läsa.

Jag har 3 syskon, två bröder och en syster. En av bröderna har jag aldrig träffat, den andra har jag inte haft någon som helst kontakt med på snart 7,5 år. Men det är ingenting jag sörjer över direkt.
Min syster bor i samma stad som jag, så henne träffar jag någorlunda regelbundet. Men skulle knappast sörja över en förlorad kontakt där heller.
Ingen helylle-famild direkt....

Nu har jag funderat lite och återkommer som jag ju lovade i mitt förra inlägg.

Jag har en syster som är 3 yngre än mig och böor hyfsat nöära mig men inte på samma ort. I grunden har vi alltid haft en bra relation - när det verkligen gäller men bråkat en del i perioder beroende på att vi är väldigt olika, konkurrens, mitt ibland dumma beteende som jag inte kunde förstå konsekvenserna av och jag delvis inte rått på. As. iblandat till viss del) och hennes oförståelse ibland också träffade hon sin sambo tidigt. Jag fick min diagnos vid 27 årsålder, är nu 30 år.

Förut önskade jag att vi kunde hitta på saker tillsammans men så skedde väldigt sällan och det var jag som tog initiativet till 99,9%. Hon och hennes sambo var snälla och hjälpte mig med datorn men att göra saker tillsammans hann hon sällan med och prioriterade det inte.
Förr kände jag mig ofta förminskad bredvid henne och det händer fortfarande men är sällsynt. Jag kände så pga. min dåliga självkänsla och hon berömmer mig aldrig men det är ömsesidigt. Dock är jag mer i behov av beröm än henne. Hon har alltid varit duktigare än mig på många plan men det finns saker som jag kan bättre än henne har jag insett som väl är.

Vår kontakt är bättre numera eftersom vi mognat och hennes förståelse ökat och hon har fått en dotter som är 6 månader gammal, vilket verkar kunna knyta samman lite mer men någon riktigt djup kontakt lär vi aldrig få. Numera bryr jag mig föga eftersom jag insett att jag måste leva mitt liv med egna sociala kontakter. Jag är nöjd som vår kontakt är i dag. Hörs ibland på mailen och ses då och då, oftast hos föräldrarna men vill jag ha besök får jag ofta be flera gånger. Lite trist men jag kan leva med det numera.
Det har inte alltid varit lätt och roligt men som väl är har vi som sagt i grunden alltid haft en bra relation och aldrig haft långa uppehåll pga. trubbel och idag fungerar det okej bortsett från vissa gånger då jag är i obalans och jag är väldigt glad för att det fungerar i 9/10 situationer.

Visst kan man inte hålla ihop till vilket pris som helst men med sina närmaste tycker jag man får göra en extra ansträngning samt vara så rak och ärlig man kan och göra sitt bästa men sedan kan man inte göra mer. Är någon sur och tvär ändå får man försöka acceptera och ev. låta bli att höra av sig fler gånger och försöka ta andra sociala kontakter. Blod är tjockare än vatten men beter sig folk avigt kommer man inte längre genom att tjata. Lättare sagt än gjort men man får försöka gå vidare annars skadar man bara sig själv. (Öva upp självkänslan) Handlar det bara om att de inte har tid eller liknande har man ju mer chans men jag tror man ska gå varligt fram och höra av sig sällan och på olika sätt från gång till gång; telefon, sms, brev, etc. och ev. erbjuda sig att hjälpa till med något men inte låta sig utnyttjas.
Om det är lämpligt kan man försiktigt fråga om man "trampat någon på en öm tå" (inte tvunget face to face). Kommer det fram bör man be om ursäkt. Förhoppningsvis kan de lösa ett ev. kontaktproblem om de inte är så stora. Försök framföra att det är kämpigt med sociala kontakter, speciellt nya, mm.

Ett problem som många med funktionshinder nog får dras med är att även de närmaste inte accepterar diagnosen och då är det inte så mycket vi kan göra mer än visa att vi faktiskt också kan något, inte är dumma i huvudet och förklara hur diagnosen påverkar oss.
Tyvärr är vi redan i underläge men man får försöka att inte låta sig nedslås utan tänka att man duger och kan någonting.

Relationer överhuvudtaget är svårt även för dem utan diagnos men vi får ju kämpa lite extra.

Har två syskon, den ena vill inte att jag pratar om denna för denne tycker jag berättar sådant som jag borde förstå är hemligt.
Kan bara hålla sånt hemligt som folk säger är hemligt.
Ok lite till men för o vara på den säkra sidan....
Övrigt sipprar lätt över läpparna vid valfri tidpunkt.
Inte för inte som vi kom på att om FRA skulle anställa mig skulle de snart få byta namn till FBA - Försvarets Berättar Anstalt!

Vi funkar iaf i samma rum men har lite olika intressen och det händer att vi samarbetar om så faller sig lägligt.
Lillebror agerar skjuts ut till föräldrarna ibland åt mig och andra syskonet för han jobbar 700 meter från min dörr och tar med oss när han ska dit, sedan får vi åka hem själva för oftast sover endera jag och/eller andra syskonet över hos föräldrarna någon dag när vi ändå är där.