Hej!

Har du tur, kan din tysta tjej som har svårt att visa känslor växa upp till en någorlunda normal tjej.

Själv var jag rätt ensam under skoltiden. Rätt omogen var jag också. I syslöjden i nian fick jag lära mig olika stygn och sydde en liten tavla. Jag ville sy mera, men visste inte hur jag skulle få tag i en broderisats. Jag gick inte på stan utan att mamma eller mormor var med. Jag trodde, att den där tavlan jag sydde på syslöjden skulle bli det sista jag sydde nånsin. Jag hade drömmar, som krossades hela tiden.

Jag ville bli författare men alla i omgivningen sa att jag inte kunde bli författare annat än på min fritid. När jag läste på gymnasiet sa mina föräldrar att jag inte skulle söka till högskolan. När det kom erbjudanden om att göra lumpen eller gå vissa högskoleutbildningar, var det bara att kasta dem för det var inget jag skulle klara av.

Jag hann precis ta studenten så kommer det hem två tanter från AMI som säger att "jag ska ha ett sista sommarlov" och i augusti ska jag börja på AMI-s, ett projekt för unga handikappade. Där ska jag bo i en träningslägenhet och rotera runt på AMI:s olika avdelningar snickeri, verkstad, kontor och kök. Jag måste bo i en trea tillsammans med en annan tjej. Får byta tjej några gånger. Det finns ettor, men mamma tycker att jag inte är självständig nog för det.

En psykolog på AMI säger att hon inte tror att jag klarar av att läsa på hägskolan, hon säger att jag "får läsa så ögonen blöder och ändå inte klara av det".

Ridning ingår som friskvård på AMI. I en period rider vi. Kanake tio lektioner eller något ditåt. Men mamma tycker att ridning är både dyrt och farligt, så när jag slutar på AMI får jag inte fortsätta rida.

Jag läser på en folkhögskola i tre år därför att arbetsförmedlingen vill att jag söker "vad som helst, så vi blir av med dig". Sen blir jag arbetslös i två år, folkhögskolekurserna i data och multimeda ger inga jobb eftersom de är för allmänt hållna.

Flyttar hemifrån. Arbetslös i två år. En långsam frigörelseprocess från mina föräldrar börjar. Mycket ilskna mejl, slänger på luren i telefonen.

Därefter Samhall. I samma veva träffar jag min man. Och nu börjar Livet! Frigörelseprocessen skyndas på lite.

Min svärmor lär mig noter och jag klinkar på min första keyboard, inköpt i leksaksaffären. (Nu har jag en Casio).

Sedan sjukskrivning och sjukbidrag.

Och så en flytt till den stad där vi bor nu. Långsam förändring. Lär mig sticka på allvar. Börjar rida och spelar fotboll.

Från att ha stickat räta maskor med hål här och var blir det plötsligen något både halsdukar, mössor, vantar och sockor. Sedan tröjor. Och min mamma som sa en gång "du virkar bättre än du stickar" har fått äta upp det.

Tja. man ska inte ha några backspeglar ute, men jag ville bara säga att det är aldrig för sent. Den som är blyg och inte har kompisar, kan utvecklas till en social individ som gillar att prata med folk. Det är aldrig för sent. Och man ska inte tro på andra som bromsar och säger: "du kan inte det, för du är handikappad"! Det finns ingenting som är omöjligt, bara man vågar testa.

Hälsningar

Lilla Gumman

Snacka om att försöka hindra nån att utvecklas genom detta överförmynderi...

Vad bra att du klarat dig trots all s.k. "hjälp" (dvs motarbetning) du fått utstå...

det betyder mycket för mig att läsa det du skrev

Ja det är konstigt att folk inte ens kan få TESTA och se om de klarar av något...

Hej!

Runt sexårsåldern blev jag diagnosticerad med MBD och epilepsi. Det konstaterades att epilepsin växte bort och den sommaren då jag fyllde 15 slutade jag att medicinera. Och jag har en CP-skada också. Dessutom har jag legat på sjukhus för lunginflammation när jag gick på lekis, opererats för skelögdhet när jag gick i ettan eller tvåan och opererat höger öra för sprucken trumhinna två gånger i mellanstadiet.

Ända upp till och med sjätte klass hade jag kontakt med Habiliteringen regelbundet. I sjuan och åttan fick jag sjukgymnastik i vattenbassäng. Och i nian gick jag på samtal hos Habiliteringen som sa åt mig att jag skulle välja antingen tvåårig social linje, eller också tvåårig handel och kontor där man skulle plocka bort handelsdelen för det skulle jag inte klara av.

I nian valde jag att prya på en mataffär, fick ja från mataffären, men hamnade på biblioteket i stället för jag skulle inte klara av att prya på en mataffär ansåg "experterna". Hmm. Håller inte med.

Så tja, man kan säga att jag var "inne i rullorna" innan jag kunde säga varken bu eller bä. Sen dröjde det ända till min man kom in i blden, innan jag kunde ta mod till mig och bita ifrån.

Hälsningar

Lilla Gumman

Håller med Ensamflickan. Men man ska komma ihåg att de gjorde det i all välmening - de förstod tyvärr inte bättre men det är ändå inte bra.

Det betydde även något för mig att läsa och roligt att du klarat dig vidare. Synd att du inte vågade och/eller kunde säga till tidigare.

Liknande har hänt mig men i pytteliten skala som väl är. Några enstaka saker. Så jag förstår litegrann hur det kan kännas, tror jag.

Frigörelseprocessen från föräldrarna framförallt flytta hemifrån är inte lätt, i alla fall inte när man har svårigheter/problem av något slag. Även jag har slängt på luren. Men mina föräldrar har aldrig misstrott att jag skulle klara av att bo själv. Problemet var snarare att jag borde flytta hemifrån ett par år tidigare men vad gör man med en korkad uthyrare som inte vet om att den fuskar och får sparken först fyra år senare..

Lilla Gumman

Jag är så glad för din skull att du anar inte!

Samtidigt är jag arg på din omgivning. En stor tung fotboja som hindrat dej från att röra dej, liksom. De borde få några lektioner i folkvett!!

Hej!

Jag visste inte hur man skulle göra för att flytta hemifrån. Jag kom överens med pappa och mamma om när det var dags att börja titta efter en lägenhet. Pappa sa att "vi skulle hålla korpgluggarna öppna" och läsa i tidningar etc. efter bostadsrätter. Jag trodde då, att man var tvungen att köpa en lägenhet. Hyresrätter hade jag aldrig hört talas om.

Min mamma var den som ringde på olika annonser. Jag fick inte ringa själv. En onsdagskväll kom jag hem från en danskurs. Mamma och pappa sa att de hade ringt på en lägenhet som de varit och tittat på. En lägenhet på 32 kvadratmeter. På förmiddagen dagen efter åkte mamma och jag och tittade på den. Mamma skötte all telefonkontakt med säljaren, en ung kille som skaffat tjej och behövde större lägenhet. Hon berättade att jag var handikappad, sa att jag tittade i IKEA-katalogen och var ivrig. När hyreskontraktet skulle skrivas på skjutsade de in mig och var med.

Vi åkte till IKEA en gång, innan jag skrivit kontrakt och fått nyckel. Då kom vi överens om att jag skulle ha två Billly-bokhyllor. Men vi köpte ingenting då.

Jag ville ha en bäddsoffa också, så att kompisar kunde sova över. Men i en annons fanns det en furusoffa (med kuddar, inte en kökssoffa) och soffbord i furu för 700. Vi åkte dit och köpte det i stället. Jag fick ett sidobord att ha streon på och en lampa med orange skärm på köpet. Hon frågade säljaren om det gick att sova ovanpå soffan och säljaren höll med om att det gick bra. Mamma tyckte det var ett klipp. Vi kom överens med säljaren av lägenheten att jag fick ställa dit de möblerna innan jag flyttade in på riktigt.

Jag flyttade en onsdag. Pappa hade inte tänkt att hjälpa mig att flytta förrän till helgen. Jag sa: "Det är OK att vi flyttar till helgen, jag kan ta tåget in och sova på soffan till i morgon" men pappa ville inte att jag skulle ta tåget så när jag envisades lastade vi på min säng och lite annat och körde dit de möblerna.

Till lägenheten medföljde tre nycklar, vilket är det vanligaste. Mina föräldrar ville absolut ha en nyckel ifall något hände, det var inget att snacka om.

Jag hade praktik på nåt ställe. På torsdagen och fredagen när jag var på praktik, packade mamma och mormor upp mina saker. Jag sa att jag kunde packa upp själv, men vad hjälpte det. "Om du vill ställa grytorna högst upp och kaffekopparna längst ner, så får du väl ändra om det sen", sa mamma. Vid något enstaka tillfälle fick jag ringa och fråga var de hade ställt sakerna. Det var väl helt ok att få hjälp, men när jag inte ens var hemma ... grrr ...

På fredagen körde pappa till IkEA efter jobbet, och körde sedan hem två vita IKEA-bokhyllor till mig. Allt sedan dess har jag undrat varför de är vita och inte träfärgade. Men jag har inte orkat byta ut dem mot träfärgade, de har hängt med i tio år och får väl hänga med under min livstid.

Spisen var i dåligt skick och pappa och mamma hjälptes åt med att renovera köket. De målade om köksluckorna, målade om väggarna, kaklade om, rev bort den inbyggda trähurtsen, satte dit en ny spis och monterade ihop en lådhurts från IKEA. Köket blev riktigt fint sedan.

Dörren till badrummet gick inte att stänga och låsa ordentligt. En gång blev jag nästan inlåst på toaletten fast jag bara skulle stänga dörren. Jag fick använda en kökskniv i låset och pilla upp dörren med. Jag frågade pappa om det gick att fixa, han sa att det inte var någon idé. Lösningen blev att alltid sitta på toaletten med dörren öppen. Jag fick påminna mina kompisar om att de absolut inte fick stänga igen toalettdörren. Tja, det var väl viktigare att göra om i kokvrån än att kunna stänga toalettdörren.

Jag har väl aldrig haft ordningssinne och alltid haft det stökigt och dammigt. Mamma gillade inte det. Hon ansåg att när jag var arbetslös skulle jag kunna ha det dockskåpslikt hemma om jag bara ville. Att jag inte orkade, det är en annan sak.

Jag ville skaffa katt, men min mamma sa att eftersom jag inte kunde städa och hålla rent skulle hälsovårdsmyndigheten komma. Så jag skaffade aldrig katt. Nu har vi tre. Dammigt och stökigt javisst, men än har hälsovårdsmyndigheten inte kommit och ingen har omhändertagit katterna.

Hälsningar

Lilla Gumman

Herregud! Alltså .

Nu förstår jag bättre. Så trist att dina föräldrar inte förstår bättre. Ingen människa blir väl glad av en sådan behandling. Du måste ha kämpat på bra för att ha kommit dit du är idag.

Hej!

Mina föräldrar har gjort allt i största välmening. De har också haft en stor auktoritetstro.

Då jag var ett halvår sa nån läkare att jag aldrig skulle kunna dricka alkohol. Därför var de skiträdda för det. De visste att om man har epilepsi får man inte dricka alkohol. Vid epilepsi är det också bra med regelbundna läggtider, det minskar på anfallen tydligen. I låg- och mellanstadiet fick jag lägga mig 19.00 och läsa till 20.00. Oftast fick jag lägga mig direkt efter det att barnprogrammen var slut. På högstadiet fick jag vara uppe till 20.00 och läsa till 21.00.

Som sagt, jag slutade medicinera på sommarlovet mellan åttonde och nionde klass. Då flyttade vi också in i ett nybyggt hus. När jag senare läser min dagbok, hittar jag en historia om just detta med läggtider. Min favoritserie var Varuhuset. Ni vet, med Christina Schollin och andra, dåtida stjärnor. Varuhuset gick först mellan 19.00 och 20.00 på fredagar. Så varj fredag fick jag vara vaken till 20.00 och se på Varuhuset. Vilken lycka! Men sedan ändrade de tiden till lördagskvällar. I dagboken jag hade i nionde klass har jag skrivit att Varuhuset gick på lördagar klockan 21.00. I dagboken har jag skrivit om att jag ibland fick se Varuhuset klockan 21.00 och ibland reprisen på söndagar. Mamma tyckte oftast att det var bättre att jag kom i säng och såg reprisen på söndagar. Mamma och pappa satt och tittade på Varuhuset medan jag läg i sängen. På söndagen gick jag och väntade på att få se på Varuhuset. Ibland kunde vi äta söndagsmiddag lite senare än vanligt, ibland skulle vi åka til landet. De förstod aldrig hur ledsen jag blev över att missa ett avsnitt av min favoritserie.

I skolan var jag stödundervisning av en speciallärare i lågstadet och mellanstadiet. I högstadiet fick jag ingen hjälp, förutom att jag gick till en speciallärare som hade fem-sex elever i matte. Jag hade inte särskilt bra betyg. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kämpade på så gott jag kunde, och det gjorde jag väl på mitt vis. Men skolämnena var ointressanta och jag begrep inte vad jag skulle ha kunskapen till. Därför satt jag och läste och lät det gå in i ena örat och ut genom det andra.

På grund av mina dåliga betyg kunde jag inte söka vad jag ville till gymnasiet. Jag skulle få komma in på "särskild kvot" som det hette då. Därför fick jag bara välja mellan "social linje" och "handel- och kontor" minus handelsdelen. Jag satt och bläddrade i boken med gymnasieprogram. Humanistisk, mycket språk. Trälinjen. Dörrar som var stängda för mig, på grund av mitt handikapp och mina dåliga betyg.

Jag var för intelligent för särskola. Det hade man konstaterat redan i mellanstadiet, utan att jag visste om det. Jag var hos läkare, Habiliteringspersonal etc. regelbundet och ifrågasatte ingenting. Jag visste inte ens om att jag hade MBD. Min CP-skada talade de om, och när jag blev äldre fick jag veta att jag hade "en liten hjärnskada". Det var allt. Jag kände mig inte särskilt CP-skadad och kunde inte sätta ord på, varför jag inte kunde få bra betyg, gå de utbildningar jag ville och skaffa mig ett jobb jag ville ha.

Hälsningar

Lilla Gumman

Tycker det framgår att det finns ett större hjälpbehov, så föräldrarnas agerande ter sig ganska naturligt.
Om man har så liten omvärldskunskap är det självklart att man behöver hjälp.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Mina föräldrar har gjort allt i största välmening. De har också haft en stor auktoritetstro.

Då jag var ett halvår sa nån läkare att jag aldrig skulle kunna dricka alkohol. Därför var de skiträdda för det. De visste att om man har epilepsi får man inte dricka alkohol. Vid epilepsi är det också bra med regelbundna läggtider, det minskar på anfallen tydligen. I låg- och mellanstadiet fick jag lägga mig 19.00 och läsa till 20.00. Oftast fick jag lägga mig direkt efter det att barnprogrammen var slut. På högstadiet fick jag vara uppe till 20.00 och läsa till 21.00.

Som sagt, jag slutade medicinera på sommarlovet mellan åttonde och nionde klass. Då flyttade vi också in i ett nybyggt hus. När jag senare läser min dagbok, hittar jag en historia om just detta med läggtider. Min favoritserie var Varuhuset. Ni vet, med Christina Schollin och andra, dåtida stjärnor. Varuhuset gick först mellan 19.00 och 20.00 på fredagar. Så varj fredag fick jag vara vaken till 20.00 och se på Varuhuset. Vilken lycka! Men sedan ändrade de tiden till lördagskvällar. I dagboken jag hade i nionde klass har jag skrivit att Varuhuset gick på lördagar klockan 21.00. I dagboken har jag skrivit om att jag ibland fick se Varuhuset klockan 21.00 och ibland reprisen på söndagar. Mamma tyckte oftast att det var bättre att jag kom i säng och såg reprisen på söndagar. Mamma och pappa satt och tittade på Varuhuset medan jag läg i sängen. På söndagen gick jag och väntade på att få se på Varuhuset. Ibland kunde vi äta söndagsmiddag lite senare än vanligt, ibland skulle vi åka til landet. De förstod aldrig hur ledsen jag blev över att missa ett avsnitt av min favoritserie.

I skolan var jag stödundervisning av en speciallärare i lågstadet och mellanstadiet. I högstadiet fick jag ingen hjälp, förutom att jag gick till en speciallärare som hade fem-sex elever i matte. Jag hade inte särskilt bra betyg. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kämpade på så gott jag kunde, och det gjorde jag väl på mitt vis. Men skolämnena var ointressanta och jag begrep inte vad jag skulle ha kunskapen till. Därför satt jag och läste och lät det gå in i ena örat och ut genom det andra.

På grund av mina dåliga betyg kunde jag inte söka vad jag ville till gymnasiet. Jag skulle få komma in på "särskild kvot" som det hette då. Därför fick jag bara välja mellan "social linje" och "handel- och kontor" minus handelsdelen. Jag satt och bläddrade i boken med gymnasieprogram. Humanistisk, mycket språk. Trälinjen. Dörrar som var stängda för mig, på grund av mitt handikapp och mina dåliga betyg.

Jag var för intelligent för särskola. Det hade man konstaterat redan i mellanstadiet, utan att jag visste om det. Jag var hos läkare, Habiliteringspersonal etc. regelbundet och ifrågasatte ingenting. Jag visste inte ens om att jag hade MBD. Min CP-skada talade de om, och när jag blev äldre fick jag veta att jag hade "en liten hjärnskada". Det var allt. Jag kände mig inte särskilt CP-skadad och kunde inte sätta ord på, varför jag inte kunde få bra betyg, gå de utbildningar jag ville och skaffa mig ett jobb jag ville ha.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag menade inte att nedvärdera dina föräldrar och hjälp var säkert behövlig men min uppfattning är att det kanske blev lite väl mycket och på framförallt felaktigt sätt ibland och i ditt första inlägg fick jag intrycket att du inte ville ha så mycket hjälp. Det är ofta bra att vilja hjälpa till men även att även lyssna och tänka på HUR man hjälper till, tycker jag. Därför skrev jag som jag skrev. Dock skrev jag också i mitt första inlägg att jag tror det var i välmening. Nu ska jag sätta mig på händerna.

Hej!

Det är ingen fara, Sommar!

Nej, jag ville inte ha så mycket hjälp. Men jag kan inte klandra någon heller.

Jag ville bara uttrycka att fast man har ett handikapp i någon form, så betyder det inte att man inte kan. Man kanske mognar långsammare, men man kan.

Min mamma kanske hade rätt i, att jag hade kört ihjäl mig om jag hade fått en moppe vid 15. Jag var kanske inte mogen för det då. Men jag blev det senare, och det är det viktiga. Att man inte tänker "jag kan inte" utan "jag ska försöka" eller "jag kan inte nu, men kanske senare".

Jag kunde absolut inte lära mig sticka. Jag ville så gärna sticka men jag förstod inte. Till sist stickade jag räta maskor, och det blev hål på mitten som jag inte begrep hur de kom dit. Senare fick jag chansen att lära mig även aviga maskor. Så övade jag, och övade. Garnet delade sig ibland utan att jag förstod varför. Så lärde jag mig att virka upp tappade maskor, och att backa maska för maska till ett fel. Jag lärde mig att dra ur stickorna, repa upp några varv, plocka upp stickorna och vända på de felvända maskorna allt eftersom jag stickade vidare. Nu stickar jag allt från sockor till tröjor. Det går inte smärtfritt, det blir fel med jämna mellanrum som jag får rätta till. Men slutresultatet blir oftast bra.

I åttonde klass skulle man sticka i syslöjden, jag kunde inte sticka så jag valde träslöjd. Nu kan jag sticka. I nian skulle man göra en kniv i träslöjden, knivar är farliga, alltså valde jag syslöjd och fick brodera i stället. För cirka åtta år sedan hjälpte min man mig att göra en egen kniv. Det är det jag menar. Man mognar långsamt. Eller så får man inte chansen att försöka.

I sjätte klass ska alla svarva ett brännbollsträ, det ingår i kursplanen. Jag fick inte på grund av handikappet, det var för farligt. Jag antar att de var rädda för att jag skulle sticka in fingrarna i svarven och få dem avkapade, eller att svarvstycket skulle flyga ur svarven och träffa mig i skallen. Men till och med i särskolan får alla svarva.

Hela uppväxten upplevde jag detta att vara annorlunda. "Mamma säger att jag inte får", eller "Jag får inte för mina föräldrar" eller liknande var det vanligaste svaret på varför jag inte fick göra det ena eller andra. Jag hade dålig finmotorik och kunde därför inte samla på frimärken, jag hade dåligt bollsinne och kunde därför inte börja spela fotboll, jag hade inte tillräcklig balans för att börja rida och så vidare. Själv förstod jag inte detta, utan tolkade det som "jag får inte". På skolavslutningen i tvåan fick alla ett papper med hem, där man kunde välja några olika saker att göra i skolan, efter skoltid. Där kunde man bland annat spela blockflöjt. Jag ville spela blockflöjt. Mina föräldrar sade nej. Pappa hade en blockflöjt som han haft när han var liten. Jag sa att om jag inte får spela blockflöjt, får han ta fram sin blockflöjt som jag får ha och spela på hemma i stället. Vi var på landet vid tillfället i fråga. Pappa plockade fram blockflöjten ur gömmorna. Men jag kunde inte spela eftersom jag inte visste hur man gjorde. Efter några dagars tutande i den blev mina föräldrar trötta på oljudet och blockflöjten gömdes diskret undan igen.

Hälsningar

Lilla Gumman

Men oj så trist att hela tiden få nej och inte ens få försöka! Överbeskyddande, helt klart... Men kul att du åtminstone fått pröva på en del saker nu då. Det är bara att fortsätta testa...

Hej!

Japp, jag tänjer hela tiden på gränserna.

I dag har jag och maken hjälpt en kompis att hämta ett kök hon köpt begagnat. Och jag höll mig inte i bakgrunden, utan bar hela tiden om än inte de tyngsta sakerna.

Ja, man utvecklas hela tiden. Nu den senaste tiden har jag vuxit in i vuxenrollen och klarar det mesta som en vuxen kvinna förväntas klara. Fast en del tar lite längre tid än vad som kan anses normalt, men det spelar ju ingen roll. Hemmet är ingen verkstad där någon står med tidtagarur för att räkna ut ackordet, där är det resultatet som räknas i stället.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman, väldigt bra skrivet, jag håller med i mycket av det du skriver!