Hej, Jag undrar om det är någon som har haft det svårt att veta vilken läggning man har. Lesbisk eller straight! Har haft min diagnos i några år nu. Skulle gärna vilja veta! Om det är svårare för folk med asperger än andra? Om man är intresseerad över huvud taget? Oavsett läggning?
Josabet!

Att upptäcka att jag var bög kom fram för mig redan som 13-åring och var väl ingen lätt process att gå igenom, var under 90-talet och då var det inte riktigt rätt att vara gay fortfarande. Det hade nog inget med min AS-dignos som kom först i 30-års åldern. Två helt olika processer för mig i livet och har inget med varandra att göra

Detta är nånting jag funderat på sen jag var 13 år, och kände att jag var annorlunda, och inte kunde intressera mig för "killsnack" som de andra tjejerna... Om det har med min AS att göra vet jag inte, eller mer om avsaknad av information... (Jag har svårt att identifiera nånting i mig själv som jag inte hört talas om.)

Slutligen har jag fått den information jag behöver för att kunna avgöra "var jag står": Jag är asexuell, men hetero-emotionell... Dvs, OM jag nån gång i framtiden skulle klara av att leva i ett förhållande, så ska det vara med en man (att leva med en annan kvinna skulle kännas jättekonstigt...) Men det måste i såna fall vara ett förhållande utan sex, för det är nånting jag inte ens kan tänka mig att ställa upp på, inte ens lite grann för att kompromissa, för att hålla ihop förhållandet...

Jag för min del tycker det är helt omöjligt att veta. Just nu är jag helt nollställd vad gäller känslor på det planet. Mitt hjärta är stängt för alla utom min dotter. Jag kan förvisso känna en oerhörd värme för mina vänner men det är inte riktigt samma sak.

Men blir jag riktigt riktigt kär (det var flera år sedan) då är det vanligen en kvinna det handlar om även om jag haft förhållande med män också. Jag blir inte kär eller förälskad särskilt ofta och sedan några år tillbaka känner jag mig helt färdig med kärleksrelationer. Jag tycker det är för mycket trassel.

Hur känner och tänker du själv josabet?

Känner igen mig i det som ensamflickan och DC skriver, men ändå inte. Jag är definitivt heterosexuell när det gäller de sexuella begären, men jag har väldigt svårt att få några romantiska känslor för någon. Jag har svårt att se mig själv i någon långvarig relation i.a.f. Jag skulle gärna vilja ha en sån relation, men jag gillar inte folk. De kan vara hur trevliga som helst, men jag skulle verkligen inte vilja vara ihop med dem. Så emotionellt känns jag asexuell?

Inga problem med läggning bara med att känna att någon är värd det.

Jag ser inte hela problemet? En massa folk verkar ha hang-ups på vad de har för läggning, men vad tusan spelar det för roll egentligen? Det är ju ändå bara ett ord! Gillar du en person go for it! Annars låt bli? Skit samma vad det kallas, det märks ju?

Första gången jag kom i kontakt med frågan medvetet, var när jag kom på mig själv med att säga "Jag är ju bisexuell" till en bögkompis som jag störde mig på var rädd att kliva ur garderoben, jag blev chockad då jag aldrig ens tänkt tanken förut (medvetet iaf) och började försöka hitta på anledningar varför jag sa så helt spontant impulsivt, jag tänkte dock aldrig på att det kunde vara sant, man "ska" ju vara hetero, så jag hade aldrig tänkt tanken på annat.

Andra gången var när jag på jobbet satt och babblade på om värdens sötaste tjej som jag träffat som kund med lockigt rött hår, gnistrande ögon och fräknar
"Henne vill jag gifta mig med!" sa jag.
"Jamen Tibbs! Jag visste inte du var lesbisk/bi!" sa mina arbetskamrater
"Det är jag inte!" svarade jag.
"Du ville ju gifta dig med tjejjen för tre sekunder sen!" sa de. Det gav mig en tankeställare. Jag är ju faktiskt både kär och attraherad av även kvinnor. Nu har jag och min utgarderobade bögkompis varit på Pride två gånger!

Nej jag har aldrig haft de problemen. Det man tänder på avgör ens läggning, svårare än så är det inte.

DIProgan skrev:Inga problem med läggning bara med att känna att någon är värd det.

Någonting ditåt för min del också.

KrigarSjäl skrev:Nej jag har aldrig haft de problemen. Det man tänder på avgör ens läggning, svårare än så är det inte.

Där ligger någonting i det.

josabet skrev:Om det är svårare för folk med asperger än andra? Om man är intresserad över huvud taget? Oavsett läggning?
Josabet!

Själv har jag aldrig tänt på en kvinna. En gång när jag fick massage i bland annat händerna kom den osökta tanken : "henne skulle jag kunna älska". I mer platonsk betydelse. Det var nog inte det msTibbs menade när hon sade sig vilja gifta sig med en viss kvinna. Men jag kan förstå den spontana, varma reaktionen.

Om en man attraherar mig har jag inga problem med fysisk kontakt. Numera ställer jag mig däremot följande fråga: kan jag bli uppriktigt intresserad av någon som inte har as? Efter att ha träffat så mycket trevligt aspergerfolk känns de övriga rätt så ytliga.

Isabell skrev: Efter att ha träffat så mycket trevligt aspergerfolk känns de övriga rätt så ytliga.

Oh gosh vart finns dessa AS människor tro

sommar skrev:

DIProgan skrev:Inga problem med läggning bara med att känna att någon är värd det.

Någonting ditåt för min del också.

Helt klart är det så. Personligen skulle jag dock aldrig kunna vara attraherad av någon av samma kön på samma sätt som någon av motsatt kön. Nu kanske någon finurlig typ kommer och på pekar att det kan jag ju faktiskt inte veta, fair enough; det skulle kunna finnas ytterligare ett sätt att attraheras av folk, en ny dimension/skala, som jag ännu aldrig upplevt. Jag ser det som osannolikt dock.

Jag sysslade inte med "tjejsnack" när mina jämåriga killkompisar gjorde det och jag tyckte inget speciellt åt något håll men så dök det upp en tjej och jag vägrade bli kär men det blev jag ändå oiavsett vad jag ville, PANG sade det bara så var jag kär.
Jag hade problem att hantera att jag alls var kär men insåg ju till slut att jo, jag vill vara nära henne, men jag ville inte mer än att hålla henne i handen och bygga lego med henne.
Pussas? nej aldrig i livet, inte då iaf, sex, nej inte det heller, hade hört att en del påstod sig ha haft det men jag förstod inte hur man bara kunde, aldrig att jag skulle ha gjort det som 15 åring alldeles för tidigt för någon alls (tyckte jag).

Ni som anser er vara asexuella, vad har ni haft för erfarenheter med relationer innan ni kom fram till den slutpunkten?

josabet skrev:Ni som anser er vara asexuella, vad har ni haft för erfarenheter med relationer innan ni kom fram till den slutpunkten?

Det behöver de ju inte haft! På samma sätt som man ej behöver haft homosexuellt förhållande för att veta att man är homo! Den frågan får jag massa gånger, men ingen frågar så till hetero! Ingen ställer nånsin frågan om nån som betecknar sig som hetero haft förhållande före de kommit till den slutsatsen för det anses vara så självklart att de inte ens behöver tänka tanken...

Lite som o fråga en 7 åring om denne är säker på att denne inte i alla fall är lite kär i någon, jag fick frågan en gång och blev väldigt besviken att de propsade på att jag nog måste vara kär i någon i alla fall.
Jag tyckte de var elaka som antydde att jag skulle ha varit kär, det gick emot mig som person, jag visste att jag inte var kär i någon.
Hade det varit ett barn som sagt så hade jag inte brytt mig så mycket men detta var en vuxen som gjorde så och det störde mig grymt mycket.

Har ni haft elaka vänner/väninnor, som är normala sådana, och som har behandlat er illa. Dvs, inte förstått er? Hur har ni lyckats få nya vänner/väninnor?

Hej josabet!

Jag har hittat flera vänner genom att jag jobbar några gånger i veckan åt Pingstkyrkans secondhandbutik här i staden. Några av de umgås jag med på fritiden ibland, dessutom .

Några direkt elaka vänner har jag inte haft, däremot en del bekanta jag lärt känna i olika sammanhang. Men jag bröt vänskapen och kontakten med de eftersom de ständigt missförstod mig och inte ens villa prata igenom saker med mig, inte ville reda ut de missförstånd som blev.

Det är lessamt att förlora vänner, men man får ju "väga för och emot" i en sådan situation...

Jag har nog svårt o väga för och emot men det har hänt att jag försökt få folk o fundera på saker de inte verkar ha haft en tanke på för att de ska kunna bli mer juste.

oscar skrev:

sommar skrev:

DIProgan skrev:Inga problem med läggning bara med att känna att någon är värd det.

Någonting ditåt för min del också.

Helt klart är det så. Personligen skulle jag dock aldrig kunna vara attraherad av någon av samma kön på samma sätt som någon av motsatt kön. Nu kanske någon finurlig typ kommer och på pekar att det kan jag ju faktiskt inte veta, fair enough; det skulle kunna finnas ytterligare ett sätt att attraheras av folk, en ny dimension/skala, som jag ännu aldrig upplevt. Jag ser det som osannolikt dock.

Jag har ev. missförstått DIprogan innan. Jag är heterosexuell och definitivt inget annat och på så vis menar jag att jag inte har problem med läggning - är säker på min sak.

josabet skrev:Har ni haft elaka vänner/väninnor, som är normala sådana, och som har behandlat er illa. Dvs, inte förstått er? Hur har ni lyckats få nya vänner/väninnor?

Det har tyvärr hänt mig; en kompis som i åttonde klass lämnade mig och började umgås med andra för att hon antagligen tyckte jag var tråkig och mesig. Hon ville vara med ett av de "coola gängen". Vi hade varit kompisar i fyra år. De första två åren tillsammans med två andra tjejer. Jag vågade aldrig säga till för i många år var jag en "dörrmatta". Hon passade på då jag hade en lång sjukdomsperiod. Fegt och fult.

I perioder har jag varit helt allena men när jag var det som vuxen var det självvalt och ofta kändes det helt okej men jag kom till en vändpunkt. Jag mådde dåligt av olika anledningar och började självmant hos kurator. Hon ställde en del frågor och vi pratade igenom hela min situation. Hon ansåg mig isolerad bortsett från jobbet. En av hennes rekommendationer var därför att söka lite kontakter på nätet och se hur det går. Blandad framgång men jag har lärt mig mycket och idag har jag en riktig vän, några bekanta, deltar i en aktivitetsgrupp, går på AS-träffar via forumet. Också hänger jag här en del, vilket är socialt men på ett annat sätt. Det gäller bara att inte fastna.
Jag har blivit mer social, vilket känns bra men jag jobbar ändå vidare. Det kan bara bli bättre.