jameson skrev:
Det finns rätt i livet och det finns fel i livet.

Jag skulle vilja säga att detta tänk om "rätt eller fel", ofta skuldbelägger och skapar en känsla av osäkerhet att inte duga.
Om du istället tänker dig att det handlar om att hitta alternativa vägar för att nå fram till målet. Använd dig av det som faktiskt fungerar, en styrka hos honom.
Vägen fram till slutmålet, behöver inte alltid se ut som för de flesta andra. Vilket inte heller slutmålet behöver göra.
jag vet att det är otroligt viktigt att få lyckas och få det bekräftat, även om det är saker som vi oftast tar för givet.

Jag tänker på de samtal du föreslår. De är rätt negativt förstärkande. Prova att positivt förstärka det som fungerar under två veckors tid (försök ignorera det mesta av det negativa om det går...eller åtminstone tona ned det) och se var du landar först. Det är ett hett tips..

Jag vet att Tingeling vet vad h*n pratar om, så ta till dig det h*n skrev i sitt inlägg här ovan.

KrigarSjäl skrev:

nano skrev:I bilket fall som helst är det ju rakt av elakheter att spotta på väggar, slå folk, kalla folk undeliga saker, sådant kan man ju inte bara acceptera.

Det är många lever som gör sånt, men bara de med NPF "punktmarkeras". Värstingar utan bekräftade neuropsykiatriska problem får sällan "assistenter".

Jag skulle gärna höra jamesons reflektioner kring det.

Min reflektion;
Jag tror mycket på att vuxenvärlden bör visa sitt intresse för ungdomars beteenden. Jag tror att vi vuxna bör reagera på det som vi anser inte vara ett gott beteende. Jag tror att elakheterna mot varandra bottnar ofta i miljö, social miljö och respekt.

Jag skulle kunna nämna ett exempel, om jag i korridorerna ser att en kille/tjej knuffas av andra elever stannar jag upp och analyserar situationen om det är en allvarlig eller skämtsam ton.
Beroende på vilken ton reagerar jag.

Att "punktmarkera"/reagera på situationer kan visa att vuxna bryr sig om ungdomarna och deras sociala beteenden.

Varför värstingar inte får assistenter kan jag inte svara på. Vad är en värsting enligt din definition, killar/tjejer som slår varann eller kallar varann för saker?
Varför en diagnosställd kille i sitt första högstadieår får elevassistans tyder på gott omdöme från skolan och en vuxenvärld som vill tonåringens bästa.

Hoppas det gav lite svar på din fråga om min reflektion?

Jag skulle vilja passa på att tacka lite på vägen här i tråden...

Tack för alla goda råd & tips och kunskaper från egna erfarenheter, det ger mig enormt mycket idéer och tankar.

Fortsätt skriva om ni har viljan.

jameson skrev:
Jag skulle kunna nämna ett exempel, om jag i korridorerna ser att en kille/tjej knuffas av andra elever stannar jag upp och analyserar situationen om det är en allvarlig eller skämtsam ton.
Beroende på vilken ton reagerar jag.

För min del så finns det bara ett sätt, nolltolerans mot att bli knuffad av andra elever.
För att det ska uppstå ett bråk eller konflikt behövs det minst två personer.
När jag jobbade med barn/tonåringar så har det inte handlat om att utse en syndabok /skyldig utan hur hittar man en konstruktiv lösning för båda parter.

Jag tror du behöver en kurs i vad Aspergers syndrom innebär.
Jag kan rekommendera en 15 poängskurs på distans. Både Växjö Universitet och Örebro Universitet har utmärkta sådana.

Nu till lite allvarligare kommentarer:

Om någon skulle punktmarkera mig VARJE gång jag gör ngt "fel" eller socialt oacceptabelt och samtidigt säga att det ÄR just fel och oacceptabelt VARJE GÅNG så skulle jag troligtvis förlora allt det sjäklvförtoende jag har. Du måste välja ut ETT problemområde till att börja med Du tänker arbeta med alldeles för många saker på en gång och risken är då att du får motsatt resutat pga att du helt enkelt knäcker en annan människa.

Med det uppnått kan du ju försöka lära ut vad du vill. Good Luck...(ironi!)

Jag försökte ge dig ett adekvat tips som dessutom det finns underbyggd forskning bakom. Du valde att iallafall anse att det sättet du arbetar på är riktigt? Jag hoppas att det inte var så du menade. För då undrar jag faktiskt vad du ens gör på detta forum då du inte verkar ta till dig den kunskap vi försöker ge dig.

Du ska få ett hett tips till....läs på om vad inlärningspsykologin säger de senaste 10 åren. VAD ökar barns/ungdonars inlärning bäst? Ja du...inte är det negativ förstärkning iallafall....Detta oavett funktionshinder eller ej.
Troligtvis är det dock viktigare för denna elev då som antagligen REDAN upplever mycket negativ förstärkning.

De bilder du delger ur klassrumssituationen är oacceptabla och vore det mitt barn så hade jag krävt adekvat handledning för er. Jag hoppas ni har det. Så får ett barn inte ha det.

DU har en större möjlighet att tänka om än denna elev. Du är äldre och mer välutbildad. Detta klarar du men det kräver att du faktiskt INSER att vårt sätt att tänka ser annorlunda ut. Det sätte behöver inta alltid vara felaktigt. Bara annorlunda.

För att kunna hjälpa en annan människa måste du förstå var han befinner sig....(fritt tolkat men Kirkegaard är det iallafall..*s*)

Tingeling

Det jag undrar så här spontant vad har du Jameson för erfarenheter och utbildning? En person med rätt utbildning i kunskaper i ämnet borde inte ha dom frågorna som du ställer.

Det är inte personligen emot dig nu utan en allmän fråga är det så att det anställs människor att ta till vara dessa personers kaosliv som inte har kompetens att göra det?

jameson skrev:Det finns rätt i livet och det finns fel i livet. Den här killen har goda chanser till ett rätt liv om vi börjar idag att agera annars kommer killen med stor sannolikhet att hamna fel i livet - och det är ett bortkastat människoliv.

Kommentera gärna och ventilera era åsikter. Tack på förhand!

Men vänta.... Rätt och fel? Vem bestämmer det? Blir ganska perplex här...

Har du läst vad jag skrev tidigare? Jag tog tid på mig att svara och skulle gärna få lite respons på det jag skrev innan jag skriver vidare, som du uppmanar oss till här.

Det där med Kommentera gärna och ventilera ska ju vara ärligt menat, inte en fras. Så vill du ha kommentarer på det du skriver, svara gärna på det andra skrivit, eller jag då, i det här fallet...

Tingeling, vilket fantastiskt inlägg!

(Jag borde ha läst det innan jag skrev mitt sista, du sa ju precis det jag tänkte...)

jameson skrev: Jag tror att elakheterna mot varandra bottnar ofta i miljö, social miljö och respekt.

Ofta, men som sagt inte alltid.

Man kan knuffas för att man inte står ut med att nån tar i en, och det lättaste och mest effektiva sättet att få slut på det ovälkomna är att putta bort det.

Man kan knuffas för att man inte riktigt har koll på var man börjar och slutar (dålig uppfattning om den egna kroppen).

Man kan knuffas för att det "brukar hända saker då", och stiltje och tystnad är outhärdligt tråkigt och sövande. Man väcker sig själv genom sånt alltså.

Ovanstående är helt realistiska exempel på hur man skulle kunna göra om man har nåt npf.

Och det har INGENTING med miljöaspekter eller brist på respekt att göra, mer än att man från skolans håll kanske inte tänkt tillräckligt på vad barnet/ungdomen behöver för miljö/förhållningssätt för att funka optimalt, dvs så pass okej enligt andra att det inte blir stigmatiserat och får sin självbild knäckt, men ändå med respekt för personens rätt att vara som den är, dvs att inte bli pressad in i en mall av hur man "ska" vara.

Tycker jag.

Alfapetsmamma:

Ja fasen vore väl om jag inte skulle kunna just detta ämne...

Fast alla tycker inte som jag, det är helt uppenbart...
och helt OK också. Så är verkligheten.

Tingeling

Tingeling skrev:
Ja fasen vore väl om jag inte skulle kunna just detta ämne...

Åh, snälla, säg inte så, jag har Nyfikenhetssyndrom också, jag liiiiider av såna här uttalanden...

Jag menade bara att jag har erfarenhet av egna barn och egen skolgång.

Var inte så blygsam Tingeling

alfapetsmamma skrev:Man kan knuffas för att det "brukar hända saker då", och stiltje och tystnad är outhärdligt tråkigt och sövande. Man väcker sig själv genom sånt alltså.

Om man nu måste ha fart o fläkt så får man ta o ordna en tävling eller något, ett race i korridoren eller ute.
Nog för att jag oftast haft saker för mig men aldrig har jag som tur är känt behovet att göra någon illa för att bli mer alert eller något, möjligen när någon gjort någon illa först, låter konstigt i mina öron att göra illa för att man ska klara sig själv på något vis.

Tycker vi nog får var mer juste mot TS, han/hon försöker ju göra något bra av det hela oavsett om TS är utbildad eller inte.
Och det är inte helt säkert att mycket utbildning är enbart av godo, det kan göra märkliga saker med en persons åsikter om sig själv.
Läste något intressant häromdagen att det är vanligare än det borde vara att högutbildade kommer med tvärsäkra påståenden och åsikter till synes just för att denne är högutbildad trots att denne inte är utbildad i något som ens är i närheten av det denne framställer sig som expert utav.
Naturligtvis finns det också gott om sätt att lära sig saker utan att ett skolsystem lär ut det.

Kanske ska berätta för TS också att det oftast räcker att önska ideer en gång.
Precis som en hel del AS människor har en tendens att tro att deras käresta vet att de älskar denne ifall AS personen sagt det en gång.
Repetition känns nog ofta överflödigt.
"Tjatdetektorn" går iaf igång ofta hos mig men å andra sidan behöver jag påminnas om en del saker och oftast vet jag med mig vad det brukar röra.

Att ignorera ett förhållningssätt mot barn med Asperger som kanske inte alltid är det bästa är inte att vara snäll. Speciellt inte om man sitter inne med kunskap. Det är snarare ett hemskt beteende som kan få fatala konsekvenser för individer för att vi ska vara "snälla". Det må kallas socialt acceptabelt och smidigt men inte kan jag kalla det vare sig empatiskt eller snällt.

Det krävs både god utbildning, ett stort hjärta och förmåga till flexibelt och annorlunda tänkande om man ska arbeta med barn som har Asperger.
Annars ska man arbeta med något annat.

Tingeling

Tingeling skrev:Det krävs både god utbildning, ett stort hjärta och förmåga till flexibelt och annorlunda tänkande om man ska arbeta med barn som har Asperger.

Kan bara instämma.

Sam skrev:

Tingeling skrev:Det krävs både god utbildning, ett stort hjärta och förmåga till flexibelt och annorlunda tänkande om man ska arbeta med barn som har Asperger.

Kan bara instämma.

Ja, jag sitter här och nickar och det var det jag menade lite med mitt inlägg tidigare i tråden.

Tingeling skrev:Jag tror du behöver en kurs i vad Aspergers syndrom innebär.
Jag kan rekommendera en 15 poängskurs på distans. Både Växjö Universitet och Örebro Universitet har utmärkta sådana.

Tack för rekommendationerna!

Tingeling skrev:Om någon skulle punktmarkera mig VARJE gång jag gör ngt "fel" eller socialt oacceptabelt och samtidigt säga att det ÄR just fel och oacceptabelt VARJE GÅNG så skulle jag troligtvis förlora allt det sjäklvförtoende jag har. Du måste välja ut ETT problemområde till att börja med Du tänker arbeta med alldeles för många saker på en gång och risken är då att du får motsatt resutat pga att du helt enkelt knäcker en annan människa.

Stegvisa mål är planen i arbetet med killen med Asperger och i dessa stegvisa mål börjas med det enkla, utvärdering, mål uppfyllt, vidare till nästa mål som är liite större, utvärdering, mål uppfyllt vidare till nästa mål.
Du har misstolkat det jag menar eller det jag skrivit eller det jag inte skrivit.

Tingeling skrev:De bilder du delger ur klassrumssituationen är oacceptabla och vore det mitt barn så hade jag krävt adekvat handledning för er. Jag hoppas ni har det. Så får ett barn inte ha det.
Detta klarar du men det kräver att du faktiskt INSER att vårt sätt att tänka ser annorlunda ut. Det sätte behöver inta alltid vara felaktigt. Bara annorlunda.

Absolut. Håller med.

Aspkvinna skrev:En person med rätt utbildning i kunskaper i ämnet borde inte ha dom frågorna som du ställer.
Det är inte personligen emot dig nu utan en allmän fråga är det så att det anställs människor att ta till vara dessa personers kaosliv som inte har kompetens att göra det?

Jag är endast en del i kedjan av personal som arbetar kring killen ifråga. Killen får assistans/hjälp/stöd från specialpedagoger, kuratorer, Barn och Ungdomspsykiatri osv osv osv.
De frågor som ställs här i forumet av mig har med min nyfikenhet kring trådens rubrik att göra. Om någon anser att det inte är rätt frågor, så har ni gjort era val, men man kan alltid få ändra sig.

Självklart har människor rätt till den hjälp de kräver eller nödvändigtvis behöver, inte alltid att de själva valt detta.
I detta specifika fall jag är insatt i behövs det många instanser och yrkesmänniskor med olika nycklar till den här unga människan för att skapa något positivt.

alfapetsmamma skrev:Men vänta.... Rätt och fel? Vem bestämmer det? Blir ganska perplex här...

Har du läst vad jag skrev tidigare? Jag tog tid på mig att svara och skulle gärna få lite respons på det jag skrev innan jag skriver vidare, som du uppmanar oss till här.

Det där med Kommentera gärna och ventilera ska ju vara ärligt menat, inte en fras. Så vill du ha kommentarer på det du skriver, svara gärna på det andra skrivit, eller jag då, i det här fallet...

Var det ett alltför stort begrepp med termerna rätt och fel?
Man kanske skulle begränsa detta till det specifika fallet med killen och hans framtid. Rätten till ett mänskligt liv kanske vore en snävare term som passar? Skulle t.ex. skolan och kommunen strunta i att delta i killens framtid skulle det i största sannolikhet innebära fara för killens fysiska och psykiska hälsa inom en snar framtid. Detta skulle kunna sammanfattas som ett icke drägligt liv.

Gällande respons;
Jag antecknar era svar och tänker genom dem.
Vidareutveckla gärna vad du menar med seriesamtal och sociala berättelser?

alfapetsmamma skrev:.... helt realistiska exempel på hur man skulle kunna göra om man har nåt npf.

Och det har INGENTING med miljöaspekter eller brist på respekt att göra, mer än att man från skolans håll kanske inte tänkt tillräckligt på vad barnet/ungdomen behöver för miljö/flrhållningssätt för att funka optimalt, dvs så pass okej enligt andra att det inte blir stigmatiserat och får sin självbild knäckt, men ändå med respekt för personens rätt att vara som den är, dvs att inte bli pressad in i en mall av hur man "ska" vara.

Tycker jag.

Det är fullkomligen möjligt och därmed sant det du skrev.
Det jag skrev om handlade i synnerhet om de elever/människor med icke NPF.
Enkelt missförstånd kan det tolkas som. Men det är helt okej det också.

Låt honom få göra saker som personer utan AS också gör, om han vill det. Låt inte hans handikapp begränsa honom. Utgå från begreppet "positiv psykologi" eller "hälsopsykologi", dvs fyll hans liv med möjligheter och inte begränsningar. Han kan göra allt han vill, hela världen ligger för hans fötter. Ingen diagnos ska begränsa en, bara hjälpa en att bättre handskas med de vägar man vill vandra i livet.

nano skrev:Tycker vi nog får var mer juste mot TS, han/hon försöker ju göra något bra av det hela oavsett om TS är utbildad eller inte.

Kanske ska berätta för TS också att det oftast räcker att önska ideer en gång.
Precis som en hel del AS människor har en tendens att tro att deras käresta vet att de älskar denne ifall AS personen sagt det en gång.
Repetition känns nog ofta överflödigt.
"Tjatdetektorn" går iaf igång ofta hos mig men å andra sidan behöver jag påminnas om en del saker och oftast vet jag med mig vad det brukar röra.

Tack för förståelsen!
Jag vill försöka göra något bra av situationen som just nu råder med killen.

Min ambition är ju att stödja den här killen och jag vill naturligtvis inget mer än hans bästa i vad som tyckas i många olika aspekter: lärandet, sociala livet, kognitiva osv osv.

jameson skrev:Vidareutveckla gärna vad du menar med seriesamtal och sociala berättelser?

Det är två tekniker för bättre kommunikation, kanske man kan säga? Du får nog googla på det för att få en bättre definition, eller det kan ju jag göra...

Sociala berättelser/seriesamtal är ett pedagogiskt arbetssätt för personer med neuropsykiatriskt funktionshinder såsom autism.

Detta innebär att föräldrar och personal med bilder ev. kopplade till skriven text lättare kanförklara så att den funktionshindrade förstår situationer, förändringar och händelser. Personen som man gör dessa berättelser med måste alltså förstå bildens och textens budskap.

Sociala berättelser, seriesamtal:

 Kan bli en hjälp för personer som har svårt att förstå den verbala kommunikationen och behöver stimulans av fler sinnen för att förstå och komma ihåg.


 Kan öka den funktionshindrades självständighet och förståelse av sina egna och andras känslor.


 Kan verka för att den funktionshindrade lättare ska kunna umgås socialt.

Vad är det då för skillnad på sociala berättelser och seriesamtal?


 Seriesamtal beskriver alltid en interaktion mellan minst två personer. De är oftast oplanerade och skall göras i anslutning till en aktuell händelse. Det kan t.ex. handla om en konflikt som uppstått mellan den funktionshindrade och en kompis.


 Sociala berättelser är dock fokuserade på den funktionshindrade personen och hennes beteende i olika situationer. Den ska förbereda personen och ge strategier för att klara sig själv på ett bra sätt i olika situationer. De ska skrivas i jagform.

Både berättelser och samtal måste individanpassas för att de ska ge möjlighet till hjälp och
stöd. (Andersson,B)

klippte jag härifrån http://www.norrkoping.se/barn-utbildnin ... urinen.pdf. Birgitta Andersson är en som har skrivit en bok som jag föreslår att du läser och lär dig det här. Det funkar alltså mycket bättre än man kan föreställa sig utifrån när man bara läser om det så här. Även med ungar eller unga som har ett välutvecklat språk... som min lila. Promise!