Hej alla!
Det här är mitt första inlägg i forumet och skulle vilja be om lite förslag/råd. Jag arbetar som elevassistent/resurspersonal åt en kille 13 år ung med Asperger diagnos i kombination med Tourettes.

Det jag söker är som tidigare skrivet råd/tips om hur Ni människor med Asperger som nyss gått skolan med elevassistent eller går just nu i högstadie, skulle själva vilja utforma dagsplaneringar eller scheman? Råd om vilka krav/önskemål Ni har/hade på en elevassistent?

Förhållningsssätt? Vad tycker Ni är viktigt att förhålla sig till? Vad är viktigt att tänka på?
Övriga synpunkter på elevassistenters uppdrag i skolan med enskilda elever?
Råd/Tips om konflikthanteringar? Vad fungerar tycker Ni eller vad fungerar inte?
Hur tycker Ni att man bör arbeta med att kunna bli mer "socialt" accepterad, skapa vänliga kontakter?

Allt det Ni kan komma att bidra med är värdefullt. Jag har läst en serie med artiklar och korta böcker om de båda diagnoserna så jag är numer bekant med diagnoserna men söker ständigt mer, i detta fall personrelaterat material.

Tack alla Ni på förhand!!

Välkommen!

Jag har ingen egen erfaenhet, då jag tillhörde de tysta och duktiga men udda och olyckliga...

Vad är din roll?
Skall du vakta och stötta socialt, eller skall du hjälpa till i undervisningen?

Ett generellt råd är att inte bara se negativa symptom. Leta möjligheter och styrkor, tilvarata dessa, utveckla dessa, berätta om dem för personen, låt honom lyckas och vara bra!

En annan sak jag ofta ser är en sammanblandning av roller. Säkert ett försök att normalisera stödbehovet, men glöm inte bort att en hjälpare inte är en kompis. Du får betalt, du gör ett jobb. Att då kalla dig "kompis" kan försvåra för personen att definiera och förstå såväl din roll som normala kamratrelationer. Därmed inte sagt att du inte kan vara vänskaplig och kamratlig, men du är ju inte någon man ringer när man får lust att hitta på något spontant en fredagkväll, och du antas dessutom stå ut med mer och kunna tåla strängare krav. Är jag begriplig?

Lycka till och heder åt engagemag och vilja att göra ett bra jobb!

Jag rekommenderar boken Aktiva lärare - Aspergers syndrom
vad lärare behöver veta, av Matt Winter. Liber är förlaget.

Äschan päsch, jag glömde kursiveringen! Lycka till också! Jag är lååååångt ifrån högstadiet, för egen del...

Börjar fundera på hur jag skulle ha betraktat det hela om jag fått någon sådan specialassistans som 13 åring, jag skulle nog inte vilja bli utpekad som korkad iaf.
Möjligen att ha någon som höll koll på mig för jag var specialist på att fara iväg i alla andra tankar som jag kom på och var sällan där läraren önskade mig vara.
Jag gjorde iofs saker men behövde påminnas säkert 10 ggr per lektionstimme vad vi sysslade med såvida inte vi gjorde något i grupp av någon anledning.
När det var fysik eller kemi behövde jag inte lika ofta påminnas och på elektroniken behövdes inga påminnelser som vi faktiskt hade i grundskolan.
Det var mycket intressant och det jag jobbar med idag
Gillar att bygga robotar
Det var inte frågan om att jag inte ville så ofta, då jag inte ville så gick det inte att få mig att brja alls utan att jag kom på en massa annat som iofs ofta hade med ämnet att göra men snabbt tog sig utanför ämnet.

Vi hade iofs en hel hög stödlärare och de flesta fick lov att gå dit ibland och den officiella orsaken var nog inte så mycket att man behövde som att alla gavs möjligheten

Funderar vilket som är bäst, om du tar en roll som någon som hjälper alla i klassen så han inte blir utpekad eller om bäst är att utpekat assistera honom och peka på saker som han gör bra.
Vet iaf att jag blir alldeles exalterad av elektronik och det är det som gör att jag gör rätt, känslan är själva drivkraften.
Känslan kräver att det är något positivt jag gör och att jag gillar det.

Inte säkert att han fungerar likadant, beskrev utifrån mig själv och mina gissningar.

Jag är en bra bit ifrån min egen skolgång, men har en dotter på 11 år med AS som har en "egen" lärare till följd av sin AS.

Det bästa råd jag kan komma på är att skapa ett förtroende till barnet du ska arbeta med/för samt dess föräldrar och på så vis skapa en kommunikation som fungerar mellan er.
Du kan läsa 1200 böcker i ämnet, men du kommer ändå inte att veta från ena gången till den andra vad som fungerar bäst, eller vad som passar just den eleven.

Grejen med just Aspergers syndrom är ju att vi är en enormt bred grupp och mycket olika.

Det bästa råd jag kan ge är således att lära känna killen och hans föräldrar (eller vilka det nu må vara som han ´är närmast och har den bästa kommunikation med) för att tillsammans komma fram till en handlingsplan som fungerar. Han är 13 och fullt kapabel att ta ställning till vad han känner är positivt och inte.

Lycka till!



EDIT: och så en sista liten sak. Se honom i första hand som en 13-årig grabb, inte en 13-årig grabb med AS och Tourettes. Det är bättre att peppa barnen till att bli och känna sig mindre handikappade än de egentligen är, än att göra dem till mer handikappade än de egentligen är. Men det är min högst personliga inställning.

Åh, just ja, asperger är inte något begåvningshandikapp, jag trodde det själv innan jag fick veta mera.
Det mest extrema är att man kan vara nobelpristagare men inte klarar att knyta skorna.

Min roll kommer att till viss del stödja killen men också klassens elever vid behov på lektion och vid raster. Killen har en tendens att söka konflikt/hamna i konflikt.

I det här fallets problematik handlar det också om motivation eller lust att faktiskt gå på lektion och göra det som är planerat. Troligen finns det ingen grundplanering, jag har läst om stegvisa mål, rutin & struktur och tydliga anvisningar tillsammans med peppning fungerar bra i allmänhet.

Så ovanstående är delar jag kommer att arbeta med men också agera som god vuxen och gränssättningar. Att prata & diskutera om hur man agerar socialt och träna på sociala grejjer - i ART eller SET finns det metodförslag jag tror kommer hjälpa.

Men i grunden just nu handlar det om att planera & strukturera upp hans skoldagar med klara uppgifter om vad som skall göras, hur länge, varför och var och med vem.

Ni som vill får gärna kommentera eller fortsätta komma med tips.

tahlia skrev:Du kan läsa 1200 böcker i ämnet, men du kommer ändå inte att veta från ena gången till den andra vad som fungerar bäst, eller vad som passar just den eleven..

Jag håller med, i princip, om man har en bra grundinställning, nyfikenhet, prestigelöshet osv. Dock är det himla bra att t ex ha läst om sånt som bokstavstolkning, så man inte misstar t ex det för kaxighet eller nåt som det absolut inte är. Därav mitt tips om just den boken.

Förövrigt håller jag med dig i det du skriver i inlägget. Orkade inte skriva om hur det varit för min lilla att få resurs och hur jag fått berätta för resursen att min Duracellkanin inte funkar som alla de barn hon tidigare jobbat med på kollo (renrasigt aspiga och mer drabbade, som det låtit) och att hon måste frångå SINA tankar om vad som är bäst för ALLA dessa barn och titta på vad som funkar bäst för JUST DET HÄR
barnet. Det har gått ganska bra att kommunicera det, faktiskt.

Hehe, aspergare, iaf om jag är aspergare kan hålla på o ge dig tips tills forumet stänger om 420 år eller du säger att det räcker med tips eller att det gått bra.
När det gått bra eller dåligt kommer vi antagligen att analysera alltihop och kanske sätta ihop allt till snabbfattliga slutsatser.
Fast det är inte säkert, det beror på om några är intresserade eller inte.

En tanke om regler och struktur, om du sätter upp regler bara för att sätta upp regler så kommer de nog inte att accepteras.
Jämför gärna med vad du skulle tycka om att den jag förmodar att du lever tillsammans med skulle få för sig att bestämma att du inte får gå ut genom dörren före denne eller något annat som är taget ur luften.
Eller att du ska stå på händer varje dag klockan 17:35 i minst 4 sekunder.

Tänker på när de ville att jag skulle göra lumpen, jag tänkte inte göra lumpen, man har nämligen aldrig någon skyldighet att göra någon illa, speciellt inte för att någon säger att man ska göra det.
Jag ser väldigt liten skillnad på att skjuta någon i ett anant land jämfört med vem som helst här, grannen, syrran den man sitter och diskuterar med, man har helt inte rätten att göra det.

Berätta gärna en alternativ bild av hur du uppfattade saker som hänt.
Vara en god vuxen låter spontant bra, fast jag tror inte att killen kommer o acceptera saker just för att du är vuxen utan för att han känner att det du säger är korrekt.
Antagligen kommer han att respektera att du inte delar hans åsikt och kan nog diskutera den länge och väl tills ni kommit fram till något.
Rätt och fel har varit något som styrt mig väldigt mycket i mitt liv.
Jag tror ni båda kommer att bli ganska överraskade trots åldersskillnaden.

Återigen, stor portion gissningar och personliga erfarenheter.

jameson skrev:Min roll kommer att till viss del stödja killen men också klassens elever vid behov på lektion och vid raster. Killen har en tendens att söka konflikt/hamna i konflikt..

En väldigt bra sak som en på ADHD-center sa var att det som uppfattas som oönskat beteende (hamna i konflikt t ex) ofta eller oftast är en konsekvens eller lösning på nåt annat.

Om man kan frångå sina första förklaringsmodeller till ett beteende och inte behandla som t ex trots, bråk, arrogans, dumhet, kaxighet osv, och tänka på det som just en konsekvens eller lösning på nåt och försöka klura vad det är konsekvens eller lösning på och jobba från det så har man kommit en bra bit på väg.

Hamna i konflikt kan jag tänka mig handlar om brister i kommunikationen, så att personen inte förstår vad som hände, låser sig och blir arg. Den kan egentligen vara rädd och förvirrad, mer än arg, fast man inte förstår det utifrån. Så är det för mina töser iaf.

Skapa konflikt kan handla om att ha brist på impulskontroll samt vilja värja sig för kontakt som upplevs som för "på" eller för plötslig. Då puttar man helt sonika bort den som tar i en på fel sätt. Att det inte är socialt accepterat eller kan såra nån är inte det viktiga just då, eller ens nåt att ta in då, utan man har löst SITT problem.

Obs, jag säger KAN handla om, det kan ju vara en massa andra saker. Jag tog bara dessa exempel för att visa att det absolut inte behöver handla om att vilja bråka eller inte bry sig om att andra blir ledsna.

jameson skrev:
I det här fallets problematik handlar det också om motivation eller lust att faktiskt gå på lektion och göra det som är planerat. Troligen finns det ingen grundplanering, jag har läst om stegvisa mål, rutin & struktur och tydliga anvisningar tillsammans med peppning fungerar bra i allmänhet.

Här skulle jag rekommendera dig att utgå ifrån det som just den här eleven tycker är meningsfullt och roligt och försöka arbeta med det omlott med det andra, som en form av belöningssystem. Öht funkar belöningssystem ofta bra (med alla barn men framförallt med många av dessa barn som behöver nåt konkret och åskådligt att jobba emot. Begrepp som att plugga för att få ett fint jobb om hundra år eller för att Alla Andra Gör Det är ofta bortkastat däremot. Straff och liknande går bort.

jameson skrev:Så ovanstående är delar jag kommer att arbeta med men också agera som god vuxen och gränssättningar. Att prata & diskutera om hur man agerar socialt och träna på sociala grejjer - i ART eller SET finns det metodförslag jag tror kommer hjälpa.

Skulle rekommendera dig att lära dig seriesamtal och sociala berättelser. Det kan funka alldeles utmärkt där vanligt prat gått helt åt helsefyr. Man tror inte det skulle kunna funka så bra med nåt så skenbart enkelt, men det gör det ofta. (Annars skulle man iofs kanske inte använda det inom autismpedagogiken...) Det finns beskrivet hur man gör på olika håll och du borde ha rätt till handledning och utbildning. Vet inte var du bor, men det finns ofta nån npf-kunnig person på Utbildningsförvaltningen.

jameson skrev:Men i grunden just nu handlar det om att planera & strukturera upp hans skoldagar med klara uppgifter om vad som skall göras, hur länge, varför och var och med vem.

Japp, det där är bra. Hoppas du får lite hjälp av dagens kommentarer. Återkoppla gärna när du testat! Förresten kanske det finns forum för assistenter, där folk kan dela erfarenheter? Ska fråga dotterns resurs om hon vet nåt om det.

Tror nog att straff kan ha sin plats men det kommer inte att vara på grund av straffet som personen inte gör det igen.
För mig är det helt ok att jag inte gör något för att en eller hela världen tycker något men inte att ens hela världen bara vill straffa mig, det måste alltid finnas en klok orsak, inget "det bara är så".
Hmm, jag har ju sagt "det bara är så" ett flertal ggr själv, tänker fundera över detta.

I vilket fall som helst, jag kan rekomendera ett föredrag - "Jag AB med Kjell Enhager".
Både för NT människor och AS människor (Neuro Typisk och Aspergare).

nano skrev:Tror nog att straff kan ha sin plats men det kommer inte att vara på grund av straffet som personen inte gör det igen.

Straff kanske funkar för vissa, men det är belagt att uppmärksamhet förstärker beteenden, såväl positiv som negativ uppmärksamhet.

Straff kan alltså faktiskt göra saker etter värre, särskilt med npf-iga barn. Det är min erfarenhet och många andras. Positiv förstärkning, som jag hörde kallas mutivation, är The Shit för att åstadkomma bäst förändring.

Glömde förresten boktipset numero uno alla kategorier om man har med barn att göra. Explosiva barn, av Ross Greene. Så bra!! Tack nano för att du gjorde att jag kom in här igen, så jag påmindes!

Ingen orsak
Men du var ju redan i tråden eller hur menar du?

nano skrev:Ingen orsak
Men du var ju redan i tråden eller hur menar du?

Bara att jag glömde det boktipset i mitt förra inlägg, det du kommenterade sist.

nano skrev:En tanke om regler och struktur, om du sätter upp regler bara för att sätta upp regler så kommer de nog inte att accepteras.

Berätta gärna en alternativ bild av hur du uppfattade saker som hänt.
Vara en god vuxen låter spontant bra, fast jag tror inte att killen kommer o acceptera saker just för att du är vuxen utan för att han känner att det du säger är korrekt.
Antagligen kommer han att respektera att du inte delar hans åsikt och kan nog diskutera den länge och väl tills ni kommit fram till något.
Rätt och fel har varit något som styrt mig väldigt mycket i mitt liv.

Initialt och spontant tänker jag:
De "regler" som jag tillsammans i samråd med föräldrar tänker sätta handlar till en början om att punktmarkera vissa icke acceptabla sociala beteenden, t.ex; spotta på väggar, slå klasskamrater, kalla varandra för bög, fitta, hora osv.
"Reglerna" fyller grunddläggande humana syftet att människor bör behandla varandra som människor, som subjekt inte objekt.
Förmodligen går detta i hand med vad somliga anser vara "vuxet korrekt".
De sociala beteenden som felar, enligt killens egen utsago och andras är en av prioriteterna.

Följden av ett icke önskat beteende blir samtal om hur killen upplevde situationen, hur jag upplevde den, vad som egentligen är humant acceptabelt.
Jag hoppas innerligt på att killen kommer bli "pratbar" och kan föra diskussioner och älta dem, inte bara svara "typ jag kände för det" eller "varför inte?" eller "nej" eller "ja/nej" eller "ja, ja, ja, ja..." - som svar på frågor som rör dessa ämnen ovan.
Jag kommer förstärka de egenskaper och sidor jag tillsammans med omgivningen märker är bra och goda för hans och omgivningens skull. Jag kommer att ge positiva kommentarer för de goda gärningarna.

Det finns rätt i livet och det finns fel i livet. Den här killen har goda chanser till ett rätt liv om vi börjar idag att agera annars kommer killen med stor sannolikhet att hamna fel i livet - och det är ett bortkastat människoliv.

Kommentera gärna och ventilera era åsikter. Tack på förhand!

Det jag undrar är hur de andra eleverna behandlar grabben?

Det är som bekant inte bara npf:are som orsakar problem. Det är heller aldrig lätt att vara annorlunda i en sådan institution som den svenska skolan, som eftersträvat konformism sedan allra första början.

Med backspegelns visdom kan jag säga att jag hellre hade varit annorlunda som vuxen på Kumla än som barn på skolan.
Jag är glad att jag inte blev pådyvlad någon assistent för övrigt. Det hade bara fungerat som ett stigmata.
Sådana som du ställer ofta till det mer än ni hjälper.

Jag tror INGEN människa söker en konflikt men att det nog kan uppfattas så om man inte har kunskap om t.ex. AS.

Jag skulle råda dig att läsa Tony Attwoods bok "The complete guide of Aspergers syndrome". Det kom ut förra året och är riktigt bra.

Lär känna killen först och främst och lyssna sedan NOGA på föräldrarna. De vet troligtvis bättre än alla andra om vad som fungerar eller ej.
I sista hand ska du lyssna på vad alla andra i kollegiet tycker. I ärlighetens namn så har de ofta en MYCKET sämre koll på vad eleven kan eller inte kan jämfört med individen själv och hans/hennes familj.
Detta vet alla som utreder barn t.o.m.

Om saker och ting går snett. FRÅGA eleven vad som hände. Be eleven berätta ur sin situation UTAN att avbryta eller säga att något är fel. Det som hänt har hänt och han vet nog att det inte var så bra redan. Försök istället vara detektiv och försöka ta redan på vad som var svårt, vad gick snett, vad var jobbigt och sedsn får du försöka förebygga att det händer igen. Ibland kan det vara att t.ex. lära ut passande svar på kompisars kommentarer...en annan gång kan det vara att mycket ljud gör att han tappar konceptet totalt. Jobba med självförtoende och självkännedom och ös en massa positiv förstärkning över din elev så kommer han må bra. Då lär man sig allt bättre nämligen:)

Du kommer med ett öppet sinne lära sig mycket om hur denna världen faktiskt kan de annorlunda ut för någon med en annorlunda kognition. Du har en spännande resa framför sig med ditt jobb.

Önskar dig alla lycka till!

Tingeling

Jag tänker på de samtal du föreslår. De är rätt negativt förstärkande. Prova att positivt förstärka det som fungerar under två veckors tid (försök ignorera det mesta av det negativa om det går...eller åtminstone tona ned det) och se var du landar först. Det är ett hett tips..

Tingeling

Straff kan kanske hjälpa på vissa men när jag själv var i den åldern så skulle det bara ha fått mig att sätta mig riktigt på tvären. Kan vara enormt tjurskallig om någon väcker till liv den sidan hos mig och har alltid haft svårt för människor som är auktoritära på fel sätt.

Tror också på belöningar och att kommunicera om saker och ting. Avsätt tid för att följa upp hur eleven upplever sin vardag och vad som skulle kunna underlätta för just honom.

Hur menar du "tror på beröringar"?

Jameson, jag tror att du är inne på rätt spår

KS sade en klart relevant sak, hur de andra eleverna behandlar honom, påpekanden kan ju inte enbart vara riktade till honom som om han vore den ende som ska rättas eller liknande.
I bilket fall som helst är det ju rakt av elakheter att spotta på väggar, slå folk, kalla folk undeliga saker, sådant kan man ju inte bara acceptera.

nano skrev:I bilket fall som helst är det ju rakt av elakheter att spotta på väggar, slå folk, kalla folk undeliga saker, sådant kan man ju inte bara acceptera.

Det är många elever som gör sånt, men bara de med NPF "punktmarkeras". Värstingar utan bekräftade neuropsykiatriska problem får sällan "assistenter".

Jag skulle gärna höra jamesons reflektioner kring det.

KrigarSjäl skrev:Det är många lever som gör sånt, men bara de med NPF "punktmarkeras". Värstingar utan bekräftade neuropsykiatriska problem får sällan "assistenter".

Ja, dom man såg som barn nu 30 år senare har visserligen fått diagnos men många har det gått riktigt illa för i sitt vevande om de ens lever. Ett faktum.

KrigarSjäl skrev:Det jag undrar är hur de andra eleverna behandlar grabben?

De andra eleverna drar sig undan inför nära kroppskontakt med killen eftersom han kan bli mycket fysisk. Killens status är i klassen är rätt låg därför att diagnosen ställer till det för honom.
Men ibland försöker de prata med honom under lektionstid om det ena eller andra, för det mesta svarar killen bara på direkta frågor eller undvikande på övriga frågor.
Ibland frågar killen dem om diverse saker och får ofta hövliga svar tillbaks, men ibland också ett inte så hövligt svar. Det kan variera.