missbutterfly skrev:Har enorm fobi för att göra fel.

Jag hade en stor social fobi för att göra fel socialt, visste just inte vad jag skulle göra men ändå hade jag det där att agerandet kom fram när något höll på att gå rejält åt skogen helt enkelt.

Jag lyckades bli av med det genom att spela en roll på ett nytt jobb och rakt av strunta i resultatet om så skulle behövas.
Jag kunde tänka mig att sluta jobbet om så skulle behövas och kunde då experimentera o se vad som fungerade och sedan använda det, fick höra efteråt att någon av de som jobbade i administationen noterat att jag byggt upp ett kontaktnät på nolltid.
Det tyckte iofs inte jag, jag hade jobbat rätt ordenkligt med det och bara inflikat saker som "men höll inte du på med sådant" mitt i de konversationer jag var inne i och visste att någon annan runt bordet hade lite kunskap eller intresse i någonting.
Då tyckte tydligen folk att jag var en hygglig och juste kille och ville vara ikring mig, det tog en del experimenterande för o få det rätt varje gång.
Själv hörde jag ibland inte hela samtalet jag deltog i.

Lite undelig erfarenhet men jag blev säkrare och säkrare i det jag gjorde och kunde tillåta mig ett o annat fel och till slut gick det överstyr åt det hållet istället och jag tillät mig alldeles för mycket fel och gjorde drivor av fel med flit men då började folk bli lite paffa när det blev så hela tiden, de började dra sig tillbaka och jag fick återgå till att försöka hålla en större successrate igen.

Hej igen!

Vad trevligt att den här tråden har väckt så mycket intresse.

Jag förstår att alla föräldrar vill vara "bra" föräldrar och då särskilt undvika att utsätta barnen för vad de själva mådde dåligt av som barn. Har man asperger syndrom kan man vara extra rädd att inte accepteras och ses som "bra" förälder av andra. Det här har varit ett oerhört känslig ämne för mig då jag under lång tid mobbats på grund av min dotters avvikelser.

Min pappa var extremt auktoritativ och jag skulle aldrig ens kommit på tanken att säga emot honom, än mindre säga att han vara elak. Men han var det. I vissa fall. Hade omgivningen reagerat skulle jag ha fått växa upp med min kärleksfulla mamma istället. Nu var det ingen som reagerade. Jag försvarade honom alltid och var den som bäst höll fasaden uppe. Barn som vågar säga ifrån och protestera har åtminstone en chans att få hjälp. Tyvärr blir det ibland missuppfattningar. Bokstavsbarn trotsar bra föräldrar, som kämpar till utmattningens gräns och ändå får omgivningens fördömande. Det hände mig, men det är jag beredd att stå ut med om ett enda barn som far dåligt kan få hjälp.

Jag är ingen elak mamma. Eftersom jag vet det, och (numera) vet att mitt barn inte är som "alla andra barn" kan jag ta att hon säger att jag är elak utan att känna mig kränkt. För hon säger det inte som en kränkning. Det kanske är ett sätt för henne att testa min reaktion eller, som alfapetsmamma föreslog, att släppa ut lite av sin ångest. Min dotter vet ändå att jag är mamma och hon barn.

Då kan jag, numera stolt aspergare, välja att inte känna mig kränkt och precis som någon skrev, se det som en tillgång för mitt barn att hon vågar utmana sin mamma.

Sen håller jag helt med missbutterfly (du verkar vara en sådan person jag gärna skulle träffa -det är modigt att inte hålla med hela tiden! ) att barn ska respektera sina föräldrar. Barn, och då kanske särskilt alfabetsbarn, behöver gränser för att känna sig trygga. Var den gränsen går beror från situation till situation. Det går inte att upprätthålla strikt konsekvens à la Supernanny med ett alfabetsbarn. Det tror jag att alla som testat vet. Inklusive dagispersonal och bup.

Alla barn behöver lära sig vad som är rätt och fel. Alla barn behöver respektera sina föräldrar, för att känna sig trygga. När det kommer till kärlek verkar aspergerbarn betydligt mer osäkra på sig själva än andra barn.

Om jag skulle säga ifrån till min dotter varje gång hon gjorde eller sa något som avvek från "normen" skulle jag vara tillbaka i det träsk jag varit i i drygt ett års tid där jag slogs gul och blå av mitt barn varje dag vi skulle gå hem från "skolan". Därför att varken hon eller jag hade diagnos. Därför att jag var rädd i en oförstående omgivning. Jag kommer aldrig mer att vara rädd. Jag kommer aldrig mer att gå undan. Mitt barn behöver en mamma som kan säga ifrån mot andra, snarare än att korrigera henne. Nu först är jag en bra mamma. Nu kan hon vara trygg med mig. För jag tror på mig och kan lära dottern att tro på sig. Oavsett vad andra tror och tycker.

Nu väljer jag de konflikter jag vill ta med min dotter på mina villkor och struntar i vad "andra" tror och tycker. Mitt mål är att hon ska vara lycklig och fungera i det här samhället. Måste jag välja mellan de två väljer jag att hon ska vara lycklig!

Isabell skrev:.....Mitt barn behöver en mamma som kan säga ifrån mot andra, snarare än att korrigera henne....

Vill fråga dig om hur du menar, har funderat på om en del föräldrar är sådana som alltid skyller allt på andra om det går.

Tror inte att din dotter är någon elaking men om hon skulle slå någon av någon anledning, hur skulle du reagera då?
Skulle du "säga ifrån mot andra" eller skulle du säga ifrån till henne?

Personligen skulle jag säga ifrån mot den som slagit, endera den ena eller båda.

nano skrev:
Tror inte att din dotter är någon elaking men om hon skulle slå någon av någon anledning, hur skulle du reagera då?
Skulle du "säga ifrån mot andra" eller skulle du säga ifrån till henne?

Personligen skulle jag säga ifrån mot den som slagit, endera den ena eller båda.

Dottern skulle mycket väl kunna uppfattas som "elak" av utomstående betraktare i vissa situationer. Hon har slagit bland annat utredare från bup, läkare och sjukvårdspersonal samt dagispersonal. Naturligtvis säger jag ifrån. Naturligtvis är det fel.

Det var inte dessa situationer jag syftade på. Jag syftade på omgivningens outtalade kritik och mer eller mindre outsagda tyckande i olika situationer. Vad jag menar är att man blir en bättre förälder om man är trygg i sig och står för det man gör som förälder. Alla kan inte gilla att jag ger min dotter x till mat eller y som litteratur, att vi leker med z och inte med y. Jag anser det ganska oväsentligt i barnuppfostran.

Min moral är enkel; behandla andra som du vill bli behandlad själv. Lev och låt leva!

Isabell skrev:Dottern skulle mycket väl kunna uppfattas som "elak" av utomstående betraktare i vissa situationer. Hon har slagit bland annat utredare från bup, läkare och sjukvårdspersonal samt dagispersonal. Naturligtvis säger jag ifrån. Naturligtvis är det fel.

Föreläsaren på en kurs på Aspergercenter sa nåt viktigt och tänkvärt en gång. Det som kan se ut som elakhet, brist på hyfs, olämpligt beteende osv är oftast en lösning på ett annat problem.

Slår man nån som kommer för nära eller frågar för mycket så blir man av med dem, åtminstone för stunden. Att det är ett socialt oacceptabelt sätt och att det inte hjälper i längden osv är däremot inte klart eller tydligt eller nödvändigtvis begripligt.

Om man försöker se allt som händer och som folk/man själv kan ha åsikter om eller ställa sig frågande till som uttryck för nåt eller som en lösning på ett problem så kan man få MÅNGA aha-upplevelser.

T ex är att härja och kanske puttas och t o m sätta igång en konflikt ofta ett sätt att väcka sin halvsovande hjärna, vid ADHD. Utbrott och låsningar vid AS är ofta helt enkelt att barnet inte begriper vad som händer och blir rädd men uttrycker det på ett sätt som ser ut som ilska.

Osv osv. Jag ska inte predika, jag ska dricka te. Var bara tvungen att få detta sagt.

alfapetsmamma skrev:Jag ska inte predika, jag ska dricka te. Var bara tvungen att få detta sagt.

alfapetsmamma, jag skulle med nöje höra dig predika om allt du säger är lika klart och tänkvärt. Dina ord betyder mycket för mig.

Isabell skrev:

alfapetsmamma skrev:Jag ska inte predika, jag ska dricka te. Var bara tvungen att få detta sagt.

alfapetsmamma, jag skulle med nöje höra dig predika om allt du säger är lika klart och tänkvärt. Dina ord betyder mycket för mig.

Spanx, det var himla rart sagt! Jag vet att jag har en klart uttalad tendens att predika om jag får chansen... och det kan bli lite.. ensidigt, som t ex autist-aktivistiskt som här. Är man inte inne på samma linje funkar jag nog bra som alternativt sömnpiller!

nano skrev:Ja hon vill alltid slå mig....

Isabell skrev:Jag är ingen elak mamma. Eftersom jag vet det, och (numera) vet att mitt barn inte är som "alla andra barn" kan jag ta att hon säger att jag är elak utan att känna mig kränkt. För hon säger det inte som en kränkning. Det kanske är ett sätt för henne att testa min reaktion eller, som alfapetsmamma föreslog, att släppa ut lite av sin ångest. Min dotter vet ändå att jag är mamma och hon barn.

Ok. Då gav du en lite bättre förklaring..

Isabell skrev:Sen håller jag helt med missbutterfly (du verkar vara en sådan person jag gärna skulle träffa -det är modigt att inte hålla med hela tiden! ) att barn ska respektera sina föräldrar.

Bra, då är vi eniga om det.

Tack för att du kallar mig modig (trots att jag vet att jag inte alls alltid är det. Ofta är jag faktiskt livrädd..)
Men har faktiskt lärt mig senaste året att det inte hela tiden krävs av en att nicka och hålla med hela tiden, för att bli gillad.
Och varför är det viktigt att jämt vara gillad? För mig är det inte det.
Folk får tänka och tycka vad de vill om mig; jag tänker iallafall fortsätta med att vara mig själv och stå för mina åsikter..

Isabell skrev:Barn, och då kanske särskilt alfabetsbarn, behöver gränser för att känna sig trygga. Var den gränsen går beror från situation till situation. Det går inte att upprätthålla strikt konsekvens à la Supernanny med ett alfabetsbarn. Det tror jag att alla som testat vet. Inklusive dagispersonal och bup.

Tror att gränser är nyttigt för alla barn, oavsett diagnos.
Dock kanske det lämpar sig att sätta gränser på olika sätt beroende på om barnet är npf eller nt.

Isabell skrev:Alla barn behöver lära sig vad som är rätt och fel. Alla barn behöver respektera sina föräldrar, för att känna sig trygga.

Amen.

Isabell, får jag sätta stämpeln "bra mamma" i pannan på dig
Jag tycker det du skrev var mycket klokt och jag råkar gilla det du skrev även om jag förmodligen kunde ha åsikter om vad man ger barnen för mat för det brukar jag ha åsikter om när folk äter mat, såväl vuxna som barn.
Brukar ha åsikter om mald mat, tex köttfärs, fiskbullar.

Jag skulle gärna se att det var icke sönderslamsad och sammanpressad mat istället.
Fast grytor gillar jag

missbutterfly skrev:Tror att gränser är nyttigt för alla barn, oavsett diagnos.
Dock kanske det lämpar sig att sätta gränser på olika sätt beroende på om barnet är npf eller nt.

Minns att jag följde med obsklassen på resa i en ny skola jag hamnade på och de fick för sig att de skulle sätta upp regler bara för att sätta upp regler.
Jag fick tokspel, jag såg det som förtryck och att de skulle visa makt.

nano skrev:
Brukar ha åsikter om mald mat, tex köttfärs, fiskbullar.

Jag skulle gärna se att det var icke sönderslamsad och sammanpressad mat istället.
Fast grytor gillar jag

Är man litet barn och bara har framtänder då är färsrätter väldigt praktiskt.

Nu sade du något klokt, hmm, svårt o tugga om man inte fått så mycket tänder ännu.
Tänkte faktiskt inte på det.

Hmm, det jag tänkte på var att det finns de som blandar lite allt möjligt i den där färsen, päls och ben har jag i åtanke.
Ville inte gärna ge det till någon, varken stor eller liten person.

nano skrev:Isabell, får jag sätta stämpeln "bra mamma" i pannan på dig

Minns att jag följde med obsklassen på resa i en ny skola jag hamnade på och de fick för sig att de skulle sätta upp regler bara för att sätta upp regler.
Jag fick tokspel, jag såg det som förtryck och att de skulle visa makt.

Tack nano! Jag har ju länge haft stämpeln "idiot" i pannan, så jag blir rörd av din omtanke.

Känner igen din aversion mot regler för deras egen skull. Jag behöver känna att jag respekteras och i min överkänslighet kan jag lätt uppfatta handlingar som kränkande, särskilt inte om de inte åtföljs av en vänlig och korrekt förklaring. Det är kanske ofta så för aspergerbarn.