Jag har hört att man kan få särskild hjälp och stöd på Arbetsförmedlingen om man har Aspergers syndrom. Vad exakt är det för stöd och hjälp man kan få?

Bra fråga.
De försökte hjälpa mig några gånger men någon hjälp såg jag aldrig röken av...

Mig skickade de till psykolog och vidare på NPF-utredning. Hade ingen speciell AS-handläggare där.

abstrakt skrev:Jag har hört att man kan få särskild hjälp och stöd på Arbetsförmedlingen om man har Aspergers syndrom. Vad exakt är det för stöd och hjälp man kan få?

Det handlar nog mest ergonomisk hjalp t ex ratt arbetsstol redskap etc. Sedan kanske aven med anpassade arbetstider/avtal. Men du kan ju ocksa fa lonebidrag. Sedan finns det sakert massor med andra saker som jag inte kan.

Både jag och Tess (min sambo) har fått hjälp av arbetsförmedlingen, det har lett till jobb för oss båda och själv har jag fått så bra stöd att jag utvecklats så pass mycket att jag skall söka mitt nästa jobb ute på den reguljära arbetsmarknaden, på samma villkor som NT:s (är student f.n.).
Skulle det skita sig så har jag rätt att åter få hjälp av sius-konsulent, jag får även behålla mitt lönebidrag, om jag återgår till mitt gamla jobb (har fått tjänstledighet beviljad).

Mina erfarenheter är m.a.o. huvudsakligen positiva, dock måste man inse att det kan ta tid att hitta en plats, samt att man vanligtvis får börja som praktikant och då gäller det att visa framfötterna och göra sitt bästa.

Man får också vara med på att man kanske inte får de glassigaste uppgifterna som nyanställd, utan att man får börja med enklare sysslor, vilket dock gäller i princip alla, som är nya på en arbetsplats och som saknar tidigare erfarenhet, även NTs. Vill man sedan utvecklas gäller det att vara framåt och stå på sig, inte heller detta särskilt unikt för folk med funktionshinder.

Tack för svaren.

Blir man alltså indelad i något "särskilt fack" utanför den vanliga arbetsmarknaden om man berättar om AS?

Det var någon här på forumet som påstod att man inte kunde bli "tvingad" att söka jobb utanför sitt utbildningsområde, stämmer det?

Den risken bör kunna bli mindre med diagnosen. Grejen är att diagnosen och de svårigheter den hittills har gett på arbetsmarknaden berättigar till klassificering som arbetshandikappad och det stöd och den hjälp som då finns.

Själv fick jag med arbetsförmedlingens hjälp ett läkarutlåtande och beslut om trygghetsanställning, och det är därmed arbetsförmedlingen som står för lönebidragen. Hade jobbat i praktiken minst halvtid i flera år med ett hobbyuppdrag för hockeyklubben i mitt hjärta, och fått ett symboliskt arvode per månad från klubben. Nu får de bidrag så att de kan betala mig en riktig heltidslön för det. Jag har kunnat gå ut och jobba med min hobby. Underbart!

Innan jag fick min diagnos fick jag finna mig i att bli förnedrad på den ena meningslösa praktiken efter den andra för att det skulle se bättre ut i AF:s statistik.

Nu verkar det tyvärr inte vara mycket bättre. Min nya handläggare har gjort klart för mig att hon inte är särskilt intresserad av att hjälpa mig till jobb, hon skulle nöja sig med att hitta någonting som är "givande" och "utvecklande" för mig som person. Mer meningslös praktik alltså.
Problemet är att jag sammanlagt varit ute på sexton olika praktikplatser i mitt liv, och är förbannat trött på att utnyttjas som gratis arbetskraft.

Så i nuläget verkar det vara så att det enda AF kan erbjuda mig är inkompetens.
Fast alla har det inte på detta sätt, självklart. Vad du får för hjälp av AF beror nog mycket på vart du bor, samt en stor mängd tur.

Jag blir förhoppningsvis snart klar med min universitetsutbildning. Jag har inte fått någon direkt kontakt med arbetsmarknaden eller potentiella arbetsgivare under utbildningen så jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att "få in en fot" någonstans. Det är ju just att ta kontakt med andra människor som jag har svårt för. Att jag inte har någon tidigare arbetslivserfarenhet gör ju inte heller saken bättre.

Hur tror ni att arbetsförmedlingen kommer att se på mig?

Vad är era erfarenheter gällande lönebidrag? Intentionen är ju att det skall vara tidsbegränsat till max 4 år och under den tidens skall det trappas ner, men så bli det oftast inte i praktiken.

Arbetsgivarna vill ju självklart behålla lönebidraget till så hög subvention och på så lång tid som möjligt, och AF vill sänka och helt ta bort det så fort som möjligt och däri föreligger en uppenbar konfliktsituation.

AS blir ju aldrig "bättre" utan tillståndet är konstant, men AF anser att sköter en lönebidragsbeviljad sitt jobb till belåtenhet så finns det ingen anledning för dom att subventionera vederbörandes lön längre medans arbetsgivarna tänker på sin ekonomi...och så är karusellen igång...

Arbetsförmedlingen har några bra åtgärder för funktionshindrade som det står så vackert om på deras hemsida, tex. lönebidrag och SIUS, men det är inte alltid man får del av dem eftersom AF. påstår att pengar saknas med jämna mellanrum och vad gäller praktik har de inte mycket att komma med utan först när det talas om anställning är AF. villiga. SIUS är bra på så sätt att de aktivt hjälper en att hitta jobb. De jobbar inte som handledare utan som stöd. SIUS = särskilt introduktionsstöd.

Jag önskar att alla funktionshindrade hade fått det stöd som Ford fått. Förhoppningsvis kan jag komma lika långt som honom men då får jag ligga i för nu tycker säkert AF. att de gjort jobbet klart vad gäller mig. Det talar ju sitt tydliga språk när hon vill att jag ska ha lönebidrag och inte utvecklingsanställning som är en ny grej som finns just för att folk ska komma vidare så småningom med AF:s hjälp (står i deras infoblad).

Till att börja med fick jag ingen hjälp alls och blev snuvad att gå till en praktikplats som jag själv ordnat. AF. hade bett mig ordna en praktikplats på egen hand. Pengabrist sades det i första ledet. Jag tror anledningen var från början att det inte ledde till anställning. Den anledningen gavs till sist. Efter detta blev jag rejält förbannad och störde min handläggare allt som oftast (+ chefen lokalt en gång) och min kurator pratade med henne i bland och vi hade några möten. Till sist fick jag SIUS och erbjudande om ett jobb som jag ska börja på snart, men hade jag inte tjatat som jag gjorde är det inte säkert att jag varken fått SIUS eller jobb och det var en j*la tur att arbetsgivaren vid första jobberbjudandet inte valde att anställa mig men det var tackvare mig själv.

Men jag är faktiskt glad att jag inte kom in i praktikträsket för det kan vara svårt att komma av. Dock kan det vara bra och få komma ut på någon praktikplats om jobb visar sig helt kört för tillfället. Praktikplatser ger ju också erfarenhet ibland, kontakter och ev. referenser men det beror på var man hamnar. Man kan inte vara för kräsen men lite krav har man rätt att ställa fast det inte är ett vanligt jobb.
Man får som funktionshindrad räkna med att jobb inleds med kort praktikperiod. Eller ha ren praktik innan man hittar ett jobb. Något i stil med vad Ford skrev.

Det gäller att våga och orka stå på sig. Har man bra vårdpersonal som man litar på (som tex. jag har), så kan man begära att de stöttar en genom att ringa, maila och och vara med på möten. Så gör jag. AF. lyssnar många gånger bättre på andra myndigheter än på privatpersoner. Trist men sant.

*megabump*

Jag ska till arbetsförmedlingen nästa vecka och jag undrar vad jag kan få för hjälp.
Har en hyfsad utbildning (högskoleexamen) och vill jobba som systemutvecklare. Problemet är det sociala, jag umgås inte med andra människor, har dålig självkänsla etc.

Sius upplever jag som en bra insats.
Vi får hoppas att AF får behålla det uppdraget när det är på förslag att privata utförare ska ta över delar av verksamheten. Jag kan vara lite avvig till att fler kockar ska vara delaktiga till samma soppa speciellt när det gäller grupper med större behov och i kombination med vinstintresse. Det är väl förslag på att privata utförare ska få ersättning för hur många de får ut i jobb och jag är rädd att man inte lägger lika mycket krut på att lära känna personen man ska hjälpa. Hur man än vrider och vänder på det kan en person med en nedsättning behöva ett mer långtgående stöd. Ett annat förslag är att A-kassan även ska sköta aktivitetsrapporteringen för personer de inte alls personligen känner.

Den största bromsklossen kan vara arbetsgivarna själva och detta ska inte, tycker jag, gå ut över personer som behöver extra stöd för en anställning.
Vet heller inte vad jag tycker om att kommuner ev ska ta över ansvaret för personer med extra stöd, insatser tenderar att bli mer restriktiva samtidigt som de kanske inte har samma synsätt och kunskap kring funktionshindrade.
Enligt konventionen för funktionshindrade har man rätt till ett arbete om man kan både inom offentlig verksamhet och privar.

Jag har bara positiva erfarenheter av praktik då de från första början ledde till jobb för mig, dock inte genom AF utan genom skolan jag gick på. Kan man se det positiva med en praktik kan det verkligen leda till bra resultat.
Jag antog min praktik förutsättningslöst och började med att skala potatis och utökade ansvaret bit för bit men då hamnade jag på ett ställe som inte bara ville få hjälp gratis utan också strävade efter att det skulle leda till något. Många anställda hade barn eller andra anhöriga som kämpade med sitt. Då hade jag inte ens själv en diagnos så man får väl kalla det tur, fokuset var inte på det man inte kunde utan hur man utvecklade sina förmågor.
Jag fick så bra vitsord i slutet av praktiken att det blev en bra referens. Då handlade det inte längre om potatisskalning utan mer om uppgifter resten gjorde fast jag under resans gång fått möjlighet till feed-back mm.

Hur det ska läggas upp mellan dig själv och SIUS:en kan man diskutera med sin SIUS, kanske själv inleda med styrkor i form av eget samtal med arbetsgivaren och sedan låta personen på AF sköta frågan om anpassningarna?
Det är väl lite taktik som man behöver fundera på.

sussi83 skrev:Jag har bara positiva erfarenheter av praktik då de från första början ledde till jobb för mig, dock inte genom AF utan genom skolan jag gick på. Kan man se det positiva med en praktik kan det verkligen leda till bra resultat.
Jag antog min praktik förutsättningslöst och började med att skala potatis och utökade ansvaret bit för bit men då hamnade jag på ett ställe som inte bara ville få hjälp gratis utan också strävade efter att det skulle leda till något. Många anställda hade barn eller andra anhöriga som kämpade med sitt. Då hade jag inte ens själv en diagnos så man får väl kalla det tur, fokuset var inte på det man inte kunde utan hur man utvecklade sina förmågor.
Jag fick så bra vitsord i slutet av praktiken att det blev en bra referens. Då handlade det inte längre om potatisskalning utan mer om uppgifter resten gjorde fast jag under resans gång fått möjlighet till feed-back mm.

Hur det ska läggas upp mellan dig själv och SIUS:en kan man diskutera med sin SIUS, kanske själv inleda med styrkor i form av eget samtal med arbetsgivaren och sedan låta personen på AF sköta frågan om anpassningarna?
Det är väl lite taktik som man behöver fundera på.

Det är ju rätt stor skillnad på praktik som ingår eller finns i anknytning till en utbildning och förvaringspraktik.

Det finns ingen hjälp att få hos "Arbetsförnedringen".

Var inskriven där av misstag i 1 år, under den tiden hade jag totalt 4 handläggare.

Jag har fått jobb 2 ggr via AFs SIUS-handläggare och en gång via ett annat program som jag blev anvisad från AF.

Men från vanliga handläggare på AF - nada

Julianus skrev:Det finns ingen hjälp att få hos "Arbetsförnedringen".

Nej, jag tror inte jag känner någon som fått arbete genom dem. En fick praktikplats och en yrkesutbildning men inget jobb.
Undrar vart alla f d anställda på Arbetsförmedlingen ska vända sig när de nu får gå? Coacha varandra?

Problemet som jag ser det är inte SIUS utan snarare att det finns så många oseriösa arbetsgivare där ute.
De kan inte rå för att det ser ut som det gör, tyvärr.
Därför bör man istället kvotera in folk efter en noga bedömning av vad man klarar av, att personer med hinder får förtur på jobben. Jag kan inte komma på någon bättre lösning på problemet.

Pingis Khan det var ingen yrkesutbildning jag gick utan det var av slumpen jag hamnade där, men i skolans regi då. Jag hade tur att hamna på ett ställe där de var vänliga och hjälpsamma och att jag själv med mina nyblivna 16 år gjorde mitt bästa.
Dock hade jag nog behövt damp medicinen men de var som sagt snälla med egna barn som hade sitt.

Selma skrev:

Julianus skrev:Det finns ingen hjälp att få hos "Arbetsförnedringen".

Nej, jag tror inte jag känner någon som fått arbete genom dem. En fick praktikplats och en yrkesutbildning men inget jobb.
Undrar vart alla f d anställda på Arbetsförmedlingen ska vända sig när de nu får gå? Coacha varandra?

Jo men så är det väl så också att det blivit extra svårt när det är så många tillfälliga anställningar och jobb på timmar för de kan vara svåra att få anpassade.
Man kan iofs tex isf anpassa genom att personen får förtur på vissa timmar som personen klarar av men då gäller det såklart att det finns garanterade timmar för den mängd jobb man kan arbeta. Annars kanske Siusen behöver hålla kontakt med tre olika arbetsplatser samtidigt. Att alla kan erbjuda tex extra raster. Vet ej hur de ställer sig till det.
Någon stans behöver det ju finnas en ekonomisk aspekt att man ska kunna försörja sig på lönen, annars blir det ju bara en hjälp för arbetsgivaren.

Jag fick en handläggare på Arbetsförmedlingen för några år sen som hade "hand" om personer som har en funktionsnedsättning men jag valde efter ett tag att börja plugga på Komvux och sa det till henne och att jag ville prata med en studievägledare för att få hjälp med att komma in på Komvux. Jag sa till henne under våra möten vi hade men det hände aldrig nåt så 6 månader gick och inget hade hänt.

Den handläggare jag hade var inte till så stor nytta alls och hon "slängde" bort ett halv år av mitt liv på inget.

Sen vet jag inte hur det är med AF på andra ställen men den jag hade var inte så bra.

Julianus skrev:Det finns ingen hjälp att få hos "Arbetsförnedringen".

Var inskriven där av misstag i 1 år, under den tiden hade jag totalt 4 handläggare.

Samma här.

Jag fick träffa fem olika personer under ett års tid. Det ledde inte fram till något överhuvudtaget.
De skulle höra av sig och skicka kallelse om nya möten. Därefter var det tyst ett tag, sedan kom det ett brev "Vi har inte hört av dig på ett tag. Söker du fortfarande arbete?".

Arbetsförmedlingen har ingen som helst inre kommunikation eller planering.

Enda anledningen till AF finns är för att det skulle se illa ut på pappret om det inte fanns några insatser för funktionsnedsatta, därför har man skapat den här fasaden. Totalt innehållslöst skräp och det visar sig i statistiken - AF misslyckas fatalt med sin uppgift. Lägg ner skiten.