Oj vad gammal han är - jag läste det som att han var tolv.

weasley skrev:/.../
Att sitta och kladda på väggarna, skriva konstiga tecken och gå bakåt i utvecklingen (han skriver sämre nu?) tycker jag känns som något annat än just AS. Jag har också en känsla av att det här absolut inte är vanligt bland deprimerade. Några har använt ordet "psykos" och jag tror nog de är inne på rätt spår.

Vad har hänt som gjort att din bror blivit såhär dålig? Finns det någon utlösande faktor som du känner till? Varför skulle han ha en diagnos från första början?

Utmattningsdepression och andra depressionstillstånd anses såvitt jag vet allvarligt kunna försämra de kognitiva funktionerna. Jag har själv råkat ut för det, bl. a försämrat närminne, minns plötsligt inte hur ord stavas trots att jag tidigare varit sådan som bara behöver se ett ord en enda gång för att sedan för alltid veta hur det stavas.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker det låter som att han "lider av" depression mer än AS.
Om man som aspergare bara bemöts av oförståelse agv sin omgivning och ständigt tvingas in i situationer man inte passar för kan det resultera i att man blir deprimerad. Ibland är enkla lösningar hela grejen; dra inte med honom till larmiga köpcentrum; det ni ser som en trevlig shoppingtur kanske han ser som ett bombardemang av ljud & synintryck. Så är det för mig i alla fall.

Du skriver att han mår bäst av att ha lite människor omkring sig, att han mår bra av lugn och ro. Det är i sig ingenting sjukligt, det som däremot blir sjukdom är om han ständigt tvingas in i stökiga miljöer. Korridorerna i högstadiet, köpcentrum och liknande KAN faktiskt upplevas som Golgatavandringar av en del personer.
Lyssna på vad han säger, ta reda på vad han vill. Men tjata inte om att han måste göra en massa saker hela tiden: en sak som blir _väldigt_ jobbig när man är inne i en depression är människor som tjatar på en att man ska göra en massa, ordna ditten, ordna datten. Är man deprimerad har man fan ragnarök i skallen och slåss ständigt med sina inre demoner, det är fullständigt naturligt att man då inte orkar vara så käck & aktiv.

Nu blir det här inlägget väldigt färgat av mina egna erfarenheter, men jag känner igen mig i din beskrivning av din brorsa, så det kan ju inte vara helt fel.

Och så jävla komplicerat behöver det faktiskt inte vara, det här är några viktiga punkter för mig:

* Låt mig slippa shoppingturer på stan i sällskap med andra på skinande sommardagar. Det ni däri finner trevligt, mysigt och avkopplande finner jag bara trötthet, huvudvärk och allmänt äckel.

* Försök _aldrig_ få mig att delta i allsång, dans runt midsommarstången och liknande.

* Jag gör alltid en sak i taget, lugnt, fokuserat och metodiskt.
Om ni försöker få mig att hoppa från den ena sysslan till den andra lackar jag. Ordentligt.

* Tvinga mig _aldrig_ att lyssna på dansband, hiphop eller RnB. Sånt missljud sänker mitt humör snabbare än en dragracer accelererar.

Inget av ovanstående är sjukligt, det finns faktiskt ingenting som säger att man måste älska shoppingturer & allsång. Nu är inget att detta ens reella problem för mig då jag är vuxen, men det var värre när man var barn. Då tvingades jag ständigt in i aktiviteter som fick mig att känna mig som ett ufo.

Tack, det ska vi tänka på. Som det är nu så ställer vi inga krav. Jag tror tyvärr att alla mediciner har gjort hans hjärna konstig eftersom han bara blir värre. Dessutom verkar det som han hamnat i någon psykos eftersom vi inte får kontakt med honom. Min mamma fyllde år igår men min bror reagerade inte på det.

Inflikar:
Har ni klargjort för de som behandlar honom (läkaren t.ex.) att han har försämrats?
Min erfarenhet är att när man har fått diagnosen AS så kan alla andra psykiska saker skyllas på den, och man får slentriansvar eller slentrianmedicinering.

För övrigt tänker jag ungefär som de andra har skrivit.

missbutterfly skrev:1,(Han ligger ju bara i en säng och kan inte berätta hur han känner det (?))

2,Det kan nog räcka för en redan omgivningsnedbruten människa, som levt på "hopp om framtiden" (?) för att man ska tappa fotfästet totalt.

3,Din bror tänker nog väldigt mycket medan han ligger i sin säng.
Går det aldrig att få ut honom?

4,Du berättar om att han "ritar tecken på väggarna". Vad är det för tecken? Skriver han något?
Kommunicerar han med er, eller är han helt tyst jämt?

5,Är din bror mottaglig för terapi?

6,Bra av dina föräldrar, tycker jag.

Hade det handlat om mitt barn så hade jag prövat att sätta ut alla mediciner (oavsett vad de "är bra för", enligt fackmännen), och sett reaktionen.
Det låter ju som om det inte kan bli värre iallafall.
Pojken verkar ju närmast apatisk..

Tack för ditt svar.

1, Det stämmer han berättar inte själv vad han känner han har tidigare skrivit till min pappa men gör det inte längre. Då skrev han mycket om tjejer och andra missförstånd.

2, Det känns som han har tappat hoppet och gett upp totalt. Han har ingen vilja alls inte ens att äta.

3, Han har varit ute ifrån sin säng två gånger på tre månader nu tror jag. Om min pappa sätter en ögonbindel för hans ögon och säger att han ska åka till en plats och gissa vart han är så tyckte han det var spännande och följde med. Men han orkar inte gå länge innan han ger upp.

4, Han kommunicerar inte med oss han skriver nog av sig på något sätt. Det är väldigt underliga tecken och bilder. Exempelvis så målade han sig själv när han var liten på badrumsdörren men numera är det svårt att se vad han målar.

5, Tyvärr är han inte det för han lyssnar inte när man pratar med honom han tänker på något helt annat i sin värld.

6, Tyvärr har han nog redan fått för mycket mediciner mina föräldrar trodde att läkarna kunde hjälp.

MsTibbs skrev:

Magnusros skrev:1, Om diagnosen är korrekt kan jag tyvärr inte svara på. Men min mamma har frågat om han kan få bli diagnoserad på nytt för att eventuellt få en ny diagnos. Det jag tycker är konstigt är att han har försämrats så mycket. Är det normalt att göra det när man lider av asperger? När han var yngre så märkte jag ju det inte trots att jag var hans bror. Jag hoppas han kan få en diagnos som ger honom mer hjälp eftersom jag är rädd att mina föräldrar inte ska orka längre.

Det var just försämringsbiten som jag reagerade på, asperger i sig är ju relativt stabilt. Min första tanke var nått psykotiskt just apatisk och rita på väggen, men det kan också vara depression, det är ju inte ovanligt vid AS. Själv får jag heller aldrig saker gjort, men det har jag boendestöd för. Är han 12 år bara är ju inte det alternativ och viktigaste är ju att få honom att börja "leva". har inga bra tips...

Han är 27 år nu, det började när han gick i nionde klass. Innan dess var allt bra. Tack för att du skrev att asperger brukar vara relativt stabilt, det var det jag har reagerat mycket på. Tack för hjälpen

sugrövmanövern skrev:

Magnusros skrev:
2, Han har fått scheman och mål för att få en strukturerad tillvara men det har ofta gått bra ett tag men sedan så är det som han har gett upp helt och då vill han bara ligga i sängen.

Han kanske blir stressad av scheman och sådant...

Magnusros skrev: Han har även fått scheman hemma men han klarar inte av att följa dem trots hjälp från mina föräldrar.

Stress och ångestskapande låter det. Varför alla dessa scheman?

Svårt att säga vad det är som hänt med hans mående, men som några andra nämnt så tänker jag också på depression och något psykosliknande tillstånd.

Låter ju som att han har ångest, speciellt det där med att han springer iväg hemifrån. Jag undrar om den så kallade hjälpen han får/fått kanske stressar honom?

Det kan nog vara så att det stressar honom och att det är något psykosliknande tillstånd han är i. Det är väldigt jobbigt för mina föräldrar eftersom de gör allt för att hjälpa men de får aldrig något tillbaka. Istället så blir det hela tiden sämre. Jag önskar att han fick någon personlig assistent som kan ta hand om honom på heltid så mina föräldrar kan vara lite fria. De senaste 10 åren har de ägnat all sin tid åt min lillebror. Det första man måste göra är nog därför att utreda hans diagnos igen så han får rätt hjälp och överklaga.

Som flera sagt, det låter som AS och kanske nåt annat som löpt amok under fel omständigheter, felhjälp, fel medicin osv.

Det låter nästan som han blir psykotisk emellanåt och helt klart som han är deprimerad på nåt sätt, eller kanske t o m har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom, som man kan av hemska upplevelser t ex inom vården eller skolan (mobbing t ex).

Frågan är om han blivit mest hjälpt eller stjälpt av medicinen? Det låter närmast som det andra, tyvärr. Undrar om läkarna haft koll på att aspisar ofta behöver helt andra doseringar, såväl lägre som högre kan krävas. Man hör om så många som fått inadekvat behandling av psykiater och vanliga att frågan faktiskt är befogad, det är inte illvilligt skvaller.

Självklart ska han kunna få mer hjälp via LSS. Att han "bara" har AS är inget skäl att neka nån, AS hör ju till personkrets ett och ska berättiga till allt möjligt om behovet finns.

Det låter som det är dags att tala med funktionshinderombudsmannen o andra, som diverse tillsynsmyndigheter... Är för trött för att klura just nu, men jag återkommer. Tror A kunde hjälpa dig också, om hon kommer in snart och läser det här. Annars kan du nog pma henne. Hon är haj på lagar förordningar och rättigheter.

Stort lycka till!!

weasley skrev:Ok, här är min spontana reaktion på det trådskaparen skriver:

Det låter som om pojken är

1) felmedicinerad
2) sönderhjälpt och
3) feldiagnosticerad.

En del mediciner hjälper en del personer. Mycket hjälper inte alls utan ger bara biverkningar. Sätt ut skiten och börja om. Kloka föräldrar verkar ni iaf ha.

Scheman som MAN SJÄLV inte gjort stressar som fan. Stackars kille som ska behöva leva i en värld där andra bestämmer hela tiden vad han ska göra och när. Bara för att man har något som andra bestämmer är ett syndrom så betyder inte det att man ska tvinga in den personen i förutfattade meningar om vad som är bra och inte. Sluta hjälpa ihjäl grabben; fråga istället vad -han- vill! KrigarSjäls inlägg är mycket bra att ha i baktanken.

Att sitta och kladda på väggarna, skriva konstiga tecken och gå bakåt i utvecklingen (han skriver sämre nu?) tycker jag känns som något annat än just AS. Jag har också en känsla av att det här absolut inte är vanligt bland deprimerade. Några har använt ordet "psykos" och jag tror nog de är inne på rätt spår.

Vad har hänt som gjort att din bror blivit såhär dålig? Finns det någon utlösande faktor som du känner till? Varför skulle han ha en diagnos från första början?

Tack för ett bra svar. Just nu tar han inga mediciner och det kan nog stämma att han är inne i någon "psykos". Som jag uppfattade det så var en utlösande faktor att han blev mobbad i skolan. Bland annat utslängd i korridoren utan kläder. Detta hände när han gick i nionde klass. Sedan började han gymnasiet och då hamnade han i en bättre klass där han inte blev mobbad. Men han började då att ligga hemma i sängen och ville inte gå till skolan. Han blev också intresserad av en tjej och gick till väga på fel sätt så att hon blev rädd. Att min mamma sökte hjälp berodde på att han låg hemma i sängen och mådde dåligt och ville inte gå till skolan. Då gick det att prata med honom utan problem.

Bror Duktig skrev:Inflikar:
Har ni klargjort för de som behandlar honom (läkaren t.ex.) att han har försämrats?
Min erfarenhet är att när man har fått diagnosen AS så kan alla andra psykiska saker skyllas på den, och man får slentriansvar eller slentrianmedicinering.

För övrigt tänker jag ungefär som de andra har skrivit.

Tack jag ska be min mamma beskriva detta tydligare. Det kan mycket väl vara som du skriver.

Magnusros skrev:Det kan nog vara så att det stressar honom och att det är något psykosliknande tillstånd han är i. Det är väldigt jobbigt för mina föräldrar eftersom de gör allt för att hjälpa men de får aldrig något tillbaka. Istället så blir det hela tiden sämre. Jag önskar att han fick någon personlig assistent som kan ta hand om honom på heltid så mina föräldrar kan vara lite fria. De senaste 10 åren har de ägnat all sin tid åt min lillebror. Det första man måste göra är nog därför att utreda hans diagnos igen så han får rätt hjälp och överklaga.

Diagnosen är väl det minsta problemet egentligen? Det är ju frågan hur man kan hjälpa din bror på bästa sätt, vad just han har för behov för att må bra.

För egen del är Asperger bara ett samlingsnamn för mina symptom och vissa av mina problem. Diagnosen förklarar ju bara varför jag har dessa problem/ svårigheter men inte hur jag blir av med symptomen/ problemen eller ens hur de kan lindras.
Get the picture?
Det som måste göras är ju inte att jaga efter en ny diagnos (det hade iallafall inte jag gjort) utan bara försöka se vad just din bror behöver.

Som sagt; det jag hade gjort (även om det vore direkt olagligt) vore att sätta ut all medicin under en tid. Om det blir bättre så vet ni det, och blir det (mot förmodan, anser jag) sämre så kan ni ju bara sätta in den igen.

Din brors hjärna är nog inte "förstörd" (bara under "toxikering").
Så var det för mig iallafall.
Känner igen detta med att skriva och rita. Jag har alltid varit bra på dessa saker, men under min psykos (=starka medicinering) kunde jag knappt ens hålla i en penna.
Min skrivstil såg ut "som en tvåårings" under denna tiden.
Kunde knappt ens skriva mitt namn.

Jag hoppas innerligt att din bror kommer "bli sig själv igen", och att dina föräldrar inte är för principfasta och förblindade av vad läkarna säger.

Inom psykiatrin används ofta samma preparat på många olika åkommor och många olika typer av människor. Det läkare ofta inte räknar in är att alla reagerar olika på dessa preparat. Hjärnan är för komplex för att exprimentera med, anser jag.
Tycker det är obehagligt när jag ser hur psykvården "sköts".

/missbutterfly

missbutterfly skrev:Diagnosen är väl det minsta problemet egentligen? Det är ju frågan hur man kan hjälpa din bror på bästa sätt, vad just han har för behov för att må bra.

För egen del är Asperger bara ett samlingsnamn för mina symptom och vissa av mina problem. Diagnosen förklarar ju bara varför jag har dessa problem/ svårigheter men inte hur jag blir av med symptomen/ problemen eller ens hur de kan lindras.
Get the picture?
Det som måste göras är ju inte att jaga efter en ny diagnos (det hade iallafall inte jag gjort) utan bara försöka se vad just din bror behöver.

Som sagt; det jag hade gjort (även om det vore direkt olagligt) vore att sätta ut all medicin under en tid. Om det blir bättre så vet ni det, och blir det (mot förmodan, anser jag) sämre så kan ni ju bara sätta in den igen.

Din brors hjärna är nog inte "förstörd" (bara under "toxikering").
Så var det för mig iallafall.
Känner igen detta med att skriva och rita. Jag har alltid varit bra på dessa saker, men under min psykos (=starka medicinering) kunde jag knappt ens hålla i en penna.
Min skrivstil såg ut "som en tvåårings" under denna tiden.
Kunde knappt ens skriva mitt namn.

Jag hoppas innerligt att din bror kommer "bli sig själv igen", och att dina föräldrar inte är för principfasta och förblindade av vad läkarna säger.

Inom psykiatrin används ofta samma preparat på många olika åkommor och många olika typer av människor. Det läkare ofta inte räknar in är att alla reagerar olika på dessa preparat. Hjärnan är för komplex för att exprimentera med, anser jag.
Tycker det är obehagligt när jag ser hur psykvården "sköts".

/missbutterfly

Tack, skönt att höra någon annan som varit i psykos. Att jag vill att han ska få en ny diagnos är bara för att han ska få rätt hjälp. Det är såklart det som är viktigt. Om man kan kräva det utan en ny diagnos så spelar inte diagnosen någon roll. Därför letar jag efter hur man ska agera och vart man ska vända sig för att få igenom hjälpen. Min mamma har inte lyckats få den hjälp han behöver trots att hon har försökt i tio år.

Och jag vill att han ska få hjälp så snabbt som möjligt eftersom mina föräldrar snart inte orkar mer. Dessutom så är jag väldigt orolig eftersom han är mycket starkare än vad de är och när han är rädd så kan han skada dem i misstag. Jag vill inte nämna några detaljer om vad han har gjort men det har varit mycket nära att något hemskt hände för en tid sedan. Min mamma är alltid orolig. Han kan exempelvis få för sig att hoppa ut från balkongen mitt i natten och det är oroligt när han åker med i bilen. Min bror är väldigt snäll men när han är rädd så vet han ju inte vad han gör.

Mina föräldrar har sedan några månader tillbaka tagit bort all medicin i samband med en ny läkare som de får hjälp av. Jag hoppas att min brors hjärna inte är förstörd. Jag får hopp när jag läser det du har skrivit. Tack

alfapetsmamma skrev:Som flera sagt, det låter som AS och kanske nåt annat som löpt amok under fel omständigheter, felhjälp, fel medicin osv.

Det låter nästan som han blir psykotisk emellanåt och helt klart som han är deprimerad på nåt sätt, eller kanske t o m har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom, som man kan av hemska upplevelser t ex inom vården eller skolan (mobbing t ex).

Frågan är om han blivit mest hjälpt eller stjälpt av medicinen? Det låter närmast som det andra, tyvärr. Undrar om läkarna haft koll på att aspisar ofta behöver helt andra doseringar, såväl lägre som högre kan krävas. Man hör om så många som fått inadekvat behandling av psykiater och vanliga att frågan faktiskt är befogad, det är inte illvilligt skvaller.

Självklart ska han kunna få mer hjälp via LSS. Att han "bara" har AS är inget skäl att neka nån, AS hör ju till personkrets ett och ska berättiga till allt möjligt om behovet finns.

Det låter som det är dags att tala med funktionshinderombudsmannen o andra, som diverse tillsynsmyndigheter... Är för trött för att klura just nu, men jag återkommer. Tror A kunde hjälpa dig också, om hon kommer in snart och läser det här. Annars kan du nog pma henne. Hon är haj på lagar förordningar och rättigheter.

Stort lycka till!!

Tack det är denna typ av hjälp som jag behöver. Jag bor själv långt ifrån min familj och kan därför inte hjälpa dem så bra men jag försöker ge min mamma info om vad hon kan göra.

Magnusros skrev:Tack, skönt att höra någon annan som varit i psykos. Att jag vill att han ska få en ny diagnos är bara för att han ska få rätt hjälp. Det är såklart det som är viktigt.

Är bara väldigt glad om jag på något sätt kan vara lite till hjälp. Jag har genomgått ett helvete av felmedicineringar p g a läkares okunskap inom psykiatrin och blir illa berörd när detta händer (eller kan tänkas ha hänt) andra.

Det jag främst menade med vad jag skrev var att man inte ska förvänta sig hjälp bara för att man får en diagnos (som AS t ex). När det gäller Asperger så vet "specialisterna" alldeles för lite för att kunna vara behjälpliga.

Något det tjatas mycket om är schemalagd tillvaro (det ska vara bra för folk med Aspergers). Ordentligt jättedumt, om du frågar mig. Det vore som att säga att alla neurotypiskas favoritfärg är gul. Finns ingen som helst logik i det.

För mig funkar inte schemaläggning eftersom jag har en mycket ojämn sömnrytm. Att känna pressen av att "jag borde" leva efter ett schema eftersom jag har AS, fick mig bara att känna mig värdelös, eftersom det inte funkade för mig. Så jag slutade med det.

Det är nog så de måste göra med din bror. Det viktigaste är nog att han själv känner att han gör framsteg (på vilket sätt de nu än må vara.)
Det stärker en människa att känna det. Och det tycks ju vara kraft, ork och styrka din bror (bland mycket annat) behöver.

Hur ser hans sömn ut? Sover han onormalt mycket/ lite? På dagarna; ligger han bara till sängs eller sover han?

Magnusros skrev:Om man kan kräva det utan en ny diagnos så spelar inte diagnosen någon roll. Därför letar jag efter hur man ska agera och vart man ska vända sig för att få igenom hjälpen. Min mamma har inte lyckats få den hjälp han behöver trots att hon har försökt i tio år.

Förstår frustrationen. Måste kännas tröstlöst.
Fattar bättre vad du menar nu; dvs att man blir berättigad till annan typ av vård om man har en annan diagnos.

Magnusros skrev:Han kan exempelvis få för sig att hoppa ut från balkongen mitt i natten och det är oroligt när han åker med i bilen. Min bror är väldigt snäll men när han är rädd så vet han ju inte vad han gör

Han är alltså självmordsbenägen?
Vad brukar utlösa sådana ångestattacker?

Magnusros skrev:Mina föräldrar har sedan några månader tillbaka tagit bort all medicin i samband med en ny läkare som de får hjälp av. Jag hoppas att min brors hjärna inte är förstörd. Jag får hopp när jag läser det du har skrivit. Tack

Det hoppas jag också.
Har dina föräldrar upplevt en försämring eller förbättring efter att läkemedlen satts ut?

Jaha du Magnus
Nån har gjort reklam för mig - tack alfapetsmamma - så här är jag nu.
men jag tänkte svara dig redan innan reklaminslaget.

Som alla har skrivit här så är detta ju en mycket allvarlig situation, inte bara för din bror utan även för dina föräldrar. Tyvärr är den inte så ovanlig heller, det här har nog drabbat många med AS som inte får rätt stöd i tid och fel behandling när man väl upptäckt det.

Det finns många frågor kvar och dem behöver vi ju inte ta här. Jag kan inte lova att jag kan hjälpa dig men jag ska göra ett ärligt försök. Så vill du det så skicka mig ett meddelande så hörs vi den vägen.

Väntar på dig!

missbutterfly skrev:1,Är bara väldigt glad om jag på något sätt kan vara lite till hjälp. Jag har genomgått ett helvete av felmedicineringar p g a läkares okunskap inom psykiatrin och blir illa berörd när detta händer (eller kan tänkas ha hänt) andra.

2,Det jag främst menade med vad jag skrev var att man inte ska förvänta sig hjälp bara för att man får en diagnos (som AS t ex). När det gäller Asperger så vet "specialisterna" alldeles för lite för att kunna vara behjälpliga.
Något det tjatas mycket om är schemalagd tillvaro (det ska vara bra för folk med Aspergers). Ordentligt jättedumt, om du frågar mig. Det vore som att säga att alla neurotypiskas favoritfärg är gul. Finns ingen som helst logik i det.

För mig funkar inte schemaläggning eftersom jag har en mycket ojämn sömnrytm. Att känna pressen av att "jag borde" leva efter ett schema eftersom jag har AS, fick mig bara att känna mig värdelös, eftersom det inte funkade för mig. Så jag slutade med det.

Det är nog så de måste göra med din bror. Det viktigaste är nog att han själv känner att han gör framsteg (på vilket sätt de nu än må vara.)
Det stärker en människa att känna det. Och det tycks ju vara kraft, ork och styrka din bror (bland mycket annat) behöver.

3,Hur ser hans sömn ut? Sover han onormalt mycket/ lite? På dagarna; ligger han bara till sängs eller sover han?

4,Han är alltså självmordsbenägen?
Vad brukar utlösa sådana ångestattacker?

5,Det hoppas jag också.
Har dina föräldrar upplevt en försämring eller förbättring efter att läkemedlen satts ut?

1, Tack du ger mycket hjälp det betyder mycket för mig och min familj. Känns som att läkare ger mediciner för att enkelt slippa ta itu med problemet ibland. Men ibland så kan det säkert hjälpa också.

2, Tack mycket bra att få reda på hur fel det kan bli.

3, Han sover mycket på dagarna. Han sover, skriver lite i en bok, sover osv.

4, Jag tror inte han är så självmodsbenägen men han är exempelvis väldigt rädd för eld. En gång ropade någon till honom att släcka ljusen och då blev han så rädd så han välte bordet. Men han har nog även ångest som du skriver och det exploderar i honom eftersom han är så frustrerad. Det är kanske ett rop på hjälp. När vi besökte min farmor för två år sedan så simmade han rakt över en sjö. När han tidigare har gett sig ut själv så har han vandrat nästan 10 mil i strumpor genom skogen innan polisen hittat honom.

5, De har inte märkt så stor skillnad varken till det bättre eller sämre. Han är väldigt trött men de hoppas kunna få kontakt med honom igen. Min pappa har köpt Omega 3 och hoppas det ska hjälpa hans hjärna lite.

Vad har läkarna/ psykologerna sagt om bokskrivandet? Låter nästan lite som ett maniskt (eller tvångs-) beteende.

Bra att din bror inte har blivit sämre efter att läkemedlen sattes ut. Det är ett gott tecken.
Vad man ska veta är att det kan ta lång, lång tid att återhämta sig. (Men jag tror att det beror på hur länge man ätit medicinen, men är inte säker.)

Själv hade jag fysiska men; restless legs och känselbortfall i fötterna . Det var värst i högra foten. Först efter två år utan medicinen (absenor, i detta fall) så kom känseln tillbaka.

Jag sov väldigt mycket efter att jag slutat med mina mediciner. Kunde ibland sova 14 timmar i streck. Tror att det är ett bra tecken. Hjärnan "återhämtar" ju sig under sömn.

Omega 3 är nog bra, och D vitamin är väldigt viktigt att få tillräckligt av när man har/ har haft en depression har jag läst.
Kanske vore en bra idé om din mamma tog med din bror på en kort promenad varje dag? (Det kan vara svårt att komma sig för med att gå ut själv när man mår dåligt.)

Fysisk träning gör iallafall mig gladare och mer energisk. Kanske kan vara en idé att köpa något träningsredskap till honom (en träningscykel t ex) om han kan få in det i en daglig rutin.

Appropå det jag skrev om schemalagt liv, så vill jag förtydliga en sak; jag tror att många med AS är i behov av rutiner (men därmed inte ett schema, och inga fasta tider för de olika sysselsättningarna).
Din brors rutiner (och därmed kanske viss trygghet) består just nu i att ligga till sängs och att skriva i sin bok.
Jag tror inte att han mår jättebra av dessa saker, men kanske kan han inte förmå sig att omstrukturera dem?
Ibland kan man behöva hjälp med sådant när man har Asperger.
(Man har också rätt att få den hjälpen från en specialistpedagog, även om den hjälpen man får är lite för "överkurs" och detaljerad..Iallafall enligt mig)

Magnusros skrev:Tack

Tack själv för att du berättar er historia.
Tycker det är fint hur du engagerar dig för din bror. Och, som sagt, hoppas jag verkligen att allt kommer bli så bra som möjligt för honom.

Min tanke är att det nog mycket väl skulle kunna vara mobbingen som varit den största orsaken.

Sälv har jag inte haft så mycket utav det men det var ca 3 år med varierande grad av det i slutet på högstadiet när jag böt till en sämre skola och lite av gymnasiet. Jag hade iofs hela tiden tanken att mobbingen var mobbarnas fel och dem hade jag inga känslor för kan jag ju säga. Men majorietetn var juste
Olika skolor är väl olika bra antar jag, första existerade i princip ingen mobbing vad jag kunde märka men det diskuterades så lite måste väl ha funnits.

Om hur man reagerar på läkemedel, jag har bara haft erfarenhet av två saker, bedövning som jag behövde rejält med enligt tandläkaren, och något som heter levaxin för ämnesomsättningen som var för låg efter en infektion i en tand och den reagerade jag på 7 dagar tidigare än vad som skulle vara möjligt.

Redan dagen efter märkte jag att sinnet förändrades i en riktning jag inte kunde påverka men det var en bra riktning, jag blev mer skärpt, gladare, mådde bättre, slapp ljuskänsligheten, mjukare hud. Men å andra sidan påverkar medicinen alla celler i hela kroppen, läkaren beskrev det som gaspedalen för hela kroppen. Min kropp gick på sparlåga.

Idag jobbar jag som, emm tja, konstruktör är väl det som ligger närmast till hands, jag konstruerar ialla fall elektronik och maskindelar och får emellanåt läskigt bra betalt för det Fast oftast är det rätt normala summor.

Kan det vara elektroniksymboler han ritar?
Gillade han tekniska saker förut?
Lär vara vanligt med aspergare på KTH och tycker mig kunna verifiera detta när jag varit där med vänner.
I en miljö som han själv gillar så tror jag han kommer och tycka om att leva även om det nog kommer att ta tid.

nano skrev:Min tanke är att det nog mycket väl skulle kunna vara mobbingen som varit den största orsaken.

Sälv har jag inte haft så mycket utav det men det var ca 3 år med varierande grad av det i slutet på högstadiet när jag böt till en sämre skola och lite av gymnasiet. Jag hade iofs hela tiden tanken att mobbingen var mobbarnas fel och dem hade jag inga känslor för kan jag ju säga. Men majorietetn var juste
Olika skolor är väl olika bra antar jag, första existerade i princip ingen mobbing vad jag kunde märka men det diskuterades så lite måste väl ha funnits.

Om hur man reagerar på läkemedel, jag har bara haft erfarenhet av två saker, bedövning som jag behövde rejält med enligt tandläkaren, och något som heter levaxin för ämnesomsättningen som var för låg efter en infektion i en tand och den reagerade jag på 7 dagar tidigare än vad som skulle vara möjligt.

Redan dagen efter märkte jag att sinnet förändrades i en riktning jag inte kunde påverka men det var en bra riktning, jag blev mer skärpt, gladare, mådde bättre, slapp ljuskänsligheten, mjukare hud. Men å andra sidan påverkar medicinen alla celler i hela kroppen, läkaren beskrev det som gaspedalen för hela kroppen. Min kropp gick på sparlåga.

Idag jobbar jag som, emm tja, konstruktör är väl det som ligger närmast till hands, jag konstruerar ialla fall elektronik och maskindelar och får emellanåt läskigt bra betalt för det Fast oftast är det rätt normala summor.

Kan det vara elektroniksymboler han ritar?
Gillade han tekniska saker förut?
Lär vara vanligt med aspergare på KTH och tycker mig kunna verifiera detta när jag varit där med vänner.
I en miljö som han själv gillar så tror jag han kommer och tycka om att leva även om det nog kommer att ta tid.

Mobbningen gjorde nog iallafall det hela värre. Hade han varit i en miljö där han kände sig säker så hade han kanske klarat det bättre. I början var jag arg på mobbarna men sedan tänkte jag att mobbarna själva har det jobbigt så det är ingen idé att vara arg. Det är skolans ansvar att se till att ingen blir mobbad.

Läkemedel är säkert bra ibland men man ska nog inte ta mer än man behöver. Jag tar själv så lite som möljligt.

Vad duktig du är som jobbar som konstruktör det verkar roligt. Det stämmer säkert att många på KTH är aspergare. Jag kan inte själv så mycket om asperger men alla är ju mer eller mindre bra på olika saker och det är ju bra för det skulle vara tråkigt om alla var likadana. Om man har ett specialintresse och är extra smart på något ämne så är ju det extra bra för ett företag.

Det är inte elektroniksymboler som min bror ritar utan bilder och ord som han tänker på tror jag. Han skriver nog av sig vad han tänker och det är kanske bra. Men det är lite jobbigt att inte förstå vad det är som han skriver och ritar, det kunde man tidigare. Han är inte så intresserad av teknik men han var duktig på musik. Han spelade gitarr och piano och sjöng och dessutom så gillade han nummer. Jag hoppas han snart börjar spela igen.

Jag håller med missbutterfly; det är så fint att se någon så bekymrad om sin bror! Det ger mej lite hopp om världen, måste jag säga.

Du har fått massor av goda råd här i tråden och jag hoppas att några av dem varit till hjälp. Många verkar tycka att din bror har andra problem än just AS och jag är lite böjd att hålla med när jag läser din beskrivning.

Jag tycker mej känna igen vissa delar av det du beskriver, jag har läst om en tjej som fungerade ungefär så. Hon blev också ganska förändrad under tonåren, från att ha varit en vanlig men lite udda flicka till att bli inbunden och ibland impulsivt utagerande. Man upptäckte att hon hade schizofreni. Jag spekulerar i om det kan vara så att det kanske är det din bror har, men att man till att börja med trodde det var AS eftersom "mild" schizofreni har många likheter med AS?

Detta är ju BARA och ENBART spekulationer från mej som ICKE INSATT forumist så ta det med en stor nypa salt! Jag baserar dessa funderingar enbart på vad jag läst, om din bror, om den här flickan, och om schizofreni. Och det behöver verkligen inte vara rätt! Jag tyckte bara jag skulle kunna ge en lite ny infallsvinkel på vad som är din brors problem.

Skriv jättegärna och berätta hur det går! Det är så rörande att se sådan omtanke och jag bleve glad om jag fick höra hur och när det ordnar upps ej för er!

På tal om AS och schizofreni och att ta fel på dessa så finns det också en intressant blandvariant, som en läkare talade med mig om när vi höll på med storans utredning. Sen hörde jag om en bekants bror, som fått schizofreni-diagnos men antagligen har AS. När bekanten hörde talas om det jag talar om tyckte hon det lät helt rätt. Ska se om jag kan googla fram nåt...

Säger ABSOLUT inte att din bror lider av ditt eller datt, bara att det inte behöver vara ANTINGEN X eller Y utan att det finns blandformer som inte läkare just där han är kanske har pejl på. Kan t ex säga att en psykiater nära mig i familjen inte tror på att så många i hennes omedelbara omgivning har just AS och ADHD.

Antagligen hemmablindhet. Ibland är det hemmablindhet, ibland är det okunskap och brist på nyfikenhet för ny forskning, ibland har man helt fastnat i en förklaringsmodell, ibland är man slö och liknöjd (man får ju sin lön ändå) osv osv. Dvs, bara för att en eller flera läkare missat nåt så betyder det inte att det inte finns ett problem och kanske ett helt annat annat problem än det påstådda.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Multiple-c ... l_Disorder

Multiple-complex Developmental Disorder

McDD står för Multiple-Complex Developmental Disorder och beskrevs först av Donald Cohen 1986. McDD räknas i dagsläget som en symtombaserad autismspektrumstörning, en distinkt subtyp under diagnosen PDD-NOS, det som I folkmun kallas atypisk autism. McDD är en arbetsdiagnos som täcker området där autismspektrum, schizofrenispektrum (inkluderat schizoid personlighet), borderline-personlighet, debuterande bipolär sjukdom och franska “psykotisk disharmoni” överlappar varandra.

McDD räknas mer som en utvecklingsrelaterad störning (PDD) än som ett psykotiskt syndrom, då den syns redan under barndomen. De informationssidor som finns är primärt på holländskt språk, då det är I det landet man redan nu ger subtyp-diagnosen; dock räknas McDD att först komma med som en egen diagnos i DSM-V som kommer ut år 2011 i reviderad utgåva. Diagnosen är alltså inte officiell ännu enligt DSM, men används redan idag av primärt barn- och ungdomspsykiatrer för att beteckna vissa typer av psykiatrisk problematik.

McDD gick tidigare under namnet “Multiplex Development Disorder (MDD)”, men begreppet ändrades 1994 till McDD för att undvika den förvirrande sammanblandningen med det långt vanligare förekommande begreppet MDD i betydelsen “Egentlig depression” (Major Depressive disorder).

Autismspektrum vs. Schizofrenispektrum [redigera]
Autismens samband med schizofreni har varit föremål för diskussion. Fram till 1970-talet användes beteckningen “barndomsschizofreni” om autistiska barn. I de 30 åren sedan dess har begreppet barndomsschizofreni fasats ut och autismbegreppet baseras endast på sociala, sensoriska och kommunikativa symtom, utan några referenser till tankestörningar typiska för schizofreni. Vissa av barnen med sociala, kommunikativa och sensoriska brister typiska för autism, visar dock ÄVEN symtom som exempelvis att höra röster, vara emotionellt instabila och ha tankestörningar liknande schizofreni. Det är dessa barn som kallas McDD.

Till skillnad från schizofreni uppstår McDD-symtom i tidiga barndomen. McDD kan ha allt från intensiv till helt avsaknad av känslor och McDD är även oberoende av intelligensnivå. Det finns en mycket hög samsjuklighet med inlärningssvårigheter, AD/HD, tvångssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, Tourettes syndrom, personlighetsstörningar, epilepsi och fobier, McDD-barn riskerar en psykotisk utveckling i tonåren med sannolikhet för återkommande psykotiska episoder och några utvecklar schizofreni som vuxna. McDD är sannolikt relativt stabilt med hög risk för negativ utveckling.


Symtom vid McDD [redigera]
McDD utgör en egen grupp inom autismspektrum, som kännetecknas av bland annat störd reglering av ångest och känslomässiga tillstånd, nedsatt socialt beteende och känslighet, samt tankestörningar och självskadebeteende. Hos personer med McDD är inte de sociala problemen primära, utan problemen med att reglera tankeverksamhet och känslor. McDD kan ha svårt med “känslan” I sociala relationer; känslor kan uttryckas allt för intensivt och det är vanligt med snabba humörsvängningar och svartvitt tänkande, bland annat i form av hatkärlekförhållande till föräldrar eller annan primärvårdare. Personer med McDD kan reagera hastigt med panik, glädje, ledsamhet eller bli snabbt uttråkade. De har också svårt för att göra skillnad mellan nära bekanta och främlingar och skillnaden I hur man skall bete sig I förhållande till relationen. Ibland kan de uppfattas svara konstigt på frågor, personer med McDD har en stark fantasi och de kan ha svårt att skilja verkligheten från fantasin. Ibland talar de om "hör röster" eller "personer" i huvudet, som kan styra dem utan att de kan motstå det. Termometern som regulerar tankar och känslor fungerar mindre bra.

Personer med McDD tar initiativ till sociala relationer, men förstår inte alltid de sociala spelreglerna, de fungerar därför ofta bäst i en-till-en relationer med vuxna. I mer komplexa och ostrukturerade miljöer blir det fel och personer med McDD kan reagera snabbt med ilska eller ledsenhet. Personer har svårt för nya situationer och tycker om förutsägbarhet och att veta vad som förväntas av dem, de har svårt för situationer där mycket nya personer och händelser kommer på en gång. Vad skall jag göra? När skall jag göra det? Hur länge?

Det finns inget läkemedel som botar McDD som funktionshinder (precis som vid andra autismspektrumstörningar), men det finns exempelvis läkemedel som lugnar och som lindrar kaos och aggression eller psykotiska symtom. En person på autismspektrum vill inte alla gånger nödvändigtvis bli "botad" då diagnosen inte endast ses som ett problem utan den har även positiva sidor och är en del av deras personlighet; för en person med autismspektrumpersonlighet, är det normalt att ha autism. För en person med autism, är det personer som inte har autism, som upplevs bete sig ologiskt och konstigt.

Det finns identifierbara skillnader mellan McDD och PDD-NOS, en av dem är att personer med McDD har svårare att hantera sina känslor och kan därför reagera kraftfullare och svårare än de med PDD-NOS gör. Du med McDD har svårt att känna dig trygg i världen med mycket folk omkring dig och du är ofta mycket rädd. McDD behöver inte ha lika stora problem med sociala kontakter som de med PDD-NOS, men de har ändå svårt att förstå och att förstås av sin omgivning.

McDD har I forskning visat sig vara relaterat med ångeststörningar, störande beteende och psykotiska tankestörningar, medan PDD-NOS var relaterat till problem med och brist på social kontakt.


McDD-symptomen kan räknas in i tre huvudgrupper [redigera]
1. Känsloregulering (Affektiva symtom):

--- Störning i känsloreglering; ångest, grips lätt av panik och spändhet/irritabilitet, svårigheter I känsloregulering. --- Aggressiv med snabba kraftiga humörsvängningar utan synbar orsak. --- Emotionell instabilitet. Dagliga utbrott. Reagerar känslomässigt. --- Ovanliga fobier (situationer eller föremål). --- Panikattacker eller överväldigad primitiv rädsla (dissociation). --- Snabb tankegång. --- Impulsivitet, depression, sömnproblem.


2. Svårigheter I socialt beteende och utveckling (Autistiska symtom).

--- Svårigheter att skaffa och behålla relationer, kan lätt såra andra utan att förstå det. Social apati eller begränsat socialt intresse trots sociala färdigheter. --- Begränsade, repetitive och stereotypa beteenden och specialintressen. --- Svårigheter med att förstå hur andra känner/tänker (Theory of Mind). --- Svårigheter I att uttrycka sig. --- Tolkar saker bokstavligt. --- Hatkärlekförhållanden, i synnerhet mot vuxna och primärt mot föräldrar och/eller primärvårdare. --- Bristande empati och ömsesidighet, men tillräckligt fa kunna manipulera. --- Störningar I samordningen av sinnesintryck, perceptuell överkänslighet. --- Inlärningssvårigheter. --- Beslutsångest/svårigheter att ta beslut. --- Dålig motorik, dåligt “sunt förnuft”. --- Ibland semantisk – pragmatisk språkstörning.


3. Tankestörningar (psykotiska symtom):

--- Svårigheter i att återberätta händelseförlopp och exakt vad som hänt. --- Svårigheter att skilja fantasier från verkliga händelser och bisarra fantasier. Mycket fabulering. --- Osynliga/imaginära vänner och storhetsvansinne, speciella krafter. --- Magiskt tänkande (alltså felaktiga slutsatser angående orsak och verkan: "det var nog för jag inte var snäll som mor och far skilde sig"), tankeinsättning, neologismer, egenpåhittade ord, --- Uppmärksamhetsstörningar/koncentrationssvårigheter. --- Svårt att få omvärlden till en helhet, splittrad, svårt att förstå vad som händer omkring dem. --- Hallucinationer. --- Storhetstankar/omnipotensfantasier och misstänksamhet/paranoia. --- Negativa symptom såsom känslomässig avflatning mm. --- Oorganiserade affekter såsom okontrollerbart skratt och olämpliga ansiktsuttryck. --- Tillfälliga förvirrat beteende, svårigheter att “hålla röd tråd”. --- Risk för psykosgenombrott, fragmentering, farlighet.

Tack för all hjälp jag får här på forumet ni är väldigt kunniga och hjälpsamma. Jag har verkligen fått många bra tips. Jag ska berätta hur det går med min bror, jag skrev ett brev till A också. Intressant att läsa det ni skrivit om schizofreni och blandvarianten. Mycket av det som skrivits om McDD stämmer in men jag har inte tillräckligt med kunskap för att veta. Psykotisk utveckling i tonåren och återkommande psykotiska episoder med risk för negativ utveckling. Han blir också snabbt uttråkad. Det är mycket annat av det som skrivs som också stämmer. Sedan är det svårt att veta hur medicinerna påverkat honom.

Det är svårt att acceptera att hans tillstånd nu eftersom han tidigare klarat allt så bra. De tips som jag får skickar jag vidare till min mamma och pappa så att de kan ha nytta av dem när de talar med psykologer samt kommun/landsting.... för att få hjälp. Tack

Magnusros skrev:Vad duktig du är som jobbar som konstruktör det verkar roligt.

Hehe, vad klappad på huvudet jag kände mig av det där men det var nog inte din tanke antar jag, skulle bli förvånad om det var meningen
Det är bara det att jag råkar ha mitt intresse där mitt ibland elektroniken och maskinerna.
Fast jag har nackdelar som är motsvarande dåliga men jag gör mestadels det jag gillar och är bra på.
Roligt - ja, åtminståne för mig, har nästan svårt o förstå varför inte alla kan göra det jag gör och varför de inte vill men det är ju något som bygger på min upplevelse av hur saker är, inte någon annans.
Ungefär som en hel del människor inte verkar kunna förstå hur tråkigt jag tycker det är att resa.
Antar att det är något liknande, man vill väl även för alla andra antar jag och försöker ge dem det man själv gillar.