Min lille bror fick diagnosen asperger för cirka 12 år sedan. När han var yngre (gick i grundskolan) så klarade han det vardagliga livet bra. Han sportade och spelade piano och hade bra betyg. Han hängde ofta med mig och gjorde som jag gjorde. Jag uppfattade honom inte som annorlunda, det skulle isåfall vara att han följde efter andra mycket och hade lättare för att svara på frågor än att själv inleda samtal. Men alla är ju olika och jag tyckte mycket om honom.

När han började på högstadiet så blev han mobbad i skolan och orkade en dag inte gå dit. Han låg i sängen hela dagen och var ledsen. Han fick succesivt fler problem, bland annat så låste han in sig på toaletten när vi hade match. Min mamma sökte hjälp och han fick diagnosen asperger.

Han har därefter fått en rad mediciner och träffat psykologer samt varit på behandlingsläger. Men han har i stort sett bara blivit sämre och sämre. Nu ligger han i sängen och ritar tecken på väggarna som vi inte förstår och det är svårt att prata med honom. Det är som om han gått in i en annan värld. Mina föräldrar får borsta hans tänder så att han inte tappar dem. Ibland får han attacker vilket gör att han rusar ut och polisen får då leta efter honom tillsammans med mina föräldrar.

Mina föräldrar han nog försökt allt och de är helt utmattade och får snart sjukskriva sig båda två. Men på behandlingshemmet så fick han inte vara kvar eftersom de tyckte han var för besvärlig. Han får ingen GPS (som vi vill ha för att kunna hitta honom om han rymmer eftersom vi älskar honom) eftersom det anses kränkande. Han får ingen personlig assistent på heltid eftersom han med diagnosen aspberger inte anses tillräckligt sjuk för den hjälpen. Min mamma och pappa är även rädda att berätta när han får utbrott, eftersom han vid tidigare tillfällen då bara fått massa mediciner vilket gjort honom mycket sämre. Själv tror jag att det är medicinerna som har förstört mycket.

Var kan man vända sig för att få hjälp med att få hjälp. Dvs hjälp från kommun/landsting och slippa bollas runt eftersom ingen vill ta ansvar?

Jag kan inte hjälpa dig med precisa råd. En fråga som kanske kan vara dig till hjälp för fortsatt efterforskning: Vad får/fick han för mediciner?

Tack för ditt svar. Jag ska återkomma med information om vilka mediciner det var. Jag bor inte kvar hemma så jag ska fråga mina föräldrar.

Kristofer skrev:Jag kan inte hjälpa dig med precisa råd. En fråga som kanske kan vara dig till hjälp för fortsatt efterforskning: Vad får/fick han för mediciner?

Har du medicinsk kompetens nu helt plötsligt??

Barnpsyk?
Är diagnosen asperger korrekt?
Har han en strukturerad omgivning med förutsägbarhet in infinito?
I vilka situationer fungerar han bättre?
I vilka situationer fungerar han sämre?
Har han själv sagt några önskemål?

KrigarSjäl skrev:

Kristofer skrev:Jag kan inte hjälpa dig med precisa råd. En fråga som kanske kan vara dig till hjälp för fortsatt efterforskning: Vad får/fick han för mediciner?

Har du medicinsk kompetens nu helt plötsligt??

Nej. Var har jag hävdat det? Jag skrev ju att frågan kanske kunde hjälpa trådskaparen i dennes fortsatta efterforskning. Inte att jag kan besvara frågor. Om något påskiner att jag skulle ha sådan kompetens så dementerar jag det.

Ok, då är jag med. Det jag vänder mig emot är när lekmän ger folk tips om mediciner, det kan vara direkt livsfarligt.

Magnusros skrev:Min lille bror fick diagnosen asperger för cirka 12 år sedan. När han var yngre (gick i grundskolan) så klarade han det vardagliga livet bra. Han sportade och spelade piano och hade bra betyg. Han hängde ofta med mig och gjorde som jag gjorde. Jag uppfattade honom inte som annorlunda, det skulle isåfall vara att han följde efter andra mycket och hade lättare för att svara på frågor än att själv inleda samtal. Men alla är ju olika och jag tyckte mycket om honom.

När han började på högstadiet så blev han mobbad i skolan och orkade en dag inte gå dit. Han låg i sängen hela dagen och var ledsen. Han fick succesivt fler problem, bland annat så låste han in sig på toaletten när vi hade match. Min mamma sökte hjälp och han fick diagnosen asperger.

Han har därefter fått en rad mediciner och träffat psykologer samt varit på behandlingsläger. Men han har i stort sett bara blivit sämre och sämre. Nu ligger han i sängen och ritar tecken på väggarna som vi inte förstår och det är svårt att prata med honom. Det är som om han gått in i en annan värld. Mina föräldrar får borsta hans tänder så att han inte tappar dem. Ibland får han attacker vilket gör att han rusar ut och polisen får då leta efter honom tillsammans med mina föräldrar.

Mina föräldrar han nog försökt allt och de är helt utmattade och får snart sjukskriva sig båda två. Men på behandlingshemmet så fick han inte vara kvar eftersom de tyckte han var för besvärlig. Han får ingen GPS (som vi vill ha för att kunna hitta honom om han rymmer eftersom vi älskar honom) eftersom det anses kränkande. Han får ingen personlig assistent på heltid eftersom han med diagnosen aspberger inte anses tillräckligt sjuk för den hjälpen. Min mamma och pappa är även rädda att berätta när han får utbrott eftersom han vid tidigare tillfällen då bara fått massa mediciner vilket gjort honom mycket sämre. Själv tror jag att det är medicinerna som har förstört mycket.

Var kan man vända sig för att få hjälp med att få hjälp. Dvs hjälp från kommun/landsting och slippa bollas runt eftersom ingen vill ta ansvar?

Får många tilläggsfrågor när jag läser det här... Hur gammal är han? Är diagnosen rätt (det låter lite psykotiskt eller liknande, det du berättar om att vara så okontaktbar, men det kan ju hända liknande för såna som "bara" är aspiga när det går helt fel, vilket lett till feldiagnoser också..). Vad säger han själv? Vad får han medicin för? AS är ju i sig inget man medicinerar för/emot? Är det mot depression, ångest, nåt annat? Vad är det för ställe han är på? Vem har ni talat med om hur det går/inte går? Dvs, bara folk på stället eller tillsynsmyndighet och andra?

Hur ni kan gå vidare beror på massor av olika faktorer, så berätta gärna mer så kanske det går att slussa dig vidare bättre!

KrigarSjäl skrev:Ok, då är jag med. Det jag vänder mig emot är när lekmän ger folk tips om mediciner, det kan vara direkt livsfarligt.

Dock kräver ju de flesta en förskrivning så det behöver du nog inte oroa dig för...

behandlingsläger

Hette det Auschwitz eller?

MsTibbs skrev:Barnpsyk?
Är diagnosen asperger korrekt?
Har han en strukturerad omgivning med förutsägbarhet in infinito?
I vilka situationer fungerar han bättre?
I vilka situationer fungerar han sämre?
Har han själv sagt några önskemål?

1, Om diagnosen är korrekt kan jag tyvärr inte svara på. Men min mamma har frågat om han kan få bli diagnoserad på nytt för att eventuellt få en ny diagnos. Det jag tycker är konstigt är att han har försämrats så mycket. Är det normalt att göra det när man lider av asperger? När han var yngre så märkte jag ju det inte trots att jag var hans bror. Jag hoppas han kan få en diagnos som ger honom mer hjälp eftersom jag är rädd att mina föräldrar inte ska orka längre.

2, Han har fått scheman och mål för att få en strukturerad tillvara men det har ofta gått bra ett tag men sedan så är det som han har gett upp helt och då vill han bara ligga i sängen. Om jag exempelvis frågar honom något så svarar han alltid att han inte orkar. Jag förstår att det är väldigt viktigt med struktur och jag tror han har fått det på de läger han varit på men han har inte fått tillräckligt med hjälp och succesivt så har han blivit sämre och sämre under dessa år. Han har även fått scheman hemma men han klarar inte av att följa dem trots hjälp från mina föräldrar.

3, Han fungerar bättre när det är lugnare och inte så mycket människor. Det skiftar väldigt mycket. Vissa perioder så orkar han mycket mer då är han uppe och spelar piano och skriver konstiga tecken i någon bok. Men som jag skrivit tidigare så blir han tyvärr sämre och som det är nu så orkar han inte något. Han skrev och ritade väldigt fint tidigare men nu ser det ut som om det är en 2 åring som skriver. Vi förstår tyvärr inte vad han skriver längre.

4, Han fungerar nog sämst när det är mycket ljud och folk som pratar.

5, Jag hittade en bok som han skrivit i för några år sedan. Där skrev han att han ville bli läkare eller jobba med äldre människor. Han skrev också att han ville träffa någon tjej.


Tack, Magnus

Verkligen en hemsk situation både för din bror och familjen. Det verkar som han har något annat utöver AS.

Är det FK som nekat honom personlig assistent? Har han personlig assistent nu men för få timmar? Så här står det ju på FK:s sida:

Vem kan få assistansersättning?
För att kunna få assistansersättning måste du tillhöra någon av följande grupper:

Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.
Personer med betydande och bestående begåvningsmässiga funktionsnedsättningar efter en hjärnskada i vuxen ålder som orsakats av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, som uppenbart inte beror på ett normalt åldrande.
För att få assistansersättning från Försäkringskassan måste du behöva hjälp med de grundläggande behoven mer än 20 timmar i veckan. Om du klarar dig med mindre tid ska du vända dig till din kommun för att få hjälp.

http://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionshindrad/assers/
Om FK nekar så kan ni överklaga. Detsamma om kommunen nekar.

Det står ju i LSS också att man kan ha rätt till personlig assistans:

Man kan ansöka om en el flera av dessa insatser:

- Rådgivning och annat personligt stöd (av t ex kurator, psykolog, arbetsterapeut, logoped)

- Personlig assistans till den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sina grundläggande behov (hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av- och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade)

- Ledsagarservice. Den som inte har personlig assistans kan istället ha rätt till ledsagarservice. Ledsagarservice ska vara en personlig service, anpassad efter individuella behov som ska kunna underlätta för den enskilde att delta i samhällslivet.

- Kontaktperson. En kontaktperson skall vara en medmänniska som kan underlätta för den enskilde att leva ett självständigt liv genom att minska social isolering, ge hjälp till att delta i fritidsaktiviteter samt ge råd i vardagssituationer

- Boende med särskild service för vuxna eller annan särskild anpassad bostad, t ex gruppbostad el servicebostad

Är dina föräldrar med i någon förening, som Attention el Rikföreningen Autism? Där skulle de kunna få råd också.

Kanske han har ADD utöver AS? Då skulle han kunna få mediciner mot det.

Hursomhelst verkar det som han hamnat i en djup depression nu.

Jag tycker det låter som att han "lider av" depression mer än AS.
Om man som aspergare bara bemöts av oförståelse av sin omgivning och ständigt tvingas in i situationer man inte passar för kan det resultera i att man blir deprimerad. Ibland är enkla lösningar hela grejen; dra inte med honom till larmiga köpcentrum; det ni ser som en trevlig shoppingtur kanske han ser som ett bombardemang av ljud & synintryck. Så är det för mig i alla fall.

Du skriver att han mår bäst av att ha lite människor omkring sig, att han mår bra av lugn och ro. Det är i sig ingenting sjukligt, det som däremot blir sjukdom är om han ständigt tvingas in i stökiga miljöer. Korridorerna i högstadiet, köpcentrum och liknande KAN faktiskt upplevas som Golgatavandringar av en del personer.

Lyssna på vad han säger, ta reda på vad han vill. Men tjata inte om att han måste göra en massa saker hela tiden: en sak som blir _väldigt_ jobbig när man är inne i en depression är människor som tjatar på en att man ska göra en massa, ordna ditten, ordna datten. Är man deprimerad har man fan ragnarök i skallen och slåss ständigt med sina inre demoner, det är fullständigt naturligt att man då inte orkar vara så käck & aktiv.

Nu blir det här inlägget väldigt färgat av mina egna erfarenheter, men jag känner igen mig i din beskrivning av din brorsa, så det kan ju inte vara helt fel.

Och så jävla komplicerat behöver det faktiskt inte vara, det här är några viktiga punkter för mig:

* Låt mig slippa shoppingturer på stan i sällskap med andra på skinande sommardagar. Det ni däri finner trevligt, mysigt och avkopplande finner jag bara trötthet, huvudvärk och allmänt äckel.

* Försök _aldrig_ få mig att delta i allsång, dans runt midsommarstången och liknande.

* Jag gör alltid en sak i taget, lugnt, fokuserat och metodiskt.
Om ni försöker få mig att hoppa från den ena sysslan till den andra lackar jag. Ordentligt.

* Tvinga mig _aldrig_ att lyssna på dansband, hiphop eller RnB. Sånt missljud sänker mitt humör snabbare än en dragracer accelererar.

Inget av ovanstående är sjukligt, det finns faktiskt ingenting som säger att man måste älska shoppingturer & allsång. Nu är inget att detta ens reella problem för mig då jag är vuxen, men det var värre när man var barn. Då tvingades jag ständigt in i aktiviteter som fick mig att känna mig som ett ufo.

Ussch, Magnus, vilken sorglig historia.
Du har verkligen min fulla sympati. Jag har sett fall liknande din bror på nära håll.
Man kan ju bara föreställa sig vilken mardröm han går igenom. *Ryser*
Ofta får ju omvärlden (TYVÄRR) för sig att den som "kapslar in sig" och blir så här pass samhällsskygg inte själv mår så dåligt som de runtom, samt att det på någon sätt "väljer det".
Fy, vilket hemskt missförstånd.

Det som utomstående ser, och hyser sympati för, är nog främst dina föräldrar som har fått "offra så mycket utan belöning". Din bror blir indirekt "the bad guy" utan att han kan hjälpa det. (Han ligger ju bara i en säng och kan inte berätta hur han känner det (?)) Men han känner nog sig som en börda. Inte konstigt om han bara blir mer och mer frånvänd från samhället och mer och mer deprimerad. Jag skulle tro att han känner sig totalt maktlös.

Det är inte lätt att ta steget tillbaka efter så lång tid av djup, allvarlig depression.

Att få diagnosen AS kan nog hos vissa framkalla en stark känsla av att "loppet är kört" liksom. Man kanske alltid hoppats på att ens situation ska ändras, men när man får diagnosen så blir det så himla tydligt att den aldrig kommer det. Det kan nog räcka för en redan omgivningsnedbruten människa, som levt på "hopp om framtiden" (?) för att man ska tappa fotfästet totalt.

Din bror tänker nog väldigt mycket medan han ligger i sin säng.
Går det aldrig att få ut honom?

Du berättar om att han "ritar tecken på väggarna". Vad är det för tecken? Skriver han något?
Kommunicerar han med er, eller är han helt tyst jämt?

Magnusros skrev: Själv tror jag att det är medicinerna som har förstört mycket.

Det är min närmsta tanke också. Vad tar han för läkemedel?

Själv fick jag en psykos kort efter påbörjad behandling med läkemedlet Risperdal. (Ett läkemedel som sägs "skingra tankarna" och vara bra vid Asperger syndrom. För mig hade det motsatt verkan. Inte förrän efter att läkemedlet satts ut så blev jag frisk.)

Magnusros skrev:Var kan man vända sig för att få hjälp med att få hjälp. Dvs hjälp från kommun/landsting och slippa bollas runt eftersom ingen vill ta ansvar?

Det vet jag inte. Min erfarenhet är att ingen kan hjälpa.
Man kan bara hjälpa sig själv..
Är din bror mottaglig för terapi?

Magnusros skrev: Min mamma och pappa är även rädda att berätta när han får utbrott eftersom han vid tidigare tillfällen då bara fått massa mediciner vilket gjort honom mycket sämre.

Bra av dina föräldrar, tycker jag.

Hade det handlat om mitt barn så hade jag prövat att sätta ut alla mediciner (oavsett vad de "är bra för", enligt fackmännen), och sett reaktionen.
Det låter ju som om det inte kan bli värre iallafall.
Pojken verkar ju närmast apatisk..

Magnusros skrev:1, Om diagnosen är korrekt kan jag tyvärr inte svara på. Men min mamma har frågat om han kan få bli diagnoserad på nytt för att eventuellt få en ny diagnos. Det jag tycker är konstigt är att han har försämrats så mycket. Är det normalt att göra det när man lider av asperger? När han var yngre så märkte jag ju det inte trots att jag var hans bror. Jag hoppas han kan få en diagnos som ger honom mer hjälp eftersom jag är rädd att mina föräldrar inte ska orka längre.

Det var just försämringsbiten som jag reagerade på, asperger i sig är ju relativt stabilt. Min första tanke var nått psykotiskt just apatisk och rita på väggen, men det kan också vara depression, det är ju inte ovanligt vid AS. Själv får jag heller aldrig saker gjort, men det har jag boendestöd för. Är han 12 år bara är ju inte det alternativ och viktigaste är ju att få honom att börja "leva". har inga bra tips...

Magnusros skrev:
2, Han har fått scheman och mål för att få en strukturerad tillvara men det har ofta gått bra ett tag men sedan så är det som han har gett upp helt och då vill han bara ligga i sängen.

Han kanske blir stressad av scheman och sådant...

Magnusros skrev: Han har även fått scheman hemma men han klarar inte av att följa dem trots hjälp från mina föräldrar.

Stress och ångestskapande låter det. Varför alla dessa scheman?

Svårt att säga vad det är som hänt med hans mående, men som några andra nämnt så tänker jag också på depression och något psykosliknande tillstånd.

Låter ju som att han har ångest, speciellt det där med att han springer iväg hemifrån. Jag undrar om den så kallade hjälpen han får/fått kanske stressar honom?

Kristofer skrev:Jag kan inte hjälpa dig med precisa råd. En fråga som kanske kan vara dig till hjälp för fortsatt efterforskning: Vad får/fick han för mediciner?

Mediciner han har tagit:
Remeron
Risperdal (gav ångest)
Orifil
Iktorivil
Fluoxetin
Cymbalta
Cipramil
Seroquel
Zyprexa (stavning ? mådde dåligt av denna som jag minns)

Vid akuta besvär:
Atarax
Stesolid
Nitrazepan
Nosinan
Sobril

Ok, här är min spontana reaktion på det trådskaparen skriver:

Det låter som om pojken är

1) felmedicinerad
2) sönderhjälpt och
3) feldiagnosticerad.

En del mediciner hjälper en del personer. Mycket hjälper inte alls utan ger bara biverkningar. Sätt ut skiten och börja om. Kloka föräldrar verkar ni iaf ha.

Scheman som MAN SJÄLV inte gjort stressar som fan. Stackars kille som ska behöva leva i en värld där andra bestämmer hela tiden vad han ska göra och när. Bara för att man har något som andra bestämmer är ett syndrom så betyder inte det att man ska tvinga in den personen i förutfattade meningar om vad som är bra och inte. Sluta hjälpa ihjäl grabben; fråga istället vad -han- vill! KrigarSjäls inlägg är mycket bra att ha i baktanken.

Att sitta och kladda på väggarna, skriva konstiga tecken och gå bakåt i utvecklingen (han skriver sämre nu?) tycker jag känns som något annat än just AS. Jag har också en känsla av att det här absolut inte är vanligt bland deprimerade. Några har använt ordet "psykos" och jag tror nog de är inne på rätt spår.

Vad har hänt som gjort att din bror blivit såhär dålig? Finns det någon utlösande faktor som du känner till? Varför skulle han ha en diagnos från första början?

alfapetsmamma skrev:Får många tilläggsfrågor när jag läser det här... Hur gammal är han? Är diagnosen rätt (det låter lite psykotiskt eller liknande, det du berättar om att vara så okontaktbar, men det kan ju hända liknande för såna som "bara" är aspiga när det går helt fel, vilket lett till feldiagnoser också..). Vad säger han själv? Vad får han medicin för? AS är ju i sig inget man medicinerar för/emot? Är det mot depression, ångest, nåt annat? Vad är det för ställe han är på? Vem har ni talat med om hur det går/inte går? Dvs, bara folk på stället eller tillsynsmyndighet och andra?

Hur ni kan gå vidare beror på massor av olika faktorer, så berätta gärna mer så kanske det går att slussa dig vidare bättre!

----------------------------------
Ålder: 28
--------------------------------------------------
Han har fått följande mediciner men ingen har hjälpt:
Remeron
Risperdal
Orifil
Iktorivil
Fluoxetin
Cymbalta
Cipramil
Seroquel
Zyprexa

Vid akuta besvär:
Atarax
Stesolid
Nitrazepan
Nosinan
Sobril
--------------------------------------------------
Min mamma har talat mycket med olika psykologer och läkare. Min bror har bland annat varit på följande "behandling anläggningar":
Lotsens - privat behandlingshem i dalarna, då gick han på för mycket mediciner och orkade inget.

Eget boende via kommun - ingen aktivitet vilket gjorde att han bara låg i sängen

gemet - kommunal daglig verksamhet, han fick inte vara kvar eftersom de var rädda för honom när han blev rädd. Bland annat tog de med honom på en teater som handlade om en man som hade psykiska problem vilket gjorde min bror så rädd så han slog till de som satt framför. Därefter röstade personal att han inte fick vara kvar eftersom de andra som gick där var rädda.
---------------------------------------------------
Den enda diagnos han fått är asperger men den senaste psykologen trodde även att han var inne i en utmattnings depression men han visste inte säkert. Hur kommer man isåfall ur den och kan man försämra sina förmågor genom en utmattnings depression. Han har kommit tillbaka på ett stadium som en två åring känns det som. Han är knappt kontaktbar. Kan man bli så av enbart asperger?

sssssm skrev:

behandlingsläger

Hette det Auschwitz eller?

Det var inte Auschwitz som tur var men det var inte mycket bättre för honom heller.

Alien skrev:Verkligen en hemsk situation både för din bror och familjen. Det verkar som han har något annat utöver AS.

Är det FK som nekat honom personlig assistent? Har han personlig assistent nu men för få timmar? Så här står det ju på FK:s sida:

Vem kan få assistansersättning?
För att kunna få assistansersättning måste du tillhöra någon av följande grupper:

Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.
Personer med betydande och bestående begåvningsmässiga funktionsnedsättningar efter en hjärnskada i vuxen ålder som orsakats av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, som uppenbart inte beror på ett normalt åldrande.
För att få assistansersättning från Försäkringskassan måste du behöva hjälp med de grundläggande behoven mer än 20 timmar i veckan. Om du klarar dig med mindre tid ska du vända dig till din kommun för att få hjälp.

http://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionshindrad/assers/
Om FK nekar så kan ni överklaga. Detsamma om kommunen nekar.

Det står ju i LSS också att man kan ha rätt till personlig assistans:

Man kan ansöka om en el flera av dessa insatser:

- Rådgivning och annat personligt stöd (av t ex kurator, psykolog, arbetsterapeut, logoped)

- Personlig assistans till den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sina grundläggande behov (hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av- och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade)

- Ledsagarservice. Den som inte har personlig assistans kan istället ha rätt till ledsagarservice. Ledsagarservice ska vara en personlig service, anpassad efter individuella behov som ska kunna underlätta för den enskilde att delta i samhällslivet.

- Kontaktperson. En kontaktperson skall vara en medmänniska som kan underlätta för den enskilde att leva ett självständigt liv genom att minska social isolering, ge hjälp till att delta i fritidsaktiviteter samt ge råd i vardagssituationer

- Boende med särskild service för vuxna eller annan särskild anpassad bostad, t ex gruppbostad el servicebostad

Är dina föräldrar med i någon förening, som Attention el Rikföreningen Autism? Där skulle de kunna få råd också.

Tack, det är sån här info som mina föräldrar behöver. Det är FK och kommunen som nekar honom den hjälp han behöver. Just nu så ska han få en ny personlig assistent som kommer några timmar och försöker få ut honom på en aktivitet men det har inte fungerat bra med tidigare assistenter eftersom de bara kommer korta stunder. Han behöver en personlig assitent på heltid eftersom han inte äter eller borstar tänderna om han är själv. Han behöver såklart även psykologisk hjälp Jag är väldigt tacksam för dina svar och är väldigt glad att jag hittade detta forum.

Magnusros skrev:

sssssm skrev:

behandlingsläger

Hette det Auschwitz eller?

Det var inte Auschwitz som tur var men det var inte mycket bättre för honom heller.

Kunde just tänka mig det.

Alien skrev:Kanske han har ADD utöver AS? Då skulle han kunna få mediciner mot det.

Hursomhelst verkar det som han hamnat i en djup depression nu.

Det konstiga är att han är glad. Han är aldrig ledsen. Men det kanske man kan vara även om man är deprimerad. Den senaste psykologen trodde han hade asperger + (ev. utmattingsdepression).