En av orsakerna till att många har svårt att få vänner?

av **ford** » 2008-12-19 9:05:41

nallen skrev:
ford skrev:... försök inrikta dig på att vara social, komma ut och träffa folk och ha trevligt.

Det är i de allra flesta fall en oxymoron.
Ska det bli trevligt så lär man ju träffa andra nerdar eller folk som ha samma uttalade mål, inte "folk" i allmänhet.

Klart man i första hand skall söka sig till grupper man har något gemensamt med, däremot så skadar det inte att vara social och utåtriktad även i största allmänhet.

av **ford** » 2008-12-19 9:07:53

HellviHumle skrev:
Det är så jag upplever det också. De drar så fort det verkar bli besvärligt. Själv ställer man upp hur långt som helst för sina vänner. Nåja, det har ju resulterat i att man inte har så många vänner men de man har är desto bättre. Resten blir snabbt degraderade till kompisar om de nu ens passerat nålsögat.

Sån är världen, fråga vilken NT som helst och han/hon kommer att delge samma erfarenhet. De allra flesta männiksor klarar inte av att ha mer än kanske som mest 5-6 st nära vänner, och de ställer man vanligtvis upp för till 100%.

Sedan kan man ha hur många "kompisar" och ytligt bekanta som helst, men det är en helt annan sak och de två sistnämnda kategorierna är snabbt utbytbara.

Eftersom man vanligtvis blir nära vän med någon, först efter att under en längre tid varit "kompis", och dessförinnan ytligt bekant förklarar det lingons känsla av svek. Det finns inte heller några klara avgränsningar för när man är det ena eller det andra, utan snarare en flytande övergång.

av **Alien** » 2008-12-19 16:55:18

IndividualThoughtPatterns skrev:
sommar skrev:Personkemi är A och O och det flesta människor lämnar inte ut sig förrän det känner en person riktigt väl och jag tycker de gör alldeles rätt. Jag pratar bara förtroliga saker med vänner jag känner ordentligt och vet att jag kan lita på fullt ut.

För övrigt är inte kompis och vän samma sak för mig och jag vet fler som delar upp det. Kompisar är för mig ytligare bekantskap men att man oftare hittar på saker tillsammans tex. fika på sta`n.

"personkemi" kan jag helt ärligt inte säga vad det är. Hur förklarar du det?

Jag ser nog likvärdigt på kompis/vän (dvs att det är samma ord i princip) och resten är snarare "bekanta". Skulle f ö vara intressant och ser hur andra här delar in folk.

Är det ligga vanligt bland Neurotypiska att dela in mycket på detta sätt? Och hålla rätt strikta regler om vad en kompis är och inte? (Talar till alla i tråden).

Personkemi är väl helt enkelt att man är "på samma våglängd", man förstår varandra och känner sympati. Motsatsen är väl om man stryker någon mothårs, man missförstår och ogillar varandra.

En "bekant" kan vara en granne el en fd arbetskamrat, nån man hälsar på och kanske byter några ord med. En kompis är nån man trivs med och umgås med. Men reser man bort så skaffar man nya kompisar.

En vän är någon som man alltid kan återvända till, hur länge man än varit borta. Det är också någon som man vågar vara öppen med, berätta sina problem och svagheter inför och som man vet alltid ställer upp. "I nöden prövas vännen", heter det ju.

Ja, så tolkar jag det iaf, fast själv har jag mest erfarenhet av "bekanta". Men här är en tråd som handlar om vad en vän är: http://www.aspergerforum.se/vad-ar-en-van-for-dig-t6098.html

av **IndividualThoughtPatterns** » 2008-12-19 20:27:37

Alien skrev:Personkemi är väl helt enkelt att man är "på samma våglängd", man förstår varandra och känner sympati. Motsatsen är väl om man stryker någon mothårs, man missförstår och ogillar varandra.

En "bekant" kan vara en granne el en fd arbetskamrat, nån man hälsar på och kanske byter några ord med. En kompis är nån man trivs med och umgås med. Men reser man bort så skaffar man nya kompisar.

En vän är någon som man alltid kan återvända till, hur länge man än varit borta. Det är också någon som man vågar vara öppen med, berätta sina problem och svagheter inför och som man vet alltid ställer upp. "I nöden prövas vännen", heter det ju.

Ja, så tolkar jag det iaf, fast själv har jag mest erfarenhet av "bekanta". Men här är en tråd som handlar om vad en vän är: http://www.aspergerforum.se/vad-ar-en-van-for-dig-t6098.html

Det är väl rätt mycket en definitionsfråga dock. Om alla epitet man sätter för personers namn. Men då vet jag hur du ser på det i alla fall.

av **sommar** » 2008-12-20 19:13:06

Alien skrev:
IndividualThoughtPatterns skrev:
sommar skrev:Personkemi är A och O och det flesta människor lämnar inte ut sig förrän det känner en person riktigt väl och jag tycker de gör alldeles rätt. Jag pratar bara förtroliga saker med vänner jag känner ordentligt och vet att jag kan lita på fullt ut.

För övrigt är inte kompis och vän samma sak för mig och jag vet fler som delar upp det. Kompisar är för mig ytligare bekantskap men att man oftare hittar på saker tillsammans tex. fika på sta`n.

"personkemi" kan jag helt ärligt inte säga vad det är. Hur förklarar du det?

Jag ser nog likvärdigt på kompis/vän (dvs att det är samma ord i princip) och resten är snarare "bekanta". Skulle f ö vara intressant och ser hur andra här delar in folk.

Är det ligga vanligt bland Nuerotypiska att dela in mycket på detta sätt? Och hålla rätt strikta regler om vad en kompis är och inte? (Talar till alla i tråden).

Personkemi är väl helt enkelt att man är "på samma våglängd", man förstår varandra och känner sympati. Motsatsen är väl om man stryker någon mothårs, man missförstår och ogillar varandra.

En "bekant" kan vara en granne el en fd arbetskamrat, nån man hälsar på och kanske byter några ord med. En kompis är nån man trivs med och umgås med. Men reser man bort så skaffar man nya kompisar.

En vän är någon som man alltid kan återvända till, hur länge man än varit borta. Det är också någon som man vågar vara öppen med, berätta sina problem och svagheter inför och som man vet alltid ställer upp. "I nöden prövas vännen", heter det ju.

Ja, så tolkar jag det iaf, fast själv har jag mest erfarenhet av "bekanta". Men här är en tråd som handlar om vad en vän är: http://www.aspergerforum.se/vad-ar-en-van-for-dig-t6098.html

Tack för en bra beskrivning; Alien! Ser ut på samma sätt som min skulle ha gjort och kul att du länkade till en tråd som jag en gång startat.

av **lettan** » 2008-12-24 13:07:44

Ja, precis Ford. Att visa att man bryr sig om folk och om man inte vet om hur man gör det, lära sig hur man visar, betyder väldigt mycket för en människa att en person/vän visar att den bryr sig genom att kommentera/ röra lätt vid/ge uttryck för medkänsla det är väldigt viktigt. Jag har haft kompisar som verkat kalla och oförstående speciellt när man berättat ngt hemskt tex att ens anhörig gått bort och de har inte visat ngn som helst medkänsla eller sagt något tex"jag beklagar", "jag är ledsen för din skull", rena artighetsfraser som jag tycker även asperger ska säga även om de tycker det är onaturlig, jag blev jättesårad när denna personen inte visade eller sa nåt, jag ville inte vara vän med dessa personer efter det, så kalla som dem var, i efterhand när jag läst och lärt mig mer om diagnosen så har jag förstått att dem nog har ngt sådant, fast odiagnosticerade. Jag är väl rätt ovanlig asperger verkar det som, som behöver medkänsla och respons på sådant jag är med om i livet!

Vad tycker ni andra?

av **lettan** » 2008-12-24 13:24:51

Ja, man kan ju inte börja babbla om saker som andra inte är intresserad av, om ngn ställer följdfrågor visar det att någon är intresserad men det är inte säkert det, de kan ställas för artighetsskull.

av **nallen** » 2008-12-25 21:51:01

ford skrev:... däremot så skadar det inte att vara social och utåtriktad även i största allmänhet.

Förutom att det är klart nedbrytande för självkänslan att gå och känna sig som en lismande idiot så får man ju desstuom huvudvärk av att sänka sig till folks nivå. Kanske inte direkt skadligt men definitivt jobbigt.

av **lettan** » 2008-12-25 23:35:00

tahlia skrev:Av någon outgrundlig anledning tycks jag uppfattas som mycket trevlig och engagerad. Ser tydligen sådan ut också eftersom människor har en tendens att dras till mig och öppna sig lite hur som helst (på affären, i väntrummen, på apoteket etc). Ofta får jag veta bra mycket mer än jag egentligen vill om både kändisar och okändisar (i kretsen runt mig dvs).

Jag har ofta frågat mig vad sjutton jag gör för fel. Jag som inte ens tycker om att sitt och prata med andra människor.

Inte hjälper det att jag tycks besitta ett hästminne och kommer ihåg detaljer som nämndes ovan, tex hur många barn andra människor har, vad barnen heter, hur gamla de är, andra människors favoritfärger, deras älsklingsfilm eller dyligt.

Det jag vill ha fram är att jag, som framstår som engagerad och intresserad, inte heller har så lätt att behålla vänner. Nu vill jag inga ha heller, men även när jag ville så gick det inte. Problemet i mitt fall var att finna någon som står ut med att man inte orkar träffa dem under längre perioder. Eller att man periodvis inte ens orkar ringa dem eller prata med dem på msn.

Att få vänner kan vara svårt till följd av de problem Ford nämner. Att behålla vänner är nog svårt till följd av problem som liknar de jag nämnde.

Men det är bara min högst personliga och totalt oproffsiga teori.

Vanliga människor hinner inte ses eller hålla kontakten så ofta, vissa träffar man inte på ett par månader, vissa ser en i halvåret och en del ännu mer sällan men har man en riktig vän så har man den oftast för livet. Jag menar jag hör bara ibland av mig, och de flesta av mina vänner hör aldrig av sig till mig, då kanske dem inte e mina vänner egentligen, d är ju bara jag som hör av mig....?
Vad tror ni?

av **lettan** » 2008-12-25 23:42:05

ford skrev:Det du beskriver är nog inte helt ovanligt, man har svårt att behålla vänner därför att man inte orkar umgås lika mycket som NT:s. Visserligen resulterar inte detta på något som helst vis i att folk skulle tycka att man var jobbig eller "dum i huvudet", tvärtom kan folk ha en mycket positiv uppfattning om en, men man hamnar trots det utanför, därför att man inte orkar umgås.

En annan vanlig miss (talar av egna erfarenheter, relaterade till mig själv och hur jag har fungerat) är att man har svårt att få vänner därför att man vill umgås en och en eller i små grupper, och först och främst letar efter en bästis. Vidare tror många att det är svårt att få vänner eftersom NT:s är så upptagna och redan har så många vänner.

Ofta beror det sistnämnda på att man missat att NT:s ofta är gruppmänniskor och att vägen till att få ett socialt umgänge vanligtvis snarare är att lyckas bli inbjuden i någons kompisgäng, än att skaffa en "bästis", som man tror att man bara behöver träffa nån gång i månaden.

Umgänge är vanligtvis ganska ytligt innan man kommit varandra in på livet, vilket vanligtvis tar flera år och då handlar det minst lika mycket om att bli en sammansvetsad grupp, som att få bästisar. Även att bli accepterad som "fullvärdig medlem" i en grupp är något som tar tid (ifall gruppen inte är nybildad) och det är inte alltid man lyckas bli invald i en specifik grupp heller (gäller även NT:s. Därför gäller det att ha ett öppet sinne och inte "låsa sig" på att försöka bli kompis med just "dom" personerna utan vara social och öppen i största allmänhet (utan att vara påträngande).

Samtidigt kan det vara smart att prioritera umgänge med folk som verkar intresserade av att "hänga" med en, och inte tacka nej till umgänge för ofta (i synnerhet inte i början). Detta under förutsättning att dessa personer är folk som man själv känner att man skulle trivas tillsammans med, annars kan man ju lika gärna söka sig andra vänner.

-Några ytterligare reflektioner, från "bilen".

Håller helt med dig, det är så det funkar för det mesta. Men som aspie man kanske inte orkar vara i en grupp hela tiden.

av **lettan** » 2008-12-25 23:45:11

aspiemelly skrev:Jag har en del kompisar nuförtiden, kanske inte såna som NT skulle kalla kompisar, men grejen är att nästan alla är icke-svenskar, dom är nya i landet och skall inte vara i sverige så länge, typ max 3 år, innan dom flyttar igen. Det är helt andra kulturer och i vissa fall religioner, men det funkar bättre att bli kompis med dom än "svenskar", dessa kompisar fattar ingenting när jag säger att jag inte har några svenska kompisar, att ingen vill bli kompis osv. Nån annan som märkt samma sak? ps alla kompisar fick jag pga/via mitt specialintresse, så tji fick morsan som sa specialintresse inte för nåt bra med sig och man skulle sluta tramsa sig och "va som andra".

Känner igen mig mycket, har samma erfarenhet, invandrare är mycket lättare att få kontakt med och det märker man även utomlands. Svenskar och speciellt i en storstad som Stockholm e det jättesvårt att få vänner, belive me jag är uppväxt där.

av **lettan** » 2008-12-25 23:49:44

Ford du verkar väldigt klok och mogen i allt du skriver, många aspisar verkar inte förstå det basala du skriver.

av **lettan** » 2008-12-25 23:59:11

Inger skrev:
ford skrev:Umgänge är vanligtvis ganska ytligt innan man kommit varandra in på livet, vilket vanligtvis tar flera år och då handlar det minst lika mycket om att bli en sammansvetsad grupp, som att få bästisar. Även att bli accepterad som "fullvärdig medlem" i en grupp är något som tar tid (ifall gruppen inte är nybildad) och det är inte alltid man lyckas bli invald i en specifik grupp heller (gäller även NT:s. Därför gäller det att ha ett öppet sinne och inte "låsa sig" på att försöka bli kompis med just "dom" personerna utan vara social och öppen i största allmänhet (utan att vara påträngande).

Jag är inte det minsta intresserad av att umgås med personer som jag måste slösa bort flera år av ytligt kallprat innan jag får bli personlig med.

Innan man kunde lära känna nya intressanta personer via forum så blev det oftast genom personer jag redan kände. Märkligt nog aldrig genom jobbet, även om jag vid några tillfällen accepterade inviter från kvinnliga arbetskamrater att umgås utanför arbetstid. Ledde dock aldrig till någon närmare vänskap, och inte var jag ledsen för det eftersom det var mer stressande än givande.

Klart det inte blir år av yttligt kallprat, under tiden man lär känna växlar man med kallprat och djupare( förtroendeingivande) samtal, det är så man lär känna en människa. Du har missförstått det helt, ford skrev ju att man oftast växlar mellan kallprat och djupare samtal!!

av **lettan** » 2008-12-26 0:14:20

sugrövmanövern skrev:Jag fick inga kompisar för att jag var tyst och svårkontaktbar när jag var yngre. De hatade mig för att jag var tyst och initiativlös.

Nu som vuxen när jag gaggar på om tex djur, så tycker folk i allmänhet att jag är social och trevlig. Men när jag "försvinner" in i min värld och blir tyst så tror de att jag är sur eller ledsen.

Men, ytterst få människor gillar mig. Jag ger ett otrevligt och uppkäftigt intryck irl.

Precis så är det och har varit för mig också, fast jag kan upplevas som trevlig mycket också!

av **ford** » 2008-12-27 21:25:11

lettan skrev:
Vanliga människor hinner inte ses eller hålla kontakten så ofta, vissa träffar man inte på ett par månader, vissa ser en i halvåret och en del ännu mer sällan men har man en riktig vän så har man den oftast för livet. Jag menar jag hör bara ibland av mig, och de flesta av mina vänner hör aldrig av sig till mig, då kanske dem inte e mina vänner egentligen, d är ju bara jag som hör av mig....?
Vad tror ni?

Jag vågar inte svara på frågan, men om dessa vänner har barn låter det fullt troligt att de kanske trots allt är dina vänner, fast de inte hör av sig (under förutsättning att det inte finns andra som de hör av sig regelbundet till, medan de struntar i dig).
Har de inte barn tycker jag mer det låter som om de betraktade dig som en ytligt bekant, än som en nära vän och i så fall borde du kanske hädanefter se även dessa "vänner" som ytliga bekantskaper.

Förhåller det sig på det viset och de inte har betett sig illa mot dig, utan bara varit dåliga på att höra av sig tycker jag du skall hålla kontakten med dem även fortsättningsvis, men betrakta dem som "kompisar" eller ytligt bekanta, och inte nära vänner, annars gör du bara dig själv en otjänst. Ett kontaktnät är dock alltid bra att ha, så bryt inte med dem, för vad du än gör och säg inte något dumt i stil med "jag har omvärderat min syn på vår vänskap", eller något liknande. Ibland behövs inte ord utan det räcker med handling.

Beter de sig taskigt tycker jag däremot du skall bryta kontakten och söka dig ett nytt umgänge; bättre inga vänner, än taskiga vänner.

Oavsett vilket av nämnda alternativ som stämmer, så skulle jag föreslå att du förökte komma ut och träffa nya männisor, om du känner dig ensam; gå med i föreningar, börja på en kvällskurs, kom på forumträffar eller tänk ut något annat sätt att träffa folk på. Bli bara inte desperat i din jakt efter vänner, utan fokusera på att träffa folk och ha trevligt.

av **tinker** » 2009-01-03 8:00:33

Jag har märkt när jag försöker prata med folk är jag väldigt egocentrisk och pratar för det mesta om mig. Och jag brukar vara väldigt medveten om det så jag försöker inte göra det allt för mycket om mig så jag ställer frågor till den andra men det blir bara frågor typ och det blir ändå uttråkat. Allt om mig blir till typ ett "okej-svar". Jag insåg att det blev svårt att svara på sånt här när jag har en kille i klassen som är väldigt egocentrisk av sig med. Och jag hade svårt att hålla upp konversationen med honom så när jag har fått nog går jag tyst därifrån efter några mm:anden och börjar skruva eller något annat på våra praktiklektioner. Hehe.

av **earlydayminer** » 2009-01-03 9:57:45

Någonting jag märkt mycket på senare tid när det diskuteras på ett forum av det här slaget är att jag är lite för subjektiv och därför får minimal respons, det gör mig lite nedstämd men jag förstår att det är någonting jag själv måste jobba på. Kan ha någonting att göra med hur jag isolerat mig själv och mer eller mindre tagit avstånd från att ens bry mig. Fast det känns som att man skall försöka arbeta mer på sig själv innan man ger sig på andra, fundera lite på hur man själv fungerar (även om jag redan har det mesta klart för mig) gentemot andra, vilken respons man själv bidrar med och hur den responsen sedan utvecklas till ett fullbordat och korrekt svar. Jag måste försöka sluta söka perfektionism och sluta med att försöka vara det bästa av flera världar i en värld, antar jag. Och eftersom jag funderar så mycket på sådana här frågor under tiden jag umgås med andra blir jag lätt lite "off" och vad skall man säga, tråkig. Vilket gör att omgivning kanske uppfattar mig som torr och noll koll, vilket i sin tur leder till att jag antar att jag inte duger eftersom att jag tror att jag förstår hur de fungerar men i själva fallet missuppfattar allting och drar mig därför undan, och då uppfattas jag som tråkig och då upphör en viss del av kontakten. If that made any sense at all.

Kommer nog på fler anledningar senare.

av **barracuber** » 2009-01-03 14:23:21

earlydayminer skrev:Någonting jag märkt mycket på senare tid när det diskuteras på ett forum av det här slaget är att jag är lite för subjektiv och därför får minimal respons, det gör mig lite nedstämd men jag förstår att det är någonting jag själv måste jobba på. Kan ha någonting att göra med hur jag isolerat mig själv och mer eller mindre tagit avstånd från att ens bry mig. Fast det känns som att man skall försöka arbeta mer på sig själv innan man ger sig på andra, fundera lite på hur man själv fungerar (även om jag redan har det mesta klart för mig) gentemot andra, vilken respons man själv bidrar med och hur den responsen sedan utvecklas till ett fullbordat och korrekt svar. Jag måste försöka sluta söka perfektionism och sluta med att försöka vara det bästa av flera världar i en värld, antar jag. Och eftersom jag funderar så mycket på sådana här frågor under tiden jag umgås med andra blir jag lätt lite "off" och vad skall man säga, tråkig. Vilket gör att omgivning kanske uppfattar mig som torr och noll koll, vilket i sin tur leder till att jag antar att jag inte duger eftersom att jag tror att jag förstår hur de fungerar men i själva fallet missuppfattar allting och drar mig därför undan, och då uppfattas jag som tråkig och då upphör en viss del av kontakten. If that made any sense at all.

Kommer nog på fler anledningar senare.

Jag tyckte it made a lot of sense, earlydayminer. Kände igen mig i perfektionismen (i mitt fall mest i jobbsammanhang dock, i viss mån även i privatlivet) och torrheten och tråkigheten. På den positiva sidan har jag oftast haft ganska lätt att umgås med kollegor och arbetskamrater (och de få vänner jag har) - dvs folk på "samma nivå" som jag. Däremot kommer jag sällan överens på ett djupare plan med chefer, arbetsledare, projektledare, kunder osv - personer som på ett eller annat sätt har anledning att ställa krav på mig - på kort sikt kan jag hålla en hyfsad relation men sällan på längre sikt. Myndighetspersoner kommer jag hyfsat bra överens med men det är oftast på ett ytligt lismande plan. Folk öht verkar ofta undvika att kritisera eller angripa mig, kanske av hänsyn för att de uppfattar mig som känslig. Följden har blivit att jag nästan alltid känt mig "klappad på axeln" och samtidigt "mindervärdigförklarad" vilket skulle förklara varför jag aldrig riktigt kommit någon vart i arbetslivet, och på senare år varit mestaldels arbetslös, som nu till exempel.

Att jag kan uppfattas som torr och tråkig ihop med NT-personer kan kanske bero på att jag är ganska stel och stillsam och pratar ganska tyst, har svårt att göra mig hörd. För att vara "normal" idag måste man vara högljudd, prata högt och flamsigt gestikulerande. Om jag försöker "spela" en sådan roll blir det bara fel, känns det som.

Earlydayminer, känner du igen dig i det? Att du i umgänge är lågmäld och stillsam vilket ses som "knepigt" bland vanliga flamstyper?

Man kan bränna ut sig för att man inte är tillräckligt häftig, intressant, högljudd och utåtriktad.

/Barracuber

av **earlydayminer** » 2009-01-03 15:50:40

barracuber skrev:Jag tyckte it made a lot of sense, earlydayminer.

Bra. Och jag glömde en radbrytning men jag tror de flesta löser det på sitt sätt ändå.

barracuber skrev:Kände igen mig i perfektionismen (i mitt fall mest i jobbsammanhang dock, i viss mån även i privatlivet) och torrheten och tråkigheten. På den positiva sidan har jag oftast haft ganska lätt att umgås med kollegor och arbetskamrater (och de få vänner jag har) - dvs folk på "samma nivå" som jag. Däremot kommer jag sällan överens på ett djupare plan med chefer, arbetsledare, projektledare, kunder osv - personer som på ett eller annat sätt har anledning att ställa krav på mig - på kort sikt kan jag hålla en hyfsad relation men sällan på längre sikt.

Här sitter vi i samma sits eller hur jag nu skall uttrycka det.

barracuber skrev:Myndighetspersoner kommer jag hyfsat bra överens med men det är oftast på ett ytligt lismande plan. Folk öht verkar ofta undvika att kritisera eller angripa mig, kanske av hänsyn för att de uppfattar mig som känslig. Följden har blivit att jag nästan alltid känt mig "klappad på axeln" och samtidigt "mindervärdigförklarad" vilket skulle förklara varför jag aldrig riktigt kommit någon vart i arbetslivet, och på senare år varit mestaldels arbetslös, som nu till exempel.

Känns som att det fungerar likadant för mig även här. Det är ändå skönt att se hur man har gemensamma drag med andra personer som besväras av liknande bekymmer. Det är inte lätt att inte känna sig ensam. Jag hoppas det löser sig för din del barracuber, jag själv har lite att stå i några år framöver så att säga.

barracuber skrev:Att jag kan uppfattas som torr och tråkig ihop med NT-personer kan kanske bero på att jag är ganska stel och stillsam och pratar ganska tyst, har svårt att göra mig hörd. För att vara "normal" idag måste man vara högljudd, prata högt och flamsigt gestikulerande. Om jag försöker "spela" en sådan roll blir det bara fel, känns det som.

Earlydayminer, känner du igen dig i det? Att du i umgänge är lågmäld och stillsam vilket ses som "knepigt" bland vanliga flamstyper?

Man kan bränna ut sig för att man inte är tillräckligt häftig, intressant, högljudd och utåtriktad.

Ja. I dagens läge kan jag verkligen känna igen mig i det du skriver. Till skillnad från dig (läste i en annan tråd där jag även kommer förklara det här: "Flamsjocke") så var jag mer av en "flamsjocke" och livlig/högljudd som ung fast kanske inte på det sättet du nu menar. Nu gör jag i alla fall allt för att undvika sådana personer.

Usch och fy ja! Det kan man verkligen göra. Ibland när jag känt att det behövs att jag spelar lite extra så kommer jag hem helt utpumpad och förstörd i dagar, kanske även veckor. Och det är inte alls kul. Hur man än försöker pumpa sig full med att det kan vara nyttigt att utsätta sig för lite "socializing" så känns det ändå bäst att läsa en intressant text, se på en kunskapsrik dokumentär, lyssna på musik etc - hemma i fåtöljen.

Du fyllde väl i det jag tänkte på.

av **alfapetsmamma** » 2009-01-03 15:57:46

earlydayminer skrev: en del om att känna sig tråkig eller uppfattas som tråkig.

Jag har inte uppfattat dig som tråkig, mest reserverad och/eller skygg. Men du kanske menade IRL bara?

av **earlydayminer** » 2009-01-03 16:07:59

alfapetsmamma skrev:
earlydayminer skrev: en del om att känna sig tråkig eller uppfattas som tråkig.

Jag har inte uppfattat dig som tråkig, mest reserverad och/eller skygg. Men du kanske menade IRL bara?

Ja precis. Jag glömde radbrytning efter "fullbordat och korrekt svar." så det blev lite fel, ursäkta. Och ja, du har rätt. Sällan lägger jag mig i det som har av betydelse och det är mest pga osäkerheten.

Att jag är tråkig IRL kan också bero på att jag sällan talar per automatik.

So much to learn.

av **Debbido** » 2009-01-04 2:31:01

Intressant tråd! Kan man någonsin lära sig att "sitta fint"?

Har nu jobbat ett år med att greppa AS och att träna mig på att inte vara sådan jag alltid varit

. Tuff utmaning!

Nyårsaftonen tillbringade jag med en välkänd väninna, några jag kände lite och vissa inte alls. I början skenade käften iväg och jag tänkte: "Ok. Besinna dig nu! Du tror att du är trevligt

pratsam men DE tänker kanske att du är gåpåig, överspelt, för mycket och egocentrisk."

Sedan mitt överjag hade läxat upp mig satsade jag på att sätta värden, prästen, i centrum: "Kan du inte berätta lite om ditt arbete i Afrika?"
Jovisst, det gjorde han gärna och det blev b l a en lektion i de religioner som vid tillfället fanns i Etiopiens olika delar, dvs fokus hamnade ju på religion och inte på Afrika. (Borde jag ha listat ut?)

Senare: Väninnan, som hade med sig en vanlig agnostisk eller ateistisk man talade om för mig att hennes man hade blivit väldigt uttråkad av allt det där religiösa snacket som jag såg till blev serverat på nyårsnatten.
:shock:

Jamen, jag hade ju LYSSNAT och ställt mig själv i skuggan för en gångs skull..jag hade ju varit duktig ju...och så var det fel i alla fall??? Suck! Jag kommer aldrig att lära mig det här :cry:

av **weasley** » 2009-01-04 16:14:28

Debbido skrev:Jamen, jag hade ju LYSSNAT och ställt mig själv i skuggan för en gångs skull..jag hade ju varit duktig ju...och så var det fel i alla fall??? Suck! Jag kommer aldrig att lära mig det här :cry:

Man kan aldrig någonsin göra alla till lags. Omöjligen. Det går icke.

Så, man får försöka vara så snäll man kan mot dem som begriper.

av **ford** » 2009-01-04 16:40:27

Precis, du kunde ju inte veta vad prästen skulle börja prata om, så det tycker jag han får ansvara för själv.

Bortsett från det; man kan aldrig vara alla till lags, så det är inget att hänga upp sig på. Det viktiga är väl egentligen att hålla sig väl med dem som man tycker är viktigast för en, och att åtminstone försöka skaffa sig så få ovänner som möjligt bland de övriga. Ibland är det dock oundvikligt att skaffa sig ovänner, såvida man inte gör sig till en "dörrmatta" och alltid försöker vara alla till lags.

-Det är helt enkelt en svår balansgång, det där och det finns inget klart facit för vad som är rätt eller fel, utan endast vissa, generella riktlinjer och normer.

En av orsakerna till att många har svårt att få vänner?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in