Hej!

Vid AS kan man ju mogna tidigare eller senare än andra. Hur vanligt är det? Att man är lillgammal och beter sig som en liten vuxen redan i lågstadiet? Eller tvärtom, att man är sen i utvecklingen?

Själv hade jag ingen koll på någonting. I högstadiet begrep jag inte mycket av allt detta som tonåringar ska vara intresserade av. Jag gick inte till fritidsgården på kvällarna, därför att det fanns inte i min föreställningsvärld att man kunde göra så. Fritidsgården hade ju lappar uppsatta med vad som hände, men jag såg oftast inte dessa lappar. Ibland hade fritidsgården disco en fredagskväll och ofta blev det så att någon klasskamrat frågade mig om jag skulle gå typ samma dag. Och om jag gick dit, så gick jag i jeans och collegetröja med huva, medan alla andra var uppklädda och sminkade. Jag visste inte vad inträdet kostade, så jag tog med mig 30 kronor och hade ont i magen för jag visste inte om de pengarna skulle räcka. Sen visade det sig att inträdet kostade 30 kronor och då blev jag lugn igen. Sen skulle några klasskamrater gå till macken och köpa godis, de frågade om jag skulle med. Då fick jag ont i magen igen, jag hade bara en 50-öring i myntfacket och det räckte inte till annat än ett tuggummi.

Så tja, hur har ni andra haft det? Hellre suttit hemma och läst böcker och inte alls varit intresserade av vanligt tonårsliv? Har ni försökt vara som vanliga tonåringar, försökt smälta in, men inte nått ända fram? Eller har ni inte känt er annorlunda alls?

Det vore intressant om man kunde samla erfarenheter så att de som är barn och tonåringar i dag inte behöver genomgå samma misstag som man själv har gjort ... men kanske ska man lära sig genom misstag för att utvecklas?

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag intresserade mig inte för tonårsaktiviteter öht. Men det kanske handlade mer om ointresse än omognad. Eller båda kanske. Jag hade några vänner som jag umgiks och spelade dataspel med. Det närmaste jag kom stereotypen var att åka pulka nerför farliga backar. =p

Lilla Gumman skrev:Så tja, hur har ni andra haft det? Hellre suttit hemma och läst böcker och inte alls varit intresserade av vanligt tonårsliv? Har ni försökt vara som vanliga tonåringar, försökt smälta in, men inte nått ända fram? Eller har ni inte känt er annorlunda alls?
..

"Hellre suttit hemma och läst böcker" - detta är jag i ett nötskal.

Lilla Gumman skrev:Har ni försökt vara som vanliga tonåringar, försökt smälta in, men inte nått ända fram? Eller har ni inte känt er annorlunda alls?

jag försökte aldrig vara som de andra för jag kände mig alltid extremt annorlunda än dem.

(Iofs gäller det också min fru, hon var heller aldrig ute och rännde. Men hon har knappast AS (även om hon förstår mig när jag gaggar på om AS) så det är nog inte bara As-typiskt.)

/Barracuber

Flamsjocke - Jag var det på ett sätt som inte fick mig att passa med någon grupp, men jag kunde vara väldigt lugn och nästan lite frånvarande med. Och inte alls gå i mitten av korridoren och se ut som att jag trodde jag var "cool". De jag umgicks med i skolan tillhörde den "coola klassen" och där hamnade jag för att jag åkte skateboard. Till skillnad från det här gänget fann jag inget nöje i att göra narr av någon och jag hade många diskussioner med "de ensamma". Och där tror jag mitt Asperger visade sig ganska mycket, jag hade ibland diskussioner och små samtal med de som ansågs vara annorlunda. De utstötta. Att jag själv aldrig känt mig som en i gänget ligger också mycket i att jag befunnit mig på tok för många skolor.

Kan säga att jag var ute mycket och var känd hos de flesta som "den där som sjunger jämt". Jag sjöng/nynna/trumma vart jag än befanna mig. Men jag satt hellre och spela gitarr eller lyssnade på musik än att försöka vara någon. Hade dock många bekanta och svårt att säga nej så det blev en del "boys night out". Och trots att jag hade många fler fina kvällar med en del personer då än nu så vill jag inte tillbaks till den tiden, jag var väldigt utstött har jag kommit fram till. Det är jag säker på nu, har tagit en stund att återanalysera sin tid som tonåring, det är ju ändå ett par år.

Jag liksom du Lilla Gumman har försökt att komma på sätt jag skulle kunna bidra till barn/tonåringar som sitter i den sits jag en gång satt i. Som det är nu måste jag dock koncentrera mig på mitt.

earlydayminer skrev:... Till skillnad från det här gänget fann jag inget nöje i att göra narr av någon och jag hade många diskussioner med "de ensamma". Och där tror jag mitt Asperger visade sig ganska mycket, jag hade ibland diskussioner och små samtal med de som ansågs vara annorlunda. De utstötta.

Det där är jag i ett nötskal. Man hittade aldrig mig bland innegänget, snarare i samtal med en av de utanför. Senare, i arbetslivet, fick jag höra att jag var den som välkomnade och brydde mig om nyanställda på ett lite mer djupare plan, inte bara swichade förbi och ropade "Välkommen Hoppas du ska trivas!" utan verkligen engagerade mig specifikt i de som var nya på arbetsplatsen, eftersom jag själv visste hur tufft det kan vara.

Jag är nog ganska mån om att alla i en arbetsgrupp ska må bra, står inte ut med tanken på att någon är impopulär eller mår dåligt eller utanför, då försöker jag alltid "medla" på mitt sätt...Annars blir hela gruppen lidande, tänker jag.

EDIT: fast det där med att "medla" var för några år sedan nu..hur jag skulle funka idag om jag hamnade på en ny arbetsplats, vet jag inte. Som jag mår nu skulle jag nog inte orka göra något utåtriktat alls.

/Barracuber

Jag tror inte man behöver vara ANTINGEN lillgammal och "lille professorn" och sen i somligt, som i känslomässig mognad, sitt intresse för kärleksrelationer/sex eller det som ses som "vuxet beteende". Tror nog det är vanligast att vara både och.

I alla fall är det så med mig (och mina ungar). Jag har alltid varit spretig även i det här, alltså både barnslig flamsig obetänksam och lättroad SAMTIDIGT som überseriös, moraliskt fast, djup och "gammaldags". Mina ungar ter sig båda som såväl yngre och äldre än de är, på olika plan.

Delvis har det väl att göra med den välbekanta ojämnheten i begåvningsprofil. Kapacitet och duktighet på ett område kan tas för eller se ut som mognad/färdighet (som kan relateras till en viss ålder jmf skolmognad t ex), och brist på förmåga kan te sig som försening i utvecklingen, tänker jag.

Jag var ett totalt ufo hela vägen genom skola, gymnasie, arbetsliv osv. Kommer ihåg på en arbetsplats där tanterna förfärades över vilket tråkigt liv jag levde...
- Men herregud flicka, du som är så ung ska ju vara ute och dansa och ha kul!

Jo tack, tänkte jag. Dansa med mina motorikproblem . Så killarna får chansen att stampa mig på fötterna och säga att jag dansar fel, nej tack. Gå på krogen när man är helt mongo och sitter tyst i ett hörn hela tiden och stirrar ut i luften .

Nu kan jag smälta in. Men nu är jag för sjuk i huvudet för att orka umgås med folk.

Jag valde aldrig bort vänner till förmån för intressen. Har väl haft kompisar då och då, men antingen tyckte de jag var för intensivt kontaktsökande, eller så har jag varit för dålig på att ta initiativ - detta när jag försöker att inte vara för intensiv. Så jag dög aldrig riktigt.

Jag känner mig antingen mycket äldre eller mycket yngre än min vanliga ålder. Har fått frågan om jag är olika personer då min dagbok varierar så mycket i språkbruk/ordval, sätt att skriva, ämne och handstil. "Ibland ser det ut som någon på 14 år har skrivit, vill du vara yngre?" Jag har funderat på det, jag tror inte jag "vill" vara yngre, jag tror jag "är" yngre. Åtminstone delvis. Splittrad nu igen jaja... "Du var så aggressiv, aggressiv mot poliserna! Jag har inte sett dig sån någonsin förut! Som om du var en annan person!", "Labile jävel!", "Din journal blir ganska motsägelsefull?" ... aj fuck, nu är jag fixerad igen, fixerad, fixerad... oh why vad är sanning, uppträd och gör mig vis. På heltid.

På samma sätt som många med AS har ojämna begåvnings kurvor så kan väl samma sak gälla mognad? Det är så jag ofta upplever det. I bland känns det som jag är en förvirrad unge och andra stunder känns det som om jag sett allting redan.

Känner mig också många gånger som jag sett allt och ändå kan vara väldigt barnslig emellanåt. Om inte annat för att jag inte orkar sätta på den väldiga tankemössan ännu en gång utan bara vill få vara ett med mina känslor och utvecklas på det hållet istället men det är sällan jag får chansen att spegla det som jag önskar. Känns ofta som det inte finns någon bra arena för just mina känslor. Folk brukar inte söka upp mig för att få känslor bekräftade utan tankar.

Sidonot: Det här med hur många har svårt att hitta sig en identitet (i AS) och vill jämföra varje del av sina liv börjar bli klurigt även för mig känner jag (så väl som för psykologerna dvs.). Finns det några gemensamma nämnare värda namnet osv. osv.

När jag inte vet alias "vilsen" så tenderar jag sjunka ner i anseende för att jag blir mentalt sett några livserfarenhetsår yngre.

När jag är stensäker alias "självsäker" så tenderar jag bli lite av en ledare och jag blir mentalt sett några livserfarenhetsår äldre.

Skillnaden är rätt enorm mellan dessa lägen.

Jag tyckte att mina klasskompisar var riktigt barnsliga när jag var i 10 - 12 års åldern och lika var det därefter. Skolan överhuvudtaget var barnslig i sig och i princip helt stimulanslös....på raster och gymnastik fick göra sig av med mycket av den energi man hade i sig, men i övrigt: Nej.

Jag påstår att det mesta av min motivation försvann när jag började sjunde klass. Ingen disciplin, ingen ordning, en massa håltimmar, usla lärare, undervisning som gick i slow motion..ja, ni känner nog igen er.

I och med att sjuan började hade jag några halvkompisar på skolan. Det var inga personer jag ville vara med på fritiden vilket gjorde att man blev ensam.
Här började vad jag kallar vägen mot att bli mer isolerad och det är antagligtvis något som blev avgörande när det gäller relationerna till människor i vuxen ålder.

Det är lätt att räkna ut vad det innebär att inte kunna ta del av vägen mot vuxenlivet på det sätt man ska: Umgänget med kamrater i lika ålder, flickvänner och den utveckling det i sig innebär(att bli man) och att inte får den erfarenhet som är så viktig när man ska ta de stapplande stegen ut i vuxenlivet.

Så, är det konstigt att det blir fel, att man är något av en outsider, att man inte riktigt passar in?
Naturligtvis ligger det an på en själv väldigt mycket men om det går snett från början och det inte rättas till är möjligheten stor att det blir fel.
Och förresten, hur mycket ska en desillusionerad 17-åring förväntas kunna göra?

Jag fick min diagnos för tre år sedan och har sedan dess kommit en bit på väg men det är en lång väg kvar att gå för att få saker och ting att fungera någorlunda.
Antar att det är några som känner igen sig i det jag skriver och jag hoppas det här är rätt plats att diskutera och lufta alla de frågor som autism och Asperger för med sig.

Till er alla /Peter

Jag tycker mognad och as kan ses lite i ljuset av semantikfaktorer i det interpersonella. (Uppskattningar, inblandningar och humor). Inte bara dem i sig utan den övergripande förståelsen av tillämpning och djup.

Isse skrev:Jag tycker mognad och as kan ses lite i ljuset av semantikfaktorer i det interpersonella. (Uppskattningar, inblandningar och humor). Inte bara dem i sig utan den övergripande förståelsen av tillämpning och djup.

Någon som får ut något av det där?

Håller med alla här. Jag hade lättare för att bli kompis med ngn mycket äldre eller ngn mycket yngre. Plus den där blandningen av mognad och barnslighet, ville inte/var inte intresserad av ha en kille tex medan jag kunde ha många intellektuella/filosofiska funderingar för mig själv tex när jag var 14.

Min mognad inom olika områden stämmer ganska väl överrens med min extremt ojämna begåvningsprofil... (Orkar inte fördjupa mig mer just nu...)

Ojoj, det här skulle jag kunna tala evigheter om. Jag skulle bokstavligen kunna skriva en bok om ämnet. Om det inte vore så att jag inte KAN skriva någon text som tar längre än några minuter att skriva...

Jag håller med lettan; det har alltid varit lättare för mig att skaffa mig vänner utanför min egen ålder. Jag tycker ålder inte alls har någon betydelse. Titta bara på hur det var förr i tiden! Det är bara dagens svenska NT-samhälle som bryr sig så mycket. Men jag tänker inte låta dem bestämma vilka som kan och inte kan vara mina vänner!

Det är bäst jag lugnar mig nu så forumposten inte blir för lång... Jag återkommer!

Får säga som de som skrivit tidigare. På vissa punkter var jag otroligt långt efter andra jämnåriga, när det gäller social mognad, motoriska färdigheter m.m, var jag under hela min skolgång så långt efter mina jämnåriga att det måste upplevas för att förstås. I andra områden, såsom allmänbildning, politisk medvetenhet, matematik (även om det sistnämnda förändrades vid 14-15 års ålder då algebra kom in i bilden), så låg jag långt över mina jämnårigas förmåga.

I vuxen ålder så är det fortfarande påtagligt att jag är bra på vissa saker och katastrofal på andra, men ändå inte riktigt lika extremt som i min barndom.

alfapetsmamma skrev:Jag tror inte man behöver vara ANTINGEN lillgammal och "lille professorn" och sen i somligt, som i känslomässig mognad, sitt intresse för kärleksrelationer/sex eller det som ses som "vuxet beteende". Tror nog det är vanligast att vara både och.

I alla fall är det så med mig (och mina ungar). Jag har alltid varit spretig även i det här, alltså både barnslig flamsig obetänksam och lättroad SAMTIDIGT som überseriös, moraliskt fast, djup och "gammaldags". Mina ungar ter sig båda som såväl yngre och äldre än de är, på olika plan.

Delvis har det väl att göra med den välbekanta ojämnheten i begåvningsprofil. Kapacitet och duktighet på ett område kan tas för eller se ut som mognad/färdighet (som kan relateras till en viss ålder jmf skolmognad t ex), och brist på förmåga kan te sig som försening i utvecklingen, tänker jag.

*Känner igen mig*

Lilla Gumman skrev:--- om jag gick dit, så gick jag i jeans och collegetröja med huva, medan alla andra var uppklädda och sminkade.

Ja men snälla nån, det finns inget mer onödigt än smink! ... behövde bara säga det.

Lilla Gumman skrev:Så tja, hur har ni andra haft det? Hellre suttit hemma och läst böcker och inte alls varit intresserade av vanligt tonårsliv? Har ni försökt vara som vanliga tonåringar, försökt smälta in, men inte nått ända fram? Eller har ni inte känt er annorlunda alls?

Det vore intressant om man kunde samla erfarenheter så att de som är barn och tonåringar i dag inte behöver genomgå samma misstag som man själv har gjort ... men kanske ska man lära sig genom misstag för att utvecklas?

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag var aldrig en tonåring. När jag blev 20 var det liksom försent. Och jag fick bli - pang - vuxen. Utan att någonsin ha varit ungdom. Men det är ju som alla andra här i tråden säger, att jag både är vuxen och barn samtidigt. I vissa områden kan jag vara hur omogen som helst, och jag ser det själv! Men det är inget att göra nåt åt. Och i andra områden har jag varit mer mogen än mina "kamrater" sedan jag var bara ett par år gammal.