KrigarSjäl skrev:Det går att lyfta sig själv i håret.

Även om man inte är normal.

Normalitet är överskattat.

Isabell skrev:Jag har tappat all lust att vara normal. Nu vill jag vara mig själv. Jag utvecklas i den riktningen. Det borde väl för övrigt vara målet för psykologer, att få människor att trivas med sig själva! Så länge man inte slår sina skötare eller liknande ( kan inte låta bli), borde det vara att anse som fullt normalt att vara sig själv, aspergare eller inte..

Väl talat! Att klara att vara sig själv eller inte - that´s the question!

Kristofer skrev:

KrigarSjäl skrev:Det går att lyfta sig själv i håret.

Även om man inte är normal.

Nej, bara om man INTE är normal

KrigarSjäl skrev:Normalitet är överskattat.

Så sant...

Ja det kändes verkligen som mitt i prick när jag läste KS 3 ord

Kan ju alltid fråga en soctant eller socgubbe om denne både inför sig själv och andra kan säga en självständig sak och inte följa den breda massan.
Antar att en del uplever normalitet om man gör som de andra gör och hoppas på att de vet bättre.

Såg ett test där folk satt o skulle avgöra vilket av tre streck som var längst där alla i rumet påstod att ett streck var längst men att det var fel, de flesta föll för grupptrycket och höll med.
Man ser ju vilket som är längst, det är väl bara o lista ut varför man tycker olika.
Det är defenetivt intressant tycker jag

Isabell skrev:Jag ska vara social och gå på träff hos Pemer!

Sitter gärna där och stirrar in i väggen eller så. Psykologen på bup tyckte nämligen att aspergare har ett fyrkantigt tänkesätt. Vad härligt att få ta det bokstavligt. Att bara haka upp sig på ett ord och ta det ur sitt sammanhang. Bara för att man känner för det. Vara envis och uppfattas som barnslig. Själv tänker jag nog mer som en cirkel; det blir rundgång ibland.

Jag har tappat all lust att vara normal. Nu vill jag vara mig själv. Jag utvecklas i den riktningen. Det borde väl för övrigt vara målet för psykologer, att få människor att trivas med sig själva! Så länge man inte slår sina skötare eller liknande ( kan inte låta bli), borde det vara att anse som fullt normalt att vara sig själv, aspergare eller inte..

PRECIS, GO GIRL....

Hej och tack för alla svar!

1) Jag trodde jag här utan problem kunde använda ordet normal utan att behöva nyansera, sätta i sammanhang och komplicera. Vi alla, om några, vet väl exakt hur och på vilket sätt begreppet är tveksamt intill omöjlighet. Jag använde mig av traditionellt språkbruk för att lättare göra mig förståd. Språker är ju också en överenskommelse som underlättar kommunikation, om jag skriver nomal, vet ju alla ungefär vad jag syftar på. Jag kanske borde skrivit NT men det kan ju också kompliceras, för vem är egentligen det och så vidare och så vidare....

2) Apropå det- jag garvar åt att jag nu fått en AS-diagnos. Jag som brukar kalla svenskarna för högpresterande autister (jag är själv svensk) . De klarar att sköta ett jobb men inte social kontakt. Om jag ser någon ramla, tappa ut saker på bussen eller på annat sätt bryta mot det förväntade, är det jag som rusar fram och försöker hjälpa till, hela tidens småpratande för att den som råkat ut ska känna sig bekväm, medan NT blir generade och låtsas som det regnar. Jag kan bli tvärförbannad när en busschaufför stannar när han redan börjat åka för att ta upp en försenad springande människa men utan att den tackar eller låtsas om att chauffören gjorde en snäll medmänsklig handling. Mumlande tittar de ner i golvet medan de betalar istället för att le tacka och tala om att chauffören var världens gulligaste, som jag gör. NT är oartiga mot främlingar och paralyseras av beteenden som bryter det socialt förväntade, vilket betyder nästan allting.

Min utredare sa att småprat, kallprat var som när apor plockar löss, ett socialt kitt, som jag inte förstod mig på. Men jag undrade då -varför är de så jävla dåliga på att plocka löss i den här kulturen???? Jag ser ju att NT också lider. De kan nämligen inte prata på riktigt, de kan inte vara autentiska i sådana situationer och de kan inte småprata intressant. Fast de flesta så gärna vill det. De säger bara vad de tror den andre vill höra och håller på att skita på sig av skräck för att råka i konflikt och de definierar konflikt som -att hävda något som påminner om en självständig tanke. Ofta står de bara och håller med varandra på ett enormt enfaldigt osäkert sätt utan reflektion. Man kan se på dem att de känner sig obekväma, att de inte vet vad de ska säga men istället för att utrycka något personligt, på riktigt kapitulerar de inför sin rädsla och bräker ut att de var kallt igår och kommer säkert vara kallt i morgon också, för att inte tala om hur vädret var förra året, alltmedan de socialskrattar på det mest pinsamma vis.

I det samhälle jag växte upp pratade folk med varandra på det mest fega tafatta sätt över tomtgränserna och jag brukar tänka att om jag sa att jag gillade Hitler så skulle alla snart stå och hålla med för de skulle inte veta vad de annars skulle säga. Det skulle ta tio minuter sedan skulle vi ha enats om att det var nog en bra karl ändå, men folk är ju så avundsjuka, och tänk så mycket han hann med ändå, ja han var nog ett geni... och så vidare. Av ren jävla feghet för det autentiska uttrycket. Jag kan gärna prata om vad som helst-hur långa Hollywoodskådespelare är eller strängteorin eller det som händer på Gaza eller till och med vädret. Bara det finns genuinitet bakom, bara folk pratar på riktigt och är sig själva( inom socialt rimliga gränser, förstås)

3) Jag vill inte vara normal, men jag vill vara socialt smidigare dels för att jag kan såra folk, göra dem osäkra- dels för att jag vill klara mitt jobb bättre. Jag antar att jag skulle klara mig mycket bättre utan mitt autenticitetskrav och det gäller inte andra bara utan också mig själv. Jag mår illa om jag, av sociala skäl, måste förvandla mig till en flinapa

Körsbär- ADD-AS

körsbär skrev: Min utredare sa att småprat, kallprat var som när apor plockar löss, ett socialt kitt, som jag inte förstod mig på.

Är du månne utredd i Årsta, eller har utredarna gått samma kurs?

Hej Alfamamma

Jag har själv läst apor-löss-liknelsen på flera ställen, så jag blev inte förvånad när den kom upp. Jag blev utredd på Rosenlund, södermalm men min behandlingsansvarige som gjorde utredningen sa att snubben jag fick prata med om as var en som spikade diagnosen i hela stockholmsområdet. Hans namn var mellanösternaktigt men jag har så svårt att komma ihåg namn. kanske azzad, massad eller något liknande.


Jag antar att liknelsen är relevant att använda men apor plockar löss för att det också är obehagligt med småkryp och eftersom deras samhällen är så lika oss antar jag att de faktiskt också dessutom "småpratar" med varandra. Sedan plockar de väl inte löss på främlingar hur som helst, utan de gör det med dem de står närmast, vill fjäska eller visa god vilja inför men jag antar att de till skillnad från oss känner sig/kan vara autentiska när det sker. Dessutom finns det väl inte så många sätt att plocka löss som att kommunicera på, men jag antar att några av aporna är sämre än andra, ex förströdda, oengagerade och några som jämnt får hålla på med uppgiften kanske blir passivt aggressiva och nyper till e t c e t c.

Körsbär add+as

körsbär skrev:Hej Alfamamma

Jag har själv läst apor-löss-liknelsen på flera ställen, så jag blev inte förvånad när den kom upp. Jag blev utredd på Rosenlund, södermalm men min behandlingsansvarige som gjorde utredningen sa att snubben jag fick prata med om as var en som spikade diagnosen i hela stockholmsområdet. Hans namn var mellanösternaktigt men jag har så svårt att komma ihåg namn.

Jojo, liknelsen är allmängods, men ändå inget jag hört andra i vårdsvängen eller skolsvängen använda, förrän jag stötte på det nu. Jag hörde den från samma person som du, tydligen. (Jag tyckte han var hur gullig som helst, förövrigt.)

Vad jag förstår liknelsen som är att somligt småprat verkar innehålla substans (vackert väder, hur var resan, hur mår du) och kan uppfattas som en riktig fråga eller ett riktigt påstående, att bemöta med ett relevant svar, men att det EGENTLIGEN bara handlar om att bonda, skapa ett kitt mellan folk.

Man skulle alltså vänligt kunna rabbla nån sketch ur Monty Python lika gärna, det som sägs i ord är inte det väsentliga.

Därav många aspisars irritation, Vadå Hur är vädret? Titta ut genom fönstret föfan!

Kände att jag måste tillägga att det ju också finns det aspisar som är MER på än andra, t o m NT, och kan vara väldigt hjälpsamma, pratsamma och kanske ganska distanslösa (som det sägs). Det är en annan form av att inte riktigt uppfatta sociala koder och outsagda regler.

Kan tänka mig att det du beskriver från att hjälpa nån som ramlat kvalar in där, tyvärr. Folk är inte vana vid att en främling bryr sig på det viset. Det faller utanför ramarna för "normalt beteende", fast det är rart och medmänskligt...

Hej A-mamma

Appropå det du skrev i sista stycket- Det var det jag menade med att jag tänkt på svenskarna ( jag generaliserar förstås) , alltså NT, som högpresterande autister. Om de ser någon ramla på gatan så bryter det så mycket mot det förväntade, mot vardagsrutinerna, mot det forutsägbara, att de bara ställda, generade och förvirrade traskar vidare utan att kunna programmera om sig, rusa fram och visa empati och medmänsklighet, vilket är lätt för mig.
Nu vill jag naturligtvis inte framhäva mig själv som en socialt kompetent varelse- Jag tror mer och mer på att jag har AS, även om jag fortfarande är chockad efetrsom jag trodde problemen var barndomsrelaterade. Av vissa sociala sammanhang drabbas jag exempelvis av en sådan plågsam klaustrofobi att jag vill skära upp handlederna överdrift.) Det tog assad eller massad, han med lusplock-aranalogin- fasta på. Han sa att vanliga- normala- NT, inte led som jag, det är inte så plågsamt för dem som för mig. Det är inte smärtsamt med vad jag kallar misslyckad lusplockning. Det som kanske plågar dem istället, (min egen tanke), är min frånvarande min, mitt utråkade ansikte, att jag i mitt lidande säger eller gör bänga grejor för att stå ut.

Men som jag skrev i mitt första inlägg vill jag utsätta mig för att bli bättre, jag vill kunna NT-acting fast på mitt sätt. Exempelvis innan jul blev jag bjuden av en bekant till en liten tillställning hemma hos henne. Jag vill gärna hålla kontakt med henne som jag tycker om och dessutom utforska olika sociala sammanhang fast jag visste att risken att jag skulle avlida på kuppen var stor. Det blev värre än jag kunde tro, ett tag funderade jag på att ursäkta mig och gå hem med hänvisning till vinterkräksjukan. Men jag stannade och för att roa mig själv kastade jag in några andra aspekter i samtalen än de trevande tafatta truismerna att jorden är rund och gräset är grönt som folk lusplockade med. Och då nappade de och det blev en ganska intressant kväll där exempelvis en tjej berättade om sina låtskrivardrömmar och en intressant diskusiion uppstod om pojkar kan vara lucia och så vidare. Men om jag inte hade gjort det hade de väl tyckt det var väldigt trevligt ändå antar jag. De kanske tyckte jag störde, fast det tror jag inte, de såg ut att hellre vilja prata på riktigt. Men de lider inte så mycket som jag tror av att mala ointressanta självklarheter, eller...?
Körsbär ADD+AS

Jag fick min diagnos för lite drygt ett år sedan (jag är 48 år) och för mig var det en lättnad och bekräftelse som i vissa avseenden kanske förvärrat situationen (åtminstone tycker min fästmö det), i andra avseenden har det gett mig en förståelse, bl.a. varför jag haft så svårt att behålla arbeten och varför jag blivit osams med arbetsgivare osv.

När jag läser i den här tråden så känner jag igen mig i mycket, och det förstärker min tanke om att Asperger inte borde vara en diagnos, det finns massor med sub-former. Jag tror att det enda vi Aspergare verkligen har gemensamt är att vi automatiskt inte kan tolka sociala koder, vi kan lära oss efter hand men om det dyker upp en för oss ny social situation som vi inte kan härleda till en tidigare liknande situation så är risken att vi tolkar den fel uppenbar.

Jag har för avsikt att gå på träffen i Uppsala den 21/2 och det vore kul om några av er som skriver i den här tråden kommer, för jag känner att det här är människor som jag gärna vill ha närmare kontakt med eller ett annat sätt att uttrycka saken, jag behöver fler vänner som jag kan ringa, maila och emellanåt fika eller umgås tillsammans med.

tvilling99 skrev:

weasley skrev:Vad är "normal"?

Det finns ingen som är normal.

Helt sant. Det är en myt. Alla är "mysko" på sitt sätt hehe.

Miche skrev: Jag tror att det enda vi Aspergare verkligen har gemensamt är att vi automatiskt inte kan tolka sociala koder, vi kan lära oss efter hand men om det dyker upp en för oss ny social situation som vi inte kan härleda till en tidigare liknande situation så är risken att vi tolkar den fel uppenbar.

Jag vet inte, jag upplever det inte så för egen del iaf.

Vi ses på träffen, tror jag! Och välkommen hit!

alfapetsmamma skrev:Vi ses på träffen, tror jag! Och välkommen hit!

Tack!

Jag fattar inte att ni fortfarande orkar bry er om att diskutera vad som är normalt. Har ni ett tvångsbeteende som gör att den där klyschan måste dyka upp?
ALLA vet vad personen menar.
Så det Måste vara någon sorts tvång, för det ger ju inget svar på vad personen ville veta.

Varför måste man vara som de flesta andra är?
Jag trivs alldeles ypperligt med den jag är, tack.

Jag har många egenskaper och färdigheter som
säkert andra skulle vara glada att ha.

Tingeling - gör inte om mig i onödan tack!

Hej Alfamamma och Miche

Vad är det för träff, får man komma?

körsbär add+asperger

Se avdelningen "Träffar" under "Tipsa medlemmarna": "Uppsala 21 februari!"

Det som är normalt för dig kanske inte är normalt för någon annan. Freud sa så klokt!"Alla är normala utifrån deras eget synsätt ,kultur och värderingar"
Ingen är onormal, alla är människor. Jag fick diadnosen AS /ADHD så sent som i sep-08, då jag misstänkt länge att jag hade AS.
Min son har även han AS, och ingen av oss är onormal. Problemet jag mest stöter på är att jag kan drabbas av kollegors avundsjuka och skitsnack bakom ryggen till chefen ,då jag är fokuserad och sköter mitt arbete bra. Ingen sk "normal" vill se en som har AS lyckas bättre än dem. Har även blivit uppsagd från tidigare arbete med kommentaren"Du är vår bästa behandlare, men pga ditt funktionshinder säger vi upp dig"
Jag söker just nu nytt arbete, och är väldigt tyst om att jag har AS, då det är mina meriter de skall se till och inte mitt funktionshinder.
Hat gott!

Völva skrev: Har även blivit uppsagd från tidigare arbete med kommentaren"Du är vår bästa behandlare, men pga ditt funktionshinder säger vi upp dig"

Det där låter extremt konstigt, sa de verkligen så rätt ut? Vad menade de då? Att det var rädda det skulle komma fram eller vad? Och än sen då, om du gjorde ett bra jobb? Fattar inte.

Och så välkommen hit!

Det är ju näppeligen någon saklig grund för uppsägning...

''Kan man utvecklas och bli nästan normal om man har as?''

Jag tror personligen att en person med AS kan utveckla sig till en NT. Ingenting är omöjligt!. Människan utvecklas hela tiden genom sin färd i livet.

När jag fick min diagnos som 15 åring uppstod ett stort frågetecken i mitt huvud ''vadfan är asperger?''. Efter jag fått lite information om vad det innebar att ha mild Asperger så uppstod en viss frustration, Den finns även kvar idag. Jag accepterade inte diagnosen helt enkelt. Detta kan tänkas vara negativt. Jag skulle dock vilja säga att frustrationen gav mig en drivkraft att visa att jag var som alla andra. På så sätt har jag utvecklat mig något extremt. Nu är jag 19 och märker inte ett spår av någon såkallad asperger efter att ha gjort en del research. Jag kan strukturera mitt liv utan problem. Det sociala har det aldrig varit något krångel med. Jag har haft underbara flickvänner, har många bra vänner, jag tycker det helt enkelt är kul att träffa nytt folk och socialisera mig. livet leker helt enkelt!.. tills det kommer till den där diagnosen. Då blir jag bara lack. andra sidan spekulerades det en hel del om jag hade ADHD istället, vilket skulle kunna förklara min struktur i yngre ålder. Jag känner mig absolut mer hemma i en ADHD diagnos. Asperger känns väldigt avlägset i mitt fall.

Vi sammanfattar ändå det hela trots att jag känner mig mer hemma i att ha ADHD. Drivkraft! vilja! med det finns det absolut INGA gränser på hur mycket man kan utveckla sig som person!.