Hej, jag är ny här, så jag vet inte om det här hamnar rätt.

Jag har svårt för att identifiera känslor och veta hur man bör reagera på olika saker.
Min terapeut har föreslagit att jag borde prova på att vara med i teater. Själv är jag dock helt ointresserad av att stå på scen inför en massa folk. Jag är intresserad enbart av möjligheten att lära mig något om hur man uttrycker känslor och så.

Är det någon här som provat på teater eller rollspel?
Hur fungerar det?
Är det någon annan som är intresserad av att prova?

Jag är själv lite rädd att inte förstå vad som är teater och vad som inte är det. Men jag borde nog prova ändå..

Hälsningar,
Pontus

Jag kan rekommendera spelet "The Sims" om man är intresserad av att lära sig sociala interaktioner etc. på en "basic nivå".

Välkommen!

Jag tycker teater är en bra idé i sig men gillar man inte att stå på scen, vilket jag inte heller gör så är idèen inte så god längre. Ev. finns det kurser hos tex. Studiefrämjandet vuxenskolan. Tyvärr är det ganska dyrt (runt tusenlappen för 5-7 ggr.) På vuxenhabet där jag går har de en grupp som heter vardagssamtal. Där deltar 5 personer med As. som tränar olika sociala situationer genom rollspel där ledarna som är psykolog resp. logoped också deltar. Det är helt gratis och pågår under obestämd tid.

Jag har spelat en hel del teater i mitt liv. Eftersom jag fick min preliminära diagnos så sent som i oktober så har jag inte spelat teater i akt och mening att använda det som en slags terapi. Men jag tycker ändå att det har hjälpt mig med följande.

1. Teatern är en miljö där allting är ett spel och där man får bidra med sig själv. Dina erfarenheter är viktiga och på scenen kan du spela en roll för att det är en roll, inte för att du skall passa in. Att få spela en roll på riktigt och inte behöva vara orolig för att någon skall avslöja en är jätteskönt.

2. Man får också en möjlighet att avreagera sig. På scenen blir alla känslor större än i det övriga livet. Jag har använt teatern som en ventil för alla möjliga känslor.

3. Om ledaren/regissören/läraren är bra, så får man god handledning i hur man själv uttrycker känslor och hur man svarar på andras känslor på scenen. Jag har använt de kunskaper jag har fått för att tolka andra människors kroppsspråk och tonläge också i det verkliga livet.

4. I det verkliga livet måste man passa in överallt, känns det som. Jag tycker att det är jättejobbigt att hela tiden behöva anpassa mig till alla andra. Men på en teater är det tillåtet att slappna av och gå in i sig själv när man går av scenen. Det gör att man kan vara sig själv när man inte agerar, utan att folk tycker att man är konstig eller "dumdryg".

5. På teatern kan du träffa människor i ett strikt reglerat sammanhang. Jag har jättesvårt att träffa andra om det inte finns en konkret anledning. Att bara umgås klarar jag endast av med några, ytterst få, mycket goda vänner. Det är bara med dem som jag känner mig helt trygg och vet att jag kan vara mig själv utan att de avfärdar mig eller själva känner sig avfärdade. Men på teatern har alla samma mål: Att träna in en pjäs. Dåliga dagar kan man fokusera på det.

Det är klart att teater inte passar alla. Men det finns så många olika typer. Man kan gå på teaterträning utan att spela pjäser, vara med i en ensemble, spela seriös teater, politisk teater, spex, teater för barn, teater för vuxna, m.m. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå upp på scenen. Men samtidigt är det kul att kunna få gå in i en roll och försöka förmedla den till andra.

Jag tror att få personer vet hur ensam man känner sig när man har AS. Hur svårt det är att veta, att känna på sig, att man är annorlunda, men utan att riktigt kunna förklara det för andra. Att hela tiden försöka vara en i gänget, men utan att lyckas, eftersom det inte går att lyckas så länge andra inte accepterar en som man är. Att hitta ett sammanhang där man får vara en bland andra tror jag är jätteviktigt. För mig har teatern och musiken varit det sammanhanget.

Välkommen hit, Pontus.
Den "teaterform" som jag verkligen rekommenderar både som hobby och i terapisyfte är levande rollspel. Inget manus och framför allt ingen publik. Du kan ägna dig åt att bara vara din roll. Det finns mänger med olika teman inom lajv (som levande rollspel oftast kallas); fantasy, medeltid, vampire, efter-katastrofen etc, men vill man i första hand lajva som terapi bör man nog se sig om efter mer vardagliga teman med inriktning på vad just du vill ha ut av det.
Vill du ändå testa på "vanliga" lajv även om du hittar någon som arrangerar "terapilajv" (i brist på bättre ord) så kan du kan läsa mer om lajv och hitta många länkar till olika föreningar i Sverige på Sveriges roll- och konfliktspelsförbunds (SVEROK) hemsida: http://www.sverok.se
Tillägg: Många föreningar arrangerar med jämna mellanrum s.k. nybörjarlajv, och skulle de inte göra det så brukar nybörjare ändå tas väl om hand och t.ex. få en "kompis" som spelar en karaktär som känner den karaktär du ska spela.

Jag brukar köra teater helt själv. Man kan kolla sig i spegeln samtidigt för att se så mimiken är rätt. Jävligt intressant hobby faktiskt. Latjo lajban.

Rollspel & teaterövningar är för mig värre övningar än att dra ut tänder, så jag vore tacksam om pedagogerna ute i landet inte tvingar på folk tramset. Alla mår inte bra av samma saker, vilket alltid förvånar ngt stolpskott.

Vill tillägg till mitt förra inlägg att teater eller rollspel kan vara bra fast man inte gillar det men man ska inte tvingas till någonting. Dock kan man lära sig tänka om då någon förslår något man hatar men en viss motivation bör finnas annars blir det sällan bra resultat.

För din del; pontusfrid låter det som värt att prova.

För mig är styrda dramaövningar direkt destruktivt. Jag behöver inte känna på en glödgad spis för att veta den om den varm för det kan jag nämligen räkna ut att den är. På samma sätt behöver jag inte arbeta med känslorna för att förstå orsakssammanhang; jag kan nämligen TÄNKA.

Dessutom är det låtsade reaktioner det är frågan om när det gäller drama. Jag föredrar autentiskt beteende framför det tillgjorda. Faktum är att tillgjordhet är bland det mest avskyvärda jag kan tänka mig i den mänskliga naturen, varför dramapedagoger tillhör ett släkte jag absolut inte tål.
Jag blir fan sjuk av dem. Vik ur min åsyn, ni avgudar...!

Var inne på det här med lajv ett tag, men nja... verkar vara mest knäppgökar...

Jag håller på lite med film emellanåt, det är trevligt. Skådespela är kul, skulle vilja testa teater men det är svårt att bara "hoppa in". Men det vore kul att spela en roll som jag inte själv regisserar, helt klart.

Krigis, meningen med dramaövningar handlar inte om äkthet, utan om att slå sönder det som är mänsklig interaktion, betrakta bitarna utifrån och sätta ihop dom igen. (Om jag har fattat saken rätt.)

Lakrits skrev:Jag har spelat en hel del teater i mitt liv. Eftersom jag fick min preliminära diagnos så sent som i oktober så har jag inte spelat teater i akt och mening att använda det som en slags terapi. Men jag tycker ändå att det har hjälpt mig med följande.

1. Teatern är en miljö där allting är ett spel och där man får bidra med sig själv. Dina erfarenheter är viktiga och på scenen kan du spela en roll för att det är en roll, inte för att du skall passa in. Att få spela en roll på riktigt och inte behöva vara orolig för att någon skall avslöja en är jätteskönt.

2. Man får också en möjlighet att avreagera sig. På scenen blir alla känslor större än i det övriga livet. Jag har använt teatern som en ventil för alla möjliga känslor.

3. Om ledaren/regissören/läraren är bra, så får man god handledning i hur man själv uttrycker känslor och hur man svarar på andras känslor på scenen. Jag har använt de kunskaper jag har fått för att tolka andra människors kroppsspråk och tonläge också i det verkliga livet.

4. I det verkliga livet måste man passa in överallt, känns det som. Jag tycker att det är jättejobbigt att hela tiden behöva anpassa mig till alla andra. Men på en teater är det tillåtet att slappna av och gå in i sig själv när man går av scenen. Det gör att man kan vara sig själv när man inte agerar, utan att folk tycker att man är konstig eller "dumdryg".

5. På teatern kan du träffa människor i ett strikt reglerat sammanhang. Jag har jättesvårt att träffa andra om det inte finns en konkret anledning. Att bara umgås klarar jag endast av med några, ytterst få, mycket goda vänner. Det är bara med dem som jag känner mig helt trygg och vet att jag kan vara mig själv utan att de avfärdar mig eller själva känner sig avfärdade. Men på teatern har alla samma mål: Att träna in en pjäs. Dåliga dagar kan man fokusera på det.

Det är klart att teater inte passar alla. Men det finns så många olika typer. Man kan gå på teaterträning utan att spela pjäser, vara med i en ensemble, spela seriös teater, politisk teater, spex, teater för barn, teater för vuxna, m.m. Jag tycker att det är jätteläskigt att gå upp på scenen. Men samtidigt är det kul att kunna få gå in i en roll och försöka förmedla den till andra.

Jag tror att få personer vet hur ensam man känner sig när man har AS. Hur svårt det är att veta, att känna på sig, att man är annorlunda, men utan att riktigt kunna förklara det för andra. Att hela tiden försöka vara en i gänget, men utan att lyckas, eftersom det inte går att lyckas så länge andra inte accepterar en som man är. Att hitta ett sammanhang där man får vara en bland andra tror jag är jätteviktigt. För mig har teatern och musiken varit det sammanhanget.

Intressant inlägg, ville jag bara säga. Känner igen en massa av det. Har alltid varit jättebra på rollspelsövningar som gjorts via kurser och jobb, men inte intresserat mig för teater efter att ha jobbat på en fri teatergrupp som tonåring och formligen äcklats av skådespelares monumentala självupptagenhet och dramaqueeneri i det vanliga livet.

....

Det jag sett och hört av och om ART (Aggression replacement training) har stärkt min tro på vitsen med övningar, även om dessa inte är i ett verkligt sammanhang utan i en lektionssal.

Proffe Slimp skrev:Krigis, meningen med dramaövningar handlar inte om äkthet, utan om att slå sönder det som är mänsklig interaktion, betrakta bitarna utifrån och sätta ihop dom igen. (Om jag har fattat saken rätt.)

Jag vet mycket väl vad dramaövningar går ut på.

alfapetsmamma skrev:Har alltid varit jättebra på rollspelsövningar som gjorts via kurser och jobb, men inte intresserat mig för teater efter att ha jobbat på en fri teatergrupp som tonåring och formligen äcklats av skådespelares monumentala självupptagenhet och dramaqueeneri i det vanliga livet.

Jag retar mig också på det. Samma gäller alla körer som jag har sjungit i. Alla dessa djävla överkulturella pretton, som tror att de måste ståta med sin oooootroliga kulturella överlägsenhet i tid och otid. Kan man inte bara få sjunga för att man tycker att det är roligt, eller måste man klä sig i svart och tala om Bachs samlade verk för att låta kunnigare än man faktiskt är?

Idioter är vad de är...

(Ja, jag har haft en dålig dag...)

hej igen, och tack för alla svar.
Det skulle vara kul att prova lajv, men just nu räcker inte min energi

Jag hittade av en slump en som skulle arrangera "drama-teater" i terapisyfte. Det lät som något jag vill prova.

Dock är för få intresserade, får de inte tag på minst 3-4 till så blir det inget i vår.

Är det någon annan som är intresserad?
Det var inte direkt gratis, jag minns inte exakt men jag tror det var lite mer än 2000 för 8 tretimmarstllfällen.

Om nån trots det är intresserad så ring Beatrice:

Kontakt: Beatrice Hennings 08-600 30 55,
070-29 21 303 eller maila: bus@minpost.nu.
http://energydrama.com/


Annars kanske vi kan samla ihop några av oss och improvisera?
Skulle någon vara intresserad av det?

Hälsningar,
Pontus

pontusfrid skrev:Är det någon här som provat på teater eller rollspel?
Hur fungerar det?
Är det någon annan som är intresserad av att prova?

Hej,

Jag har inte vidare mycket erfarenhet av teater direkt men i höstas började jag en kurs i detta och den har varit väldigt roligt men även nervöst. För min egen del har det handelat mest om att utmana mig själv och göra sånt som jag har kategoriskt undvikit hela mitt liv.

Vi har mest gjort diverse improvisationsövningar av det ena eller andra slaget. Jag känner nu att jag behärskar det på ett helt annat sätt än tidigare, det kanske inte syns så mycket utåt men innombords är det en stor skillnad.

Muntliga redovisningar i skolan har varit ett STORT problem för mig genom hela min skoltid. Jag insåg under min högskoletid att jag måste arbeta med det för att det ska förändras, den våga tala kursen jag gick hjälpte väldigt mycket. Att börja med teater känns som en naturlig fortsättning för att fortsätta att utvecklas med det som jag har problem med.
Att stå inför publik och agera intresserar inte mig heller egentligen, men förmågan att övervinna mina rädslor, och göra det fast jag är livrädd, intresserar mig väldigt mycket.

Jag vet inte om det här är off topic men det är min erfarenhet och anledning till att jag började med teater.