Hej Alla

Jag har en brännande fråga. Jag har nyss fått en add diagnos, vilket jag anade, med den följde också en AS-sådan. Jag blev chockad och har vid två tillfällen diskuterat detta med AS med utredaren och en typ expert som tillsammans med honom ska fastställa diagnosen i samråd med mig.

Jag har läst in mig på ämnet och förstår att jag hade en ganska primitiv uppfattning om vad AS är och hur det kan uttrycka sig. Jag förstår att det avvikande konstiga ibland helt körda beteende jag har uppvisat/uppvisar mycket väl kan vara AS. Men jag har alltid sökt social kontakt misslyckats försökt igen Alltid haft en strävan efter att försöka vara-bli normal. Inte frivilligt dragit mig, undan utan lidit av det.

Idag är jag 45 och har utvecklats socialt. Många av mina beteenden skulle jag vilja säga är vad människor kallar normala och helt automatiska. Jag kommer från en mycket dysfunktionell familj så jag ville förklara mitt konstiga udda beteende med sociala faktorer och då kan man ju utvecklas genom att erfarenhet. Kan man göra det om man har AS???

Många saker får mig att vilja kasta mig skrikande ut genom fönstret. Exempelvis meningslöst kallprat, människor som oavbrutet pratar om att jorden är rund, mina vänner får dock göra det, och oautentiska sammanhang och personer. Sådana situationer får mig att dra mig undan alternativt försöka styra upp det så det roar mig. Vilket lyckas eller misslyckas och får mig att framstå som en rolig intressant typ alternativt ett rejält ufo. Jag har dock svårt att relatera till människor om jag känner att jag måste stå och rabbla att jorden är rund utan att hitta några andra öppningar. Men jag tycker inte det är svårt att tolka sociala situationer, ofta är jag bättre än andra och det intresserar mig verkligen. Men jag har ingen autopilot för meningslöst prat men jag förstår oftast när jag misslyckats med NT-acting.

Jag massor av empati, medlidande och starka känslor både för närstående och folk som lider i andra delar av världen. Jag reagrar på ansiktsuttryck, har själv livlig mimik och kroppsspråk. Jag vill ha nära relationer där man pratar och ältar känslor. Men jag älskar fakta och memorerar vetenskapliga sådana för när det passar kunna skjuta in dem i samtal med andra. Och så vidare Och så vidare

Men till min fråga, jag hoppas verkligen någon vill svara. Kan man om man har AS vilja ha social kontakt, det som drivit mig, trots misslyckanden. Och kan man år från år utvecklas och bli mer och mer normal. Alltså nomal kan jag aldrig bli, men jag har fått nära vänner och jag trivs och är uppskattad i många sociala sammanhang. Är detta möjligt om du har AS.

Undrar Körsbär

Vad är "normal"?

Kort svar: Ja, man kan vilja ha social kontakt även om man har AS.

Och ja, man kan utvecklas även om man har AS. Så att man förstår både sig själv och NT bättre.

Om du läser mer på forumet kommer du att upptäcka detta.

Välkommen hit förresten!

Frågor tillbaks:

Vad är normalt?

Vill du vara det?

Eller vill du hellre vara dig själv (fast kanske annorlunda på det ena eller andra sättet?)?

Om du tittar runt här, är de som är här normala?

Svar:

Man kan uppenbarligen vilja ha sociala kontakter när man har AS, det finns en myriad trådar om det här.

Synpunkt:

Av din beskrivning låter det som du är klart aspig. Gilla läget. Försök inte bli vad du inte är. Visst, man måste följa spelreglerna om man vill spela spelet men spela inte med om du egentligen inte vill (var det begrripligt?)

Välkommen

Ska du vara

För övrigt:

Är jorden rund

edit

Här gäller det att vara snabb...

körsbär skrev:1) Kan man om man har AS vilja ha social kontakt, det som drivit mig, trots misslyckanden.
2) Och kan man år från år utvecklas och bli mer och mer normal. Alltså nomal kan jag aldrig bli, men jag har fått nära vänner och jag trivs och är uppskattad i många sociala sammanhang. Är detta möjligt om du har AS.

1) Ja!
2) Visst kan man det. Man kan lära sig massor genom livserfarenhet (om man vill lära sig, alltså...) Men AS innebär ju att man saknar vissa automatiska funktioner i hjärnan, och då gäller det att hitta strategier för att kompensera för det. I många fall går det, även om det kan ta tid, och kräva ansträngning + övning, och vissa saker kan man behöva få förklarat för sig, då man t ex inte snappar upp alla sociala koder automatiskt...

Sen är det en avvägning man måste göra; hur mycket vill jag anstränga mig för att bli "normal"? Då det tar enormt mycket på krafterna att kompensera för vissa saker, som sker automatiskt hos andra... Och därmed kanse "kostar mer än det smakar"...

[Edit] Välkommen hit förresten!

(Där är ett exempel på en sak som jag aldrig lyckas få in på automatik i skallen: dessa artighetsfraser, som faktiskt är viktiga ibland... )

Haha, justja!

Ensamflickan påminde mej:

Välkommen!

Välkommen, Körsbär!

Det låter som om du är en ganska typisk sådan sorts aspergare som de flesta av oss som huserar här på forumet. Många har redan gett dig svaret "ja" på dina frågor, där jag bara kan instämma.

Jag tror du har hittat "hem" till dina "likar" här!

God fortsättning!!

Ja, man kan bli "normal" eller åtminstone bortemot. Visst, det beror mycket på hur svår AS/autism man har, men man kan lära sig mycket. Svårigheterna ligger i detdär med att "instinktivt" göra rätt saker, men man kan lära sig mycket i teorin, såpass att de flesta inte märker.

weasley skrev:Vad är "normal"?

Det finns ingen som är normal.

tvilling99 skrev:

weasley skrev:Vad är "normal"?

Det finns ingen som är normal.

"Onormal" är iaf avvikande flockbeteende eller avsaknad av flockbeteende enligt mig.

Jag är ett levande exempel på en person som kan agera helt "NT-korrekt" i sociala sammanhang. Tyvärr tar det mycket energi ifrån mig att spela "spelet" (det sociala spelet) men jag och folk i min omgivning ser mig nog som rätt "normal" i kortare sociala situationer.
Det är inte förrän efter ett tag (om man har en relation eller bor tillsammans etc.) som min sociala dysfunktion börjar bli (väldigt) framträdande.

Jag håller mig oftast helst för mig själv för att undvika att bli för mentalt utmattad.

En sak som är bra (men ibland även dåligt, dock) med att ha AS är att det inte finns några gränser när det gäller inlärning. Vad man än brinner för att lära sig har man förmåga till.
För mig har det sociala samspelet varit det absolut svåraste att lära; och därmed det mest intressanta.

körsbär skrev:Hej Alla

jag har alltid sökt social kontakt misslyckats försökt igen Alltid haft en strävan efter att försöka vara-bli normal. Inte frivilligt dragit mig, undan utan lidit av det.

Kan man om man har AS vilja ha social kontakt, det som drivit mig, trots misslyckanden.

Jag förstår så väl din fråga. Jag har levt 38 år utan att veta vad asperger var. Mitt liv fungerade utåt sett utan problem, men inom mig kände jag mig ofta missförstådd, ledsen och sårad av andra människor. För mig var det de som saknade empati. Ja, jag ville så gärna ha deras vänskap och känna mig omtyckt och accepterad. Men samtidigt kunde jag irritera mig på deras sätt att tala om andra (uppfattade det som skvaller) och som jag såg det, brist på empati.

Jag har brytit många relationer och haft många problem med grannar (ljudkänslighet) på grund av detta. De andra har inte alls förstått mig och tyckt att jag varit arrogant, lättsårad, bufflig, självsäker etc. När jag så äntligen fick läsa om as var det med enorm lättnad. Aha!

Numera känner jag mig själv bättre och förstår att sociala kontakter kan trötta ut mig. Då kan jag dra mig undan dem innan det gått så långt att jag blir irriterad. Kanske att jag i framtiden kommer att kunna ha ett större umgänge, just därför att det inte behöver bli så intensivt.

Jag hoppas att du, som haft förmånen (ja, jag ser det faktiskt så) att inse att du var annorlunda, kan förlikas vid din diagnos och känna glädje över att det finns många andra som i olika utsträckning fungerar och tänker som du. För mig är det en stor glädje och jag kämpar mot läkare och psykologers oförstående och ovilja att ta till sig att jag, som fungerar i samhället, har as. Jag kämpar för att få en diagnos! Så körsbär, jag önskar dig lycka till med din diagnos .

Isabell skrev: Mitt liv fungerade utåt sett utan problem, men inom mig kände jag mig ofta missförstådd, ledsen och sårad av andra människor. För mig var det de som saknade empati. Ja, jag ville så gärna ha deras vänskap och känna mig omtyckt och accepterad. Men samtidigt kunde jag irritera mig på deras sätt att tala om andra (uppfattade det som skvaller) och som jag såg det, brist på empati.

Jag har brytit många relationer och haft många problem med grannar (ljudkänslighet) på grund av detta. De andra har inte alls förstått mig och tyckt att jag varit arrogant, lättsårad, bufflig, självsäker etc.

Shit vad du låter lik mig i det här...

körsbär skrev:Men till min fråga, jag hoppas verkligen någon vill svara. Kan man om man har AS vilja ha social kontakt, det som drivit mig, trots misslyckanden. Och kan man år från år utvecklas och bli mer och mer normal. Alltså nomal kan jag aldrig bli, men jag har fått nära vänner och jag trivs och är uppskattad i många sociala sammanhang. Är detta möjligt om du har AS.

Undrar Körsbär

Eftersom du lyckats i en hel del sociala situationer (fast det ibland kostat på väldigt) och du har AS har du ju redan besvarat din egen fråga.. Tycker jag... som också vill önska dig välkommen hit bland oss som skyr lusplockande, som utredningsläkaren kallade substanslöst prat som ska funka som socialt lim/bonding.

körsbär, välkommen hit som sagt

Tänkte på något, det finns ju de som är psykopater och jag antar att det är någon annan sorts grej med hjärnan fast enligt någon på tv så finns det väldigt få som fortsätter vara fullfjädrade psykopater ju högre ålder de når.
Det torde ju tyda på något.
Kan ju vara så att samma sak gäller för AS åtminståne i någon mån - att man lär sig och kompenserar.
Å andra sidan kompenserar nog alla för olika saker fast med olika metoder om man inte har just AS eller något annat.

Undrar vad min bekant som är expert på att hålla reda på saker men är totalt fantasilös har för bokstavskombination, han kan inte komma på ett sätt att göra ett verkyg för o göra snygga hål i väggen tex.
Han säger det ibland att han är imponerad av människor typ mig som kan hitta på saker.

alfapetsmamma skrev:

Isabell skrev: Mitt liv fungerade utåt sett utan problem, men inom mig kände jag mig ofta missförstådd, ledsen och sårad av andra människor. För mig var det de som saknade empati. Ja, jag ville så gärna ha deras vänskap och känna mig omtyckt och accepterad.

Shit vad du låter lik mig i det här...

Shit vad trevligt, alfapetsmamma .

Jag har satt in en kontaktannons på detta forum. Jag gillar dina inlägg. Om du är intresserad av att testa de sociala förmågorna på en ny bekantskap får du gärna skicka personligt meddelande till mig.

Isabell skrev:

alfapetsmamma skrev:

Isabell skrev: Mitt liv fungerade utåt sett utan problem, men inom mig kände jag mig ofta missförstådd, ledsen och sårad av andra människor. För mig var det de som saknade empati. Ja, jag ville så gärna ha deras vänskap och känna mig omtyckt och accepterad.

Shit vad du låter lik mig i det här...

Shit vad trevligt, alfapetsmamma .

Jag har satt in en kontaktannons på detta forum. Jag gillar dina inlägg. Om du är intresserad av att testa de sociala förmågorna på en ny bekantskap får du gärna skicka personligt meddelande till mig.

Ah, du finns i trakterna, såg jag nu.. Jag har lite tjockt just nu, men sen kan vi ordna nåt, om du inte vill ses mindre ordnat, hos Pemer nästa gång han har träff t ex?

Och tack!

Måste träffar vara så ordnade då?

nano skrev:Måste träffar vara så ordnade då?

Träffar behöver inte vara ordnade nej.

Jag menade mest att man kunde gå på samma träff och ses så mycket som man ville där, istället för att ses på tumanhand. Det blir antagligen mer otvunget så. Inser man att man inte tycker personen var så rolig som man trodde efter att ha bekantat sig på nätet så kan man prata med nån annan eller sitta i ett hörn och glo. Behändig b-plan jag erbjöd, alltså.

Senast jag inte tyckte det var värt en dag av mitt liv att lära känna någon helt ny som jag från början tyckte verkade ha bra potential att bli en vän men som i slutändan visade sig att inte alls vara det jag hoppats på var...aldrig.

körsbär skrev:
Men till min fråga, jag hoppas verkligen någon vill svara. Kan man om man har AS vilja ha social kontakt, det som drivit mig, trots misslyckanden. Och kan man år från år utvecklas och bli mer och mer normal. Alltså nomal kan jag aldrig bli, men jag har fått nära vänner och jag trivs och är uppskattad i många sociala sammanhang. Är detta möjligt om du har AS.

Undrar Körsbär

Mitt svar på din fråga/dina frågor är JA. Kan du inte få en "second opinion"? En annan läkare som har god erfarenhet av AS kanske skulle göra en annan bedömning.

Min erfarenhet är att många med asperger helt enkelt växer till sig och intar sitt vuxenjag lite senare i livet än "andra" men även aspergare kan ta lärdom och förändra sig själv om vi vill men inte så att man kan ta bort diagnosen. Asperger är en del av iaf min personlighet.

Jag har personligen väldigt svårt för att definiera något som normalt eller onormalt mer än i undantagsfall där det kanske kan finnas en klar definition av vad som är normalt.

T ex så är det normalt att ha en näsa, två ögon, en mun osv och har man inte det så är det ju inte normalt.
I övrigt tror jag det är bättre att använda ord som "vanligt" eller "fungerar" "fungerar inte". Det beskriver också bättre vad det handlar om.

För hur skulle vi klara av att entydigt definiera begreppet "normalt" i något sammanhang?
Nån har sagt: Alla är normala tills man lär känna dom".
Stämmer skrämmande väl .....

Samma med begreppet NT eller icke-NT
Vad farao är det och vem har mandat att avgöra vem som är det ena eller det andra?
Personligen har jag inte ännu träffat någon som passar in på det som jag tror avses med NT, jag har heller aldrig träffat någon jag skulle använda begreppet normal på.

Jag är inte intresserad av om en individ är normal eller inte, det är liksom inte aktuellt om man ska kunna ha kontakt med någon som den unika individ som den personen är. Man möter en människa utifrån vad denne är i just den stunden mötet sker, inte som något som är klassificerat med något epitet eller några bokstäver.

En NT-person kan lika lite definieras entydigt som en AS-person. Alla är individer. Vem vill bli definierad som två bokstäver? Ingen här tror jag, så varför ska vi då göra så med andra?

En lång introduktion till ett möjligt svar på TS:s fråga: är det möjligt att utvecklas och bli normal?

Svar NEJ om det är "normal" du vill bli. För något sådant som "normal" finns inte enligt min uppfattning när det gäller hurdana människor är och beter sig.

Men du kan ju utvecklas till att mogna som människa och till att FUNGERA bättre i de sammanhang du önskar. Och träna på det så pass mycket att det blir invant för dig och inte så energikrävande. Det gäller oss alla, inte bara den som har en AS-diagnos.

De svårigheter, eller egenskaper, som finns i den diagnosen finns hos många människor som inte skulle få diagnos. De är inte unika, det är bara vidden och djupet av svårigheterna som avgör om du har problem som motiverar diagnos, stöd, behandling eller vad som.

Jag ska vara social och gå på träff hos Pemer!

Sitter gärna där och stirrar in i väggen eller så. Psykologen på bup tyckte nämligen att aspergare har ett fyrkantigt tänkesätt. Vad härligt att få ta det bokstavligt. Att bara haka upp sig på ett ord och ta det ur sitt sammanhang. Bara för att man känner för det. Vara envis och uppfattas som barnslig. Själv tänker jag nog mer som en cirkel; det blir rundgång ibland.

Jag har tappat all lust att vara normal. Nu vill jag vara mig själv. Jag utvecklas i den riktningen. Det borde väl för övrigt vara målet för psykologer, att få människor att trivas med sig själva! Så länge man inte slår sina skötare eller liknande ( kan inte låta bli), borde det vara att anse som fullt normalt att vara sig själv, aspergare eller inte..

Man kommer någonstans i sin självutveckling bara om man ger fan i att se sig själv som handikappad. Alltså ska man hålla sig på betryggande avstånd från de som pådyvlar oss att vi ingenting kan; pedagoger, kuratorer, socialtanter etc. Gör er av med de hydrorna så långt det är möjligt, det är mitt tips.
Det går att lyfta sig själv i håret.