Inlägget är rätt löst relaterat till AS, det beror hur man läser det. Lägger det här i alla fall. Det blev rätt långt, men kort sagt handlar det om denna artikel och lite tankar över känslomässiga krav mellan människor.

_______________________________________________________________

På den tiden blev Sofia fortfarande rasande varje gång barnens farmor och farfar visade att de inte brydde sig så värst mycket om sina barnbarn. Hon vände på klacken och överlämnade konflikten åt sin man Magnus: Det här får ni reda ut.
Exakt hur hon beklagade sig för honom minns hon inte, men tror säkerligen hon sa saker som ”din jävla morsa” eller ”hur kan hon vara psykolog?”
Det här är några år sedan, och idag har hon resignerat. Det gjorde hon den dag hon insåg att svärföräldrarna aldrig kommer att vara särskilt intresserade av att lära känna sina barnbarn eller på något sätt hjälpa till – vare sig med omsorg, tid eller pengar. Ilskan har förbytts i sorg. Mest för barnens skull.
– Farmor och farfar kommer aldrig att vara med i deras liv, konstaterar Sofia. För min egen del känner jag inget personligt agg över hur svärmor behandlar mig, det hade jag nog kunnat svälja om hon samtidigt varit schyst mot barnen.

I artikeln ”Farmor ratar livets efterrätt” berättar en tvåbarnsmamma om hur svärmodern verkar helt ointresserad av sina barnbarn. Det är kanske lite långsökt att försöka knyta ihop dennes beteende till AS utan att veta något mer om fallet, men det fick mig att fundera lite. Jag vet inte om det är typiskt AS att ha svårt att skaffa sig en känslomässig kontakt med andra människor. Många har svårt att skaffa kontakt överhuvudtaget, så problemet med känslomässig likgiltighet kanske inte inträffar lika ofta.

Det som jag reagerade på i artikeln var egentligen inte att farmor var en bitch, utan att ”Sofia” och många av de som kommenterat på artikeln tar för givet att barn är något som ska vara intressanta och gulliga. Det behöver inte begränsas till barn heller, många människor verkar förvänta sig att en annan människa ska, utöver att finna dem intressanta och njuta av deras sällskap, ha ett känslomässigt band till dem.

Detta bekymrar mig ibland. Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon av mina kompisar dog. Jag gillar att träffa dem, att prata med dem och uppleva saker tillsammans med dem, men jag är väldigt dålig på att definiera vad jag egentligen känner för dem. Jag har tänkt på det rätt många gånger, och många gånger kommit tillbaka till frasen ”You never know what you got till it’s gone”. Jag har intalat mig själv att jag säkert skulle bli jätteledsen om de dog, och att anledningen till att jag inte kan föreställa mig känslan är för att den är så främmande. Men jag är inte övertygad om att det faktiskt är så. Jag kände mig inte särskilt ledsen när min farmor dog för några år sedan, och då intalade jag mig själv att det var för att hon varit sjuk så länge, och redan borta mentalt flera år innan hon dog. Jag kände mig inte heller ledsen när min gamla hund dog i somras. Jag gillade hunden och kelade med den varje dag, men när jag fick höra att hon dött hade det samma inverkan på mig som om någon hade sagt att de tagit med hunden på en promenad. Ibland har jag kunnat registerar en kort ångest vid tanken att jag aldrig får se henne igen, men annars... inget. Tanken på att jag inte skulle känna något vid en väns bortgång är bisarr och lite skrämmande.

På så sätt kan jag relatera till farmodern i artikeln. Ifall jag kan spendera 3 år tillsammans med en människa utan att riktigt veta ifall jag gillar dem, så kan jag inte ta för givet att alla mor- eller farföräldrar har ett inbyggt program som säger till dem att älska sina barnbarn. Skillnaden är väl att de biologiska drifterna i oss gör att vi på sätt och vis är programmerade till att älska vår familj, men även om biologin lägger ut grunderna för dessa förhållanden så tror jag att psykologin, eller den sociala faktorn, kalla det vad ni vill – är åtminstonde lika viktig.

Citat från artikeln:

”Så här beskriver Sofia sina svärföräldrar: Maude, 73, har varit psykoterapeut och öppnade på senare år en egen mottagning. Sven, 75, har arbetat som advokat med inriktning på affärsjuridik. Som pensionärer reser de mycket, ser utställningar och går på bio och teater. Sofia sammanfattar deras aktiva liv med att ”det är bara vuxengrejer som gäller” och hon har inte hört svärföräldrarna undra över barnbarnens älsklingsmat. De kan missa presenter till deras födelsedagar och klagar aldrig på att det var alldeles för länge sedan de fick träffa dem.”

Jag förstår att för majoriteten av befolkningen så kommer det sig naturligt att söka känslomässig kontakt och nya meningsfulla relationer. Det är en betydande del i deras liv att umgås överhuvudtaget. Även människor som inte är beroende av ett socialt nätverk för karriären eller säkerhetens skull verkar inte kunna vara lyckliga ifall de är helt ensamma. Jag tror att de flesta människor därför antar att andra människor inte kan vara lyckliga ensamma. Ifall man tror på detta antagande förefaller det antagligen väldigt avvikande att själv medvetet välja bort en chans till en vacker och meningsfull relation innan den ens startat. Är detta vad som hände mellan Sofias familj och svärföräldrarna?

”Sofia” verkar uppleva situationen som att barnen bestjäls något. Artikeln nämner inte om farföräldrarna behandlar barnen dåligt utöver sin likgiltighet inför dem, men Sofia tror i alla fall inte att de någonsin kommer vara del i deras liv. Flera av kommentarerna till artikeln säger att hon kräver för mycket av dem, när det gäller barnpassning etc. Jag tycker visserligen inte att man kan kräva att en annan person gör något för sina egna barn, men det verkar ju inte vara det som är grundproblemet.

Utöver att familjen går miste om en praktisk avlastning från farföräldrarna, så ser Sofia orelationen till barnen som något som kommer påverka dem negativt. Den positiva inverkan av äldre förebilder verkar redan vara uppfyllt av morföräldrarna i Sofias fall. Varför skulle barnen sakna något som aldrig fanns till att börja med? Och varför, utöver den biologiska faktorn, ska folk vara så barnkära? Bebisar har väl inte så himla mycket personlighet till att börja med. Är det OK att vara ”mätt” på relationer? Fler relationer = mer tidskrävande. Ifall farföräldrarna anser att de redan har precis tillräckligt med vänner/familj, är det OK för dem att inte vara en del i deras barnbarns liv? En person som vet att den mår bättre av att vara ensam, eller att bara ha ytliga kontakter, kanske gör sig bättre i att hålla sig borta. Jag tycker det verkar jobbigt att upprätthålla relationer där ena parten är ständigt uttråkad.

Som vanligt vet jag inte riktigt hur jag ska avsluta mitt inlägg, men hoppas att någon har någon tanke kring ämnet i alla fall.

Moderator: Ändrade rubriken något för större tydlighet.

AS min absoluta första tanke idag när jag såg artikeln!

Tänker nog i samma banor som du, själv anser jag inte att man måste bara för att man råkar vara släkt.
Men det känns som om nästan alla "vanliga/nt´s/normala" (eller vad man nu vill kalla resten av befolkningen som inte har as eller dyl.) människor tar det förgivet...

Aspkvinna skrev:AS min absoluta första tanke idag när jag såg artikeln!

Hur vanligt är det att aspergare jobbar som psykologer eller psykoterapeuter?

Vi satt o snackade hemma i går kväll. Det talades om semester och då jag hörde att en tur på Hurtigruten gick på typ 15 000kr sa jag att då vill jag mycket hellre ha en ny dator istället för 15 000kr, för min gamla kommer garanterat dö i år av ljudet att döma. Syrran suckade högt och sa "Men du borde ju göra nått ROLIGT! Skaffa KILLE!"

Vadå inskränkt i sitt eget synssätt? Jag har tusan aldrig klagat på hennes översociala sätt och sagt hon borde lära sig hantera datorer bättre, så hon tex kunde ha nytta av sitt musciserande... jag skulle nämligen tycka det vore högst oartigt att uttrycka mig på det viset... Men visst, NT:s är ju så "förstående" jämfört med AS som ju "inte begriper bättre"... *sucka*

MsTibbs skrev:Vadå inskränkt i sitt eget synssätt? Jag har tusan aldrig klagat på hennes översociala sätt och sagt hon borde lära sig hantera datorer bättre, så hon tex kunde ha nytta av sitt musciserande... jag skulle nämligen tycka det vore högst oartigt att uttrycka mig på det viset... Men visst, NT:s är ju så "förstående" jämfört med AS som ju "inte begriper bättre"... *sucka*

Word! WORD! WORD!

MsTibbs skrev:Vi satt o snackade hemma i går kväll. Det talades om semester och då jag hörde att en tur på Hurtigruten gick på typ 15 000kr sa jag att då vill jag mycket hellre ha en ny dator istället för 15 000kr, för min gamla kommer garanterat dö i år av ljudet att döma. Syrran suckade högt och sa "Men du borde ju göra nått ROLIGT! Skaffa KILLE!"

Vadå inskränkt i sitt eget synssätt? Jag har tusan aldrig klagat på hennes översociala sätt och sagt hon borde lära sig hantera datorer bättre, så hon tex kunde ha nytta av sitt musciserande... jag skulle nämligen tycka det vore högst oartigt att uttrycka mig på det viset... Men visst, NT:s är ju så "förstående" jämfört med AS som ju "inte begriper bättre"... *sucka*

o_O

Annars så kan du ju börja med något socialt men excentriskt. Typ pistolskytte.

Proffe Slimp skrev:Annars så kan du ju börja med något socialt men excentriskt. Typ pistolskytte.

Enligt den gamla dagisvitsen är ju det ett bra sätt att träffa nya människor

Åååh. Jag vill börja med pistolskytte. Har planerat att köpa ett snyggt luftgevär och öva, sen uppgradera till ett paintballgevär när jag har råd. *håller andan* Men det ska jag inte börja pladdra om nu.

Men visst, NT:s är ju så "förstående" jämfört med AS som ju "inte begriper bättre"

IAWTQ
Sen finns det ju också typen som är tolerant och mild ända tills de har en dålig dag och överger all sin moral ifall någon skulle våga säga emot dem. De är kanske inte uteslutande NT men irriterande i vilket fall som helst.

Men allvarligt talat. Något krävande svärdotter den där Sofia i artikeln. Jag tycker farmor och farfar verkar helt normala, lyckliga människor som lever livet.

Tidningen SVD skrev: OINTRESSE. Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan svärmor? suckar Sofia som resignerat inför svärföräldrarnas ointresse för sina barnbarn.

Ja, Sofia har fötts krävande och tycks tro att alla människor är lika förtjust i nykläckta dregelpaket och växande barn som hon. Hon har önskningar och ideal. Tror inte hon behöver frukta onda krafters hämndlystnad, ty hon har intet fel gjort förutom att tro att hennes svärföräldrar är defekta för att de inte är tankeläsare och barnintresserade samt socialt kompetenta i barnbarnsfrågor till den grad som passar hennes mall.

Tidningen SVD skrev: – Varför sa ingen att man borde göra research på sina blivande svärföräldrar, säger Sofia och lägger upp ett stort skratt. Jag borde ha kollat upp det där …

Haha, ja alla krävande krångelmaskiner till svärdöttrar borde väl göra research, ungefär som en som ska köpa hund, rasegenskaper, sjukdomshistorik, yadayada. Men det är väl mannen, dvs sonen till denna oengagerade svärmor hon ska leva med och fostra barnen tillsammans med.

Tidningen SVD skrev:
– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.

Okej, det var dåligt av svärmor faktiskt. Men svärfar då?!

Tidningen SVD skrev:
I sina mörka stunder kan Sofia fråga sig vad hon har gjort för att drabbas av en sådan svår svärmor.

Frukta icke, ät frukt!

Jag var inte intresserad av barn innan jag fick barn själv. Är väl fortfarande inte den barnkära typen. "Egna barn och andras ungar." När det gäller djur däremot så är jag hämningslöst intresserad även av andras djur. Man kan säga att jag redan sörjt min egen hunds frånfälle i förväg. När jag klappar henne el ser henne ligga på sidan nöjd och avslappnad så tänker jag hur tomt det ska bli när hon är borta.

Det som slår mig mest när det gäller denna farmor är hennes ohjälpsamhet och oartighet:

Svärföräldrarna ville komma och hälsa på i nästan en vecka på väg till Danmark. Det varlitet väl länge, tyckte både Sofia och hennes man och begränsade besöket till fyra dagar.

När de kom hade Sofia gjort förslag på en inköpslista för att underlätta mathållningen och presenterade en idé för sin svärmor: Kunde inte svärföräldrarna antingen åka och handla eller vara kvar i stugan så de skulle slippa ta med barnen till affären?

Svärmor markerade omedelbart mot sin svärdotter och svarade:

– Jag vill inte bli inblandad i era logistiska problem!

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex ... 243389.svd

Har man bjudit sig själv är väl det minsta man kan göra att hjälpa till det man kan. Klarade de inte av att ta hand om barnen kunde de åkt och handlat. Vad är det för sätt, komma som gäst och sen bara vilja bli uppassade och vägra hjälpa till?

Eller att inte ens vilja hjälpa till med barnpassning när sonen och svärdottern ska få ett till barn:

Nej, inte ens när Magnus och Sofia ber om hjälp kan svärföräldrarna visa att deras familj är viktig. Bara om de inte har någonting annat för sig kan de möjligen tänka sig att ställa upp. För Sofia känns det som om det är på nåder.

– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.

Alltså oavsett hur ointresserad jag var av småbarn, skulle jag inte vara så avog som Sofias svärmor. Om inte annat skulle jag vara angelägen om ett gott förhållande till mitt eget barn.

Fast där kompliceras det av att mannen är typiskt manligt konflikträdd (en orsak till många svärmorsproblem). Eller snarare, han tar hellre en konflikt med sin fru än med sina föräldrar. Det är bättre att hans fru blir ledsen och upprörd än att han själv får obehag med sina föräldrar.

Ja, kanske svärföräldrarna har aspiga drag. Egocentriska är de iaf. Jag har faktiskt undrat själv över om jag är känslokallare än NT. Men jag tycker det viktigaste är hur man behandlar andra. Sina känslor (el brist på känslor) rår man inte över, däremot hur man handlar.

Joosen skrev:många människor verkar förvänta sig att en annan människa ska, utöver att finna dem intressanta och njuta av deras sällskap, ha ett känslomässigt band till dem.

Ja, det är så, man ska enligt många vara på ett särskilt sätt. Beroende på vilken relation man har. Tex farmor, mor, vän, granne osv.

Joosen skrev:Detta bekymrar mig ibland. Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon av mina kompisar dog.

Sådant där funderar jag en hel del på också, har gjort i många år...

Det är okej att reagera lugnt och konstatera med en osynlig axelryckning att en person är död.

I samtal eller sällskap med andra sörjande exempelvis på begravningen bör man då hålla en låg profil och vara tämligen tyst.

"Vad hemskt!" är en lämplig fras att utbrista i överraskad ton till den som meddelar en dödsbudet. Är det en långsamt döende kompis som ligger på sjukhus kan man väl säga typ "Åh, men h*n lider inte längre nu".

I de fall folk ser en när man får ett dödsbud där man är likgiltigt inställd kan man för några sekunder försöka skrynkla ihop pannan, höja ögonbrynen lätt och se bekymrad ut, som om man skulle börja gråta ungefär.

Även om man inombords känner för att rycka på axlarna eller nicka så bör man aldrig inför andra verka totalt likgiltig. Men lugn och fåordig eller rentav tyst är helt okej.

sugrövmanövern flippar och reagerar olämpligt, ett barndomsminne:
Jag kommer ihåg min morfars begravning. Jag var väl i 13-års åldern ungefär. Hade trott att folk skulle gråta, men alla stod tysta och lugna. En gubbe berättade om morfars liv och jag tyckte det lät så sorgligt. Att morfar var död var inte så farligt, vi hade ingen nära relation. Han var alkoholiserad och mådde inte så bra sina sista levnadsår. De vuxna kände troligtvis en lättnad för att han slapp lida. Jag kände mig dock beklämd, tomrummet han lämnade störde mitt ordningssinne.

Plötsligt börjar jag störtböla ohämmat, det var nog mest en ångestattack. Jag var alltså den enda som grät . Och inte lite heller, jag hyperventilerade och skakade.

Jag tror det blev så för att begravningen inte var så som jag föreställt mig, dvs att ett flertal gråter och man kan titta på dessa sörjande och själv hålla sig lugn. Istället stod alla lugna och beskedliga medans jag började minnas morfars goda sidor, tidig barndom där vi hälsat på hos mormor och morfar. Och störa mig på att hans stol framför tvn skulle vara tom och att det störde mitt ordningssinne, min världsbild krackelerade, min verklighetsuppfattning skakades om .

Joosen skrev:Jag kände mig inte särskilt ledsen när min farmor dog för några år sedan, och då intalade jag mig själv att det var för att hon varit sjuk så länge, och redan borta mentalt flera år innan hon dog.

Medans det kanske var så att hon inte var din favoritsläkting, ni kanske inte ens älskade varandra eller annat som gjorde att hennes frånfälle inte spelade så stor roll för dig.

Jag brydde mig inte när min farmor dog, hon var rent elak ibland, särbehandlade sina barn (min pappa och min faster). Faster var hennes favoritbarn och mina kusiner var mycket mer värda i farmors ögon än jag och min bror.

Detta utmärkte sig genom dyra presenter till kusinerna, pengagåvor till kusinerna, som farfar försökte kompensera för ibland när han tyckte orättvisorna var för tydliga. Alltså han gav mig och brorsan pengar då tex till jul. Pengakuverten upphörde att komma när han dog. Detta hade vi skämtat om, alltså att vi visste att det var farfar som gav oss pengar, även fast det stod från farmor och farfar på kuvertet. Jag och brorsan brukade diskutera om hur diskussionen mellan farmor och farfar kunde ha låtit. Kanske:

Farfar: Ska int en ****s onga få nå julklappa?
Farmor: *fnyser*.
Farfar: Men nå pengar då i allefall?
Farmor: Asch, va ska he va bra för, a du få väl ge dem du då om he e se viktit. *Kniper ihop munnen och surar*.

Kunde vara så att jag och brorsan fick varsin pepparkaka och några förtorkade kronljus som legat i en låda på vinden i julklapp av farmor, alltså det var så roliga och värdelösa julklappar att vi skrattade. Att det hade varit bättre att inte ge oss någonting alls. Kusinernas klappar låg mer på tusenlappsnivå om man säger så.

Att hon talade om dem med salig min och kärvänlig röst, att hon från att ha suttit likgiltig eller rentav sur med mig på besök flyger upp till synes personlighetsförändrad och överlycklig från stolen när en av våra kusiner kom in i huset och sådana saker.

Jag tror hon hade AS, jag är säker på att min pappa har det. Kanske var det därför farmor tyckte bättre om min faster, som är social, utåtriktad, "normal" sas.

Joosen skrev:Jag kände mig inte heller ledsen när min gamla hund dog i somras. Jag gillade hunden och kelade med den varje dag, men när jag fick höra att hon dött hade det samma inverkan på mig som om någon hade sagt att de tagit med hunden på en promenad.

Den var ju gammal. Själv har jag en snart tio år gammal katt. Jag ska avliva den, jag tror hon har en infektion i munnen. Detta skulle många tycka är känslokallt.

Men vad jag istället tycker är känslokallt och rentav ondskefullt, det är folk som låter sjuka djur leva och nästan självdö. För att de "älskar sitt djur" och Inte vill skiljas från exempelvis taxen Olga, 16 år som lider av galopperande cancer, saknar tänder, är döv och blind samt sedan 3 år tillbaka har ett varande, kladdigt bensår som inte läker.

Jag har klarat rätt bra när folk har dött. Konstigt nog (för en del) enklare när t.ex. farmor dog ungefär när hon själv tyckte det var nog, än när en bekant dog under ett försvinnande (man vet inte om han tog livet av sig eller mördades).

Jag får mycket existensgrubblerier när någon dör.
Och sörjer "tyst".

Men när mina hundar dog (avlivades p.g.a. åldersrelaterade sjukdomar, några års mellanrum), så blev jag helt förstörd. Jag hade sådana band till speciellt den ena. Jag har fortfarande inte kommit över det.
Jag sörjde dem mest av alla som har dött. Men det anses tydligen mycket konstigt i "normala" kretsar.
Jag tror att det ligger så mycket mer i deras död. Det var jag som skulle bestämma när de skulle dö, jag skulle lugna dem med ungefär "ingen fara" samtidigt som de skulle dö - jag kände det som jag lurade dem, och jag undrade och undrar om jag lät dem dö för tidigt eller för sent och om jag hade gjort några fel mot dem.
Jag grät hysteriskt mycket efteråt.

När en gammal släkting dör så är det inte jag som beslutar exakt när, och det är inte jag som haft hand om den som ett barn. Kanske ligger skillnaden där. T.ex. farmor dog ju t.o.m. när och som hon ville. Pang bom, hjärnblödning innan hon han utveckla allvarlig demens (hon hade lite) och hemma som hon ville.

Angående trådämnet:
Jag vet en liknande situation där en morfar beter sig liknande som den där svärmodern.
Men det är svårare att förstå, då den här personen har sagt hur viktigt det är att man bryr sig om sina släktingar, men nu beter sig helt annorlunda själv mot vad han mässat om i många år.
Angående den där svärmodern, så vet jag för lite om vad som ligger bakom. Oftast är det mer komplicerat än vad den ena "sidan" ger uttryck för.

Bror Duktig skrev: Angående den där svärmodern, så vet jag för lite om vad som ligger bakom. Oftast är det mer komplicerat än vad den ena "sidan" ger uttryck för.

Det är väldigt komplicerat sådant där. Jag tänkte skriva lite om mina mor och farföräldrar från mitt perspektiv som barnbarn. Men jag vet inte hur jag ska skriva för att det inte ska bli en hel bok typ
-------------------------------------------------------------------------------------
För jag har även en massa att säga om min mammas roll som svärdotter och en massa om mina mor och farföräldrar, jag har haft turen att träffa alla fyra också så jag kan jämföra vilka relationer jag haft.

Farfar var min favoritgamling. Rolig, social, snäll. Han satt fö barnvakt till mig när brorsan föddes. Farmor gillade inte mig. Vi blev tidigt ovänner eftersom hon försökte få mig att leka med dockor. Jag tycker dockor är äckliga.

Mormor och morfar träffade jag bara 1-2 gånger per år, de bodde i Finland. Blev mest att mormor gödde oss med mat och jag lekte med mina kusiner när vi var där. Morfar såg man inte så mycket av, han snackade inte så mycket heller. Mormor hade nog fö ADHD, hon brände runt hela tiden, satt aldrig still och kunde inte lyssna i samtal pga att hon började tänka på annat.

Hur som helst, så verkar många släktproblem bero på dålig kommunikation.
När min mor kom hem från BB med min lillebror så var farfars första ord till henne:
- Ha du itte? (Betyder: Har du ätit?).

I helhet betydde hans fråga att hon skulle laga mat åt honom. Åtminstone tolkade min mor det så, och ställde sig och lagade en enkel gröt. Sur och arg. För hon ville bli ompysslad när hon nyligen fött ett barn, inte stå vid spisen. Hon tänkte att han får banne mig bara en gröt, ingen riktig mat. Hehe, hon är inte typen som brusar upp.

Men hur skulle min mansgris till farfar veta det när hon inte sade någonting? Hur skulle min Aspiga pappa veta vad han skulle göra? Han märkte förmodligen inte ens att min mamma var sur.

Hade hon sagt någonting om att hon var trött av att ha fött barn kanske pappa hade gått och köpt pizza, vi bodde alldeles mittemot en pizzeria...

Men istället blev detta en legendarisk historia som min mamma berättar ibland.

Lakrits skrev:

Proffe Slimp skrev:Annars så kan du ju börja med något socialt men excentriskt. Typ pistolskytte.

Enligt den gamla dagisvitsen är ju det ett bra sätt att träffa nya människor

Been there done that...

Joosen skrev:
Är det OK att vara ”mätt” på relationer?

"Att vara MÄTT på relationer" Vilket fyndigt uttryck- det är ju det jag upplever hela tiden att jag lätt blir (alltför) MÄTT på social samvaro. Hungrig igen först efter att jag smält allt, och min "relationssmältning" är lååångsam. Jag norpar det av dig.

MsTibbs skrev:...Syrran suckade högt och sa "Men du borde ju göra nått ROLIGT! Skaffa KILLE!"

Vadå inskränkt i sitt eget synssätt? Jag har tusan aldrig klagat på hennes översociala sätt och sagt hon borde lära sig hantera datorer bättre, så hon tex kunde ha nytta av sitt musciserande...

Jag tror hon utgick från sig själv och HON vill nog gärna ha kille och krama o klämma på denne.
Hon ville väl att du skulle må bra av det hela och hävde ur sig sin åsikt om hur man blir glad, fast alla är ju inte en kopia av henne
Jag kan intyga att killar inte kan göra saker lika snabbt och exakt som en dator kan, å andra sidan kan killar laga mat, det kan inte datorer, ännu.

nano skrev:

MsTibbs skrev:...Syrran suckade högt och sa "Men du borde ju göra nått ROLIGT! Skaffa KILLE!"

Vadå inskränkt i sitt eget synssätt? Jag har tusan aldrig klagat på hennes översociala sätt och sagt hon borde lära sig hantera datorer bättre, så hon tex kunde ha nytta av sitt musciserande...

Jag tror hon utgick från sig själv och HON vill nog gärna ha kille och krama o klämma på denne.
Hon ville väl att du skulle må bra av det hela och hävde ur sig sin åsikt om hur man blir glad, fast alla är ju inte en kopia av henne
Jag kan intyga att killar inte kan göra saker lika snabbt och exakt som en dator kan, å andra sidan kan killar laga mat, det kan inte datorer, ännu.

Killar är trevligt, men antingen har jag tillgång på en, eller inte liksom, orka lägga energi på att tänka på det...

MsTibbs, jag har sagt liknande saker förut: du är klok
Nästan så jag önskar jag gjorde likadant men jag gillar iofs o tänka på tjej.
En typ av tankar jag gillar mycket
Vore iofs roligare att få krama den man tänker på i verkligheten

nano skrev:MsTibbs, jag har sagt liknande saker förut: du är klok
Nästan så jag önskar jag gjorde likadant men jag gillar iofs o tänka på tjej.
En typ av tankar jag gillar mycket
Vore iofs roligare att få krama den man tänker på i verkligheten

Är du singel? *lite ironisk*

jadå jag är singel fast jag har siktet/intresset inställt på någon annan och det lär inte ändras förrän jag vet åtminståne hennes åsikt om mig.
Märkte att hon reggade sig på stayfriends.se eftersom de skickar mail om vilka som reggat sig men jag har inte hört av mig till henne, iaf inte ännu.
Finns en lång story bakom det hela om någon orkar höra någon gång.

Hur man ändrar det där intresset vet jag inte men för min del så måste det vara besvarat intresse för att det ska kunna växa till kärlek.

Nano: Får önska dig lycka till, jag skämtade mest, men det är alltid uppskattat med roliga kommentarer! Lär känna personen på ett vänligt icke-påfluget sätt, så lär det nog märkas med tiden om ni passar!

MsTibbs skrev:

Lakrits skrev:

Proffe Slimp skrev:Annars så kan du ju börja med något socialt men excentriskt. Typ pistolskytte.

Enligt den gamla dagisvitsen är ju det ett bra sätt att träffa nya människor

Been there done that...

Så pistol är mesigt för dig? Egyptisk magdans då?

Tack

Medhåll, icke påfluget sätt är min tanke.

Länge sedan man träffade henne, nog för att jag tror hon minns mig men kanske hon inte ens är intresserad av o lära känna mig och hon kan ju vara gift och ha barn och allt möjligt, svårt o veta utan att prata med henne.
Man får se hur hon reagerar.

Har egentligen tänkt säga hej och sedan låta samtalet hamna där det hamnar någon gång när jag råkar träffa henne spontant eftersom en kompis bor i porten tvärs över gatan från henne (kollade i telefonkatalogen för något år sedan).

Tror det kommer att gå bra men om det blir bara en pratstund eller att ett intresse uppstår är ju svårt att veta, minns att jag alltid blev väldigt lugn och avslappnad i henns närvaro.
Tror det där har med feromoner att göra, bara o hoppas på att mina har en lämplig effekt på henne, då kan det i bästa fall bli "ljuv musik" mellan oss tror jag.