Mår skit just nu medan jag väntar på utredning. Jag vet inte än om jag har AS men det är mycket jag känner igen mig i, även ADD. (orkar inte dra allt just nu men ni kan gärna fråga mig.) Jag kommer som senast att vänta till sommaren och jag känner att min situation är ohållbar redan som den är..

Jag har uppåt och nedåtperioder, i mina uppåtperioder är jag mer hårdhudad och tål bättre stressmoment medan när jag är neråt orkar jag inte att ta tag i något och ibland känner jag att jag inte gör ett bra jobb. Jag vet inte hur jag ska förklara detta för mina arbetsgivare, speciellt inte när jag har papper på vad som är fel. Jag vet inte heller vad jag ska säga till mina arbetskamrater när man råkar göra något konstigt eller annorlunda. Jag är rädd för att jag i slutändan kan få sparken (vilket har hänt innan, har svårt att behålla jobb). Finns det någonstans jag jag få stöd med detta mer praktiskt innan utredningen? Finns det något annat än psykolog som jag kan få hjälp utav? Att prata med någon tycker jag bara hjälper för stunden.

Mitt problem är att jag (då tänker jag mest när det gäller arbetsförmedlingen och familjen) kan ge skenet av att jag är starkare elr. "duktigare" än vad jag är. När jag behöver hjälp tas det inte på så stort allvar eller så tror dem att jag kan klara det själv. Hur kan jag få dem att förstå hur svårt arbetslivet är för mig?

Jag bor i en lägenhet med min pojkvän. Vi har båda tajt ekonomi så jag kan inte "luta mig tillbaka" på honom och jag måste även dra in pengar för att vi ska klara oss. När det är motigt känner jag att jag inte har någon ork att jobba. Någon som har några bra råd?

Du är på jobbet för din skull, inte för att göra ett 'bra jobb' eller för att tillfredsställa kapitalets behov. Du är där för att få pengar. Stressa inte upp dig för detta eller för den risk att du skulle få sparken. Resonera inte över detta, tänk inte på det. Planera för hur du skall kunna behålla jobbet med minimal ansträngning och genom att göra så lite som möjligt på jobbet. Det räcker.

Jag vill tillägga att jag minst sagt känner igen mig i din situation.

Själv tillhör jag några av de som ännu inte har känt på stressandet i ett arbete, och kan därför inte ge några bra råd men jag förstår hur det är att leva i stress. Mitt liv tog en kaosartad vändning redan i gymnasiet och jag föll hårdare än någonsin förut. Hur jag klarade mig tillbaks till mitt drömlika tänkande vet jag inte, jag tror jag fann någonting värt att kämpa för. Kan dock inte ge något bättre råd än det ssssm gav, personen är klok. Så ge det ett försök.

Och välkommen hit!

Två saker att notera:
Det är svårt att att sluta oroa sig över att få sparken, men det bör vara lättare att sluta oroa sig för sin ev. nyttighet eller icke-nyttighet på jobbet. Går det inte så får du väl flumma ut lite och försöka använda oron till något konstruktivt (som att komma på nya smarta sätt att maska på).

Jag skrev att du var på jobbet för din egen skull, för lönens skull. Detta behöver givetvis inte stämma då det också kan vara så att du finner stolthet och tillfredsställelse i ditt arbete. Jag fick intrycket att så inte var fallet och utgick, måhända felaktigt, ifrån att lönen var din drivkraft.

Otryggheten är stor för oss som står utom alla former av socialt skyddsnät (både A-kassa och socialbidrag) vi står praktiskt taget på bar backe den dagen allt skiter sig. Men det är ett problem att ta hand om då.

Känner så väl igen det där att i nedåtperioder stressa för att inte göra saker tillräckligt bra. Läste någonstans att det fenomenet att ständigt tänka sig det värsta scenariot kallas för katastrofberedskap. Det kan man få om man råkat illa ut tidigare och det är ett skydd psyket utvecklat för att klara av tillvaron bättre. Åtminstone på kort sikt.

Du skriver att du förlorat tidigare jobb. Ibland verkar det som att det man hela tiden är rädd för ska hända till slut händer. Som en självuppfyllande profetia. Men det kanske har med vidskepelse att göra?
Själv fungerar jag så att jag klarar av väldigt mycket om jag märker att andra tror på mina förmågor. Tvärtom i motsatt fall.

Lycka till med jobbet och sök ett annat om du inte trivs!

Jag blev sjukskriven för depression under tiden min utredning gjordes.
Men de va nått som behövdes, jag har hoppet mellan olika jobb (vilket de längsta tiden va strax över 1 månad) och slav plattser utsatta av soc tills jag inte pallade mer och vart tvungen å gå till psyk.

armagh sniper skrev:Jag blev sjukskriven för depression under tiden min utredning gjordes.
Men de va nått som behövdes, jag har hoppet mellan olika jobb (vilket de längsta tiden va strax över 1 månad) och slav plattser utsatta av soc tills jag inte pallade mer och vart tvungen å gå till psyk.

Hoppas det är bra grejer det blir för dig framöver!

Irationella_värld skrev:Mår skit just nu medan jag väntar på utredning. Jag vet inte än om jag har AS men det är mycket jag känner igen mig i, även ADD. (orkar inte dra allt just nu men ni kan gärna fråga mig.) Jag kommer som senast att vänta till sommaren och jag känner att min situation är ohållbar redan som den är..

Jag känner så väl igen mig i hur det var för mig när jag väntade på utredningen. (Dvs att jag mådde skit, osv...) Förjävligt att det ska vara så långa väntetider, och att vårdgarantin på 3 månader inte gäller...

Jag hade visserligen sjukersättning långt innan, så jag hade inte samma press på mig som du har med ditt jobb. Jag ägnade mycket tid på det här forumet för att lära mig så mycket som möjligt om AS, och se vad jag kunde känna igen mig i, men fick också många bra råd och hjälp att förstå för hur "vanliga" människor fungerar, som hjälpte mig att hitta strategier för att överleva i denna irrationella värld. (Bra nick!)

Irationella_värld skrev:Jag har uppåt och nedåtperioder, i mina uppåtperioder är jag mer hårdhudad och tål bättre stressmoment medan när jag är neråt orkar jag inte att ta tag i något och ibland känner jag att jag inte gör ett bra jobb. Jag vet inte hur jag ska förklara detta för mina arbetsgivare, speciellt inte när jag har papper på vad som är fel.

Kanske (halvtids) sjukskrivning ex vis. pga depression skulle kunna vara lämpligt under dina nedåtperioder?

Irationella_värld skrev:Jag vet inte heller vad jag ska säga till mina arbetskamrater när man råkar göra något konstigt eller annorlunda.

Om du vill lära dig att smälta in bättre, så det inte märks att du är annorlunda, så är ett tips att lära dig mer om AS, skillnaden i hur en med AS "fungerar" jämfört med "vanliga normalstörda", och om du orkar och klarar och vill, försöka bete dig "normalt". Men detta kan givetvis vara svårt, och tar förmodligen lång tid att lära sig (och inte minst: tar mycket på krafterna, då vi måste kompensera med manuell ansträngning för en massa som sker på automatik för andra...)

Annars får du försöka hitta nån stategi som passar dig. Jag spelade lite pajas under en period, och om nån tyckte jag betedde mig knäppt, svarade jag bara lite skämtsam nåt i stil med "jag vet att jag är lite knäpp..." Eller "ursäkta om jag är lite dum i huvudet, men jag förstår faktiskt inte..." För det mesta blev jag accepterad trots att jag var lite "konstig" ibland...

Irationella_värld skrev:Jag är rädd för att jag i slutändan kan få sparken (vilket har hänt innan, har svårt att behålla jobb).

Skulle du kunna prata med din chef? Förklara dina misstankar om AS (om du anser det lämpligt), eller bara prata om symptomen - typ depression, stresskänslighet osv. Tillsammans försöka hitta en lösning så att du får behålla jobbet. (Eftersom jag själv aldrig har klarat ett vanligt jobb, så är jag inte rätt person att ge råd i en sån fråga...)

Irationella_värld skrev:Finns det någonstans jag jag få stöd med detta mer praktiskt innan utredningen? Finns det något annat än psykolog som jag kan få hjälp utav? Att prata med någon tycker jag bara hjälper för stunden.

Viss hjälp kan man ju få med en psykisk diagnos. Det hade jag i flera år innan jag fick min AS-diagnos...

Irationella_värld skrev:Mitt problem är att jag (då tänker jag mest när det gäller arbetsförmedlingen och familjen) kan ge skenet av att jag är starkare elr. "duktigare" än vad jag är. När jag behöver hjälp tas det inte på så stort allvar eller så tror dem att jag kan klara det själv. Hur kan jag få dem att förstå hur svårt arbetslivet är för mig?

Ack så vanligt bland "aspisar" att ge sken av att man klarar mer än man gör... Detta pga den ojämna begåvningsprofilen som personer med AS brukar ha. Folk tror att bara för att man är bra på vissa saker, borde man även klara andra saker, som anses vara "på samma nivå"... Hur man kan få folk att förstå det, vet jag inte... Ibland räcker det inte ens med en diagnos att hänvisa till, om inte personen i fråga vill förstå...

Irationella_värld skrev:Jag bor i en lägenhet med min pojkvän. Vi har båda tajt ekonomi så jag kan inte "luta mig tillbaka" på honom och jag måste även dra in pengar för att vi ska klara oss. När det är motigt känner jag att jag inte har någon ork att jobba. Någon som har några bra råd?

Sjukskrivning?

sssssm skrev:Du är på jobbet för din skull, inte för att göra ett 'bra jobb' eller för att tillfredsställa kapitalets behov. Du är där för att få pengar. Stressa inte upp dig för detta eller för den risk att du skulle få sparken. Resonera inte över detta, tänk i på det. Planera för hur du skall kunna behålla jobbet med minimal ansträngning och genom att göra så lite som möjligt på jobbet. Det räcker..

Tack för alla intelligenta svar! Det värmer gott

Saken är att jag jobbar med människor. På ett gruppboende för autister med förståndshandikapp. jag är lite orolig för hur reaktionerna skulle bli om mina egna funderingar skulle komma upp till ytan.. Jag trivs väldigt bra med arbetet med våra "brukare", (även om jag starkt ogillar ordet - det låter inte mänskligt) livet är så mycket enklare med dem! Vi arbetar med förtydligande pedagogik, där vi sätter chema med hjälp utav bilder eller ord och det sättet att arbeta på är toppen för mig! Därför känns det lite krasst att måsla på jobbet för då känner jag att det kan gå ut på personen jag jobbar med..

Själv känner jag att min insatts för med sig mest possetiva sidor. Jag har inget behov utav inlärda artigheter eller saker som man ska göra/bete sig i en viss situation tex. att prata utan någon mening med det osv. Jag tror mig känna att dem tycker att det är enkelt att vara med mig för det finns inte mycket annat kring mig som man kan tappa sin fokus på.
Sedan känner jag igen mig i det dem känner på ett sätt som NT(?) inte kan och på så sätt anpassa mig efter dem i stället för (vilket jag tror är vanligt) att "brukaren" får anpassa sig efter mig.

Fast jag har otroligt svårt att förutse oförberedda överaskningar och undvika dem innan dem händer och det känns som om att vi måste kunna det för att vara en säkerhet. Ibland måste vi vara det sinnet som dem saknar. Tror ni i såfall att man kan "lita på mig" i alla lägen? Min trygghet är att vi arbetar i en personalgrupp så jag är aldrig helt ensam och kan alltid ringa till någon.


Och jag har svårt att komma till kärnan! Säg till mig om jag skriver lååånga utläggningar som inte passar in, jag har svårt att se det!

Coolt att du arbetar med hjälp till autister! Det måste ju vara en enorm fördel att själv ha lite av det "tänk" de har! Tufft! Du är en tillgång!

När det gäller jobbet så borde nog din arbetsgivare förstå om du säger att du tyvärr är ganska stresskänslig och/eller nämner att du i (dessa?) perioder kan bli deprimerad. Jag tror att du kan säga så utan att behöva nämna aspergers, om du inte vill det förstås!

weasley skrev:Coolt att du arbetar med hjälp till autister! Det måste ju vara en enorm fördel att själv ha lite av det "tänk" de har! Tufft! Du är en tillgång!

Precis vad jag tänkte...

Irationella_värld skrev:Jag tror mig känna att dem tycker att det är enkelt att vara med mig för det finns inte mycket annat kring mig som man kan tappa sin fokus på.
Sedan känner jag igen mig i det dem känner på ett sätt som NT(?) inte kan och på så sätt anpassa mig efter dem i stället för (vilket jag tror är vanligt) att "brukaren" får anpassa sig efter mig.

"It takes one to know one", som det heter... Du "talar ju deras språk", så om du bara klarar av jobbet utan att må dåligt av stressen, kan jag tänka mig att du är till väldigt stor hjälp för dem, och den som bäst förstår dem...

weasley skrev:Coolt att du arbetar med hjälp till autister! Det måste ju vara en enorm fördel att själv ha lite av det "tänk" de har! Tufft! Du är en tillgång!

Jag tycker att det däremot är lite knasigt att jag bara kan hålla mina "rutiner" på jobbet. Jag vet inte hur jag ska överföra det när jag är hemma!

Psykologin som ett ämne är intressant men att arbeta praktiskt med människor drar jätte mycket energi i från mig. Det hade klart varit mycket lättare med ett självständigt arbete! Nu är det så att antingen arbetar jag och fokuserar bara på det, så får saker komma i andra hand som vänner, familj och hushåll. Eller jobbar jag mindre en period och då tar jag tag i mina diskberg och träffar folk. Många känner sig sårade och tycker inte att jag ger dem tillräckligt med uppmärksamhet. Min pojkvän acpeterar det men det brukar komma komentarer som: -Du säger att du har så mycket att göra men jag klarar av två saker samtidigt, då gör du det med.

Jag läste någonstans om en kvinna som bara i tanken tyckte att det var mäktigt att städa och var tvungen att mentalt förbereda sig i fyra dagar innan städningen bara för att kunna klara av att göra det. Så stort och så mycket energi tar det i från mig. För en "normal" person är det ingenting och får det överstökat på en halvtimme.

Irationella_värld skrev:Jag läste någonstans om en kvinna som bara i tanken tyckte att det var mäktigt att städa och var tvungen att mentalt förbereda sig i fyra dagar innan städningen bara för att kunna klara av att göra det. Så stort och så mycket energi tar det i från mig. För en "normal" person är det ingenting och får det överstökat på en halvtimme.

Jag har oxå skit svårt för städningen, blir helt slut i huvet.
ja har provat boendestöd, men pallar inte ricktigt att de ska komma folk å hålla på. Fast de blev ju saker gjort då

Hej Irrationella värld
Jag känner igen det där med att jobbet tar all ens kraft. Förrut när jag jobbat har jag inte orkat något annat och tappat kontakt med vänner pga det.
Jag fattar inte varför det måste vara så.
Tror jag ska söka mig till halvtidsjobb i fortsättningen.
Mitt förra jobb var ett jobb jag kunde bestämma själv när jag skulle jobba men det funkade inte bra heller. Jag tog på mig för mycket och kände att jag inte kunde släppa jobbet när jag kom hem.

En ide för dig kan ju vara, som tidigare personer skrivit, att prata med din chef om det. Om du inte vill det kanske du kan gå ner i tid lite?