Vad gör man? Hur förklarar man att det inte är så stor skillnad på en bara för att man har diagnos? Om det hade varit okända människor i media eller vad som helst sånt så hade man lättare kunnat ignorera det, eller tänkt att kunskapen säkert blir bättre på längre sikt.

Problemet är att okunskapen är rätt stor och till och med bland släktingar, där många verkar tro att den med diagnos är efterbliven/döende/psykopat/lögnare/tjuv/oberäknelig osv.

Min moster sa en gång att hon minsann kände till folk med syndomet och de var elaka jävlar som slog sina skötare!

På sätt och vis känner jag för att skita i att förklara, att låta folk tro precis vad de vill, men det är svårare när det handlar om folk man ändå måste träffa vid högtider etc. Om de bara förstod bättre så skulle ju vardagen flyta på smidigare för båda parter.

Hur gjorde ni andra? Hur förklarade ni för nära vänner? Jag fick själv diagnos rätt sent så diagnosen är inget som funnits sedan man var barn, även om syndromet i sig säkert varit precis like stort eller begränsat alltid. Om det sen är bättre eller sämre med sen diagnos vet jag inte, för hade man haft dignos sedan barn hade väl släktingar och bekanta behandla en som efterbliven hela livet.

Men samtidigt så vill jag ju inte bråka med folk eller bli sur på dem. De vet ju trots allt inte bättre. De tror sig veta, men de har ofta fel.

Jag brukar försöka förklara för mina vänner. Det verkar som att de i alla fall försöker förstå. De har ju varit mina vänner redan före diagnosen och har accepterat mig som jag är.
Släkten har jag inte så stort samröre med. Skulle nog försöka förklara för dem också så får de väl välja hur de vill ta det. Inskränkta människor finns överallt. Jag skulle nog själv undvika den som har svårt att "fatta" diagnosen.
Du är ju samma människa nu som förut. Skillnaden är att du har en diagnos som kan förklara en del. Ge dem chansen att lära sig nå't. Vill de inte så är det nog inte mycket du kan göra åt det.
Undrar om jag rört till det alltför mycket.

För egen del så har jag ofta blivit bemött av människor som faktiskt frågar om AS och lyssnar till det jag berättar om hur just jag fungerar.
De som dock tycks vara totalt oförmögna att bruka sitt intellekt, ignorerar jag. Jag vet att jag måste träffa dessa människor, men jag gör det med ett snett leende inombords. De bevisar ju bara med allt de "vet", just hur små människor de är och hur begränsad deras värld är.

Jag har alltså vänt det från ett irritationsmoment, till något som roar mig. Jag vet ju något som de (tydligen) aldrig kommer att få grepp om, och på den punkten är min värld mycket rikare än deras.

Nu funkar ju inte det för alla (eller ens någon annan?), och jag är rädd för att du får försöka hitta dina egna vägar.
Ett "råd" jag kan ge är dock att inte slösa för mycket energi på att förklara för sådana människor som den i ditt exempel med: "elaka jävlar som slog sina skötare...". En sådan människa vill inte lyssna och vill inte få sina fördomar grusade.

Lycka till!

baconmuffins skrev:Vad gör man? Hur förklarar man att det inte är så stor skillnad på en bara för att man har diagnos? Om det hade varit okända människor i media eller vad som helst sånt så hade man lättare kunnat ignorera det, eller tänkt att kunskapen säkert blir bättre på längre sikt.

Problemet är att okunskapen är rätt stor och till och med bland släktingar, där många verkar tro att den med diagnos är efterbliven/döende/psykopat/lögnare/tjuv/oberäknelig osv.

Min moster sa en gång att hon minsann kände till folk med syndomet och de var elaka jävlar som slog sina skötare!

Vad har din moster mer för intressanta saker att berätta? Hon kanske vet att alla med AS behöver vårdare och att alla vårdare är trevliga personer?

baconmuffins skrev:På sätt och vis känner jag för att skita i att förklara, att låta folk tro precis vad de vill, men det är svårare när det handlar om folk man ändå måste träffa vid högtider etc. Om de bara förstod bättre så skulle ju vardagen flyta på smidigare för båda parter.

Låter som en utmärkt strategi. Det bästa är att vara både älskad och fruktad. Men kan man bara vara en sak så är det bättre att vara fruktad än älskad, för älskade personer tas oftast för givna.

Ingen idé o försök förklar för döm som ännå int' begrip! Om en person verkar vilja försöka förstå, så kan jag snacka länge. En person där informationen verkar flyga rakt igenom huvudet är det sällan mödan värt att försöka förbättra.

Ett kort svar är "aspergare är enormt olika, har du träffat en enda, har du träffat just EN, inte på långt när alla". Lite spydigt svar, men ändock. Ett kortsvar med glimten i ögat är att AS är lite som "datanörd i kombination med ensamvarg", men att det självklart är en karikatyr och att det varierar. Men just det tror jag de flesta redan förstått, som har lite vidare tankesätt.

MsTibbs skrev:Ingen idé o försök förklar för döm som ännå int' begrip! Om en person verkar vilja försöka förstå, så kan jag snacka länge. En person där informationen verkar flyga rakt igenom huvudet är det sällan mödan värt att försöka förbättra.

Ett kort svar är "aspergare är enormt olika, har du träffat en enda, har du träffat just EN, inte på långt när alla". Lite spydigt svar, men ändock. Ett kortsvar med glimten i ögat är att AS är lite som "datanörd i kombination med ensamvarg", men att det självklart är en karikatyr och att det varierar. Men just det tror jag de flesta redan förstått, som har lite vidare tankesätt.

Jag skulle hellre säga "lite eljest" än "datanörd i kombination med ensamvarg", som inte stämmer på de flesta av de aspisar jag har omkring mig, inklusive mig själv, om jag nu får diagnosen.

Läste en gång att ett observandum gällande npf var om man var tvungen att säga till någon gång efter annan att Det borde du ju veta, det vet ju alla och liknande. Om man träffar nån som inte vet vad AS kan man ju dra till med det, att ASet är det där du inte begriper dig på hos mig...

Skojar mest. Har feber och är ännu knepigare än annars, antar jag.

alfapetsmamma: Jag tycker begreppet "eljest" är obehagligt, som om man försöker förfina/tala tyst istället för att säga som det är. Dessutom så specificerar inte det alls, en person med downs, en psykopat, en religiös fanatiker eller en hjärnskadad skulle ju också i viss mån kunna beskrivas som "litet eljest". Tydliga och beskrivande korta meningar mottages gärna.

- Inget behov att umgås andra jätteofta, trivs bra själv.
- Föredrar ofta fakta framför känslor (faktaböcker framför kärleksromaner).
- Kan tolka saker bokstavligt, missar information "mellan raderna".
- Ser inte automatiskt oskrivna sociala regler.
- Kan ha svårt att "läsa" ansiktsmimik och kroppspråk
- Säger vad vi menar och menar det vi säger. Inte mer, inte mindre.

MsTibbs skrev:alfapetsmamma: Jag tycker begreppet "eljest" är obehagligt, som om man försöker förfina/tala tyst istället för att säga som det är. Dessutom så specificerar inte det alls, en person med downs, en psykopat, en religiös fanatiker eller en hjärnskadad skulle ju också i viss mån kunna beskrivas som "litet eljest". Tydliga och beskrivande korta meningar mottages gärna.

- Inget behov att umgås andra jätteofta, trivs bra själv.
- Föredrar ofta fakta framför känslor (faktaböcker framför kärleksromaner).
- Kan tolka saker bokstavligt, missar information "mellan raderna".
- Ser inte automatiskt oskrivna sociala regler.
- Kan ha svårt att "läsa" ansiktsmimik och kroppspråk
- Säger vad vi menar och menar det vi säger. Inte mer, inte mindre.

Jojo. Du har rätt. Men för min del får man hellre säga udda eller eljest, även om det är missvisande, än generalisera på ett sätt som inte stämmer för mig. Gällande MIG alltså, eller mina ungar. Vad andra skulle välja är deras sak. Men i sak har du rätt.

Kanske ska tillägga att jag egentligen skiter i vilket för egen del. Tycker folk jag är konstig så varsågoda, tycker de jag är udda fast mestadels på ett för dem positivt sätt, desto bättre. Jag orkar liksom inte bry mig så mycket om de tror mitt sätt härrör från nåt medfött alternativkablage och vad det innebär eller tror nåt annat. Har liksom nog som det är.

MsTibbs skrev:alfapetsmamma: Jag tycker begreppet "eljest" är obehagligt, som om man försöker förfina/tala tyst istället för att säga som det är. Dessutom så specificerar inte det alls, en person med downs, en psykopat, en religiös fanatiker eller en hjärnskadad skulle ju också i viss mån kunna beskrivas som "litet eljest". Tydliga och beskrivande korta meningar mottages gärna.

- Inget behov att umgås andra jätteofta, trivs bra själv.
- Föredrar ofta fakta framför känslor (faktaböcker framför kärleksromaner).
- Kan tolka saker bokstavligt, missar information "mellan raderna".
- Ser inte automatiskt oskrivna sociala regler.
- Kan ha svårt att "läsa" ansiktsmimik och kroppspråk
- Säger vad vi menar och menar det vi säger. Inte mer, inte mindre.

Trivs bra själv, säger du. Men det kan också vara så att man inte känner att man platsar tillsammans med andra och därför håller sig för sig själv. För att det blir så mycket enklare så.
"Säger vad vi menar och menar det vi säger. Inte mer, inte mindre." När jag såg den meningen så slog det mig en sak. När jag gick i gymnasiet så tyckte lärarna om långa svar. Jag svarade (om jag svarade) med ett rakt svar, utan krusiduller. Kunde aldrig förstå mig på "ordbajsarna" och varför de fick bättre betyg för det.

"Jaha, men det är väl inte så konstigt att du behöver ett syndrom till att förklara det med? SÅ konstig är du inte!"

Hört den?

"Kan du skylla allt på det där syndromet nu?"

....har jag fått höra en hel del.

Pemer skrev:"Kan du skylla allt på det där syndromet nu?"

"Ja", svarar jag då.

Pemer skrev:"Kan du skylla allt på det där syndromet nu?"

....har jag fått höra en hel del.

"Nej. Men nu kan jag ge dig en förklaring som du både borde kunna förstå och acceptera."

Skulle vara mitt svar...

Undrar lite vad sjutton det är för fårskallar (rent ut sagt) som du drabbats av....

alfapetsmamma skrev:Men för min del får man hellre säga udda eller eljest, även om det är missvisande, än generalisera på ett sätt som inte stämmer för mig. Gällande MIG alltså, eller mina ungar.

Jag tänkte på när jag skulle beskriva minegen AS primärt. Generellt stämmer det inte nej, men det gör väl inget kriterie?

MsTibbs skrev:
Jag tänkte på när jag skulle beskriva minegen AS primärt. Generellt stämmer det inte nej, men det gör väl inget kriterie?

Inget kriterium stämmer hundraprocentigt på alla, men alla tre grundkriterierna i symtomtriaden måste nog till, i nån form. Alltså bristande förmåga till kommunikation, social interaktion och "stereotypt beteende".

Fast vi släpper det, jag har feber och orkar inte skriva alls. Fel dag för diskussioner.

Min bror säger att jag är helt normal, inget fel på mig, jag är bara lat och bekväm, jag var ju duktig i skolan så nu borde alla saker funka för mig. Total förnekelse från hans sida, men jag förstår honom, han vill ha en syster som är frisk, som mår bra, det är en stor börda att ha någon sådan i familjen. Vad gör jag när min mamma går bort och utan hennes nära förståelse, men jag har andra släktingar som verkar förstå...

Jag har haft samma problem som baconmuffins, min släkt har behandlat mig som efterbliven trots att jag inte fick diagnos förrän för 2 år sedan, men demärkte redan när jag var lite att jag var annorlunda, lättstyrd, viljelös m.m så de verkar skaffat sig en bild av mig som inte alls stämmer och tror att de känner mig trots att jag bara högst träffat dem en gång om året. Den enda som kommit närmare förutom min den närmaste familj har varit min mormor.
Jäkligt irriterande att bli behandlad som när man var 7, som om det inte skett ngn förändring.

Samma här, typ. En "fördel" som redan dök upp under utredningen var att mina föräldrar slutade skrika och moralisera.

baconmuffins skrev:
Min moster sa en gång att hon minsann kände till folk med syndomet och de var elaka jävlar som slog sina skötare!

Haha, det tyckte jag faktiskt var ett riktigt roligt uttalande. Kanske är det bara jag som är en sjuk och elak jävel här?

Mina syskon har alltid tyckt att jag var lat av mig för jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. Efter en hjärnblödning, ett krossat äktenskap och en dotter med epilepsi och förmodligen även ADHD, Asperger och Tourette tyckte jag att det var dags att få lite förståelse. Men nej, människor vill inte förändra sina relationer. Detta motstånd mot förändringar gäller tyvärr inte bara oss elaka jävlar utan även de andra .

Orkar inte skriva något mer utförligt, men fy fan vad med skit så många av oss har fått. Och med vilken kraft vi borde kunna gå till rätta med samhällets (= våra medmänniskors) människosyn, om vi bara kunde hitta rätt sätt att kanalisera vreden.

Jag har ingen diagnos men allteftersom jag jämför mina tidigare beteenden samt nuvarande beteenden så passar Aspergers allt bättre in i bilden. Jag har påpekat detta för familjen.
Jag hade TUR! Min mamma är helt införstådd i vad det är för nåt och hur det kan yttra sig. "Det går i släkten" fick jag höra samt fick min morfars liv återberättat ur mammas synvinkel. (han var en mycket aspig person) Sen har jag lagt märke till att både mormor och mamma har vissa drag.

Ingen var ju förvånad över mitt lilla utspel iaf...

Kan ju tillägga att "aspighet" är nåt som t.o.m min mormor minns av sin mormor. Kusinen jag träffade nu på julafton har också tydliga tendenser la jag märke till.

imperativ skrev:Jag har ingen diagnos men allteftersom jag jämför mina tidigare beteenden samt nuvarande beteenden så passar Aspergers allt bättre in i bilden. Jag har påpekat detta för familjen.
Jag hade TUR! Min mamma är helt införstådd i vad det är för nåt och hur det kan yttra sig. "Det går i släkten" fick jag höra samt fick min morfars liv återberättat ur mammas synvinkel. (han var en mycket aspig person) Sen har jag lagt märke till att både mormor och mamma har vissa drag.

Ingen var ju förvånad över mitt lilla utspel iaf...

Kan ju tillägga att "aspighet" är nåt som t.o.m min mormor minns av sin mormor. Kusinen jag träffade nu på julafton har också tydliga tendenser la jag märke till.

Spännande! Skulle vara roligt att höra mer! Nu måste jag kuta, ska till tåget till min egen hög med bokstavsberikade men omedvetna därom.

baconmuffins skrev:Vad gör man? Hur förklarar man att det inte är så stor skillnad på en bara för att man har diagnos? Om det hade varit okända människor i media eller vad som helst sånt så hade man lättare kunnat ignorera det, eller tänkt att kunskapen säkert blir bättre på längre sikt.

Problemet är att okunskapen är rätt stor och till och med bland släktingar, där många verkar tro att den med diagnos är efterbliven/döende/psykopat/lögnare/tjuv/oberäknelig osv.

Min moster sa en gång att hon minsann kände till folk med syndomet och de var elaka jävlar som slog sina skötare!

På sätt och vis känner jag för att skita i att förklara, att låta folk tro precis vad de vill, men det är svårare när det handlar om folk man ändå måste träffa vid högtider etc. Om de bara förstod bättre så skulle ju vardagen flyta på smidigare för båda parter.

Hur gjorde ni andra? Hur förklarade ni för nära vänner? Jag fick själv diagnos rätt sent så diagnosen är inget som funnits sedan man var barn, även om syndromet i sig säkert varit precis like stort eller begränsat alltid. Om det sen är bättre eller sämre med sen diagnos vet jag inte, för hade man haft dignos sedan barn hade väl släktingar och bekanta behandla en som efterbliven hela livet.

Men samtidigt så vill jag ju inte bråka med folk eller bli sur på dem. De vet ju trots allt inte bättre. De tror sig veta, men de har ofta fel.

Jag pratade med hela släkten och med kompisarna. Fast jag delade upp det hela så att när det gällde kompisarna tog jag en och en. När det gällde släkten tog jag kusin/syskonvis. Det har gått hur bra som helst. Men det kan bero på att vår släkt redan har en liten tjej med Down´s syndrom.Fördelen för henne är att hennes handikapp syns...det gör inte mitt. Inget förvånar dem riktigt på det området.

Nackdelen med det hela är att min familj glömmer bort att jag faktiskt har två handikapp och ställer allt för ofta för höga krav på mig. Men då säger jag ifrån. Mamma tycker tex att det är jag som ska försöka ändra på mig i olika situationer. Kan du inte försöka tänka mer på detta blabla. Det är bara det att jag måste försöka med saker 100ggr mer än vad de någonsin behöver försöka. Och eftersom de klassas som "elitmänniskor", högsta betyg i allt etc. anser jag att det faktiskt är enklare för dem att anpassa sig efter mig än tvärtom. Jag försöker hela tiden anpassa mig till dem efter bästa förmåga, men det tar ofta tvärstopp och slutar med bråk istället. Men jag tror att jag har fått mamma att förstå situationen bättre. Att det faktiskt är hon som måste förändra sig mot mig istället för tvärtom. Jag förändrar mig & försöker så mkt jag kan men när det inte går måste kompensationen komma från deras håll. Vilket de mer & mer börjar inse.

Baconmuffins: du kan inte ge boken Aspergers syndrom - och sedan? av Gunilla Gerland till dina släktingar? Eller vägrar de helt & hållet att läsa om det?Eller så kanske du bara ska lägga lite informationshäften i deras hem. När chocken/förnekelsen lagt sig kanske de tycker bättre om att läsa om det istället för att höra dig berätta om det. De kanske tycker det är svårt att ta till sig det muntligt från, & behöver läsa till sig din situation? Ibland tar sådant där lite tid.Lycka till!

imperativ skrev:Jag har ingen diagnos men allteftersom jag jämför mina tidigare beteenden samt nuvarande beteenden så passar Aspergers allt bättre in i bilden. Jag har påpekat detta för familjen.
Jag hade TUR! Min mamma är helt införstådd i vad det är för nåt och hur det kan yttra sig. "Det går i släkten" fick jag höra samt fick min morfars liv återberättat ur mammas synvinkel. (han var en mycket aspig person) Sen har jag lagt märke till att både mormor och mamma har vissa drag.

Ingen var ju förvånad över mitt lilla utspel iaf...

Kan ju tillägga att "aspighet" är nåt som t.o.m min mormor minns av sin mormor. Kusinen jag träffade nu på julafton har också tydliga tendenser la jag märke till.

Ja, alla i min släkt har det säkert också men bara några få diagnosticerade ändå är det bara jag som anses som den konstiga och får ta all skit!! Så okänsliga allihopa, säger saker rakt ut( typiskt asperger) och är elaka man blir jätteledsen och sårad.