alfapetsmamma skrev:man går in i olika "roller", som syskon, vän, kollega osv.

I en eftertanke kan jag säga att jag inte förstod det där. Jag har klart för mig att jag ska vara olika mycket privat med olika människor, och att jag ibland måste överträda gränserna för att informera personer som ska fatta beslut som angår mig. Men jag har ingen som helst upplevelse av att jag spelar olika roller längre, och just de rollerna du nämner förstår jag mig inte på. (Min hjärna säger: Va? Finns sådana?)

Att jag hade så många roller när jag var yngre tror jag berodde på att jag faktiskt spelade teater för att verka imponerande. Någon egen personlighet hade jag knappast alls, men väldigt många teorier om sociala roller.

apkonstapel skrev:

alfapetsmamma skrev:man går in i olika "roller", som syskon, vän, kollega osv.

I en eftertanke kan jag säga att jag inte förstod det där. Jag har klart för mig att jag ska vara olika mycket privat med olika människor, och att jag ibland måste överträda gränserna för att informera personer som ska fatta beslut som angår mig. Men jag har ingen som helst upplevelse av att jag spelar olika roller längre, och just de rollerna du nämner förstår jag mig inte på. (Min hjärna säger: Va? Finns sådana?)

Jag menade kanske inte regelrätta roller eller rent teaterspelande, men vanor och ovanor/interna skämt eller tvärtom formalitet och strikthet//ämnen att ta upp eller absolut inte ta upp/ton i samtal, dvs överlag vänlig eller överlag kort/toleransnivå/öppenhetsgrad osv.

Jag hör på många att de talar med sin mamma, sitt barn, en kollega, en vän och t o m vilken vän, en bekant osv när de talar i telefon, och då inte utifrån det de säger utan hur de säger det och hur de låter, för att de låter som olika personer då.

Vet också med mig att jag har olika såna kluster av beteendemönster som hänger ihop med vad jag har för relation till en person. Kanske inte så tydligt vad jag menar ändå, men bättre förmår jag inte att förklara det just nu.

Jo, det är ganska tydligt. Det är jag som inte kommit ur min kognitiva konflikt här än. ,)

alfapetsmamma skrev:

Alien skrev:
Men det är lättare att umgås med aspergare! Alltså man behöver inte "kompensera", alla är udda och toleranta inför andras "uddaskap".

Jag vet inte om andras tolerans inför eljesthet är det främsta skälet till att det känns lättare. Jag tror- iaf för egen del- att jag inte ens UPPFATTAR vissa som uppfattas som udda av andra som udda för egen del. Därav förståelsen/flytet.

Jag har ju levt större delen av mitt utan att ana hur "konstig" jag var. Jag var normal, det var en del andra som var konstiga! Och de som inte gillade mig var osympatiska typer, helt enkelt. Låter väldigt egocentriskt, för att inte säga egenkärt. Men på senare år har jag minsann fått lära mig att jag inte är "normal" och att det alltså inte är "fel" på omvärlden utan på mig..

Så därför har jag inte "kompenserat" medvetet. Har lärt mig de uttalade reglerna men säkert brutit mot hur många outtalade som helst. Ibland har folk (helt oförklarligt) blivit arga på mig, andra gånger har de säkert tänkt både den ena och det andra utan att jag haft en aning om det.

Så när jag träffade andra aspergare försökte jag se vad som var avvikande hos dem och därmed hos mig. Tyckte mig märka en viss osäkerhet ibland, precis som hos mig, men annars märkte jag ingenting. Det är möjligen i samtalsämnena som det "udda" kommer fram.

Jag är nog precis "som vanligt" när jag träffar andra aspergare, möjligen är jag öppnare. Det är med NT som jag blivit annorlunda, tappat självförtroendet och vaktar på mig själv. Ser jag konstig ut, låter jag konstig, pratar jag för mycket el för litet, etc.

Alien, ibland tänker jag att du, jag samt en del andra bara har varit med människor som saknar ett lite bredare seende att alla ÄR inte lika, alla kan inte ha samma lösning på allt och att det är ok.

Det finns ju olika val vanliga människor kan göra i möte med avvikande personer:

- att möta och se en annorlunda person, se på den när den inte klarar det andra klarar, se när den mår dåligt, kanske ta till destruktiva lösningar och ha problem, tycka det "borde lära sig" inte ta så mycket plats, tala om hur det borde vara och gå i konfrontation. I värsta fall ignorera för att inte beblanda sig med "såna där".

eller

- att möta en person och se den. Tänka hur kunde det bli så här för den här personen och vad kan jag göra för att låta den känna sig lugn i mötet med mig? Finns det något jag kan göra för stötta? Vara öppen för samtal och visa medkännande. Visa mod att våga annolunda är ok inför grupp som inte tycker det när en utsatt inte klarar av det själv.

Ford precis så känner jag. Kan förstå och uppfatta sociala regler, är inte helt bakom. Är nog ganska speciell för det, och känner inte igen mig i många aspergers, i detta att inte kunna tolka eller förstå, men ändå är jag lite halv, har fått atypisk autism som diagnos för det. Jag kan verkligen hålla med dig om det man saknar med aspergers, är nog väldigt spontan i mig själv och det är väl inte många aspergers som är det.

Och precis som du kan jag tycka att umgänget med normala kan bli för intensivt ibland. Finns det fler som mig, som gillar att umgås med båda och har en bra social kompetens? Känns som jag är ovanlig, alla andra verkar rädda och isolerar sig, verkar vara svåra asperger, jag har alltid tänkt sedan tonåren att jag ska göra saker fastän jag har ångest innan och är rädd, det har gjort att jag är mycket modigare nu och får mindre ångest i sociala situationer, jag hade verkligen sådan ångest när jag var yngre, men ju äldre man blir och desto mer man prövar så blir det bättre. Så jag säger bara pröva, se det som en utmaning för dig själv och att det utvecklar dig! Bara man har en vilja så!!

Jag kan se om någon verkar annorlunda, men sen om man pratar med denna och lär känna den känns inte personen som "konstig". Jag tycker att man ska ge alla en chans, att möta en person och se den, en udda person kan ju vara jättefin person. Och jag kan nog se när folk ser på mig som udda, tex stelt ansiktsuttryck, för sen eller ej tillräckligt kraftfull reaktion på något allvarligt, pratar för mycket, avbryter folk m.m Skärper jag mig och tänker på dessa saker kan jag nog tas för en normal person, men ibland är det svårt och jag kan bli så upplivad och inte stoppa mig själv. Aspkvinnan, går håller helt med dig, så täkte jag också, att det var fel på alla andra, jag var ju bara lite blyg och egen inget annat. För mig har det varit tvärtom, tidigare när jag var yngre tänkte jag mycket på hur jag uppförde mig bland andra, nu gör jag inte det och får anstränga mig mer för att tänka på vad jag gör, jag liksom bara släpper loss.

weasley skrev:Jag tycker att man inte har något att förlora men allt att vinna på att gå på en träff.

Antalet träffar på tu man hand med det motsatta könet, av det spontanta slaget, som jag haft är två till antalet och innan tänkte jag precis som weasley skriver men då träffarna blev fullständiga katastrofer (vet än idag inte vad jag gjorde för fel) iochmed att de jag sökte kontakt med aldrig någonsin hörde av sig igen. Förstår inte hur man kan vara så grym ???

Känslan blir då att den s k köttmarknaden är som ett stort slagfält där det endast finns vinnare och förlorare och inget annat. Effekten av att förlora på detta omänskliga sätt (man borde åtminstone kunna få en förklaring till antipatin) gör att man ger upp alla hopp om social utveckling. (Det blir ju svårt om ingen bryr sig !). Jag gav upp för ett antal år sedan och ser inget sätt alls att komma vidare. Enda sättet som jag ser det är att få kunskap om mina fel och brister men det kan ju bara de som nobbat svara på , men DE VÄGRAR JU GÖRA DET !

Så visst finns det förlorare i det sociala spelet.

lettan skrev:Ford precis så känner jag. Kan förstå och uppfatta sociala regler, är inte helt bakom. Är nog ganska speciell för det, och känner inte igen mig i många aspergers, i detta att inte kunna tolka eller förstå, men ändå är jag lite halv, har fått atypisk autism som diagnos för det. Jag kan verkligen hålla med dig om det man saknar med aspergers, är nog väldigt spontan i mig själv och det är väl inte många aspergers som är det.

Rätt intressant det du skriver. Har du aldrig tänkt att aspergare kan känna sig lite utanför och nedtryckta pga avsaknaden av sociala regler?
Är det inte jobbigt att känna sig utanför bland aspergare ? Uppfattning om att aspergare saknar spontanitet tror jag är en total missuppfattning. Ge dem bara tid och försök acceptera deras bristfälliga sociala färdigheter och var försiktig med direkt verbal kritik. Det kan uppfattas som direkt stötande och sårande och vändas inåt som ett djup sår i själen.

lettan skrev:Och precis som du kan jag tycka att umgänget med normala kan bli för intensivt ibland. Finns det fler som mig, som gillar att umgås med båda och har en bra social kompetens?

Även om det kan vara ett mål att kunna umgås med normala så finner jag alltför ofta brister där som gör att jag avstår. Det man saknar är saker som normala gör, men det behöver ju naturligtvis inte behöva vara normala som man umgås med. Ser inget egenvärde i det utan det viktiga är det sociala umgänget där man kan göra sig förstådd i sällskapet och i bästa fall kunna dela glädje och sorg med andra. Om man har bra social kompetens har jag ingen aning om. Det får andra avgöra.

lettan skrev:Känns som jag är ovanlig, alla andra verkar rädda och isolerar sig, verkar vara svåra asperger.

Tråkigt att du känner på det sättet, men jag har själv haft den känslan hela livet. Med åren har det blivit som ett trauma eller komplex. Vad katten är folk rädd för egentligen ?

lettan skrev:Jag har alltid tänkt sedan tonåren att jag ska göra saker fastän jag har ångest innan och är rädd, det har gjort att jag är mycket modigare nu och får mindre ångest i sociala situationer, jag hade verkligen sådan ångest när jag var yngre, men ju äldre man blir och desto mer man prövar så blir det bättre.

Känner också igen mig mycket i detta. När jag var ute i arbetslivet på 90-talet var jag väldigt noga med att dölja min ångest vilket gjorde att jag hamnade utanför det sociala livet. Man ville ju inte bli avslöjad med sin ångest inför arbetskamraterna. På senare år har jag jobbat en del med att försöka förstå att jag inte är ensam med min ångest. Därför extra värdefullt att här få läsa om att det finns andra som har liknande upplevelser.

lettan skrev:Så jag säger bara pröva, se det som en utmaning för dig själv och att det utvecklar dig! Bara man har en vilja så!!

Det är stärkande ord, försöker ta åt mig så mycket som möjligt, även om det finns mängder av hinder på vägen. Tycker man ska det försiktigt och försöka hitta de små stegen som kan göra underverk.

Jag har inte fått några vänner här ännu men det kan bero på de extrema och depressiva tankar jag ger uttryck för här.

Grimuald jag har en ide, jag ser ingen orsak att ses på tu man hand för att hitta någon av motsatt kön.
Fördelen när det är flera närvarande är att man kan observera flera personer på samma gång och sedan prata med dem man råkar vilja prata mer med i princip.

Jag har faktiskt arrangerat en träff en gång själv fast det vart halv katastrof eller halvlyckat beroende på hur man ser på det.
Jag hade via en kontaktsite fått kontakt med 8 pers som lovat att komma till rolambshovsparken och spela krocket.
När jag kommer dit nästan prick på utsatt tid så sitter en enda kille där, börjar prata med honom och inser att detta kan gå käpprätt åt skogen.
Till slut kommer iaf en tjej till och hon har med sig ett eget kubbspel.
Vi sitter o pratar alla tre och försöker göra det bästa av situationen, efter en stund spelar vi spel i runt 1.5 timmar så helt fel blev det iaf inte.

Läser tråden och inser att jag landar i definitionen av vän.
Jag vete tusan vem som är min vän eller hur man uppfattar
det ens...

Så har jag fått några vänner? Tja... kanske det? Bekanta har
jag onekligen fått men vänner. När är man en vän?
Tar det lång eller kort tid? Det finns ju inga mallar liksom
för det. Dessutom vet man ju sällan om folk är en vän.
I nöden prövas vännen heter det... och jag är inte i så stor
nöd så ofta numera.

Oftast när jag tror att jag fått en vän så blir jag besviken
när det senare inte visar sig vara så.

Har dessutom kommit på att jag har nog ytterst höga krav
på en vän. Samma krav ställer jag dessutom på mig själv.

Önskar mig en "vän-test-paket" (innehållande en test jag
kan göra på presumptiva vänner). Det ska spegla ärlighet,
empati, lojalitet samt intentioner...*hehe*

För att testa av folk liksom. Vore behändigt...*s*

Tingeling

lettan skrev:Ford precis så känner jag. Kan förstå och uppfatta sociala regler, är inte helt bakom. Är nog ganska speciell för det, och känner inte igen mig i många aspergers, i detta att inte kunna tolka eller förstå, men ändå är jag lite halv, har fått atypisk autism som diagnos för det. Jag kan verkligen hålla med dig om det man saknar med aspergers, är nog väldigt spontan i mig själv och det är väl inte många aspergers som är det.

Och precis som du kan jag tycka att umgänget med normala kan bli för intensivt ibland. Finns det fler som mig, som gillar att umgås med båda och har en bra social kompetens? Känns som jag är ovanlig, alla andra verkar rädda och isolerar sig, verkar vara svåra asperger,

Jag gillar att umgås både med folk som har As. och med Nt:s men jag har svårt att hitta någon det matchar med, så utbudet är lite klent men ajg jobbar på det. Personkemin är nog mer av betydelse för mig än för gemene man - jag är ganska oflexibel på så sätt och har svårt med ömsesidigheten pga. min As. Har sällan svårt att förstå icke-verbala signaler och brukar inte känna mig malplacerad bland Nt.s jag känner. Känner ofta av hur folk är långt innan andra har gjort det. Som en nära vän sa nyligen; "du är siare". Spontan kan jag vara men det kräver ofta att jag har kontroll i så fall. Jag klarar av att bestämma i flera veckor innan att jag ska träffa någon eller delta i något tex. en As-träff men är ibland nervös någon dag innan om det är något nytt.

nano skrev:Grimuald jag har en ide, jag ser ingen orsak att ses på tu man hand för att hitta någon av motsatt kön.
Fördelen när det är flera närvarande är att man kan observera flera personer på samma gång och sedan prata med dem man råkar vilja prata mer med i princip.

Jag har faktiskt arrangerat en träff en gång själv fast det vart halv katastrof eller halvlyckat beroende på hur man ser på det.
Jag hade via en kontaktsite fått kontakt med 8 pers som lovat att komma till rolambshovsparken och spela krocket.
När jag kommer dit nästan prick på utsatt tid så sitter en enda kille där, börjar prata med honom och inser att detta kan gå käpprätt åt skogen.
Till slut kommer iaf en tjej till och hon har med sig ett eget kubbspel.
Vi sitter o pratar alla tre och försöker göra det bästa av situationen, efter en stund spelar vi spel i runt 1.5 timmar så helt fel blev det iaf inte.

Intressant idé, men det verkar vara ett stort antal berg som man måste ta sig över för att lyckas åstadkomma något sådant. Detta plus den besvikelse man kan få uppleva när folk inte kommer som planerat kan bli svår att leva med. Standardbortförklaringen eller nödlögnen "glömde bort" är inte så lustig att höra. Men det är väl en prioriteringsfråga för alla. Man väljer vilka man vill umgås med. Sen kan man ju faktiskt ha dåligt minne också eller vara tankspridd. Det komplicerar det hela. Man kanske inte ska ha så stora förväntningar överhuvudtaget. Det blir enklare så.

Berg tycker jag inte det var men lite knepigt, jag hade inte mycket aning om vad jag gjorde för jag har inte gjort något liknande förut men jag bara började fråga runt på siten och folk visade sig vara intresserade.
Kanske jag valde en för tidig tid klockan 10:00 på en lördag (tror jag iaf det var).

Finns ju andra sätt, att fråga om folk vill hänga med på en promenad och försöka bli ett tiotal personer, utan att man behöver göra något speciellt eller ens prata med någon om man inte vill eller orkar för stunden.
Tror nästan man kan räkna med att det inte blir som man planerat i vilket fall som helst.

Träffade på några som var på "fotosafari" de fotade mig med tomteluva så en trevlig tjej fick göra det
Och så skulle de fota ett par som kysstes men jag kunde tyvärr inte hjälpa till med det.
Också något man kan arrangera