Många med Asperger har ju svårt att förstå ansiktsuttryck, kroppsspråk m.m
Men jag menar, hur vet man att man har svårt att förstå det?, Man har ju aldrig förstått det, så hur vet man att man inte förstår det? För att veta att man inte förstår, måste man ju ha förstått någon gång, eller?

Jag har suttit och tänkt på det här jätte länge nu, men inte kommit fram till något svar
Hjälp ?

Man kan inse det när personer runt en säger saker som "han såg himla ledsen ut idag" eller "mår du bra? du ser lite hängig ut" eller "man ser verkligen att de trivs ihop".
Jag själv är iaf omedveten om sådana saker mest hela tiden om personerna inte säger något. Verbala undertoner brukar jag fånga upp men allt annat är dolt.

Har ställt mig samma fråga, men inte kommit fram till mer svar än att halten av missförstånd och komplicerade situationer som man kommer ifrån med en frustrerad känsla av att ha missat nåt eller varit helt ur fas måste vara tecken på det där du pratar om.

VAD det är som jag missar, EXAKT, har jag dock inte kommit på. Man kanske borde filmas och göra en instruktionsfilm? DÄR missade jag det höjda ögonbrynet som betyder att det hon sa inte är det hon menade, DÄR missade jag tonhöjdsökningen eller borttittandet eller tittandet på klockan osv. Eller kanske, där missade jag det inte, men jag förstod inte vad det innebar.

Jag brukar känna, eller bara veta, att nån ljuger, men kan för mitt liv inte säga VAD det är som jag känner. Har iofs ADHD och de som har det är ofta väldigt känsliga för vibbar och atmosfär, sägs det iaf.

Däremot är jag helkass på att förstå att folk inte menar ett skvatt med det de säger när de säger Jag ska göra vad jag kan, eller Jag lovar återkomma snarast. När det sen inte händer nåt eller de inte hörs av så blir jag förbannad och kan inte alls förstå att det de sa bara var tomma ord och floskler och att jag förväntas begripa det, jag är ju vuxen och smart på det...

Stort tack för svaren båda två!

alfapetsmamma skrev:Har ställt mig samma fråga, men inte kommit fram till mer svar än att halten av missförstånd och komplicerade situationer som man kommer ifrån med en frustrerad känsla av att ha missat nåt eller varit helt ur fas måste vara tecken på det där du pratar om.

VAD det är som jag missar, EXAKT, har jag dock inte kommit på. Man kanske borde filmas och göra en instruktionsfilm? DÄR missade jag det höjda ögonbrynet som betyder att det hon sa inte är det hon menade, DÄR missade jag tonhöjdsökningen eller borttittandet eller tittandet på klockan osv. Eller kanske, där missade jag det inte, men jag förstod inte vad det innebar.

Jag känner igen det där och i mitt fall kan det bero på att jag är dålig på ögonkontakt. Men det beror delvis också på vem jag pratar med.

alfapetsmamma skrev:Jag brukar känna, eller bara veta, att nån ljuger, men kan för mitt liv inte säga VAD det är som jag känner. Har iofs ADHD och de som har det är ofta väldigt känsliga för vibbar och atmosfär, sägs det iaf.

Been there done that (har inte ADHD men misstänker ibland).

/Barracuber

Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör fel. Folk missförstår mig hela tiden... som idag när jag skulle köpa fika. Jag sa att jag ville ha en kaffe och bulle, jag vet att jag sa det i normalhög ton, men det enda tjejen i kassan ser är att jag håller i en bulle och kollar på mig som om jag vore knäpp. Hon verkade normal mot de som stod före i kön :S.Sen när jag går in i skolan igen med bullen går jag fram till några klasskamrater och kommenterar "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" men på något sätt måste orden förvandlas innan de når deras öron, för femtioelfte gången frågar någon "va?" och jag svär jag blir galen snart på alla som ber mig förklara vad jag menar. Jag hatar att förklara vad jag menar.

När jag förväntar mig ett visst resultat från en viss handling men att det inte blev så, ofta även att något helt obegripligt annat blev resultatet, så kommer jag till insikten att något passerade förbi mig obemärkt. Om detta scenario upprepar sig inom ett visst område så vet jag att det måste vara något jag missar gång på gång och inte förstår.
"Fool me once; shame on you. Fool me twice; shame on me."

Baevern skrev:Många med Asperger har ju svårt att förstå ansiktsuttryck, kroppsspråk m.m
Men jag menar, hur vet man att man har svårt att förstå det?, Man har ju aldrig förstått det, så hur vet man att man inte förstår det? För att veta att man inte förstår, måste man ju ha förstått någon gång, eller?

Jag har suttit och tänkt på det här jätte länge nu, men inte kommit fram till något svar
Hjälp ?

Har man lätt att känna av andras utstrålningar och andra stämningar i ett rum med många människor, kan man även känna det väldigt tydligt när man gjort ngt dumt. Eller sagt ngn groda= dålig eller dum sak i sammanhanget.. Jag kan vid sådana tillfällen må väldigt dåligt av att känna av andras känslor och då förstår jag att åh nej, nu har jag gjort bort mig igen. Man kan även se att andra blir illa berörda. Kanske ngn gör ngn konstig grimas med munnen, eller vänder sig bort från en. Eller överlag tittar "konstigt" på en. Men som sagt kan det vara olika med hur man kan känna av utstrålningar och stämningar, men det var lite vad jag tänkte på när det gällde din fråga.

Joosen skrev:Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör fel. Folk missförstår mig hela tiden... som idag när jag skulle köpa fika. Jag sa att jag ville ha en kaffe och bulle, jag vet att jag sa det i normalhög ton, men det enda tjejen i kassan ser är att jag håller i en bulle och kollar på mig som om jag vore knäpp. Hon verkade normal mot de som stod före i kön :S.Sen när jag går in i skolan igen med bullen går jag fram till några klasskamrater och kommenterar "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" men på något sätt måste orden förvandlas innan de når deras öron, för femtioelfte gången frågar någon "va?" och jag svär jag blir galen snart på alla som ber mig förklara vad jag menar. Jag hatar att förklara vad jag menar.

De kanske har asperger syndrom de med? Vi har ju svårt att förstå olika talesätt. Men ett lite tips kan vara att berätta vad som hände innan. Och avsluta med "Jag fick gå igenom en storm för att få fika". Då får de hela sammanhanget förklarat för sig på en gång. För kommer du bara och säger "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" så kanske de har svårt att följa med vad du syftar på. Du vet ju redan hela sammanhanget för du var med från början till slut. De var inte det. Hoppas det hjälper.

Det är väl när man sagt att man fått gå igenom en storm för o få fika man får frågan vad som hände och man förklarar hela förloppet väl?

...eller som när jag var med två kompisar på Gröne Jägarn härom året och en medelålders kvinna började snacka med först den ene, sedan den andre och såvitt jag såg inte gav mig en enda blick och inte visade något intresse. Nu hade jag redan noterat att hon var rökare och var därför totalt ointresserad av henne, så det gjorde ju inte så mycket.

Nästa gång jag hamnade på samma ställe med samma polare kommer samtalet in på henne och de säger i kör "att inte du höll dig framme, det var ju dig hon var intresserad av"....

NT-koden när det gäller raggning - visa intresse gör man genom att inte visa intresse...

...och det var väl just för att jag inte var intresserad av henne som hon blev det av mig...

De jag varit intresserad av har desto mer sällan uppskattat intresset och besvarat det.

Ska inte orera mer om det delämnet, det finns trådar nog om det, men jag tyckte det var ett relevant exempel i sammanhanget...

Hmm, jag brukar prata med folk oavsett om jag är intresserad av dem.
Första gången jag blev kär gjorde jag iofs just som hon du pratar om, fast jag sade att jag inte gillade några tjejer alls för att folk inte skulle fatta att jag gillade just henne, förmodligen fattade alla utom jag att alla visste vem jag var kär i.
Jag kunde inte sluta o titta på henne stup i kvarten.
Till slut började hon gå förbi min bänk och trumma på den, sedan flyttade vi från staden av en annan anledning.
Undebart o vara kär i henne

Sedan dess har jag inte blivit kär igen, nyfiken men inte kär.

Glimma skrev:

Joosen skrev:Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör fel. Folk missförstår mig hela tiden... som idag när jag skulle köpa fika. Jag sa att jag ville ha en kaffe och bulle, jag vet att jag sa det i normalhög ton, men det enda tjejen i kassan ser är att jag håller i en bulle och kollar på mig som om jag vore knäpp. Hon verkade normal mot de som stod före i kön :S.Sen när jag går in i skolan igen med bullen går jag fram till några klasskamrater och kommenterar "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" men på något sätt måste orden förvandlas innan de når deras öron, för femtioelfte gången frågar någon "va?" och jag svär jag blir galen snart på alla som ber mig förklara vad jag menar. Jag hatar att förklara vad jag menar.

De kanske har asperger syndrom de med? Vi har ju svårt att förstå olika talesätt. Men ett lite tips kan vara att berätta vad som hände innan. Och avsluta med "Jag fick gå igenom en storm för att få fika". Då får de hela sammanhanget förklarat för sig på en gång. För kommer du bara och säger "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" så kanske de har svårt att följa med vad du syftar på. Du vet ju redan hela sammanhanget för du var med från början till slut. De var inte det. Hoppas det hjälper.

Hoppsan, glömde att skriva att det spöregnade och blåste som fan utanför. När jag kom tillbaka in i skolan var jag dyblöt, och "stormen" gick lätt att se från stället de satt på, så jag förväntade mig väl att de skulle förstått att det var den stormen jag menade. Jaja... jag har fick höra igår att andra tycker det är svårt att höra när jag är ironisk. Folk tycker att jag låter helt seriös när jag drar ett skämt eller är ironisk.

En lektion med förklaring efteråt är aldrig fel heller... Igår var jag och en och träffade 2 andra personer. En av dem mådde inte så bra, och verkade nästan lite aggressiv, och stridslysten, så jag tyckte hela situationen var obehaglig. Jag hörde som vanligt bara orden hon sa, och tonfallet hon sa det med. Men så tittade jag ju som vanligt inte så mycket på varken henne eller de andra...

Efteråt förklarade den jag gått dit tillsammans med allt jag missat, typ "såg du inte att hon tittade ner i bordet och skämdes, och kände sig bortgjord för att hon sagt det där?" "Näe..." "Och såg du inte att hon skrattade, drog lite på munnen men försökte verka "purken", bara för att hon har svårt att erkänna att hon haft fel?" När jag avslöjat en fördom hos henne, som inte stämde in på mig... Självklart hade jag inte sett det... Jag blev bara förvirrad över att hon skrattade på slutet, och frågade om hon fick komma och hälsa på mig - hon som tidigare sagt att hon inte tyckte om aspergare, och tvekade på om hon ville bli vän med mig för det... Hon hade bara en dålig dag, så jag ska nog inte behöva vara rädd för henne i fortsättningen, sa den som förklarade det här för mig... Hade inte hon varit med, och förklarat det här, skulle jag nog inte vågat ha nåt mer med den tjejen att göra...

*Jag ser ingenting...*

Sedan jag konfronterat mig själv med att lära mig känslor så har jag också mer och mer kunnat läsa av alla andras känslor mer. Jag kände mig mer eller mindre rädd för andras känslor och nu mera stabil att även hantera andras djupa svåra känslor med att stå kvar.

Ibland är andras djupa känsloutfall dessutom ett förtroende där dom känner sig mindre rädda att visa sin oförmåga och inte hålla en mask.

Jag vågar också mer och mer visa mina egna känslor inför olika situationer.

Förstår oftast olika situationer med att kliva bakåt, tankemässigt, och försöka läsa av helheten, omständigheter, händelser för sällan har det med mig att göra att någon är som dom är utan det är inom dom själva som det pågår ett krig i deras känlsoliv och på så sätt har jag kunnat vara en stabil person till hjälp.

Men oundvikligt är att vara med och man behöver bli berörd och det krävs lite träning men himla skönt när man klarar av det.

Joosen skrev:

Glimma skrev:

Joosen skrev:Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör fel. Folk missförstår mig hela tiden... som idag när jag skulle köpa fika. Jag sa att jag ville ha en kaffe och bulle, jag vet att jag sa det i normalhög ton, men det enda tjejen i kassan ser är att jag håller i en bulle och kollar på mig som om jag vore knäpp. Hon verkade normal mot de som stod före i kön :S.Sen när jag går in i skolan igen med bullen går jag fram till några klasskamrater och kommenterar "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" men på något sätt måste orden förvandlas innan de når deras öron, för femtioelfte gången frågar någon "va?" och jag svär jag blir galen snart på alla som ber mig förklara vad jag menar. Jag hatar att förklara vad jag menar.

De kanske har asperger syndrom de med? Vi har ju svårt att förstå olika talesätt. Men ett lite tips kan vara att berätta vad som hände innan. Och avsluta med "Jag fick gå igenom en storm för att få fika". Då får de hela sammanhanget förklarat för sig på en gång. För kommer du bara och säger "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" så kanske de har svårt att följa med vad du syftar på. Du vet ju redan hela sammanhanget för du var med från början till slut. De var inte det. Hoppas det hjälper.

Hoppsan, glömde att skriva att det spöregnade och blåste som fan utanför. När jag kom tillbaka in i skolan var jag dyblöt, och "stormen" gick lätt att se från stället de satt på, så jag förväntade mig väl att de skulle förstått att det var den stormen jag menade. Jaja... jag har fick höra igår att andra tycker det är svårt att höra när jag är ironisk. Folk tycker att jag låter helt seriös när jag drar ett skämt eller är ironisk.

Haha. Ja då förstår jag! Mina närmaste har ibland svårt att avgöra om jag skämtar eller inte för att jag är för ironisk.

Jag har väldigt svårt för att avgöra om nån är glad, ledsen, arg osv. genom att titta på ansiktsuttryck eller gester. Man SKA veta om nån blir irriterad eller sårad av nåt man säger eller gör. Jag kan helt enkelt inte ta in det. (Kanske till viss del beroende på att jag aldrig nånsin använder mig av sk. "ögonkontakt".) Det underlättar om nån kan göra ett verbalt tillägg; "Nu är jag arg!", bra då när jag vet det kanske jag är mottaglig för nåt budskap vederbörande vill få fram. Att "linda in" nåt med massa onödiga ord för att det ska låta bättre, kan göra att jag missar hela budskapet. Mitt umgänge med mänskligheten går inte på nåt plan på automatik. Jag måste hela tiden koncentrera mig på "vad är det jag ska förstå nu?" Så frågan när man vet om man inte har förstått är intressant. Om jag verkligen inte förstår, är jag väl inte medveten om att det är nåt jag missat? Det blir väldigt mycket missuppfattningar, ständigt, i min lilla tillvaro. Sen är det inte bara att jag inte förstår vad andra försöker säga. Utöver AS har jag antagligen ADHD oxå, och kan ha ett väldigt "överenergiskt" beteende mot folk. Jag använder väldigt mycket ironi, som gör att folk runt omkring mig inte kan avgöra om jag förstått eller inte. Om jag säger att det var 753 människor före mig på apoteket så förstår folk att det är en överdrift. För att uttrycka min irritation. Men nån gång när jag blivit sittande på nåt segt möte, massor med obegripliga termer och fackspråk och helt enkelt inte vill/orkar ta in informationen brukar jag säga "Ja, just det!" Då tror alla att jag är insatt i vad som gäller, och ingen ifrågasätter om jag förstått nåt alls. Så jag har börjat se mer och mer-när jag analyserar mitt eget beteende, att det är nog inte helt lätt att förstå vad jag försöker förmedla heller. Dom runt omkring mig behöver ingen AS diagnos för att bli stående som levande frågetecken runt mig- och jag kan verkligen inte inse att dom inte förstår. Jag håller mig helst för mig själv- det är enklast så.

Jag misstas ofta för social för att jag försöker få alla att vara med, för en tid sedan insåg jag att alla inte nödvändigtvis vill vara med.
Det fick jag bekymmer med.
Jag kan nog gå fram till vem som helst o fråga om deras skostorlek på ett som jag ser det på ett juste sätt.
Aldrig haft en tanke på a att någon kan uppfatta det som jobbigt.

Folk har sagt att jag smörar för tjejerna, jag har bara ingen gräns för vem eller hur man pratar med folk, försöker lära mig det.

Joosen skrev:Jag skulle gärna vilja veta vad jag gör fel. Folk missförstår mig hela tiden... som idag när jag skulle köpa fika. Jag sa att jag ville ha en kaffe och bulle, jag vet att jag sa det i normalhög ton, men det enda tjejen i kassan ser är att jag håller i en bulle och kollar på mig som om jag vore knäpp. Hon verkade normal mot de som stod före i kön :S.Sen när jag går in i skolan igen med bullen går jag fram till några klasskamrater och kommenterar "Jag fick gå igenom en storm för att få fika" men på något sätt måste orden förvandlas innan de når deras öron, för femtioelfte gången frågar någon "va?" och jag svär jag blir galen snart på alla som ber mig förklara vad jag menar. Jag hatar att förklara vad jag menar.

Missförståndet i kassan berodde på att du sa att du ville ha en kaffe och bulle då tolkade hon i kassan det som att du bad henne om att antinget

*hälla upp kaffe och lägga fram en bulle åt dig,

*hälla upp kaffe och visa var bullarna stod

*visa vart du kunde ta kaffe och bulle

*lägga fram en bulle åt dig och visa vart du kunde ta kaffe



OM du istället hade sagt:

-Jag vill ha en kaffe och den här bullen så hade det inte blivit något missförstånd.

Ett litet grammatikfel, helt enkelt. Vet inte hur jag skall kunna förklara det mer i detalj, men jag hoppas ändå att det kan ha varit till viss hjälp, eller att någon annan är bättre på att förklara varför det uppstår ett sådant missförstånd om man uttrycker sig på detta sätt.

Sedan kan man inte begära av någon att den personen skall vara perfekt och aldrig missuppfatta saker, eller själv bli missuppfattad. Även NT:s missförstår varandra och kan i värsta fall såra varandra oavsiktligt ibland.

Problemet för de flesta med vår diagnos är således inte att det uppstår missförstånd, utan snarare att det uppstår för många missförstånd på i vissa fall aldeles för simpla grunder, för att det inte skall sticka ut.

Pemer skrev:NT-koden när det gäller raggning - visa intresse gör man genom att inte visa intresse...

Men så är det väl bara på krogen? Vad gäller kopplingen förhållande-krogen så har jag avskrivit den möjligheten för länge sedan. Fulla partytjejer snarast skrämmer mig. Den som vill veta vad jag menar kan konsultera den där Flashbackstråden där man häcklar vimmelbilder (minns inte vilken hemsida som det i sin tur länkades till, minns dock att den sträckte sig så långt tillbaka som 2002-2001 och bl.a hade pissoirbilder från Bomben XL.)

Hälften av mänskligheten är kvinnor och de finns överallt. Jag kanske är konstig, men en vanlig tjej i jeans och t-shirt är klart sexigare än dom gamla vanliga fågelskrämmorna, om ni ursäktar franskan.

Hur vet jag att jag inte förstår?

- Folk säger saker om personer, sen finner jag att jag är med den personen som de pratade illa om. Oftast finner jag inga fel på personen. Sen är alla andra väldigt: "hahah, hur var det med den människan? samt hånflin... jag menar, de är ju riktigt elaka ibland ju.
- Jag drar en ironisk kommentar och motparten blir förbannad.
- Förmågan att inte kunna läsa folks ointresse.
- Folk drar sig undan och jag vet inte varför.
- Folk ser ut som frågetecken och jag vet inte varför.
- Folk ser ut som utropande frågetecken och jag vet inte varför.
- Folk sänker sin röst mot mig och jag vet inte varför.
- Folk blir likgiltiga mot mig och jag vet inte varför.
- Blir nonchalerad och jag vet inte varför.
- Jag får inga frågor om jag sitter och fikar med en grupp människor.. vet ej varför.

Nåt är ju inte helt rätt i mitt sinne. Eftersom det hela tiden känns och ser så konstigt ut utan att jag vet varför. Jag trivs i människors sällskap men varför tycks jag så sällan "finnas" där??? Jag är ju där ffs!

Överlag så tycker jag folk är dåliga på att svara: "Va?"... istället blir det tyst, då går jag därifrån eller sjunker in i det jag pysslar med eller drar en djup suck och försöker påvisa "vad gjorde jag för fel?". Jag vågar inte fråga någon då det nog tas på ett minst sagt oroande sätt. Jag vill ogärna gå ut med att deklarera att jag nog har en störning i skallen. Särskilt då jag inte kan bekräfta det på officiellt håll.

Ingen har någonsin förklarat varför de drar sig undan. Eftersom jag inte vet, så kan jag inte göra nåt åt detta.
Iofs, lärare/kuratorer/handledare/chefer/föräldrarna säger jag är "tyst" och "distanserad" och "oengagerad" rent allmänt samt "en jävligt smart kille med mycket kunnande i det han gör"... överlag/rent allmänt i vanliga sociala situationer.
Det verkar som att jag rent av inte kan hantera den sociala biten alls och jag har verkliga problem med att visa vad jag vill. Har stora problem med att visa känslor osv. Men allt jag gör blir ju bra och jag skulle gissa mig till att det är just det som gör folk så "konstiga" mot mig.

Jag förstår inte poängen med att stanna kvar om det blir tyst. Måste man verkligen vara tvungen att förklara att du är klar med ditt prat och jag fått svar på det jag undrade över?
Isf, undrar jag: Hur i helvete säger man detta till personen som av nån outgrundlig anledning sitter kvar och tycks "vänta" på att jag ska säga något? Jag blir väldigt nervig när det händer. Jag + nervig + ska säga nåt jag aldrig tänkt tanken på = dömt att misstolkas av den som får ta emot orden.

Jag är rädd för folk är min logiska slutsats. Jag är rädd för att jag upplevs på ett helt annat sätt än vad som är tanken. Jag är rädd eftersom jag inte vet hur människor ska reagera på annorlunda frågor/påståenden relaterade till mitt och andras beteenden. Jag vill ju inte uppfattas som ett riktigt "tröghuvud" i andras ögon bara för jag ställer en grymt "fel" fråga de ALDRIG förväntar sig av en annan människa.

Varför får jag aldrig veta vad folk tycker om mig? Spelar ingen roll vem jag fråga.. får en "blick"... men inget svar. Eller så ljuger de ihop nåt, jag ser när folk ljuger och jag brukar sucka, le lite, höja ett ögonbryn och skaka hånfullt på huvudet. Tror jag försöker visa "Hahah, kul skämt!"


Aj, jag började med en lista... det blev: 600+ ord.

Angående missförståndet vid bullköpet.

Tack Ford!
Polletten trillade ner hos mig också till slut. Men det var endast tack vare din förklaring : Jag vill ha kaffe och den där bullen!

På 38 år har jag inte förstått något så fundamentalt och inte ens insett varför jag skulle kunna missförstås. Då är ändå jag en sådan som märker ord. Pinsamt...

Jag tycker Fords försök till förklaringar låter som aspergska försök att krångla till det. Hans förklaringar är ju uppenbarligen inte ens tillämpliga på den aktuella situationen. Nu spelar det naturligtvis roll hur det aktuella fiket ser ut, men förutsatt Joosen inte hade missat var kaffet står eller något sådant, så förefaller det ha varit ett sådant fik där man tar bröd innan man betalar och kaffe efter att ha betalat, vilket är mycket vanligt. Då är det normalt att hamna i kassan med bröd, men utan kaffe, och då är det inte det minsta konstigt att säga som Joosen gjorde. Det har jag gjort oräkneliga gånger och aldrig haft några problem, så antingen finns det något viktigt som Joosen har missat att berätta eller så var kassörskan konstig eller så var det något helt annat i Joosens beteende som var problemet.

Att säga att man ska just "den här bullen" är väl aspergskt om något. Varför skulle man ens hålla i den om det inte var just den bullen man skulle ha? Det är självklart för alla människor, utom möjligen vissa aspergare.