När känner ni den där känslan av "oj, vad spännande/vackert/oväntat!"?

Jag har märkt att det nog bara är mitt specialintresse som kan få mig att känna så.

I skogen/ute i naturen, promenerandes. Kan bli översköljd av allt det vackra och får rysningar.
Händer även om jag åker tåg, buss, bil, båt, cykel i natursköna omgivningar.

Jag kan känna förundran när jag hör och ser fåglar som sjunger i ett träd, då får jag nästan rysningar, och känner mig glad och tillfreds. Fåglar är ett litet intresse jag har ( gärna kråkor , korpar och koltrastar är vackra ). Minns en tidig morron jag kom hem från stan efter att ha varit ute, då satt en koltrast på ett staket och sjöng, helt underbart !!.

När sommarens allra första dag anländer och man är ledig och vädret är varmt o h härligt och man har en kasse kalla bärs i kylen och kompisar att umgås med . Man tar sin kasse bärs och går ner i hamnen och sätter sig vid vattnet eller så drar man till parken och tittar på folk och slappar bort hela dagen med att lapa sol och dricka bärs då är det inte svårt att förundras över hur härligt livet är .

När jag t ex såg miniserien om Bill Gates så var jag djupt i förundran över hur tungt han går in för vaccination i områden med polio, för uppbyggnad av toaletteter med fokus rengöring osv, vad han faktiskt bryr sig om. Jag har alltid tyckt att han är ett föredöme för unga och världen som helhet. Däremot gav fördjupningen information som passerat förbi...

Jag blir förundran när jag får reda på vem som gjort mycket bra och stora insatser för mindre lyckligt lottade, och i vilken utsträckning - av ren slump och/eller är någon jag känner personligen. Det tycker jag är fett.

Människor som offrar sina liv för andra = Omedelbar "big bang"-förundran.


Tillägg: SÅKLART! När jag gjort/gör musik så blir jag ibland helt religiös... Men det är snäpp nivåer över förundran. Det är närmre SALIG/EUFORISK. Däremot är det någon förundran och "gåshudskänsla när jag hör riktigt bra, stark och tung musik och även korta moment av den.

Naturen, universum och allt.

Spännande eller oväntat: sällan. Man lär sig något nytt och så fortsätter dagen.

Tycker det är roligare med vackra saker. Min systemkamera använder jag som ett slags samlingsverktyg för saker jag finner visuellt tilltalande. Kan vara allt från en husvägg till en himmel via ett festbord med cigarettpaket.

Nästan aldrig människor, dock.

När det är stjärnklart och jag tänker på att samma stjärnor och samma måne lyste över folk på stenåldern.

När Trump vann presidentvalet.

nescio skrev:När Trump vann presidentvalet.

HELT ofattbart sjuk händelse som TACK O LOV är historia. Mycket skev verklig händelse, faktiskt. Kommer aldrig fatta hur det inte kunde förutspås som totalt tvärkört av precis alla människor - oavsett variation inom egenskapsberikad variabel än framställer oss.

Naturen. Den är så mäktig. Den kan få en att le stort och den kan döda en.

Skulle jag ha mer pengar skulle jag skaffa en paramotor och se allt ovanifrån. Ur den synvinkeln skulle nog alla känna förundran.

Alternativt ren skräck.

Oj, typ aldrig. Mina intressen då, kanske. Och mina barn. Inget annat.

Det är nog nästan bara naturen som ger mig sådana upplevelser.

Jag hade faktiskt en sådan upplevelse igår. Jag har matat fåglarna i vinter så det är en plats på gräsmattan där det finns lite frön. Jag gick förbi den platsen och precis när jag gick förbi landade en nötväcka där. De är så små och fina och den satt en halv meter ifrån mig, så jag stannade snabbt och bara stod där och tittade på den. I sådana stunder glömmer jag var jag är och vad jag gör. Jag står bara där en stund och tittar på.

Det händer ofta när jag ser djur, men det är något speciellt med fåglar. Jag tycker om fåglar, de är speciella. Så det är naturen som ger mig sådana upplevelser, djur, fåglar, blommor, insekter, en gyllenröd kvällshimmel och många andra saker.

Aldrig. Oavsett vad man tittar på i den här verkligheten, så om man studerar det tillräckligt noga och bryter ner det så är allt bara samma mönster som upprepar sig i både det stora och det lilla.

Naturen är förundransväckande, tycker jag, och vår lilla planet i det oändligt stora universum. Att det myllrar av liv just här, i miljoners miljoner olika former, och att allt det började med lite grönt "ludd".
Det är en hisnande tanke att vi, efter miljoner år av evolution, idag går här och spanar ut i rymden och undrar om det finns liv på annat håll.

truthseeker skrev:Aldrig. Oavsett vad man tittar på i den här verkligheten, så om man studerar det tillräckligt noga och bryter ner det så är allt bara samma mönster som upprepar sig i både det stora och det lilla.

Just därför bryter jag inte i onödan ner det jag känner förundran inför.

När knopparna börjar svälla på träd och buskar, vattnet i ån dansar fram mellan stenarna. En klar stjärnhimmel får mig alltid att stanna upp och förundras över universums oändlighet. En maskros som mot alla odds har tagit sig upp genom asfalten.