Okej, nu kommer jag vara väldigt ärlig. Jag har haft vänner genom åren, mestadels under skoltiden. Men jag har inga vänner just nu. De vänner jag känt varit väldigt nära, har tyvärr visat sig vara motsatsen.

Trots att man har fått se en bild som ger en "det här en en bra vänskap" Det är såhär det ska vara när man träffar en vän och kan prata om allt. Det är så jag har känt och som jag trodde att det såg ut.

Men jag känner mig väldigt ensam. Det är svårt att få vänner i vuxen ålder. Det finns fortfarande grupperingar på klass återträffar vad jag hört, trots att dessa personer är i 40-50 års åldern och har barn och familj mm. Det jag menar är att man tycker väl att man borde ha växt upp ifrån det där?

När man gick i skolan så träffade man väldigt mycket människor, för att någon kände den och tillslut var man 10 personer som hängde. Jag minns att man var i olika parker och bara pratade och så gick man till centrum.

Men återigen till vänskap, jag tror jag bara saknar att kunna ha en vän och prata om allting så som jag gjorde med de här vännerna jag trodde var mina bästa vänner/väldigt nära vänner.

Du har iaf haft vänner/kompisar som barn. Det hade inte jag. Ständigt utstött utan att förstå varför. Jag hade arbetskamrater som kändes som vänner men när jag kastades ut från arbetslivet förlorade jag även dem.

Det närmaste jag har som liknar vänner är bokcirkeln jag är med i. Vi träffas en gång i månaden. Men inte kan jag prata om allt med dem, den tilliten har jag inte.

Så det bästa jag kan råda dig till är att träffa andra via ett gemensamt intresse.

Jag hade också kompisar som barn, men när jag närmade mig tonåren avstod jag från vänskap. Nu som vuxen skulle jag gärna vilja ha vänner, men jag känner mig oförmögen att skaffa dem. Under skoltiden hade jag mycket att göra och inte så mycket ork till annat. Kanske var det därför jag inte ville ha så många vänner och upplevde det som en belastning när de ville ses efter skoltid. Men nu, när jag är arbetslös, längtar jag efter ett sammanhang.

Giovanni skrev:Jag hade också kompisar som barn, men när jag närmade mig tonåren avstod jag från vänskap. Nu som vuxen skulle jag gärna vilja ha vänner, men jag känner mig oförmögen att skaffa dem. Under skoltiden hade jag mycket att göra och inte så mycket ork till annat. Kanske var det därför jag inte ville ha så många vänner och upplevde det som en belastning när de ville ses efter skoltid. Men nu, när jag är arbetslös, längtar jag efter ett sammanhang.

Gemensamt så är det svårt med att både skaffa och behålla vänner när man har en diagnos. Men jag har erfarenheter av personer som vissa har lätt att klicka med allt och alla medan andra har svårare och det tar tid att klicka med folk för dessa personer.

Alien skrev:Så det bästa jag kan råda dig till är att träffa andra via ett gemensamt intresse.

Jag tror att det är ett bra råd. Det finns många olika saker/intressen och klubbar och föreningar man kan gå med i. Till exempel såg jag den här i tidningen idag, pussel:

https://www.gp.se/livsstil/kotte-pussla ... 6baf0ac059

Och det är ju mycket lättare nu än det var tidigare att hitta olika klubbar och föreningar och andra som delar samma intressen, nu när vi har internet.

Skogkatt skrev:

Alien skrev:Så det bästa jag kan råda dig till är att träffa andra via ett gemensamt intresse.

Jag tror att det är ett bra råd. Det finns många olika saker/intressen och klubbar och föreningar man kan gå med i. Till exempel såg jag den här i tidningen idag, pussel:

https://www.gp.se/livsstil/kotte-pussla ... 6baf0ac059

Och det är ju mycket lättare nu än det var tidigare att hitta olika klubbar och föreningar och andra som delar samma intressen, nu när vi har internet.

Ja så är det nog. Men samtidigt är det svårt att komma in i grupper har jag märkt. Det tar tid.

Jag körde fotboll som yngre och då kanske jag spelade 1-2 år som högst och då kände jag att jag inte hade kommit in i laget. Men de andra hade spelat längre så inte så konstigt.

Jag testade spela igen i ett annat lag många år senare och då var alla jätte snälla första dagen.

Sedan när alla gick hem då försvann den där snäll heten, det var som att ingenting hade hänt eller det var inget märkvärdigt.

Då kände man lite , ska de va såhär? Då insåg jag att okej då kanske det inte är min grej…

Pratglad skrev:Sedan när alla gick hem då försvann den där snäll heten, det var som att ingenting hade hänt eller det var inget märkvärdigt.

Det är så NT-dårar fungerar. De söker ytlig underhållning men saknar djupare intresse för det de gör eller andra människor. Jag har stött på exakt samma fenomen i föreningar. Jag har engagerat mig och lagt ner massor med arbete medan de andra såg det som en stunds förströelse. Man måste hitta en riktig nördig förening där det finns andra på spektrat man kan ha utbyte av.

Ignatius skrev:

Pratglad skrev:Sedan när alla gick hem då försvann den där snäll heten, det var som att ingenting hade hänt eller det var inget märkvärdigt.

Det är så NT-dårar fungerar. De söker ytlig underhållning men saknar djupare intresse för det de gör eller andra människor. Jag har stött på exakt samma fenomen i föreningar. Jag har engagerat mig och lagt ner massor med arbete medan de andra såg det som en stunds förströelse. Man måste hitta en riktig nördig förening där det finns andra på spektrat man kan ha utbyte av.

Jag upplevde liknande saker när jag var yngre, men efter att ha upplevt det länge började jag tänka att jag kanske hade för höga förhoppningar eller var orealistisk. Jag vet inte, jag upplevde om och om igen att de flesta folk antingen var mer ytliga eller inte tog saker på lika stort allvar som jag gjorde. Jag har försökt anpassa mig, försökt inse att det är så de flesta människor är, så är livet, det är normalt och jag måste försöka anpassa mig och göra saker lite annorlunda. Och kanske ha lägre förhoppningar och ibland ta saker och ting på mindre allvar. Man vill ju inte vara irriterande eller konstig eller obehaglig att vara med.

Jag tror jag har ett lite omvänt problem. I kyrkan vi går till är många väldigt vänliga, omtänksamma och sociala. De hjälpte oss massor den period jag mådde som sämst, och även nu vill de gärna träffas och umgås, ta en promenad, fika och prata, mm. De är genuint intresserade.

Men jag är ju inte alls sådär social. Jag är helst hemma ensam och grejar i trädgården eller läser en bok. Jag vill inte förlora de här vännerna, men jag orkar inte vara ens i närheten så social som de är, och skulle någon av dem bli svårt sjuk hade jag troligen inte orkat hjälpa till alls eftersom jag knappt orkar med mitt eget.

Det som ger mig extra dåligt samvete är att de ändå finns där när jag orkar, trots att de borde tycka att jag är en usel vän.

Skogkatt skrev:

Ignatius skrev:

Pratglad skrev:Sedan när alla gick hem då försvann den där snäll heten, det var som att ingenting hade hänt eller det var inget märkvärdigt.

Det är så NT-dårar fungerar. De söker ytlig underhållning men saknar djupare intresse för det de gör eller andra människor. Jag har stött på exakt samma fenomen i föreningar. Jag har engagerat mig och lagt ner massor med arbete medan de andra såg det som en stunds förströelse. Man måste hitta en riktig nördig förening där det finns andra på spektrat man kan ha utbyte av.

Jag upplevde liknande saker när jag var yngre, men efter att ha upplevt det länge började jag tänka att jag kanske hade för höga förhoppningar eller var orealistisk. Jag vet inte, jag upplevde om och om igen att de flesta folk antingen var mer ytliga eller inte tog saker på lika stort allvar som jag gjorde. Jag har försökt anpassa mig, försökt inse att det är så de flesta människor är, så är livet, det är normalt och jag måste försöka anpassa mig och göra saker lite annorlunda. Och kanske ha lägre förhoppningar och ibland ta saker och ting på mindre allvar. Man vill ju inte vara irriterande eller konstig eller obehaglig att vara med.

Jag har gått åt andra hållet. Under massor av år har jag försökt passa in och ansträngt mig för att smälta in i en ytlig social tramstillvaro. Sedan jag fick diagnosen i framskriden ålder struntar jag i det. Jag talar inte längre med folk jag inte har något utbyte av. Det kan gå flera veckor mellan jag säger något. Jag struntar helt i sociala evenemang. Nu ägnar jag mig bara åt mig själv och mina intressen. Jag grämer mig över att så mycket av mitt liv har gått åt att låtsas vara intresserad av rent strunt.

Jag har inte diagnos. Jag har ändå knappt några vänner. Har flyttat runt för mycket. Till slut förlorar man ork att försöka bygga några relationer. På vissa ställen där jag har bott har det funnits ett föreningsliv jag har kunnat delta i. På andra ställen har inte heller det varit en möjlighet.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har inte diagnos. Jag har ändå knappt några vänner. Har flyttat runt för mycket. Till slut förlorar man ork att försöka bygga några relationer. På vissa ställen där jag har bott har det funnits ett föreningsliv jag har kunnat delta i. På andra ställen har inte heller det varit en möjlighet.

Men känner du någon som har en diagnos eller har du känt dig annorlunda eller är du här för att lära dig mer om ämnet? Bara undrar. Kul att veta varför folk är på forumet.

Jag har själv en diagnos och känner att jag kan prata om saker här som folk kan relatera till. Alla kanske inte förstår innebörden av att ha en diagnos men då är det ju superbra att det finns folk här på forumet som kan relatera och förstå sånt.