Mot ljuset

Högt, högt över solar och himlar i brand
ovan bergland och dal, ovan skyar och hav,
bortom gränsen där världarnas ljus slocknar av,
bortom eterns och namnlösa rymdernas land,

min ande, du flyr mot den svindlande höjd
och simmaren lik, yr av sjöarnas svall,
du dig rör genom rummets väldighet all
med osäglig och manlig och brinnande fröjd.

O, fly endast långt ifrån dalarnas skum
att i himlarnas dofter bli renad och hel
och drick som en läkande dryck din del
av det ljuset som fyller omätliga rum!

Från leda och sorger och oro och strid,
dem vi bära som bördor bland töcken och grus,
säll den som kan ila på vingar av ljus
till ängar av hög och evinnerlig frid!

O tankar, som flyga på lärkornas sätt
mot dagningens himmel från fjärmande dal,
allt liv överblickande, tolka de lätt
de stummaste tingens och blommornas tal.

- Dan Andersson

Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort

Längst inne i mitt huvud
är livet skönt och utan slut
och göken gal varenda timma
Jag ligger stilla i en båt
och driver långsamt ut
fast det är dimma

Längst inne i mitt huvud
är allting ofattbart och svårt
och skratten dånar som kanoner
och gräs är mjukt
men sten är hårt
och jorden rymmer millioner

Längst inne i mitt huvud
finns det en tystnad
stor och tung
och tankar som man inte orkar tänka
Längst inne i mitt huvud
är jag alltid ung
och kan se dina ögon blänka

Barbro Lindgren

Jag är inte så hemma när det gäller moderna diktare. Men via TV-programmet Helt lyriskt upptäckte jag Ebba Lindqvist (1908-1995). Först en av de dikter som tonsattes i programmet.

Gåva
Jag vill ge dig en gåva
jag gett till ingen förut.
Så jag ger dig min ensamhet,
den varar till livets slut.

Två dikter som får mig att tänka på hennes uppväxt i det schartaunska Bohuslän med sina fiskelägen:

Nu sitta de gamla i dörrn
Nu sitta de gamla i dörrn och vänta bara på sommar,
tala om sjukdom och nöd, tala om vardagsting.
De ängsla sej för så många ting, men all deras skräck är döden,
snart skall de bli till jord där gräset gror.

Se, deras hjärta är jord som ingenting önskar
mer än värme och ljus där en fattig barndom får gro.
Stundom när solen värmt deras värkande lemmar,
se de sjungande barn och blommande äppelträd

Samhället
Här ligger samhället: hus invid hus,
smala gränder och gator.
Trogen gråsparv i gatans grus
delar sin föda med skator.

Måsar och tärnor kivas som bäst,
allting är lika, dag efter dag,
handelsmän, fiskare och präst.
Lagen är Mose lag.

Messias av Björn Svante Afzelius

Kylan kramar landet som en järnhand;
Dödens stora stillhet känns så nära.
Det faller snö på vandringsmannens hatt;
Han går där som en vålnad denna natt.

Han vandrar genom skoger, över ängar
där nysnön bäddar bolstermjuka sängar.
Han pulsar ensam ifrån hus till hus
och ber till Gud att snart få se ett ljus.

Men mörkrer råder bakom alla fönster
där frostkristaller bildar tusen mönster.
Ur eldstäderna stiger ingen rök;
Det tycks som hela nejden låge död.

Nu andas han med möda och med smärta,
och kylan börjar gripa om hans hjärta.
Han släpper ner sin ränsel vid sin fot
och ger sig av mot nästa svarta skog.

Så ser han upp mot stjärnorna på himlen.
Han snubblar till som gripen av en svindel.

Så lägger han sej sakta ner på rygg,
och drömmen kommer, stor och varm och trygg.

Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar.
I fjärran hörar man varghonorna tjuta.
Mot månens vita skiva syns en örn.
I nysnön ser man spåren från en björn

Jag är en ros i Saron,
en lilja i dalen.

Som en lilja bland törnen,
så är min älskade bland flickor.

Som ett äppelträd bland skogens träd,
så är min vän bland unga män.
Jag längtar att få sitta
i hans skugga,
hans frukt är ljuv i min mun.
Han har fört mig in i vinsalen,
kärleken är hans baner över mig.
Stärk mig med druvkakor,
styrk mig med äpplen,
för jag är sjuk av kärlek!
Hans vänstra arm vilar
under mitt huvud,
hans högra omfamnar mig.
Lova mig, Jerusalems döttrar,
vid markens gaseller och hindar:
Stör inte kärleken, väck den inte
förrän den själv vill.

Ur Höga Visan (bibeln) skriven för ca 3000 år sedan.

Sett från mitt kortsiktiga perspektiv ger det en speciell känsla att tänka på hur människor tänkte och kände för så länge sen.

No enemies

You have no enemies, you say?
Alas! my friend, the boast is poor;
He who has mingled in the fray
Of duty, that the brave endure,
Must have made foes! If you have none,
Small is the work that you have done.
You've hit no traitor on the hip,
You've dashed no cup from perjured lip,
You've never turned the wrong to right,
You've been a coward in the fight.

Charles Mackay

Rainer Maria Rilke

Herbsttag


Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

Det finns flera översättningar. Här en av Malte Persson:

Höstdag


Den som är hemlös nu, skall så förbli.
Den som är ensam nu, skall ensam leva
en lång tid än: skall vaka, läsa, skriva
på långa brev, och rastlöst vandra i
alléerna, när löven börjat driva.
https://www.tumblr.com/maltepersson/129 ... C3%B6stdag

här är en fin dikt från en bok och ur en film

Aedh Wishes For The Cloths Of Heaven
by William Butler Yeates
------------------------------------------------
Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

"Aedh was a Celtic God of Death, one of the children of Lir.
Yeats seems to have used this character in some of his stories along with Ahearne and Michael Robartes and describes him as fire reflected in water" (http://oldpoetry.com/opoem/2676-Willi...)

någon här som vet vad den dikten hamnar om då

manne skrev:någon här som vet vad den dikten hamnar om då

Vad en dikt betyder är upp till läsaren.

atoms skrev:

manne skrev:någon här som vet vad den dikten hamnar om då

Vad en dikt betyder är upp till läsaren.

Okej men jag undrar vad texten handlar om

från den boken

https://www.albertbonniersforlag.se/boc ... 5/pompeji/

Lundgren/Pompeji
Bok av Maja Lundgren

denna dikten tycker jag var så otroligt fin och vacker på latin

hittade en ny och fin dikt i dag..

Nihil durare potest tempore perpetuo
Cum bene Sol nituit redditur Oceano;
Decrescit Phoebe quae modo plena fuit
(Sic) Venerum feritas saepe fit aura levis

Ingenting vara för evigt
som den lysande solen försvinner i oceanen
havet kräver åter
kärleksplågan försvinner för en lätt bris.

manne skrev:

atoms skrev:

manne skrev:någon här som vet vad den dikten hamnar om då

Vad en dikt betyder är upp till läsaren.

Okej men jag undrar vad texten handlar om

Du får försöka leta upp en översättning, testa och fråga Kungliga Biblioteket. Dikten i fråga finns i hans tredje diktsamling, The wind among the reads (1899).

atoms skrev:

manne skrev:

atoms skrev:
Vad en dikt betyder är upp till läsaren.

Okej men jag undrar vad texten handlar om

Du får försöka leta upp en översättning, testa och fråga Kungliga Biblioteket. Dikten i fråga finns i hans tredje diktsamling, The wind among the reads (1899).

så du kan inte översätta den åt mig

"Ångest, ångest är min arvedel" är en dikt av Pär Lagerkvist ur diktsamlingen Ångest (1916).

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

(Ovan version av dikten är hämtad ur urvalssamlingen Valda dikter från 1965.)

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon
en ädelsten
i din hand.

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
In i mitt hjärta
viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.

Margareta Melin

En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Gustaf Fröding