Klartext och ljud?
Altså känner du orden liksom, eller ser du dem framför och utgår ifrån själva orden istället för prylar och sedan sätta ord på det som händer?

(Svårt att försöka få fram mitt tillvägagångssätt, försöker förklara. Jag menar det verkligen, det är skitsvårt att riktigt beskriva tycker jag.)

Händer ofta att jag utgår från rena ord för att sen sätta ordet på en pryl, ni förstår då att om jag inte är helt närvarande (halvsover fast vaken) så kan det bli tokfel och ibland humoristiska missförstånd om jag lyckas "tänka högt". ... Härom dagen kom jag verkligen inte på vad en såndär julelinstallation med 7 lampor?(<---tänkte precis sådär när jag tittade på den) kallas för i folkmun. Hehe, jag klämde ur mig sjulampad sjustake. .. Inte helt lätt för mig ibland.

Händer ibland att jag "spelar upp" tankar i en annorlunda röst beroende på vad det är för tanke. Precis som en berättarröst. Ibland blir det kaos i hjärnan, detta är något jag tydligen har kapacitet att göra UTAN att få några bestående men av. Nämligen att ha en gående berättarröst som berättar situationen som den är, samtidigt ha min egen röst som analyserar berättarrösten och en tredje som går konkret in ibland med en kommentar kring speciella detaljer i omgivningen värda att "lägga märke till" eller så slänger den tredje in en undran om "varför" jag ansåg si och så om det som analysen kom med.

Jösses, vad jobbig jag verkar vara...
Jag måste vara riktigt störd på riktigt ibland.

Chrilleb: Den där känslan som du beskriver får jag varje gång jag går förbi någon på gatan, i skolan, när jag står i kön på Ica eller sitter på en restaurang och jag har den konstant varje gång jag nyttjar kollektivtraffiken (d.v.s flera gånger om dagen).

Jag är alltså helt överspänd och nervig i stort sett varje sekund jag befinner mig på mindre än 2 meters avstånd från en okänd person. Det är för min del klinisk social fobi, jag fick den diagnosen när jag var yngre (och även fick dagliga panikångestattacker), men det var innan de förstod att jag hade AS och jag förstår ju numera att det bara är en sekundär reaktion.

Jag är ganska säker på att anledningen till att jag ständigt känner mig hotad av andra människor är att jag inte har den blekaste aning om hur de kommer att agera. De kan ju faktiskt - rent hypotetiskt - attackera mig helt oprovocerat när som helst, även om det inte är speciellt troligt. Och sedan vet jag ju inte heller exakt vad som kan tänkas provocera någon random person på gatan, även om det i sig inte är något exklusivt AS-problem.

MEN det finns ändå en positiv aspekt av det hela och det är att ingenting kan chocka mig någon längre stund, jag är helt immun mot det. För mig finns det aldrig någon yttre trygghet och just därför kan min trygghet aldrig raseras av yttre faktorer.

Det är annorlunda med djur, de kan jag förutse bättre och de har inga dolda agendor (shit, jag låter ju som Temple Grandin...), så jag skulle nog aldrig vara rädd för ett djur på det här sättet, oavsett vilket. Bortsett från spindlar och silverfiskar då, men de är ju också oförutsägbara, precis som människor.

Och imperativ:
Jag har också en inre voice-over, och det är ju lite olika röster beroende på situation och känslotillstånd men det är iaf en berättarröst som säger mina tankar till mig i realtid i mitt huvud. Kanske låter komplicerat? Ibland kan jag bara sitta och lyssna på den och nästan "slippa" tänka själv, även om det självklart bara är just mina egna tankar.

Fast när jag tänker efter känns det ju ganska stört (och det är faktiskt min berättarröst som talar om det för mig).

imperativ, inte nödvändigtvis störd, bara annorlunda, antar att du inte hade en röst när du var nyfödd även om det inte har med saken att göra.
Kanske du blev olika glad beroende på vad du såg och kände igen

Tänker du i ord om du ska bygga något?

Någon här i tråden infogade en länk till dr Temple Grandin, en autistisk forskare som själv är bildtänkare. Även jag är en utpräglad bildtänkare, kom jag på redan som rätt ung, då det gick upp för mig att de flesta andra människor tydligen tänker i ord, något som jag definitivt inte gjorde. Jag har sett denna avsaknad av ord-tänkande som grunden till mina autistiska problem: jag måste alltid "översätta" det som jag vill säga innan jag kan förmedla det i ord.

Eftersom Temple Grandin liksom jag är en bildtänkare tillika autist, så har jag trott att där föreligger ett samband. Men jag har tvingats inse, att en aspergare per automatik inte är bildtänkare, även om det tycks vara vanligt.

Enligt Grandin finns det tre typer av tänkande, vilka också kan påvisas med data-tomografier, där de tre typerna uppvisar särskilda och unika kopplingar i hjärnan:

Bildtänkande
Mönstertänkande
Ordtänkande

filfras skrev:

Bildtänkande
Mönstertänkande
Ordtänkande

Intressant. Jag kände inte till mönstertänkande förut.
Jag trodde att jag var bildtänkare, men det har inte verkat stämma riktigt när jag jämför med andra, även om det stämmer mer än ordtänket.
Jag är nog mönstertänkare.

Jag brukar säga att jag tänker i delar och proportioner, färger (synestesiaktigt, vilket är till hjälp för mig i tänkande - oftast) och att jag har vad jag kallar "fria tankar" som inte är bilder och inte har ord.

Nu måste jag googla på mönstertänkande. ^_^

Ah intressant

Stämmer väl överens med min tanke om hur det kanske ligger till.
Funderar om det finns ännu fler sätt, man har ju hört talas om känslomänniskor och träffat en som väldigt mycket går efter känsla på allt möjligt (tyckte jag).
Hon mådde till synes oftast bra av det, hon var tekniker och gillade att fixa saker.

Nu har jag pratat med henne, hon ser en massa bilder och alltid i färg.

Fel av mig då

invicta skrev:Jag brukar nog tänka med alla sinnen (visuella "filmer", smaker, ljud, m.m...), men när jag läser eller lyssnar på musik ser jag alltid väldigt detaljerade filmer i huvudet, så antagligen dominerar ändå det visuella.

Apropå bildtänkande, är det någon här som har AS + dyslexi?

Troligtvis.

invicta skrev:Jag läste något för ett tag sedan om att en möjlig orsak till dyslexi skulle vara att man inte har förmågan att tänka i bilder, eller i iaf har stora problem med det. Det vore intressant att veta om det låg något i det?

Kanske. Jag tänker varken i ord eller bilder. Mönstertänkare verkar nog mer nära sanningen.

Mönstertänkare skulle innebära?

nano skrev: imperativ,
Tänker du i ord om du ska bygga något?

Det beror på hur pass avancerat bygget är. Gäller det simpla klossar eller omfattande PLC-programmering med tillhörande Operatörsgränssnitt? Bygga en uppsats om det Hettitiska Riket eller detta inlägg på Aspergerforum?
Om det är nåt jag aldrig tidigare har pysslat med i någon form så blir det tänka "högt", jag pratar helt vanligt i hjärnan och så en och annan bakgrundsröst då. Fast det är ju inte riktigt "röster"... det är nåt djupare, mer instinktivt språk eller något som jag eg inte kan sätta ord på.
Om det är nåt som jag vet hur jag gör blir det mest "tråkigt" eftersom; jag vet ju redan hur jag gör detta *suuuuuck*

Jag känner igen det där som imperativ pratar om. Att man har flera olika röster.
Vad menar du ,nano med att det kanske var olika sinnestillstånd som gjorde det?? Jag är bara nyfiken , hänger inte med i resonemanget.

För mig är det berättarrösten, min egen röst, detaljrösten och ifrågasättarrösten. som en samverkan liksom.

jag ser nog mest i bilder. När jag läste på mellanstadiet och vi skulle kunna vad som var verb, subjektiv osv. så kom jag på att jag kom ihåg allt om jag ritade varje del i olika färger. kanske har nått med detta ämne att göra, jag vet inte.

sanny, jag vet inte vilket inlägg eller vilken mening du refererar till men om du menar om när man var nyfödd så kände man troligen till mammas hjärtslag och lite olika brus kan jag tänka mig.
Möjligt att det uppstår nervbanor pga hörselorganens utsändande av någonting som får hjärnceller att reagera på något sätt och bygga upp banor i någon sorts samverkan mellan andra sinnen, till slut uppstår en tanke.
Är detta korrekt så borde det vara fullt möjligt att skapa verkligt liv i en dator.
Fast jag tror inte vi har ens inärheten av den nödvändiga datorkapaciteten ännu.

Enda gång jag kan påstå att jag har någon form av röst är när jag skriver inlägg på forum eller annan text, pratar jag så säger jag bara orden högt men de utgår fortfarande från bilderna.

Jag tänker primärt i bilder. Det gör mig ingenting och jag skulle inte vilja tänka på något annat sätt, kan även tänka i musik vilket inte är helt konstigt. När jag koncentrerar mig på musik ser jag färger, det är dock ganska svårt att beskriva. Det jobbiga med att primärt tänka i bilder är när man skall förklara, jag måste använda metaforer och det kan bli svårt för andra att förstå. Det gör även att när jag lyssnar på någon så måste jag göra om orden till bilder vilket gör att det kan ta lite längre tid för mig att svara. Det kan bli jobbigt när man möter någon som är rapp i käften, försvårar debatter trots att jag är intresserad av vissa ämnen, det kan få andra att tro man inte förstår eller att man är "långsam", andra kan ta för givet att man inte har något att komma med eller att man inte menar allvar etc. Listan är för lång. Det är drygt och gör att man tröttnar på att överhuvudtaget involvera sig. Jag är en "visual thinker" och "visual learner", det är underbart men gjorde skolan extremt svår. Lärarna, ja.. De hade liksom ingen träning för "oss". Skall dock få tala med en pedagog som är kunnig om inlärningsmetoder för jag skall ju tillbaks till skolan! *Längtar*

Jag har ett superb minne för ljud och bilder. Men är extremt osäker och för tillfället inkapabel till att visa min sanna förmåga. Någonting som följer när man tror att man är värdelös och inkompetent, fast man i själva verket gång på gång bevisat att det finns så mycket mer innanför skalet.

Hur gammal är du?

Jag är 23 år gammal. Har det någon specifik betydelse? Dela med dig.

Nej det har det inte, jag har fått en bild av dig som runt 30 strecket och när du sade "skolan" så tänkte jag - är detta hon som missat 5 år av skolan?
Tänkte så eftersom du sade att du skulle tillbaka till skolan.
Och ordet skolan förknippar jag med ÅK 1-9.

Å andra sidan har jag en kompis som är 36 som går i "skolan" han med fast då läser han iofs på KTH till elektroingejör eller något.
Ordet skolan förknippar jag med delvis slöseri med tid även om jag har mycket trevliga minnen därifrån mestadels.

Det blev mindre slöseri med tid i gymnasiet, där lärde man sig ju iaf saker tyckte jag.

earlydayminer skrev:Jag tänker primärt i bilder. Det gör mig ingenting och jag skulle inte vilja tänka på något annat sätt, kan även tänka i musik vilket inte är helt konstigt. När jag koncentrerar mig på musik ser jag färger, det är dock ganska svårt att beskriva. Det jobbiga med att primärt tänka i bilder är när man skall förklara, jag måste använda metaforer och det kan bli svårt för andra att förstå. Det gör även att när jag lyssnar på någon så måste jag göra om orden till bilder vilket gör att det kan ta lite längre tid för mig att svara. Det kan bli jobbigt när man möter någon som är rapp i käften, försvårar debatter trots att jag är intresserad av vissa ämnen, det kan få andra att tro man inte förstår eller att man är "långsam", andra kan ta för givet att man inte har något att komma med eller att man inte menar allvar etc. Listan är för lång. Det är drygt och gör att man tröttnar på att överhuvudtaget involvera sig. Jag är en "visual thinker" och "visual learner", det är underbart men gjorde skolan extremt svår. Lärarna, ja.. De hade liksom ingen träning för "oss". Skall dock få tala med en pedagog som är kunnig om inlärningsmetoder för jag skall ju tillbaks till skolan! *Längtar*

Jag har ett superb minne för ljud och bilder. Men är extremt osäker och för tillfället inkapabel till att visa min sanna förmåga. Någonting som följer när man tror att man är värdelös och inkompetent, fast man i själva verket gång på gång bevisat att det finns så mycket mer innanför skalet.

Intressant det du nämner om att behöva översätta hört språk till bilder inne i hjärnan innan du fattar vad som sägs. "Den vägen" har jag inte varit medveten om förut att det funkar så för mig även. Jag har i annat sammanhang nämnt att talandet är mödosamt för mig därför att jag måste "skissa" fram talet utifrån mina bildtankar, eftersom jag saknar ordtankar. Och visst - det hela blir ju dubbelt så svårt (och långsamt), eftersom "översättandet" måste ske i båda riktningarna!

Bildtänkande och bildtänkande, förresten... Borde kanske hellre kallas "rumsligt tänkande" eller "3D-tänkande" eller något sådant. Ty så här fungerar mitt eget "bild"-tänkande:

I natt var jag uppe vid 4-blecket av en viss anledning, och tog en titt ut genom söder-fönstret innan jag kröp ned i sängen igen - ty jag förstod av det speciella ljuset att det var månsken. Mycket riktigt så kunde jag se fullmånen rakt i söder men sällsynt högt upp på himlen - nästan i zenit, som jag upplevde det.

Väl i "bingen" låg jag och funderade på varför månen denna natt stod så högt, medan den andra nätter - i exempelvis augusti - kan stå så lågt? Jo, men det var inte så svårt att begripa. Jag såg framför mig den ovala s.k. ekliptikan runt solen. I mitten av december så befinner sig då jorden så gott som i periheliunm tillika vintersolståndet det vill säga på det ställe där jordaxeln lutar maximalt bort från solen. Detta såg jag framför mig, och min egen position på jorden på norra halvklotet på natten, blickande söderut dvs. snett ner i avgrundsrymden (cirka 23 grader nedåt, närmare bestämt). Där fanns nu månen på rakt motsatt sida om solen (eftersom det råkar vara fullmåne), vars bana i princip följer ekliptikans, således "kvar" där "uppe". Ergo högt på himlen! Klart som korvspad.

Allt detta föreställde jag mig i en tredimensionell konstellation. Icke ett enda ord behövde tänkas för att min fråga skulle kunna redas ut. "Bild-tänkande".

Jo, spatialt tänkande.

nano skrev:Nej det har det inte, jag har fått en bild av dig som runt 30 strecket och när du sade "skolan" så tänkte jag - är detta hon som missat 5 år av skolan?
Tänkte så eftersom du sade att du skulle tillbaka till skolan.
Och ordet skolan förknippar jag med ÅK 1-9. ----->>

Jaaahaa! Nej då, jag är allt lite yngre än så och jag säger/skriver skola - en gammal vana. Old habits die hard

filfras skrev:Intressant det du nämner om att behöva översätta hört språk till bilder inne i hjärnan innan du fattar vad som sägs. "Den vägen" har jag inte varit medveten om förut att det funkar så för mig även. Jag har i annat sammanhang nämnt att talandet är mödosamt för mig därför att jag måste "skissa" fram talet utifrån mina bildtankar, eftersom jag saknar ordtankar. Och visst - det hela blir ju dubbelt så svårt (och långsamt), eftersom "översättandet" måste ske i båda riktningarna!

Jag tror ett bra sätt att veta om man använder översättare eller inte är om man gör på samma sätt oavsett vilket språk man pratar. Om man t.ex. är i ett engelsk-språkigt land så måste man om man är en verbal tänkare antingen börja tänka på engelska eller översätta mellan svenska och engelska. Jag översätter aldrig mellan olika verbala språk på ett sådant sätt, utan om jag skriver något på engelska så tänker jag på precis samma sätt, men byter översättare till den engelska istället för den svenska. Det får lustiga konskvenser ibland när jag har en inre mental presentation för något, kan den engelska översättningen men inte den svenska. Händer nog iofs att jag inte har någon översättning ö.h.t. oxå.

Vilse i pannkakan skrev:Jag tänker i bilder. Jag är dessutom bildkonstnär - det säger väl en del. När vi tittar på frågesporter på TV är jag pinsamt långsam med att komma med svar. Många gånger ser jag personen, saken, platsen mm framför mig, men kan inte klämma fram vad det heter ( som ord).

Det är precis samma sak med mig! Jag tycker mycket om musik men jag kan inte dela mitt intresse med någon för då måste man kunna artist/band namn, album och låtnamn för att kunna göra sig förstådd. Jag vet vad jag gillar men kan tex. säga vad mina favoritband heter.