Dödens järnväg
År 1942–43 tvingar japanerna 180 000 asiatiska arbetare och 60 000 allierade krigsfångar att anlägga 415 km järnväg genom djungeln från Bangkok i Siam till Rangoon i Burma. På sträckningen bygger de bland annat en bro över floden Kwai. Misshandel och omänskliga arbetsförhållanden dödar varannan slavarbetare och var fjärde krigsfånge.

Bron över floden Kwai (originaltitel: The Bridge on the River Kwai) är en brittisk dramatisk krigsfilm från 1957 i regi av David Lean, med Alec Guinness i huvudrollen. Filmen var ovanligt lång och följdes snart av ett stort antal filmer med fokus på krigsfångar under andra världskriget. Filmen är inspirerad av en roman med samma titel (originaltitel: Le pont de la rivière Kwai) från 1952 av den franske författaren Pierre Boulle. Filmen nominerades till åtta Oscar och vann sju, bland annat bästa manliga huvudroll för Alec Guinness.

1999 placerade British Film Institute filmen på 11:e plats på sin lista över de 100 bästa brittiska filmerna genom tiderna.

Fem svarta höns, originaltitel A Town Like Alice, amerikansk utgåva The Legacy, är en roman av Nevil Shute, publicerad 1950. Romanen handlar om krigsfångar på en oändlig vandring till ett fångläger i Singapore. Huvudpersonen är en engelsk kvinna, Jean Paget. Hon leder en grupp med svältande kvinnor och barn. En australisk krigsfånge, Joe, hjälper dem genom att stjäla fem svarta höns från japanerna. 1956 utkom en brittisk film "A town like Alice" (svensk titel "Våld i Malaya"). 1982 visades en australisk TV-serie byggd på romanen.

Filmen är baserad på Laurens van der Posts romaner The Seed and the Sower (1963) och The Night of the New Moon (1970) som skildrar hans upplevelser som krigsfånge i Japan under andra världskriget.

Alien skrev:
Det verkade vara värre att hamna i ett japanskt fångläger än i ett tyskt.

By the end of 1941, over 3 million Soviet soldiers had been captured, mostly in large-scale encirclement operations during the German Army's rapid advance. Two-thirds of them had died from starvation, exposure, and disease by early 1942. This is one of the highest sustained death rates for any mass atrocity in history.

Agnes Betty Jeffrey, OAM (14 May 1908 – 13 September 2000) was an Australian writer who wrote about her Second World War nursing experiences in the book White Coolies.

Jeffrey was a nurse in the 2/10th Australian General Hospital during World War II; she was taken captive by the Japanese Imperial Army and interned in the Dutch East Indies. While in the Japanese internment camp on Sumatra, Jeffrey joined the female vocal orchestra.[1] Betty Jeffrey was freed and returned home on October 24, 1945.
---
She later wrote about her experiences in the book White Coolies, which partially inspired the film Paradise Road and the 1955 Australian radio series White Coolies.

Paradise Road is a 1997 Australian war film directed by Bruce Beresford, about a group of English, American, Dutch, and Australian women who are imprisoned by the Japanese in Sumatra during World War II. It stars Glenn Close, Frances McDormand, Pauline Collins, Julianna Margulies, Jennifer Ehle, Cate Blanchett, and Elizabeth Spriggs.
---
At the camp, the women are forced to bow to the Japanese officers and its flag, as well as endure sexual violence, torture, and hard labour despite the brutal living conditions and constant sickness. Some of the women choose to work in a brothel for Japanese officers for better treatment and decent food.

Världens historia 15.2.2024 skrev:Kanoner, kulsprutor och en stor flottbas skulle skydda Singapore mot fiendens angrepp. Men när de japanska styrkorna dundrade fram föll den brittiska kronkolonin snart under trycket.

Premiärminister Winston Churchill var skakad. Det omöjliga hade just inträffat: Japan hade invaderat Singapore.

”Den värsta katastrofen” och ”den största kapitulationen i brittisk historia”, kallade Churchill det bittra nederlaget som bevisade att Singapore inte var den ointagliga fästning som britterna dittills trott.

Spoiler: visa

Kronkolonin låg skyddad bakom tunga kanoner och kulsprutenästen.
---
Området var byggt så att det i händelse av angrepp kunde hålla stånd tillräckligt länge för att brittiska skepp skulle hinna dit från Europa.

Men ingenting kunde stoppa japanerna när de den 31 januari 1942 stod utanför Singapore.

Cirka två månader tidigare hade Japan inlett ett omfattande erövringståg i Sydöstasien och bl.a. invaderat Thailand och Malaysia innan det nu blivit Singapores tur.

De stora brittiska krigsfartygen anfölls och sänktes, och britterna tvingades inse att de hade underskattat japanernas militära styrka.

Den 13 februari telegraferade generallöjtnant Arthur E. Percival till London och bad om tillstånd att kapitulera.

Churchill, som mindre än en månad tidigare deklarerat att han inte ville höra talas om att ge upp, accepterade motvilligt.

Tortyr, tvångsarbete och slumpmässiga avrättningar. De japanska fånglägren var de mest brutala under andra världskriget.

Japanerna var mycket värre än nazisterna när det gällde våld och brutalitet. För västerlänningar i japansk fångenskap låg dödstalen på 27 procent – ca sju gånger högre än i tyska fångläger under andra världskriget.

De många dödsfallen föranleddes av att enligt japansk kultur har någon som kapitulerat förlorat sin heder.

Japanerna föraktade därför sina fångar och i lägren var svält, tortyr och avrättningar, ofta genom halshuggning, en del av vardagen. Ibland tvingades fångarna marschera i dagar utan vatten och mat.

Åren 1942 och 1943 skickades fångar till tvångsarbete vid järnvägen mellan Thailand och Burma.

Främst britter, australiensare och holländare arbetade på sträckan som kallades ”Dödens järnväg”. Ungefär 20 procent av fångarna dog under arbetet.

Världens historia 02.01.12 skrev:Dödsmarschen på Bataan
Omkring 10 000 amerikanska och filippinska krigsfångar dör i april 1942 under en dödsmarsch på Bataanhalvön i Filippinerna.

I sex dagar driver japanerna de utmattade fångarna mot ett fång­läger 100 km bort utan vare sig mat eller dryck. Fångvaktarna ­dödar alla som hamnar på efterkälken eller faller ihop på vägen.
---
Helvetesfartygen
Många allierade krigsfångar skeppas till Japan för tvångsarbete. På fartygen stuvas de ihop i alltför trånga utrymmen. Många dör av törst, värme och ­syrebrist. Skeppen mar­keras inte som fångtransporter; flera sänks därför av allierade ubåtar.

Världens Historia 05.10.16 skrev:När Kempeitai grundades år 1881 kunde ingen förutspå att kåren en dag skulle komma att terrorisera hela Fjärran Östern.

Namnet betyder ”lagens soldater” och styrkan om 349 man hade som enda arbetsuppgift att se till att de japanska bönderna infann sig till militärtjänstgöring när de blev inkallade.

Spoiler: visa

Om en bonde stannade kvar hemma kom en kempei, en soldat från militärpolisen, och tog honom till närmaste kasern.

När Japan annekterade Korea år 1910 flyttade Kempeitai utomlands för första gången och fick ansvaret för att upprätthålla ordningen i erövrade områden.

Kåren var Japans motsvarighet till det som skulle komma att bli Hitlers Gestapo och Kempeitai hade i stort sett obegränsade befogenheter att gripa och förhöra vem som helst.

Spoiler: visa

En kempei fick till och med arrestera japanska officerare, trots att de var betydligt högre i rang. Han fick även straffa de anhållna med piskslag om han ansåg det vara befogat.

Därför var Kempeitai avskytt även på hemmaplan. Inte ens Japans civilbefolkning gick säker. Under 1930-talet fick Kempeitai uppdraget att säkra lag och ordning även i hemlandet, och inte minst ge ett obetingat stöd åt landets expansionspolitik som nu tog fart på allvar.

Bara mellan åren 1933 och 1936 arresterade polisstyrkan 59 013 personer för ”farliga tankar” i Japan och de ockuperade delarna av Korea och Kina. Därefter blev Kempeitais jakt på statsfiender både grymmare och mer omfattande.

Inte heller tillfångatagna allierade soldater slapp undan Kempeitai. Även om ­japanernas hundratals fångläger och ­arbetsläger formellt lydde under armén, var det militärpolisen som utförde det smutsiga arbetet med att kuva internerna och hindra dem från att knyta kontakt med motståndsgrupper utanför tagg­trådsstängslet.

Spoiler: visa

Om några fingerfärdiga fångar till exempel lyckats bygga en radiomottagare, riskerade den som gömde apparaten att bli ihjälslagen med yxskaft – men först efter flera timmars tortyr efter att Kempeitai försökt få honom att av­slöja sina kumpaner.

Långvarig upphängning i benen, isoleringscell i mörk källare och brännmärkning med cigaretter var några av Kempeitais vanligaste tortyrmetoder, men när de fick tag på en fiende som till på köpet hade varit så feg att han kapitulerat, använde sig vissa kempeier av särskilt brutala tortyrmetoder. En australiensisk löjtnant var en av många som fick uppleva detta:

”Förhörsledaren täljde till ett litet grillspett av trä, förde in det i mitt öra och slog på det med en liten hammare. Jag tror att jag svimmade av strax efter att det gick igenom trumhinnan.”

Tortyren ägde ofta rum inför ögonen på de övriga fångarna i lägret – för att plåga dem så mycket som möjligt och ­förebygga att andra började göra upp rymningsplaner, tala med lokalbefolkningen genom taggtrådsstängslet eller hitta på andra dumheter.

Den brittiske militärläkaren Ken Adams tvingades se på när hans kamrat misshandlades till döds av Kempeitai i ett japanskt fångläger i Thailand.

”De svinen visste hur de skulle dra ut på tortyren och de tänkte inte låta ­honom dö för snabbt. Jag kan fortfarande höra skriken. Om syftet med våldet var att lära oss en läxa, var det mycket effektivt.”

Unbroken: A World War II Story of Survival, Resilience, and Redemption is a 2010 non-fiction book by Laura Hillenbrand. Unbroken is a biography of World War II veteran Louis Zamperini, a former Olympic track star who survived a plane crash in the Pacific Theater, spent 47 days drifting on a raft, and then survived more than two and a half years as a prisoner of war (POW) in three Japanese POW camps.

Alien skrev:Filmen Unbroken är alltså byggd på en bok.

Unbroken: A World War II Story of Survival, Resilience, and Redemption is a 2010 non-fiction book by Laura Hillenbrand. Unbroken is a biography of World War II veteran Louis Zamperini, a former Olympic track star who survived a plane crash in the Pacific Theater, spent 47 days drifting on a raft, and then survived more than two and a half years as a prisoner of war (POW) in three Japanese POW camps.

https://en.wikipedia.org/wiki/Unbroken_(book)

Boken är översatt tlll svenska:

Obruten: en sann berättelse från andra världskriget av Laura Hillenbrand, översättning: Ulf Gyllenhak, utkom 2012.