Stina Ekblad: Här brusar strömmen förbi

Den är självbiografisk i så måtto att den handlar om hennes liv. Men mest hennes arbetsliv. Diskretion är hederssak. Hon har tydigen många kärleksaffärer men man får inte veta något om dem, inte ens om den man som är far till hennes barn. Man får veta om hennes föräldrar (den rasande mamman och den snälle pappan), men de är ju döda. Man får också veta om hur det var att arbeta med Ingmar Bergman, men han är ju också död. (Hon har iofs bara positivt att säga om honom.) Man får veta om hur det var att arbeta som skådespelerska i Östtyskland men inga namn utom Gisela May (död).

Hon gillar inte att improvisera som skådespelare, det kan jag förstå.

Hon är mycket intresserad av poesi, det framgår tydligt, flera citat i boken.

Hon har spelat Strindberg, Shakespeare och de andra stora, men många känner henne bara som obducenten i Wallanderfilmerna.

"Efter fyrtio gäller för min del: snygg äldre kvinna - det är inte jag. Rolig äldre kvinna - inte jag. Tuff äldre kvinna - inte jag. Moderlig äldre kvinna - inte jag. Jag är något i stil med 'underlig äldre kvinna', och sådana behövs inte så ofta. Teatern är inte lika enfaldig, som tur är.

Det är komiskt att bli igenkänd som 'Obducenten i Wallander' när man i själva verket är ett kringvandrande klassiskt poesialbum, där mängder av tragiska rollgestalter trängs. Det är rätt åt mig."

A Fighting Man of Mars av Edgar Rice Burroughs.

Lånade två böcker i London och hann med nöd och näppe läsa ut dem:

Lea Ypi: Free (handlar om hennes ungdom i Albanien)
Lucy Clarke: Last seen (spänningsroman)

Nu läser jag en gammal bok jag hittade liggande,
Vårt eget Jalna av den kanadensiska författaren Mazo de la Roche. Det är en släktkrönika på 16 böcker (men jag tror bara 10 är översatta till svenska). Den är i likhet med Forsytesagen inspirerad av författarens egen släkthistoria, men så bra som Forsytesagan är den inte, iaf inte hittills. Det var mera nerv och konflikter i Forsytesagan, som även var inspirerad av författarens eget liv. Men ibland orkar man inte läsa något för upprivande.

Lånade två böcker i London och hann med nöd och näppe läsa ut dem:

Lea Ypi: Free (handlar om hennes ungdom i Albanien)
Lucy Clarke: Last seen (spänningsroman)

Lea Ypi:s bok har jag läst. Den tyckte jag var väldigt intressant och bra; rolig att läsa!

Ja, den var bra. Jag läste den alltså på engelska och skrev lite om den här här.

Första delen handlade alltså om tiden före regimens fall, och den andra om den kaotiska tiden efteråt. Den första delen var roligast att läsa.

Lea Ypi påpekar att omvärlden kritiserade att den albanska diktaturen inte lät medborgarna lämna lande. Men när de väl fick det visade det sig att det fria västerlandet inte gärna släppte in albanerna.

Nguyễn Phan Quế Mai: Där askan blommar

Det handlar om Vietnam, kriget och dess efterskörd. Mycket fängslande.

Den utspelar sig dels under Vietnamkriget, dels år 2016.



Författarinnan berättar att det tagit henne sju år att skriva boken.

En historisk roman: Den konserverade änkan av Helene Gullberg
En spänningsroman (sort of): Ekarvet av Kerstin Bergman

Jag slutade läsa så fort jag kom hem, när jag var bortrest läste jag varje dag.

The Lost Continent av Edgar Rice Burroughs.

Just nu en bok som heter på ett annorlunda sätt med Paula tilli.

https://legimus.se/bok/?librisId=zh9cg7990jnk8hs

lyssnar på denna nu

Eldens barn, Lucette Matalon Lagnado, Sheila Cohn Dekel

Doktor Josef Mengele är främst känd för att ha lett selektionen av judar till gaskamrarna i Auschwitz. Men han gjorde också medicinska experiment på barn, särskilt tvillingar. Förf:na har intervjuat några av "Mengeles barn" som här berättar om tiden i Auschwitz och om den svåra anpassningen till ett normalt liv efter kriget. Vittnesmålen flätas in i en skildring av Mengeles eget liv

fy fan vilken hemsk och fruktansvärd bok vilket gripande öde

DR Josef Mengele dödsängeln var ett riktigt monster och en demon

ja bok är väl att ta i men häftet "OM KRISEN ELLER KRIGET KOMMER" damp ner i postlådan, och den innehöll väl inget nytt direkt annat än som skrämselpropaganda, en sak som slår mig är det eviga tjatet om mobiler och powerbankar, de kan ni glömma för om det kommer en invasion från putinskallen, så det första de slår ut är all kommunikation, man får lära sig morse, eller brevduvor, som under WWI

jag har lyssnat färdigt på denna boken nu Eldens barn
Lucette Matalon Lagnado, Sheila Cohn Dekel

och den boken var väldigt bra och gripande ett mästerverk rakt igenom. att vara så brutal och att tortera folk och göra fruktansvärda vidriga medicinska experiment på tvillingar är aldrig försvarbart det.

boken berättar tydligt hur brutal och elak han var var den mördaren och dödsängeln han var ingen riktig läkare utan ett monster och sedan så lyckades han fly och dog i en drunknings olycka och hann bli gammal också och ställdes aldrig in för rätta och dömdes aldrig i domstol för brott mott mänskligheten

antonius skrev:ja bok är väl att ta i men häftet "OM KRISEN ELLER KRIGET KOMMER" damp ner i postlådan, och den innehöll väl inget nytt direkt annat än som skrämselpropaganda, en sak som slår mig är det eviga tjatet om mobiler och powerbankar, de kan ni glömma för om det kommer en invasion från putinskallen, så det första de slår ut är all kommunikation, man får lära sig morse, eller brevduvor, som under WWI

Jag läste hela den. Duktigt av mig.

Läste just Kruka, en biografi om Suzanne Brögger av Louise Zeuthen. Köpte den på rea för flera år sen.
Som ung läste jag Bröggers tidiga böcker och har även läst en del hon givit ut senare under åren.
Jag har omvärderat henne och det hon skriver mycket och har redan gjort mig av med boken.
Men Brögger tog mycket plats i även det svenska kulturlivet i många år och sitter i Danska akademin, så jag tyckte det var intressant att se hur hon låtit en litteraturhistoriker skriva sin biografi.

Flatland: A Romance of Many Dimensions av Edwin A. Abbott.

Midaqq-gränden, Naguib Mahfouz

Nita Prose: Städerskan
Huvudpersonen är helt klart autistisk.

Jag läser tredje delen av en SF-dystopi som heter "Den söndrade jorden", och håller på att ledas ihjäl. De två första delarna var bättre men jag kommer antagligen att avsluta hela trilogin utan att läsa färdigt för det är bara rörigt och man får ingen känsla för huvudpersonerna.

Uwe Wittstock: "Marseille 1940 Den tyska litteraturens flykt"

En fristående fortsättning på Wittstocks "Februari 33" som skildrar hur nazisterna demonterade demokratin och fördrev judiska, homosexuella, dekadenta, osedliga och nerknarkade författare efter sitt maktövertagande. På en månad gick Tyskland från kulturnation till träsk.

"Marseille 1940" handlar delvis om samma kulturpatrasks fortsatta öden. Många flydde 1933 till Frankrike. År 1940 invaderade Tyskland och de tvingades fly igen. En del hamnade i USA. Andra i Sovjet. Många gick under. Marseille var utskeppningshamn. Wittstock berättar om fascinerande och sorgliga människoöden, svåra ställningstaganden i en ond tid och om demokratins och kulturens skörhet.

Wittstock är genomlärd men skriver som en deckarförfattare. Han tecknar framförallt de komplexa författarkaraktärerna på ett utmärkt sätt. Personer som Heinrich och Thomas Mann är inte lätta att förstå sig på. Även om det är spännande har allting hänt.

Parallellerna till Sverige av idag är uppenbara. En auktoritär professor har fått det bruna partiets uppdrag att skapa en kanon vi ska samlas kring för att känna svenskhet. Resterande liberala klägglitteratur kan brännas.

Rekommenderas!

atoms skrev:Midaqq-gränden, Naguib Mahfouz

Växlar nu mellan den och "The Women*s Room" av Marilyn French.

bläddrar förstrött i en Piff

För ett tag sedan postade jag i en annan tråd om "Onkel Toms stuga" av Harriet Beecher Stowe. Jag har inte läst den sedan tonåren och fick lust att läsa om den.

Fy fan! Det var bland det vidrigaste jag läst! Människor säljs, misshandlas och förnedras. Barn slits från sina föräldrar, våldtas och piskas.

Man kan instämma i kritiken att människor framställs som schabloner. Det gäller både svarta och vita. Om man är bevandrad i perioden (som jag är) känner man snabbt igen "Nordstataren", "kristna sekterister", "slavhandlaren" och argument för- och emot slaveriet. Detta ser inte jag som en svaghet utan som en styrka. Författaren tvingade sin samtid att känna igen sig, se konsekvenser och ta ställning genom att förenkla.

Om man är hyperkänslig slänger man boken direkt eftersom n-ordet i olika former förekommer på varje sida. Även detta ser jag som en styrka. Det är inget snack om vilken brutal verklighet som beskrivs. En oerhört bra och stark bok!

Om man vill läsa mer om slaveriet, dess följder och hur det skildrats kan man följa upp med historikern Simon Schamas "Mellan Gud och Mammon: Nederländerna under guldåldern 1570-1670". Det är en fyllig beskrivning av Rembrandt, Vermeer och deras samtid. En 700-sidig reklambroschyr. Holländare är gudfruktiga, uppfinningsrika, skötsamma, förmögna, arbetsamma, konstnärliga osv.

Ingenstans nämns att förutsättningen för guldåldern var att Nederländerna dominerade den transatlantiska slavhandeln. Man tjänade oerhörda summor på att skeppa slavar till Amerika. Därför hade man råd att avlöna konstnärer och arkitekter. När man inser detta och att Schama (en mycket känd historiker) totalt "glömt bort" detta blir man äcklad. Det som var en guldålder för några få var ett helvete för miljoner.