Peter skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:Det är en avgrunds skillnad på att försöka förstå sig själv genom tänk, läsning, jämförelser med andras berättelser i självbiografier, prat, terapi och annat självarbete och att självdiagnosticera sig. Tycker jag.

Ursäkta om jag är trög, men med detta vill du säga?

Jag tror A reagerade på samma sak som jag och det är att du verkade sätta likhetstecken mellan att "självdiagnosticera" och att söka insikt i hur man själv fungerar. Du menade antagligen inte så, men ditt första inlägg kan vara lätt att uppfatta på det viset...

Ok. I så fall ursäktar jag.

alfapetsmamma skrev:Att som jag ser det så är det bra att läsa på och klura osv, och så småningom inse att man kanske/antagligen hör till en grupp som t ex de som innefattas av autismspektrum. Att däremot säga att man t ex ÄR aspie, borderline, psykopat, särbegåvad eller att nån annan är det utifrån aldrig så kvalificerade gissningar är dumt, tycker jag.

Även om många som lär sig massor om nåt (vilket ju aspisar är extra bra på) och kanske t o m i vissa avseenden kan kunna mer än proffs om en specifik sak, så har man inte diagnos förrän man har just diagnos, dvs papper på nåt.

Introspektion, självarbete av alla slag, kunskap införskaffad på olika sätt är guld, men diagnosticering på allvar ska man inte ägna sig åt som lekman. Varken när det gäller sig själv eller andra.

Som Peter förstod så menade jag inte att "undersöka" sig själv är dumt. Men som du skriver så är "diagnosticering på allvar", om man gör det själv, rätt dumt. Får dock uppfattningen (spontant alltså) om några tjommar här på forumet som mer eller mindre uttryckt sig som att en riktigt ställd diagnos är överflödig.

per_134 skrev:Svår fråga, jag vet inte riktigt men det är frustrerande, Det är för otydligt och godtyckligt, vad är bäst egentligen att inte se sig som att man har asperger/funktionshinder eller inte. Är man väldigt annolunda än "normala" eller egentligen inte, osv

Jag är rädd för att svaren på dina funderingar måste komma från dig själv.

För egen del ser jag mig själv som en person som har Asperger. För ett tag sedan beslutade jag mig även för att jag bara är så funktionshindrad som jag själv känner mig.

Asperger har orsakat svårigheter för mig, och att jag står en bra bit bort från de sk "normala" är solklart, men trots att jag ofta ser mörker så tänker jag inte definiera mig utifrån min diagnos. Jag vill heller inte att andra ska definiera mig utifrån min diagnos, utan gå efter min personlighet och mina egenskaper.

Hur stor betydelse du fäster vid att ha diagnosen Asperger är upp till dig själv. Huruvida du väljer att se dig själv som funktionshindrad eller inte är också det upp till dig själv.

Att du sedan fått höra att "alla har lite AS och/eller ADHD" känner jag så väl igen. Det fick även jag slängt i ansiktet av människor som inte tar diagnosen på allvar utan tror att allt är humbug. Detta är människor som inte vill förstå. Många tror att man bara är ute efter att vara speciell, eller att få inkassera bidrag och slippa jobba.

Dessa människor bör du ta med en nypa salt. Ignorera dem helt enkelt, om du kan. Svaren du söker finns i dig och ditt sätt att se på saken. Låt inte andra trivialisera den du är och vad du känner.

Önskar jag kunde hjälpa till. Jag har själv traskat igenom fasen du går igenom nu och den är tung.

Det finns inget absolut. Inte ens någon till synes klart definierad sjukdom (säg vissa cancerformer, som kräver en viss mängd cancerceller för att det skall vara relevant att kalla det cancer) är absolut antingen eller. En diagnos bygger alltid mer eller mindre på att man väljer en gräns där tillståndet går från att vara "normalt" till att vara "diagnosticerbart". För nästan alla psykiska och neuropsykiatriska problem gäller också att det finns inga absoluta gränser eller något som antingen är eller inte är som man kan gå på. Av det skälet är Asperger/ADHD-diagnoser och dylikt gjorda efter kriterium. Vi definierar att om man har tillräckligt många likheter med en fastställd diagnos, som definierad genom ett antal diagnoskriterier, då får man en diagnos. Om/när hjärnforskningen utvecklas kan denna diagnos mycket väl blir bättre/säkrare i och med att mindre subjektiva kriterier kommer in, men än så länge har vi inte kommit dit.

Ur den enskilde personens synvinkel kan det vara så att man uppfyller väldigt många kriterier men ändå inte upplever detta som ett funktionshinder, och då brukar man inte sätta diagnos. Det finns ingen speciell anledning att sätta en diagnos för diagnosens skull, likadant som du inte går till vårdcentralen och bekräftar varje förkylning (i fallet med förkylning eftersom det inte finns någon bot och den försvinner automatiskt, det vill säga, eftersom du inte har något behov av diagnosen). Konstigare än så är det inte.

IndividualThoughtPatterns skrev:Som Peter förstod så menade jag inte att "undersöka" sig själv är dumt. Men som du skriver så är "diagnosticering på allvar", om man gör det själv, rätt dumt. Får dock uppfattningen (spontant alltså) om några tjommar här på forumet som mer eller mindre uttryckt sig som att en riktigt ställd diagnos är överflödig.

Jag kan inget säga om vad som ska gälla för andra, men att få diagnos innebär - förutom papperet som man kanske kan få viss hjälp igenom och också kan referera till om nån har åsikter om hur man är - att man gjort en utredning och där förhoppningsvis fått bättre kläm på sina svårigheter och styrkor och kanske framför allt vilket av det som kan sägas höra ihop med AS.

ALLA svårigheter man har hör nämligen inte alltid ihop med det, eller iaf inte direkt. Det kan vara miljön man har omkring sig, familjegrejer som mer hör ihop med hur ANDRA är men som format en också, den egna personligheten, smaken, talanger osv, andra fysiska och psykiska sjukdomstillstånd osv. AS får ju klä skott för mycket, om man tycker det är bekvämt att gömma sig bakom nåt, om man nu är lagd åt sånt ("Jag kan inte, för jag har AS".)

JAG tycker det är himla bra att veta så mkt som det bara går, för att kunna gå vidare, förstå sig själv, ge sig själv lite cred för det man ändå klarat och kanske klarat riktigt bra, få koll på hur mkt bättre än många man är på nåt osv. Sen är det ju ROLIGT att göra tester som WAIS, tycker iaf jag.

Visste väldigt tidigt att jag inte var som de andra, dock så visste jag inte vad det var som gjorde det, kände mig alltid som ett freak, totalt misslyckad och var alltid utanför, hade aldrig vänner.

Fick min diagnos i våras, det var som att äntligen få rätt att leva! att det var helt okei att jag inte funkar eller vill likadant som alla andra, och jag fick äntligen höra att jag varken var dum eller slö vilket jag har fått höra hela mitt liv...
När jag fick höra om AS så var det som om kronan föll ner, och jag blev oerhört lättad, bara att få förklaringar till varför jag är som jag är och varför jag känner som jag gör, total vände mitt liv.

Känns som om jag fick en ny chans till att få fram ett liv ur det kaos jag ständigt ha varit i.

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Som Peter förstod så menade jag inte att "undersöka" sig själv är dumt. Men som du skriver så är "diagnosticering på allvar", om man gör det själv, rätt dumt. Får dock uppfattningen (spontant alltså) om några tjommar här på forumet som mer eller mindre uttryckt sig som att en riktigt ställd diagnos är överflödig.

JAG tycker det är himla bra att veta så mkt som det bara går, för att kunna gå vidare, förstå sig själv, ge sig själv lite cred för det man ändå klarat och kanske klarat riktigt bra, få koll på hur mkt bättre än många man är på nåt osv. Sen är det ju ROLIGT att göra tester som WAIS, tycker iaf jag.

Jag håller med om det du säger. Att veta så mycket så möjligt om sitt tillstånd är ju ypperligt. Har jag aldrig sagt emot det. Att försöka ställa en diagnos på egenhand verkar dock rätt överflödigt som redan nämnt. Det betyder dock inte att jag fördömmer att man har mycket kunskap om t ex Aspergers.

Vet inte riktigt vad du menade med allt det du skrev. Om du missuppfattade nåt eller om du bara skrev för att bekräfta det jag sa.

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Som Peter förstod så menade jag inte att "undersöka" sig själv är dumt. Men som du skriver så är "diagnosticering på allvar", om man gör det själv, rätt dumt. Får dock uppfattningen (spontant alltså) om några tjommar här på forumet som mer eller mindre uttryckt sig som att en riktigt ställd diagnos är överflödig.

JAG tycker det är himla bra att veta så mkt som det bara går, för att kunna gå vidare, förstå sig själv, ge sig själv lite cred för det man ändå klarat och kanske klarat riktigt bra, få koll på hur mkt bättre än många man är på nåt osv. Sen är det ju ROLIGT att göra tester som WAIS, tycker iaf jag.

Jag håller med om det du säger. Att veta så mycket så möjligt om sitt tillstånd är ju ypperligt. Har jag aldrig sagt emot det. Att försöka ställa en diagnos på egenhand verkar dock rätt överflödigt som redan nämnt. Det betyder dock inte att jag fördömmer att man har mycket kunskap om t ex Aspergers.

Vet inte riktigt vad du menade med allt det du skrev. Om du missuppfattade nåt eller om du bara skrev för att bekräfta det jag sa.

Det var nog varken eller, jag bara pratade vidare, eftersom ämnet intresserar mig. Typ.

alfapetsmamma skrev:Det var nog varken eller, jag bara pratade vidare, eftersom ämnet intresserar mig. Typ.

Hehö. Okej. Fick för mig att du på nåt sätt skulle motbevisa mig. Som folk ofta brukar göra i diskussioner.

Men som sagt håller med dig. Att få en diagnos eller misstänka att man har en och sedan inte "läsa på" verkar rätt jobbigt det med.

Jag har inte "lärt mig" direkt någonting om mig själv efter att jag fått diagnosen, mer än att andra tycks fungera ungefär tvärtemot mig i många sammanhang.
Men, det visste jag i o f s till viss del innan också. Men nu har jag fått svar på varför.

Det viktigaste (för min egen del) som jag lärt mig är nog att sätta gränser.
Tidigare fick jag utmattningsdepressioner och blev "utbränd" gång på gång, utan att själv förstå vad det var för fel.
Jag kommer ihåg att jag som liten (och tonåring) ofta oroade mig över att vara dödligt sjuk eftersom jag ofta var HELT SLUTKÖRD på ett onormalt vis.
Hos psykologen sade de bara att "Det är normalt att vara trött när man växer". Men jag visste att min trötthet inte var "normal".

Kort ock gått: jag har lärt mig sätta mer gränser.
Men även om jag lärt mig det i viss mån så är jag ändå dålig på det. Jag har svårt att känna när det är dags att varva ned, och ev. vila.

Det jobbigaste att lära mig var anledningarna till varför jag blir trött. Det hade kanske varit lättare om det vore något fysiskt fel (?) än mentalt.
Att förklara att "Jag måste gå hem och vila nu, för jag är helt slut i huvudet efter att ha umgåtts med dig hela kvällen" är ju inte så lätt.

oxymoronen Erik skrev:Jag har förvisso fortfarande oftast svårt med att komma igång med sådant som
inte ligger inom mina specialintressen, eller är tillräckligt intressant. Till det hör bla. städning, tvätt, ta ut sopor, betala räkningar och skicka in papper mm praktiska hushållsgöromål.

En positiv konsekvens av diagnosen är även att jag beviljats hjälp enl LSS och då fått viss praktisk och organisatorisk hjälp med mina problemområden. Innan jag hade diagnos så vägrade jag erkänna att de överhuvudtaget fanns några problem, närmast en sorts självbedrägeri får jag väl säga numera.

/Erik

Vad har du fått för hjälp enl LSS?

När jag läste om Aspergers för första gången så kände jag på en gång "det där är ju jag!". Sedan några veckor senare började jag söka psykolog för att få reda på om jag verkligen har AS/eventuell diagnos. Jag har alltså inte fått en diagnos ännu. Men jag misstänker starkt att jag har syndromet. ^^

morsan skrev:

oxymoronen Erik skrev:Jag har förvisso fortfarande oftast svårt med att komma igång med sådant som
inte ligger inom mina specialintressen, eller är tillräckligt intressant. Till det hör bla. städning, tvätt, ta ut sopor, betala räkningar och skicka in papper mm praktiska hushållsgöromål.

En positiv konsekvens av diagnosen är även att jag beviljats hjälp enl LSS och då fått viss praktisk och organisatorisk hjälp med mina problemområden. Innan jag hade diagnos så vägrade jag erkänna att de överhuvudtaget fanns några problem, närmast en sorts självbedrägeri får jag väl säga numera.

/Erik

Vad har du fått för hjälp enl LSS?

Rent konkret har jag fått hjälp med städning, diskning, utarbeta ett städschema(har ej
helt "landat" hos mig dock men jag börjar inse att det troligen skulle kunna underlätta), bortforsling av skräp samt "återinviga" min säng. Jag hade börjat sova på soffan sen ca 1,5 år tillbaka, då min säng var omöjlig att använda eftersom den var belamrad med allsköns bråte, och prylar. Det handlade iofs om en prioritering från början men blev snart till en dålig rutin/rituell vana som ledde till "onödigt" ryggont och att soffsatan började falla i bitar, vilket iofs var tur eftersom de var lättare att återgå till sängen då!

Har även börjat lägga in kläder i garderoben numera,även om jag ännu inte är helt övertygad om att den är mer till funktion än en konvention s.a.s hehe.

Jag har även gjort ett biobesök med "kontaktperson för vuxna" hitintills.

Bor själv i egen lägenhet så de här stödet jag har är inte alla dagar utan vi har en dag i veckan då det kommer ngn. och det verkar räcka för min del. Vad gäller pappershantering/räkningar så har jag hjälp av min mor där Tycker inte jag behöver någon God man, för mig skulle det kännas förnedrande då jag anser att jag klarar mig själv, sköter min ekonomi på ett bra sätt, har en OSA-halvtidsanställning och har inga problem med att passa tider och "fungera" där (förutsatt att jag inte behöver vara så himla social jämt).

/Erik

oxymoronen Erik skrev:

morsan skrev:

oxymoronen Erik skrev:Rent konkret har jag fått hjälp med städning, diskning, utarbeta ett städschema(har ej
helt "landat" hos mig dock men jag börjar inse att det troligen skulle kunna underlätta), bortforsling av skräp samt "återinviga" min säng. Jag hade börjat sova på soffan sen ca 1,5 år tillbaka, då min säng var omöjlig att använda eftersom den var belamrad med allsköns bråte, och prylar. Det handlade iofs om en prioritering från början men blev snart till en dålig rutin/rituell vana som ledde till "onödigt" ryggont och att soffsatan började falla i bitar, vilket iofs var tur eftersom de var lättare att återgå till sängen då!

Har även börjat lägga in kläder i garderoben numera,även om jag ännu inte är helt övertygad om att den är mer till funktion än en konvention s.a.s hehe.

Jag har även gjort ett biobesök med "kontaktperson för vuxna" hitintills.

Bor själv i egen lägenhet så de här stödet jag har är inte alla dagar utan vi har en dag i veckan då det kommer ngn. och det verkar räcka för min del. Vad gäller pappershantering/räkningar så har jag hjälp av min mor där. Tycker inte jag behöver någon God man, för mig skulle det kännas förnedrande då jag anser att jag klarar mig själv, sköter min ekonomi på ett bra sätt, har en OSA-halvtidsanställning och har inga problem med att passa tider och "fungera" där(förutsatt att jag inte behöver vara så himla social jämt).

/Erik

Det låter nästan som det var min son som skrivit! Han har det ungefär som du.

Vad är en OSA-halvtidsanställning?

OSA=Offentligt skyddat arbete

https://www.stockholm.se/Arbete/Arbete-och-sysselsattning-for-personer-med-funktionsnedsattning/Offentligt-skyddat-arbete-OSA/

alfapetsmamma skrev:Förstod att jag måste bli bättre på att inte tillåta saker att bli rutiner, eller bryta dem fast det kliar i mig. Sen kan jag också skaffa mig bättre rutiner, medvetet, för får jag väl in en vana så är det oftast inga bekymmer att bara fortsätta (som ni vet som sett mig gå ner över tjugo kg, sluta röka och annat). Det låter knäppt som upptäckt, men det var det, för mig.

Och så en skitviktig uppdatering, glömde det antagligen för att det var för viktigt. Utan att på nåt sätt vilja bagatellisera min trötthet och min ångest, så tror jag en del av det som ter sig som dåligtmående är "dåliga vanor", och att flera går att bryta, eller byta. Feng shuia sitt liv helt
enkelt.

Jag fick en aha-upplevelse första gången jag läste om as och kommer alltid att minnas hur jag scrollade ner från ADHD till Asperger på datorn och såg att "det där är ju jag"! Sedan dess har mina känslor åkt berg- och dalbana från eufori (hittat en ny värld - jag är inte ensam; jag har trott mig vara en konstig straight hela livet och inser plötsligt att jag är en helt normal gay...) till total gråsyn (än sen, vad kan en eventuell diagnos göra annat än att stigmatisera mina problem; jag har tendens att få de svårigheter jag fokuserar på, vilket tycks vara en sorts ofrivillig masochism).

Uttryckte jag mig klart nu? Antagligen inte. Ville dock säga att alfapetsmammas citerade inlägg stämmer precis. I det lilla, när euforin gått över, så är det vardagen och rutinerna som återstår. Där är det nödvändigt med självinsikt för att må bättre. Om man nu vill förändras.

Isabell skrev:

alfapetsmamma skrev:Förstod att jag måste bli bättre på att inte tillåta saker att bli rutiner, eller bryta dem fast det kliar i mig. Sen kan jag också skaffa mig bättre rutiner, medvetet, för får jag väl in en vana så är det oftast inga bekymmer att bara fortsätta (som ni vet som sett mig gå ner över tjugo kg, sluta röka och annat). Det låter knäppt som upptäckt, men det var det, för mig.

Och så en skitviktig uppdatering, glömde det antagligen för att det var för viktigt. Utan att på nåt sätt vilja bagatellisera min trötthet och min ångest, så tror jag en del av det som ter sig som dåligtmående är "dåliga vanor", och att flera går att bryta, eller byta. Feng shuia sitt liv helt enkelt.

Jag fick en aha-upplevelse första gången jag läste om as och kommer alltid att minnas hur jag scrollade ner från ADHD till Asperger på datorn och såg att "det där är ju jag"! Sedan dess har mina känslor åkt berg- och dalbana från eufori (hittat en ny värld - jag är inte ensam; jag har trott mig vara en konstig straight hela livet och inser plötsligt att jag är en helt normal gay...) till total gråsyn (än sen, vad kan en eventuell diagnos göra annat än att stigmatisera mina problem; jag har tendens att få de svårigheter jag fokuserar på, vilket tycks vara en sorts ofrivillig masochism).

Uttryckte jag mig klart nu? Antagligen inte. Ville dock säga att alfapetsmammas citerade inlägg stämmer precis. I det lilla, när euforin gått över, så är det vardagen och rutinerna som återstår. Där är det nödvändigt med självinsikt för att må bättre. Om man nu vill förändras.

Vad trevlig du låter!

Alfapetsmamma, jag har svårt för att avläsa ditt kroppsspråk just nu. Driver du med mig...? Jag kanske inte har typisk as-humor. Jag är en sån där lättsårad typ. Bäst jag lägger in en för säkerhets skull.

Jag gillar i alla fall dina inlägg!

Isabell skrev:Alfapetsmamma, jag har svårt för att avläsa ditt kroppsspråk just nu. Driver du med mig...? Jag kanske inte har typisk as-humor. Jag är en sån där lättsårad typ. Bäst jag lägger in en för säkerhets skull.

Jag gillar i alla fall dina inlägg!

Nej, jag var helt allvarlig! Fasen, lät det som om jag DREV med dig? Det vore mig fjärran faktiskt, att driva med en nykomling som dessutom sagt så där fint om det jag skrivit. Jag är ganska snäll, actually, om jag får säga det själv.

Så rätt både A och mitzerl!!!

Man får tänka på att alla dessa diagnoser och begrepp är skapade av månniskan och inget absolut dvs inte definierat av Gud eller så. Någon är Asperger för att vi människor säger det!

per_134 skrev:Har ni mött inställningen att "visst om det hjälper en så är det väl bra med diagnos"?

Jag har aldrig stött på den formuleringen, och när jag läser den uppfattar jag den som neutral, dvs varken positiv eller negativ... Vad ska man med diagnos till, om man inte är hjälpt av den? Men insatt i ett sammanhang, där detta sägs med nedlåtenhet, så förstår jag om du tar illa upp av det...

per_134 skrev:Frågan är ifall definitionen av Asperger syndrom verkligen beskriver en avgränsad problematik eller om det handlar om en gradskillnad på det sättet som vissa uppfattar det, dvs att "jag kan ju också känna igen mig", "jag är också lite asperger", "lite adhd"

Autismspektrumet, där AS upptar en väldigt stor del (dvs det kan vara enorm skillnad mellan de som har lindrig AS, och de som har svår) handlar ju ändå om att man har vissa avvikelser i hjärnans funktion, som man till viss del kan lära sig att kompensera för. Mycket som sker automatiskt för andra, måste AS-personer lära sig att göra manuellt, t ex lära sig förstå ironi, att inte ta allt bokstavligt, sociala koder osv.

T ex avsaknad av spegelneuroner gör att man måste tänka sig in i hur en annan människa känner, istället för att automatiskt få upp samma känsla pga kopiering av ansiktsuttryck och att känslan då kommer automatiskt. (Detta är vad "bristande empati" syftar på, men eftersom många blandar ihop empati med sympati så blir det ofta missförstånd pga det. Sympati är "aspiesar" minst lika bra på som "NTs", i många fall bättre...)

Sen finns det andra symptom som är vanliga vid AS, som även kan förekomma hos "NTs", men pga de övriga svårigheterna AS innebär, så kan det hända att dessa symptom blir svårare för en person med AS. Så att en "NT" tycker sig ha "lite asperger" handlar nog snarare om sådana symptom som är vanliga vid AS, men inte direkt diagnoskriterier... Jag tror inte det finns några "NTs" som har "lite avsaknad av spegelneuroner" eller "lite oförmåga att förstå t ex ironi, om ingen först har förklarat det" osv...

"lite adhd": koncentrationssvårigheter kan man ha av andra orsaker; glömsk kan man vara av andra orsaker; energisk kan man vara av andra orsaker. ADHD handlar om en neurologisk avvikelse i hjärnan, som (tros?) bero på för låg nivå dopamin som orsakar för låg vakenhetsgrad. Har man nämnda symptom, men av annan orsak, så har man inte "lite adhd"!

Tilläggas bör, att man kan ha drag av AS eller ADHD, men inte i tillräckligt hög grad för att uppfylla diagnoskriterierna. Men det är en annan sak än att känna igen sig i vissa symptom, fast de är orsakade av nåt annat...

per_134 skrev:Ska man ta sådana förhållningssätt överhuvudtaget på allvar, eller representerar de bara rena missuppfattningar och misstolkningar av vad asperger diagnosen innebär?

Okunskap om vad AS-diagnosen innebär!!!

Nej har inte personligen hört den, men alla har nytta av pengar (t.ex i form av aktivitetsersättning) så jag förstår ifall den formuleringen finns. Men man bör inte ta diagnosen på för mycket allvar och tro att den definierar hela ens personlighet. Sånt tycker jag mig däremot ha sett ett par gånger.

per_134 skrev:Det är bara jag som blir provocerad över inställningen att "diagnos, okej visst om du tycker det är bra, om det hjälper så why not" men alla har ju lite...asperger ... lite adhd.

Uttryckt på det sättet skulle jag säga att det verkar rätt föraktfullt, och förmodligen bottnar i avundsjuka på den hjälp man kan få om man har diagnos. Vad dessa personer inte tänker på är, att en AS-person i behov av hjälp, som också får hjälp, faktiskt "betalar" för den hjälpen genom det lidande funktionshindret faktiskt innebär... Dålig "Theori of Mind", skulle jag kalla det... De kan inte sätta sig in i hur vi har det, ändå ser de det som en brist hos oss att ha svårt att sätta oss in i hur de tänker/känner...

per_134 skrev:En diagnos "botar" ju inte själva svårigheterna/problemen som man kallar asperger, även om personen har nytta/mår bättre av att få diagnosen.

Det är sant att en diagnos inte kan bota AS, men det kan definitivt lindra! Om jag inte hade fått reda på att jag har AS, och tack vare det fick reda på att det var en massa sociala koder mm jag inte förstod, skulle jag ALDRIG kunnat klura ut det på egen hand... Visserligen förstod jag tack vare det här forumet att jag har AS innan jag fått diagnosen. Så även utan diagnos fick jag ju mycket hjälp av att ställa frågor och få svar på det här forumet. Men för mig var diagnosen en "befrielse", då det gav bekräftelse på det jag redan trodde mig veta, så att jag ärligt kunde säga att jag har AS, utan att känna mig som en hycklare... (Men jag behöver diagnosen för att få praktisk hjälp också.)

(Jag hade bett om att få göra en utredning, men jag trodde mer att jag hade ADD och ev. vissa drag av AS. Efter utredningen visade det sig att jag har rätt svår AS, men min ADHD är gränsfall... Men det hade jag redan förstått tack vare det här forumet, när min utredning slutligen blev av...)

Så i mitt fall har diagnosen hjälpt mig både att förstå hur jag "fungerar" jämfört med vad som är "normalt", och vad jag behöver lära mig. T ex att allt inte ska tas bokstavligt; detta har många gånger ställt till det för mig. Hur absurt det än har varit, så har jag aldrig tvivlat på att folk menar bokstavligt vad de säger... Mycket har jag fått förklarat för mig, både här på forumet, och av experter under utredningen och efter diagnos.

Jag är även extremt detaljfokuserad, och kan bara se en detalj i taget, så jag fullständigt missar helheten. Och trots att jag vet om det, så lyckas jag aldrig vara uppmärksam när det händer... *suck, kommer man nånsin att lära sig?*

Men eftersom jag har så svåra problem av min AS, så har jag ju också hjälp genom LSS.

per_134 skrev:Detta ni snackar om ang. gradskala och spektrum, jo visst men i samma anda kan man ju säga att skillnaden mellan en förlamad person och en maratonlöpare också handlar om en gradskala, alltså människors rörelseförmåga är inte något statiskt och gjutet i sten.Visst om du vill kalla dig förlamad så okej, men jag är ju lite förlamad också ibland när bilen inte startar eller när jag brutit benet.

Det är inte bara en gradskillnad mellan en maratonlöpare och en förlamad. Det kanske ser ut som det för den som bara ser de yttre symptomen, men under ytan finns en annan orsak. Den som är förlamad har nåt fel på nervimpulser (eller vad det nu heter), som gör att budskapet från hjärnan inte går fram till musklerna att de ska röra sig. Detta "fel" finns inte hos maratonlöparen...

Många stirrar sig blinda på vad de kan se på ytan, men förstår inte att det kan ligga helt olika orsaker bakom, även om vissa symptom ibland kan likna varandra...