Medeltidsforskaren Michael McCormick har skrivit att 536 var det värsta året i historien att leva. "Det var början på en av de värsta perioderna att leva, om inte det värsta året."

Orsaken var troligen ett stort vulkanutbrott i tropikerna som spred ut ett omfattande stofttäcke i atmosfären.[1] Verkningarna var omfattande med betydligt kallare väder, sviktande odlingar och världsomspännande svält hos befolkningen.
---
De flesta samtida berättelser om vintern är från författare i Konstantinopel, huvudstaden i Östrom, trots att effekterna av de svalare temperaturerna sträckte sig utanför Europa. Moderna studier har fastställt att i början av 536 e.Kr (eller möjligen sent 535) kastade ett utbrott ut massiva mängder sulfataerosoler i atmosfären, vilket minskade solstrålningen som nådde jordens yta och kylde atmosfären i flera år. I mars 536 började Konstantinopel uppleva mörkare himmel och svalare temperaturer.

Den stora svälten i 1315-1317 var den första av en serie kriser som drabbade Europa på 1300-talet. Svälten ledde, tillsammans med andra kriser, till att miljoner människor dog, och markerar slutet på en period (1100-talet och 1200-talet) som hade präglats av befolkningstillväxt och framsteg. Svälten började med dåligt väder våren 1315 och skördarna slog fel flera gånger fram till 1317. Europa hämtade sig inte förrän 1322. Perioden präglades av hög kriminalitet, sjukdom och dödsfall i stor skala, barnamord och kannibalism.
---
Den stora svälten var lokaliserad till Nordeuropa, från Ryssland i öst till Irland i väst, från Alperna och Pyrenéerna i söder till Skandinavien i norr.
---
Mellan 1310 och 1330 drabbades Nordeuropa av en av de värsta och mest ihållande väderperioderna under hela medeltiden, präglad av stränga vintrar och regniga kalla somrar.

Hungersnöden 1695–1697, även bara kallad den stora hungersnöden var en omfattande hungersnöd i Sverige, Norge, Finland, Estland och Lettland.

Från år 1688 hade landet varit drabbat av missväxt och tidig frost, som kulminerade dessa år och ledde till svår hungersnöd. Vintern 1695 skall ha varit den kallaste sedan 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. Därför kallades också år 1695 för "Det stora svartåret". Skörden det året var näst intill obefintlig. Det berättas att man som mest fick ut ett rågstrå[1] av skörden per bondgård den sommaren.

Norra Sverige och Finland drabbades hårdast, och folk från landsbygden drog in till städerna för att få tag i mat, i synnerhet till Stockholm där gatorna skall ha varit fulla av döda och döende människor våren år 1697. Det berättas även om utbrott av kannibalism. Sammanlagt kan 150 000 människor ha dött i Finland.[2] I en skrivelse från Kalix vid samma tid hette det att folket dog "så hoptals, att näppeligen de levande hunno begrava de döda".[3]
---
En Stockholmsbo beskrev tillståndet i huvudstaden på våren 1697 på följande sätt:[4]

” Många tusen fattiga hava från landet begivit sig hit. De vackla, krypa eller ligga överallt på gatorna, och ingen vill taga dem in i sitt hus. Sålunda måste dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna under bar himmel, liggande än här, än där vid väggarna. Många stå aldrig upp igen, och om morgnarna kommer stadsvakten och för bort de döda kropparna, vilka kastas i stora gropar och där på en gång jordfästas

SvD, Harrisons historia 2021-05-14 skrev:Den period som kallas ’lilla istiden’, och som kulminerade på 1600-talet och i början av 1700-talet, var den kallaste delen av den temperatursvacka som inleddes på 1300-talet och avslutades på 1800-talet. 1600-talet var utan tvekan det kallaste seklet i vårt nedtecknade förflutna; vi får gå tillbaka till temperaturuppskattningar för vissa faser av mesolitikum, för mer än 8 000 år sedan, för att finna ännu kyligare epoker.

Globalt sett var temperaturen minst en grad kallare än i dag, men i Nordeuropa var differensen betydligt större, kanske två eller tre grader. Detta märktes framför allt på vintrarna och vårarna, då kanalerna i de nederländska städerna frös till is och då man ibland kunde hålla marknader på engelska Themsen. Utan klimatets bistånd hade Karl X Gustav knappast kunnat leda sina arméer över de danska bälten och göra Skånelandskapen svenska.
---
En av de största missväxtkatastroferna ägde rum åren 1601–1603, som en konsekvens av att vulkanen Huaynaputina i Peru fick ett utbrott år 1600. Atmosfären fylldes av sot som blockerade för solstrålarna att värma planeten. Hela jorden drabbades, men Skandinavien och Ryssland for särskilt illa. Ännu värre blev det på 1690-talet, då extrem kyla kombinerades med ovanligt mycket regn. I Frankrike beräknas omkring två miljoner människor ha dött av svält eller av svältrelaterade sjukdomar. I Finland – framför allt i de norra och inre delarna – hungrade mellan 20 och 30 procent av befolkningen ihjäl mellan 1695 och 1697, och i Estland sveptes omkring 20 procent bort.

Minst 120 000 soldater, kanske så många som 200 000, dog i fält. Men det var inte nog med de direkta offer som kriget krävde på slagfälten och i fältlägren. Sverige drabbades dessutom under krigsåren av flera missväxtår och en pestepidemi.

Vi ska minnas att invånarantalet i hela det svenska riket vid den här tiden inte uppgick till mer än ungefär två miljoner. I Finland bodde runt 400 000 människor, de allra flesta på landsbygden. År 1727 var de finländska städernas sammanlagda invånarantal bara cirka 14 000.

Orsaken till att missväxtåren blev så katastrofala för människorna var att skördarna även under goda år vid den här tiden var magra jämfört med vad dagens jordbruk producerar. Marginalerna var mycket små. När missväxten slog till så uteblev skörden helt eller delvis, och orsaken var förstås vädret: för tidig eller för sen frost, för mycket regn eller för lite regn. I värsta fall tvingades bönderna nödslakta sin boskap, och något utsäde till nästa år fanns inte. Hungerkatastrofen var ett faktum.
---
År 1716 var det dags igen. Då kom tre missväxtår i följd. Orsaken var att grödan förstördes av extrem kyla. Bristen på mat blev under de här tre åren lika katastrofal som den hade varit under missväxtåren i slutet på 1600-talet. Dessutom förvärrades situationen nu av det på grund av kriget var omöjligt att importera spannmål. Det livsviktiga saltet blev också en bristvara.

I tidigt 1770-tal var det missväxt i Sverige och Finland och mellan 75 000[7] till 100 000[8] dog till följd av svälten.

1784 hade den svåraste hungersnöden under två år i rad förött landet. De rapporter om nöden ute i landet, som strömmade in till tabellverket, blev med varje dag som gick allt mer beklämmande. Snön låg kvar till långt in i juni. Man kunde inte få fram några fordon på vägarna. Isarna var uppluckrade och sköra. I de avlägsnare bördiga trakterna var allt hö och all säd slut, inte ett strå fanns, inte ett korn och inte en kålrot; all kreatur var slaktade och varje höna uppäten. Människorna var utmärglade och sjuka. Folk dog i massor. Hoppet svek. På sina ställen hade man som sista utväg rivit ner halmtaken och bakat bröd på dem. Under bar himmel låg de utsvultna människorna, frös, svalt och väntade på döden.

Efter den svåra svälten i början 1770-talet då 100 000 svenskar dog, fick potatisen sitt genombrott i landet.

– Potatis ger otroligt god avkastning i jämförelse med andra grödor. Den kunde lindra svält, säger Sandström.

Året utan sommar, eller artonhundra-frös-ihjäl är, på grund av den extremt kalla sommaren på norra halvklotet, andra namn för 1816. Den plötsliga och oväntade klimatförändringen orsakades av ett explosivt utbrott från vulkanen Tambora i dåvarande Nederländska Indien (nuvarande Indonesien), vilket pågick mellan den 5 och 15 april 1815. De väldiga mängderna vulkanisk aska från utbrottet gjorde att solljuset hindrades från att nå jordytan, varpå denna avkyldes, vilket orsakade missväxt, epidemier, hungersnöd och översvämningar i Europa och Nordamerika.

Majoriteten av marken på Irland ägdes av engelsmän. Britterna hade infört strafflagar på Irland som gjorde det olagligt för katolska irländare att äga eller hyra ut mark, rösta, eller inneha politiskt ämbete. Irländska protestanter agerade mellanhand genom att hyra delar av den brittiskt ägda marken och delade upp den i ännu mindre jordlotter för att hyra ut till katoliker.[1][2] Trots att strafflagarna avskaffades 1829 levde effekterna av lagarna kvar.
---
Potatisen blev en viktig gröda på Irland eftersom den var näringsrik, lätt att odla i den irländska jorden och generade stor skörd. En acre (0.4 hektar) var tillräckligt för att producera 6-12 ton potatis vilket var tillräckligt för att föda en familj och en mindre mängd boskap. I början av 1800-talet levde en tredjedel av Irlands befolkning nästan helt på potatis.

År 1845 hörde den osmanske sultanen Abd ül-Mecid I talas om den stora hungersnöd som drabbat Irland. Han bestämde sig för att donera 10 000 pund till det irländska folket. När drottning Victoria fick höra om detta protesterade hon och krävde att sultanen bara skulle skicka 1 000 pund eftersom hon själv hade skickat 2 000 pund.[7] Sultanen skickade 1 000 pund men skickade även tre (i vissa källor fem) skepp fulla med mat och förnödenheter till landet. De osmanska skeppen närmade sig Dublins hamn, men de engelska myndigheterna tillät dem inte att angöra. De osmanska sjömännen fortsatte att segla norrut och kunde till slut i hemlighet lasta av förnödenheterna i den irländska staden Drogheda.

Arbetet 31 jul 2017 skrev:Landet hade drygt fyra miljoner invånare, och 70 procent av befolkningen livnärde sig fortfarande på jordbruk, ofta under eländiga förhållanden. Självhushåll var normen — och när skörden slog fel stod krisen för dörren.

– Det var på det viset i det gamla agrarsamhället. Människorna kunde räkna med två—tre nödår per årtionde, säger Åke Sandström, professor i historia vid Uppsala universitet.

År 1867 följdes en kall vinter av en fruktansvärt kall vår. Vid midsommar låg snön kvar på många håll i Norrland, och många insjöar var istäckta, liksom en stor del av Östersjön.

I Stockholm var medeltemperaturen i maj 3,3 grader — sju grader kallare än normalt. I Norrbottens kustland låg temperaturen i maj kring nollstrecket.

Sommaren blev våt och kort, och odlingssäsongen kom igång mycket sent. Den tog dessutom tvärt slut i början av september då svår frost drabbade stora delar av Norrland. Detta var den så kallade ”Halshuggarnatten” då stora delar av skörden förstördes.
---
Även åren därpå, 1868—1869, blev svåra. Bristen på utsäde var stor och sommaren 1868 var torr.

Enligt uppskattningar dog 150 000 finländare av svält, vilket motsvarade 8,6 procent av landets befolkning på den tiden.

Insamlingar till de nödlidande i det fattiga Norden tog fart i Storbritannien. Brittiska båtar med säd anlände till Sverige för att lindra hungern.

– Fast den kom inte fram till Norrland. Stambanan norrut var ännu inte byggd, och isen satte stopp för båttransporter. Den engelska maten magasinerades i stället i Stockholm, säger Åke Sandström.

Det var efter den som utvandringen till USA tog fart på allvar från Sverige. Cirka 60 000 svenskar lämnade landet enbart under dessa tre år och från 1868 till 1920-talet utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar till Amerika.

Den 4 maj 1917 tågade 1800 kvinnor i Norrköping till rådshuset och protesterade mot den dåliga livsmedelsförsörjningen. Efter demonstrationen stormade kvinnorna bagerier och köttbutiker. Poliserna som först försökte hejda demonstranterna gav så småningom upp. Det var en av många våldsamma händelser som inträffade i Sverige undervåren 1917. Det var brist på livsmedel och kraftigt stigande priser som gav upphov till oro i Sverige. Även i Stockholm utbröt det svåra hungerkravaller. Ridande polis tvingades skingra demonstrerande arbetare med blanka sablar.