Hej, ny på forumet och mitt första inlägg här.

Jag har sedan början av augusti utretts för autism. Min psykolog har varit fantastisk och för honom är det tydligt att jag är på autismspektrat. Min utredning är mycket grundligt utförd, jag har fyllt i självskattningsformulär, jag har blivit intervjuad enligt IDA, min mamma har även hon blivit intervjuad och sammantaget detta och en hel del annat är det för min psykolog tydligt att jag är på autismspektrat.

Just nu väntar jag på att få träffa en läkare som även hen ska komma med ett uttalande om jag förstått det rätt. Väntan är otroligt jobbig, det blir min första och ända träff med läkaren, tänk om denna person tycker annorlunda och jag återigen slängs ut i ovissheten... Ska skriva att processen som sådan även om den inneburit en hög anspänning även inneburit en enorm känsla av befrielse, jag har under lång tid kämpat mot och varit inlagd pga psykisk ohälsa, denna process har faktiskt gjort att jag börjat få en tilltro till framtiden igen och den känslan har jag inte upplevt på länge.

Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, men känns skönt att få skriva av sig lite, ångesten känns inte lika uttalad nu som innan jag började skriva

Välkommen till tokgänget!
Du ska inte vara orolig. Psykdoktorer har beting. De får betalt efter antal diagnoser de ställer. Ta annars med en femhundring så fixar det sig.

Lite mer allvar: Det krävs en hel del för att doktorn skulle gå emot psykologen. Att få en diagnos är den lätta delen. Man får ett namn på det man lidit av hela livet. Man kanske inser att man inte ska utsätta sig för vissa saker etc. Det kan dock vara svårt, ta lång tid och kosta mycket energi att hitta rätt efter diagnos. Det kan blir åtgärder inom jobb, boende med mera beroende på ens situation. Det är olika myndigheter och alla är inte roliga att ha att göra med.

Haha tack för det och ett gött inlägg.

Ja jag är med på att det kan bli en jobbig process detta men samtidigt välkomnar jag den. Jag har hunnit fylla 46 och mitt liv har varit rätt kämpigt just för att jag inte riktigt passat in i t.ex jobb så en förändring i t.ex detta känns rätt nödvändig.

Jag var 52 då jag fick en diagnos. Antingen hade allt gått alldeles för bra eller alldeles för dåligt. Jobb är ju väldigt individuellt. Mitt råd är att inte ha alltför stora förhoppningar. Det kan bli väldigt fel med samhällets stödinsatser. Jag tror att en viss grad av självinsikt är det mest bestående.

På vilket sätt kan det bli fel?

Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

thebluewizard skrev:På vilket sätt kan det bli fel?

Samhället är inte rustat för att hantera udda människor. Kunskapen om autism är dålig. Hjälp och stöd är utformade efter en mall som inte passar alla. osv.

Hej, jag utreddes för NPF sommaren 2008 via Öppenvården i Sollentuna. Hade länge känt igen mig i fallbeskrivningar i böcker, att jag kanske hade en diagnos.


Efter sommaren 2008, tror jag gjorde typ 8-10 tester, så fick jag diagnosen: AS.

Av det jag minns, så var det en ganska omfattande utredning, med tester som WAIS-III, MMPI-2 ingick o jag vet inte om jag fick göra Rorschachtestet 2 ggr p.g.a. den utredningen? Annars var det IQ-tester, allmänbildning, minnes- o koncentrations-tester o annat. Man var även tvungen att hålla upp med vissa dämpande mediciner också för vissa delar av det.

Jag minns inte så mycket mer än det som står i journalen, då mitt minne från 00-talet är förstört av ECT-behandlingarna jag även fick 2003-2005. Fick diagnosen 2005 i.a.f.

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Ignatius skrev:

thebluewizard skrev:På vilket sätt kan det bli fel?

Samhället är inte rustat för att hantera udda människor. Kunskapen om autism är dålig. Hjälp och stöd är utformade efter en mall som inte passar alla. osv.

Än så länge är min upplevelse rätt så annorlunda jfr med den du beskriver faktiskt.

thebluewizard skrev:

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Richard skrev:

thebluewizard skrev:

Richard skrev:Hej o välkommen!

Det kan vara en lättnad att få sin diagnos. Jag var 25 när jag fick min, men accepterade inte den förrän jag var typ 35. Trodde hela tiden det skulle finnas något magiskt psykofarmaka som skulle göra mig normal. Läkaren går efter det psykologen har kommit fram till, även om det formellt sett är hen som bestämmer diagnoserna.

Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Tack vad snällt skrivet

Jag läste faktiskt in min behörighet vid folkhögskola då min grundskola/gymnasieskoletid var rätt hemsk pga mobbing och annat. Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Du får mer än gärna skriva och fråga kring sådant som du läser, alltid kul att prata med andra intresserade

thebluewizard skrev:

Richard skrev:

thebluewizard skrev:
Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Tack vad snällt skrivet

Jag läste faktiskt in min behörighet vid folkhögskola då min grundskola/gymnasieskoletid var rätt hemsk pga mobbing och annat. Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Du får mer än gärna skriva och fråga kring sådant som du läser, alltid kul att prata med andra intresserade

Jag hade en tanke på att gå sjukhusfysiker-programmet först, men nu i efterhand hade jag valt att först kandidera i vanlig (teoretisk) fysik, o sen gå vidare o förhoppningsvis komma upp i forskningsnivå. Givetvis hade jag velat vara med o gjort experiment också, om än att det heter teoretisk fysik.

Jag pysslade dock lite med just "experimentell kärnfysik" för mig själv, om man nu kan kalla det så, men det hände inte så mycket mer än att polisen o Strålsäkerhetsmyndigheten kom o tog alla mina grejer o jag dömdes för miljöbrott samt brott mot strålskyddslagen...
Artikel om det; https://www.vi.se/artikel/han-misstankt ... or-i-koket

Så då kunde jag inte fortsätta med några experiment längre. Hade gärna velat upprepa bl.a. Rutherfords experiment om hur han upptäckte atomkärnan, byggt en dimkammare, studerat de olika typerna av strålning med magneter, m.m. o det jag försökte var att få ut neutroner, för att kunna transmutera andra ämnen. Hade ingen tanke på att de måste ha viss energi/hastighet då. Jag kunde inte särskilt mycket då, o det kan jag egentligen fortfarande inte. Men ämnet är intressant o jag läser mycket numera, o har ett konstant Facebook-flöde av lite mer lättlästa artiklar om fysik. Naturligtvis en del om radioaktivitet o partiklar, men även om kvant- och astrofysik. Försöker även hänga med vad som händer i CERN och liknande.

Visserligen stämmer denna bild in rätt bra på mig...


Men sitter ibland o tänker ut egna teorier, visserligen utan att tänka på om de hade fungerat matematiskt, men de visar sig ändå oftast ha tagits upp för över 50 år sen när jag googlar på det. Nu sist var det denna som jag trodde jag kommit på; Many-worlds interpretation. Men det går ofta över mer o mer i filosofi, vilket givetvis fortfarande är intressant. En gång blev jag dock galen (fick psykos) när jag tänkte för mycket på vad medvetandet var för något, o trodde till sist att jag inte existerade. Men det gick över efter att ha fått sova lite.

Men som sagt kan jag knappt gymnasiematten längre, o måste ta igen den. Det gör jag på egen hand med hjälp av bl.a; https://www.matteboken.se/ Tråkigt, men ytterst nödvändigt. Jag började studera på riktigt, men fick bara läsa på 12,5 % utan att min sjukersättning påverkas. O när det gäller studier, så måste man lägga HELA sjukersättningen vilande, man kan inte ha den på deltid vid studier, endast vid jobb, annars hade jag börjat på 25 %. Men det fungerade inte ens på 12,5 %, det tog två veckor innan man fick svar på frågor o ingen som helst respons alls på de arbeten o uppgifter man lämnade in. Så jag gav upp efter ett par månader. Men det var kemi jag började med då.

Men hursomhelst tror jag inte att jag kommer få svar på mina existentiella frågor, inte i detta livet i.a.f...

Är väldigt intresserad i det här med AI också, om det ö.h.t. går att skapa ett elektroniskt medvetande. Och vad kvantdatorerna kan komma att erbjuda. Läser/lyssnar just nu på boken "Superintelligens" av Nick Bostrom, den är väldigt intressant i ämnet, o det är inte utan man känner lite oro för AI-utvecklingen...

Oj, det var en hel del det! Ja jag kommer ihåg möjligheten att få specialisera sig mot sjukhusfysik under utbildningen men det gick rätt fort bort för mig iaf.

Ja trappbilden stämmer rätt bra in på mig med förutom att jag inte gillar matematisk statistik och sannolikhet.

En dimkammare borde du väl kunna bygga? De kan man ju t.ex köpa i handeln. Ja att transmutera ämnen är mycket komplicerat! Om träffytan inte ska gå mot noll måste precis som du skriver neutronerna ha en relativt låg hastighet.

Är det någon bok jag brukar rekommendera är det Ett utsökt universum av Brian Greene. Den är otrolig! Brian Greene är en av de främsta experterna på supersträngsteori och i boken går han igenom Kvantmekaniken och den Allmänna Relativitetsteorin varför dessa i nuläget inte går att förena och hur supersträngsteorin erbjuder en lösning på detta problem.

Jag delar din uppfattning kring AI. I våras ställde jag faktiskt ett välkänt kvantmekaniskt problem till en AI som först gav mig fel svar på lösningen, när jag påpekade det ändrade AI svaret till det korrekta. Intressant och läskigt om du frågar mig.

Jag har lyssnat på en av de främsta experterna inom svarta hål en rysk professor som jag i nuläget inte kommer ihåg namnet på, och han berättade saker som lät helt galna, som att teorier som säger att om vi åker in i ett svart hål kommer vi ut i ett alternativt universum och där är det svarta hålet vitt. Svårt att ta in!

Jo visst, jag hade tänkt bygga en dimkammare, men får inte ha radioaktiva saker hemma, mer än typ uranglas.

Men Ett utsökt universum tror jag att jag har, men inte läst ännu. Tack för tipset. Känner i.a.f. igen namnet, Brian Greene. Supersträngteorin verkar för avancerad för mig, mer än att de är vibrerande strängar av energi som verkar i typ 11 dimensioner. Har på sin höjd börjat läsa denna, men t.o.m. den var något avancerad också...


Men jag visste inte att det fanns en ev. lösning till att förena relativitetsteorin o kvantfysiken med hjälp av supersträngteori. Men visst, det är väl som sagt fortfarande bara just teorier?

O svarta hål är ju bland det mest fascinerande fenomenen som finns, har också hört teorier om att ett svart hål kan vara kopplat till ett s.k. vitt hål i ett parallellt universum. Men det borde väl vara ett svårt problem att överleva, eller ens få igenom något utan att det förstörs, genom det...?

Man behöver inte ha radioaktiva preparat för att ha "nytta" av dimkammare. Du kan se den kosmiska bakgrundsstrålningen med hjälp av en sådant.

Ja alltså supersträngsteorin är en av de mest komplicerade teorierna inom fysiken. Precis som du skriver är det endimensionella strängar i ett 11 dimensionellt universum, jag har utfört enkla beräkningar kring dessa där man kan visa att våra fysikaliska lagar fortfarande är giltiga i ett 11 dimensionellt universum men teorin kring supersträngar är mycket komplicerad och kräver nog en livstid av studier för att göra teorin till sin.

Det är som sagt en teori och i nuläget finns det inga experiment som kan belägga teorin, men den erbjuder ett sätt att förena kvantmekaniken och den allmänna relativitetsteorin och det i sig är ju en anledning att försöka belägga teorin.

Alltså, fysiken kollapsar i närvaro av ett svart hål, vi vet inte vad som händer i närheten av ett sådant. Vi vet att tiden går långsammare i närvaro av ett massivt objekt det har vi mätt, men vad händer då när vi t.ex passerar händelsehorisonten på ett svart hål? I närheten av singulariteten stannar tiden upp osv. Dessa frågor har vi i nuläget inga svar på.. Enligt den allmänna relativitetsteorin ger också supermassiva svarta håll upphov till maskhål som vi i teorin skulle kunna använda för att färdas enorma avstånd på mycket kort tid. Problemet med detta är att de samtidigt är mycket instabila så även om vi skulle kunna hitta ett sådant så existerar de bara en mycket kort tidsperiod, så pga detta kan vi inte använda dem för rymdfart.

Det är intressant allt det där. Strängteorierna är väl inte heller en enda teori, utan det finns lite varianter av dem? Men tror den s.k. M-teorin är den populäraste?

Nästan rätt; https://sv.wikipedia.org/wiki/M-teori M-teorin förenar de olika strängteorierna. Men sen har jag aldrig begripit mig på t.ex. det där med öppna strängar o runda, mer än dess beskrivning. O hur stora skulle strängarna vara? Något mindre än kvarkar o elektroner, eller så små som ner till en Planck-längd? Det är ändå en betydande storleksskillnad. Finns det kanske nått mellanting? Om teorin ens stämmer...

Men supermassiva svarta hål finns väl liggande i kärnan i troligtvis varenda galax? Eller menar du att maskhålen bara skulle existera för ett ögonblick?

En teori som jag fantiserat ihop är att i varje svart hål finns det, eller leder till, ett helt nytt universum, med andra naturkonstanter o annan skala, men för övrigt likadant som vårt. Samt att hela vårt universum, där de konstanter vi känner till sätter gränserna, i sin tur skulle innefattas i ett svart hål i ett större universum.

Jag har svårt att tro på nån Gud, utan tror istället på nån form av evigt system. Det o samt frågan om vad vårt medvetande är, är de största mysterierna tycker jag.

I M-teori finns det väl flerdimensionella "strängar" kallade "bran" om jag inte minns helt fel. Det är några år sen jag studerade sånt dör sist.
Alla de överblivna dimensionerna i olika strängteorier är väl hoprullade i plankskalan och i en del av teorierna kan strängarna bilda slutna öglor runt en sån hoprullad dimension. Samtidigt har jag för mig att det pratades om bran som sträcker sig över hela universum.

Sträng- och M-teori är både flummigt och svårt.

Jo, det där om "hoprullade dimensioner" har jag också hårt det beskrivas som. Men fler dimensioner än 3, 4 med tiden, tycker jag är extremt krångligt att föreställa sig...

Jag tycker bara en sån här "Klein bottle" sätter griller i huvuden, den kan bara existera i 4 dimensioner...


För att inte tala om Calabi-Yau-utrymmen; https://en.wikipedia.org/wiki/Calabi%E2 ... u_manifold

Svårt att besvara alla funderingar och tankar kring ämnet..

För mig handlar det ytterst om de matematiska uttryck och ekvationer som är utöver experimenten är grunden för fysiken.

Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

Det finns människor som påstår att de yttersta delarna av dagens fysik faller mer inom filosofi då vi inte har möjligheten att testa teorierna genom ett experiment och så kan man ju tycka, men samtidigt kan vi idag göra saker som för bara några år sedan var totalt ogenomförbart. Ta svarta hål, under 80-90 talet var det inte ovanligt att fysiker/astronomer/kosmologer sa att svarta hål var en omöjlighet. Jfr det med idag när vi dels vet att de finns och att de är många men faktiskt även fotograferat ett. Den utveckligen är iaf för mig hissnande och gör att man nog bör vara försiktigt med att postulera vad vi har möjlighet att göra i framtiden.

Föremål som Klein Bottle har jag aldrig riktigt förstått hypen eller det visuella kring, hur ska du rita ett fyradimensionellt föremål i en tredimensionell rum? När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt. Däremot lutade vi oss mot de matematiska uttryck som vi arbetade med på det sättet blev det abstrakta konkret för mig iaf.

thebluewizard skrev:Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Och jag är forskarutbildad i ett humanistiskt ämne vid Lunds universitet. Efter diagnos blev jag erbjuden att måla och lägga pussel i daglig verksamhet. Det är lite det jag menar med att stödåtgärder etc inte är anpassade utan utgår från fördomar och allt-ska-passa-alla mentalitet.

Richard skrev:Jag pysslade dock lite med just "experimentell kärnfysik" för mig själv, om man nu kan kalla det så, men det hände inte så mycket mer än att polisen o Strålsäkerhetsmyndigheten kom o tog alla mina grejer o jag dömdes för miljöbrott samt brott mot strålskyddslagen...
Artikel om det; https://www.vi.se/artikel/han-misstankt ... or-i-koket

Hatten av!
Att bygga atombomb hemma ger högsta betyg!

Ignatius skrev:

thebluewizard skrev:Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Och jag är forskarutbildad i ett humanistiskt ämne vid Lunds universitet. Efter diagnos blev jag erbjuden att måla och lägga pussel i daglig verksamhet. Det är lite det jag menar med att stödåtgärder etc inte är anpassade utan utgår från fördomar och allt-ska-passa-alla mentalitet.

Tja min bakgrund har ju gjort mig allvarligt sjuk vid mer än ett tillfälle, så även om jag i perioder kan sakna forskarlivet är det inte på något sätt hållbart i längden. Jag behöver något annat och är öppen för förslag. Så länge jag mår bra av det jag gör är jag på något sätt likgiltig inför vad det kan vara. Jag har mått så dåligt så länge och är rätt färdig med den biten känner jag