Kanske är lösningen i livet att antingen "Feng shuia sitt liv helt " som
a-mamman skrev eller att acceptera att man har det här sättet att fungera på och att lära sig att leva med det.
Ibland kan det säkert handla om båda alternativen samtidigt.

Kanske handlar det ibland om att ha överkrav på sig själv, vad man ska göra och hinna med. För min del har det till stor del handlat om att hitta en "lagomhets nivå" som jag är nöjd med. Min lagomhets nivå är inte konstant i allt, utan varierar beroende på vad det handlar om.

En bra lösning behöver ju inte betyda att man hittar en totallösning på problemmet.

Jag har inte fått någon "aha-upplevelse" eller dylikt. Mest för att jag var rätt säker på diagnosen innan, och när jag fick den var det snarare en "jaha?-upplevelse".

Men jag har definitivt märkt mer på mig själv att jag är "aspig" nu än innan det var bekräftat. Kanske mest pga diverse samtal med nära personer som gett mig insikter jag inte annars kunnat fått. Men min självkänsla/självförtroende har jämt varit där den är.

Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Har ni mött inställningen att "visst om det hjälper en så är det väl bra med diagnos"?

Frågan är ifall definitionen av Asperger syndrom verkligen beskriver en avgränsad problematik eller om det handlar om en gradskillnad på det sättet som vissa uppfattar det, dvs att "jag kan ju också känna igen mig", "jag är också lite asperger", "lite adhd".

Ska man ta sådana förhållningssätt överhuvudtaget på allvar, eller representerar de bara rena missuppfattningar och misstolkningar av vad asperger diagnosen innebär?

Men det stämmer ju faktiskt. Vissa hittar sätt som fungerar, sätt att kompensera de sidor som inte fungerar så bra i alla väder och lever ett "normalt" liv som de är nöjda med.

Vissa får inga "följdsjukdomar" och upplever inte sitt funktionshinder som något större problem. En sådan människa är inte hjälpt av en diagnos.

Någon som har stora/större svårigheter och som drabbas av utbrändhet eller depressioner, ångest eller fobier, kan få felbehandling om det inte uppdagas att dessa personer har t.ex ADHD och/eller AS i grunden eller som grunden för problematiken.

Jag ser inget motsägelsefullt i det.

Instämmer med thalia.

per_134 skrev:Har ni mött inställningen att "visst om det hjälper en så är det väl bra med diagnos"?

Men det är ju just därför man får en diagnos! För att man behöver den hjälpen det kan ge. De sätter inte diagnoser för att man "bara vill veta".

Ingen professionellt verksam inom området neuropsykiatri har nånsin talat om dessa diagnoser som "avgränsad problematik".

Tvärtom understryks det ständigt att det är ett spektrum från svåra problem till mycket små drag som mer kan ses som en del av ens personlighet. Självklart kan då många människor känna igen sig.

Definitionen, om du menar diagnoskriterierna, är ju med nödvändighet lite mer av karaktären "avgränsad problematik" i den rent språkliga utformningen.

Men tolkningen av en persons svårigheter satt i relation till kriterierna kan inte vara det eftersom alla är individer och ingen är en kopia av någon annan - utom Dolly - vare sig i personlighet eller ev funktionshinder.

Jag skulle säga att de flesta problem som kommer med Asperger är just svagheter (det kan naturligtvis finnas styrkor också, men det är inte dem jag talar om här), vilket innebär att det är accentuerade problem jämfört med vad "vanliga människor" upplever i samma situationer, men inte i sig väsensskilt. Beroende på hur svåra ens problem är kan det dock naturligtvis komma till en punkt där det inte längre går att se likheterna, men detta gäller långt ifrån alla med Asperger.

Till exempel är mitt stora problem igångsättningssvårigheter och de skiljer sig endast mot "vanliga människors" igångsättningssvårigheter vad gäller hur ofta och hur kraftiga de är. Problemet med det här är naturligtvis att en vanlig reaktion kan vara "men det har ju alla problem med", just eftersom det ofta bara handlar om "värre former" av alldeles vanliga problem. Däremot kan det ju komma till en gräns där dessa problem kan bli för stora för att handskas med på normalt sätt, och det är då det kan finnas praktiska skäl med en diagnos.

EDIT: Läs A istället, hon sa det hela mycket bättre...

Instämmer med thalia.

A skrev:
Ingen professionellt verksam inom området neuropsykiatri har nånsin talat om dessa diagnoser som "avgränsad problematik"

Visst är det så.
Trots detta så anser jag att det finns ett klart "avgränsad problematik" tänk vid diagnostiseringen, iaf i förhållandet till oss som ligger i "gränslandet". Det finns inget som säger att vi som ligger nära det neurotypiska är i mindre behov av en diagnos.
Hjälpt av en diagnos kan man bli på många olika sätt. Allt handlar inte om LSS insatser.

Instämmer med thalia.

Jag också

Milyc skrev:

Instämmer med thalia.

Jag också

Och jag!

IndividualThoughtPatterns skrev:Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Jag anser nog ändå att man inte skall underskatta "självstudier". Som sig själv har man, trots diverse bias och blinda fläckar i ens tänkande på grund av år av att tänka på ett visst sätt, ändå tillgång till mer information än någon annan. Det kan finnas 23 olika anledningar till ett beteende som på ytan ser ut på ett sätt, och endast genom att mer noggrant studera hur man känner och vilka reaktioner som är kopplat till vilka typer av tankar kan man på ett bra sätt närma sig den specifika anledningen till att just jag beter mig på det sättet. Hur mycket man än förklarar för någon annan kan det mycket väl vara så att "experten" man talar med själv har för mycket förutfattade meningar om vad som orsakar ett visst beteende att de är blinda för de specifika förhållanden som råder för mig. Det verkar åtminstone som att "självstudier" kan vara ett nödvändigt komplement till vad andra kan säga utifrån sett.

IndividualThoughtPatterns skrev:Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Det är en avgrunds skillnad på att försöka förstå sig själv genom tänk, läsning, jämförelser med andras berättelser i självbiografier, prat, terapi och annat självarbete och att självdiagnosticera sig. Tycker jag.

Peter skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Jag anser nog ändå att man inte skall underskatta "självstudier". Som sig själv har man, trots diverse bias och blinda fläckar i ens tänkande på grund av år av att tänka på ett visst sätt, ändå tillgång till mer information än någon annan. Det kan finnas 23 olika anledningar till ett beteende som på ytan ser ut på ett sätt, och endast genom att mer noggrant studera hur man känner och vilka reaktioner som är kopplat till vilka typer av tankar kan man på ett bra sätt närma sig den specifika anledningen till att just jag beter mig på det sättet. Hur mycket man än förklarar för någon annan kan det mycket väl vara så att "experten" man talar med själv har för mycket förutfattade meningar om vad som orsakar ett visst beteende att de är blinda för de specifika förhållanden som råder för mig. Det verkar åtminstone som att "självstudier" kan vara ett nödvändigt komplement till vad andra kan säga utifrån sett.

Givetvis ska man väl ransaka sig själv men tycker inte, som så många verkar göra (kan jag känna rent spontant), att man ska försöka sätta nån diagnos på sig själv. Jag har ju givetvis "översett" mig beteende innan jag äns funderade på att ge mig in på att få en diagnos (dvs att "diagnostankar" är inget som kom lättvindigt), och även konfrimerat stora delar av vissa frågor själv men vissa saker kan man definitivt behöva "hjälp" med så att säga.

Men jag håller med dig och fattar vad du säger. Men vidhåller att man inte kan få viss insikt av sig själv. Dels för att vissa beteenden är helt normala för en själv och dels för att man kanske inte äns märkt vissa saker som andra kanske har gjort. Eller att andra kan ytterligare bekräfta saker man själv "misstänkt". Men visst lär man, som redan nämnt, ha en viss uppfattning om hur man själv fungerar innan man låter andra "peta" i ens personlighet så att säga.

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Det är en avgrunds skillnad på att försöka förstå sig själv genom tänk, läsning, jämförelser med andras berättelser i självbiografier, prat, terapi och annat självarbete och att självdiagnosticera sig. Tycker jag.

Ursäkta om jag är trög, men med detta vill du säga?

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:Det är en avgrunds skillnad på att försöka förstå sig själv genom tänk, läsning, jämförelser med andras berättelser i självbiografier, prat, terapi och annat självarbete och att självdiagnosticera sig. Tycker jag.

Ursäkta om jag är trög, men med detta vill du säga?

Jag tror A reagerade på samma sak som jag och det är att du verkade sätta likhetstecken mellan att "självdiagnosticera" och att söka insikt i hur man själv fungerar. Du menade antagligen inte så, men ditt första inlägg kan vara lätt att uppfatta på det viset...

Det är bara jag som blir provocerad över inställningen att "diagnos, okej visst om du tycker det är bra, om det hjälper så why not" men alla har ju lite...asperger.. lite adhd.

En diagnos "botar" ju inte själva svårigheterna/problemen som man kallar asperger, även om personen har nytta/mår bättre av att få diagnosen.

Detta ni snackar om ang. gradskala och spektrum, jo visst men i samma anda kan man ju säga att skillnaden mellan en förlamad person och en maratonlöpare också handlar om en gradskala, alltså människors rörelseförmåga är inte något statiskt och gjutet i sten. Visst om du vill kalla dig förlamad så okej, men jag är ju lite förlamad också ibland när bilen inte startar eller när jag brutit benet.

Jag vet inte om jag förstår den här tråden riktigt, men självklart skall man inte få en diagnos enbart för att man behöver den, utan man skall ju kvalificera sig för den också.
Och där får man hoppas att dom gör ett bra jobb när dom gör den senare bedömningen.

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Men en viss egeninsikt kanske har befunnit sig efter diagnosen dock. Då jag inte orkat "studerat" mig själv så mycket innan det var bekräftat att jag hade en diagnos. Kändes rätt onödigt helt ärligt. Har aldrig tyckt att "självdiagnosering" verkar riktigt vettigt. För att man kan omöjligt uppfatta sig själv på samma sätt som en annan människa. Spec. inte som nån som blivit utbildad att ställa neuropsykiatriska diagnoser.

Det är en avgrunds skillnad på att försöka förstå sig själv genom tänk, läsning, jämförelser med andras berättelser i självbiografier, prat, terapi och annat självarbete och att självdiagnosticera sig. Tycker jag.

Ursäkta om jag är trög, men med detta vill du säga?

Att som jag ser det så är det bra att läsa på och klura osv, och så småningom inse att man kanske/antagligen hör till en grupp som t ex de som innefattas av autismspektrum. Att däremot säga att man t ex ÄR aspie, borderline, psykopat, särbegåvad eller att nån annan är det utifrån aldrig så kvalificerade gissningar är dumt, tycker jag.

Även om många som lär sig massor om nåt (vilket ju aspisar är extra bra på) och kanske t o m i vissa avseenden kan kunna mer än proffs om en specifik sak, så har man inte diagnos förrän man har just diagnos, dvs papper på nåt.

Introspektion, självarbete av alla slag, kunskap införskaffad på olika sätt är guld, men diagnosticering på allvar ska man inte ägna sig åt som lekman. Varken när det gäller sig själv eller andra.

per_134 skrev:Det är bara jag som blir provocerad över inställningen att "diagnos, okej visst om du tycker det är bra, om det hjälper så why not" men alla har ju lite...asperger.. lite adhd.

En diagnos "botar" ju inte själva svårigheterna/problemen som man kallar asperger, även om personen har nytta/mår bättre av att få diagnosen.

Detta ni snackar om ang. gradskala och spektrum, jo visst men i samma anda kan man ju säga att skillnaden mellan en förlamad person och en maratonlöpare också handlar om en gradskala, alltså människors rörelseförmåga är inte något statiskt och gjutet i sten. Visst om du vill kalla dig förlamad så okej, men jag är ju lite förlamad också ibland när bilen inte startar eller när jag brutit benet.

Jag tror jag instämmer med Micke. Jag förstår nog inte riktigt vad du är ute efter.

Alla människor är olika, oavsett om de har Asperger, ADHD, är totalförlamade eller lider av migrän.

Inget tillstånd är och upplevs precis likadant av alla som kvalificerar sig för diagnosen.

Det känns som om du på något sätt vill att alla med AS ska ha precis samma svårigheter och precis lika mycket av dem för att de öht ska ha en diagnos?

Jag vet ärligt inte vad du är ute efter. Visst, AS botas inte för att man får diagnosen. Däremot kan du få den hjälp och det stöd du behöver för att uppnå dina mål när du har en diagnos.
Det därför man ställer diagnos i första hand på de som upplever större svårigheter. Dessa människor är också de som har störst behov av hjälp i någon form, och i många fall även anpassning.

Vad är det som retar dig egentligen? Att man vill sätta en diagnos på dig trots att du inte själv upplever att du har svårigheter? Att du faktiskt har svårigheter som inte andra med AS har och det känns orättvist? Att du buntas ihop med en massa människor som du inte känner att du passar in med?

För rent hobbypsykologiskt skulle jag gissa på att din upprördhet kommer sig av något som rör sig i dig, något som kanske är personligt och känns jobbigt.

per_134, menar du alla vanliga människor som vill släta över en diagnos med att "alla har en släng av xxx"?

Aspkvinna: Ja precis.

tahlia skrev:Vad är det som retar dig egentligen? Att man vill sätta en diagnos på dig trots att du inte själv upplever att du har svårigheter? Att du faktiskt har svårigheter som inte andra med AS har och det känns orättvist? Att du buntas ihop med en massa människor som du inte känner att du passar in med?

Svår fråga, jag vet inte riktigt men det är frustrerande, Det är för otydligt och godtyckligt, vad är bäst egentligen att inte se sig som att man har asperger/funktionshinder eller inte. Är man väldigt annolunda än "normala" eller egentligen inte, osv

Inte heller individer i sig är något avgränsat eller openetrerbart. Ett filter, en del av ett kretslopp eller va du vill. Ej att förglömma. Ej att överanalysera.